Biskop Anders Arborelius ocd

Teresa av Avila, vänskapens mystiker

Reträttföredrag 15-18 juni 2015, Berget, Rättvik

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi ber med Teresas egna ord: ”Din är jag, skapad till dig, Herre. Vad vill du? Ge mig rikedom eller fattigdom. Ge mig tröst eller bedrövelse. Ge mig glädje eller sorg. Eviga liv, klaraste sol, helt vill jag tillhöra dig.” I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Den totala överlåtelsen till Jesus växte fram steg för steg i Teresas liv. Vänskapen blev mer och mer tydlig. Det är så vi är menade att själva leva i en allt närmare relation till Jesus Kristus, så att vårt liv binds samman med honom på allt djupare plan. Vi har försökt se hur vi kan få hjälp av begreppet sakramental, att den tillvaro vi lever i hela tiden ger oss tecken som pekar vidare på Gud. Att vara skapad till Guds avbild innebär att det ständigt finns en kontakt. När Gud själv stiger ner i sin skapelse och blir en av oss, blir det ännu tydligare. Vi kan just i den verklighet som är vår ständigt bli påminda och ledas fram till att möta Jesus Kristus. Vi kan upptäcka att vi lever i ett vänskapens universum, trots att så mycket talar emot. Trots att vi också ser baksidan, ser vi att Jesus arbetar på att frälsa hela världen, inklusive oss, och att det som vi är med om, det som möter oss alltid kan föra oss närmare honom. Även svårigheter, problem, lidanden pekar på vårt behov av hans frälsning. Vad människor säger eller gör eller vad vi upplever som vår egen bristfällighet, men också det vackra, det sköna, det underbara, kan hjälpa oss att möta Den som har skapat allt och håller allt i sin hand och som själv har stigit ner där.

Den så kallade sakramentala frälsningsekonomi bygger på Bibelns grundfakta: skapelse och frälsning. Att låta dessa teologiska grundbegrepp också bli existentiella livssanningar är viktigt. För att vi skall kunna växa in i den djupa, personliga relationen till Jesus Kristus måste vi leva i den verklighet som är vår och där upptäcka att han är med oss och talar till oss. Om han döljer sig måste vi söka honom ännu mer, något som vi ser i Höga Visan. Så småningom kan vi lära oss att med trons öga läsa tecknens budskap och se på verkligheten som någonting som förbinder oss med honom och inte avlägsnar oss utan kommer honom nära. Dessa bibliska grundkategorier, som är så typiska för uppenbarelsen och vår tro, hjälper oss att se hur Gud arbetar i vår livshistoria liksom i Teresas personliga historia. Vi behöver få upp ögonen för att det finns en gudomlig närvaro i vårt liv sådant det är. I vår historia kan vi upptäcka tydliga tecken på hur Gud arbetar genom den ständiga omsorgen, den ständiga nåden.

Vi såg att Teresa på olika sätt leddes fram till det avgörande ögonblicket, när hon mötte bilden av Jesus som den sårade och överlät sig till honom. Kanske vi också kan se ett ögonblick eller olika ögonblick, när vi har förstått, att här var det Jesus själv som kom in i vårt liv och talade till oss, gav oss ett uppdrag, mötte oss och fick oss att överlåta oss till honom, så att vänskapen kunde bli ömsesidig. Från Guds sida är vänskapen där från början. Han skulle inte ha skapat oss, om han inte ville vara vän med oss. Han skulle inte ha gjort sig besvär med att skapa allting, om han inte ville leva i relation till sin skapade verklighet.

Att få upp ögonen för att i sitt hjärta tro att Gud är oss nära i Jesus Kristus, att han vill leva i en personlig vänskaps- och kärleksrelation med oss, det måste vi själva ta till oss, bejaka och visa genom vårt sätt att leva. Vänskap kan inte bestå, om det inte finns en ömsesidig trohet och trofasthet, där vi ger varandra tecken på den ömsesidiga kärleken. Det gäller alla former av mänskliga relationer: ett äktenskap, en familj, en arbetsgemenskap. Vi måste visa med vårt liv, med vårt sätt att tänka, leva och handla att vi vill leva i vänskap.

Teresa ser att hon i det klosterliv hon lever som är ganska ytligt och medelmåttigt måste ta ett ytterligare steg. Det gör hon på två nivåer, dels för att hon börjar förstå hur viktig den inre bönen är, den ständiga bönerelationen till Jesus Kristus, att han hela tiden ser på oss med kärlek och vill komma in i vårt liv och dels att vi kan besvara denna kärlek genom vårt sätt att överlåta oss till honom, så att vi inte längre lever ett singelliv utan ett gemenskapsliv, att allt det vi är med om, arbetar med, gläder oss över, gör vi tillsammans med honom. Därför har hon på ett enkelt och konkret sätt försökt beskriva vad bön är. På spanska har hon präglat uttrycket estar con Jesús, att vara med Jesus. Vi tycker att det låter mycket enkelt och okomplicerat, men samtidigt fordrar det hela personens insats, att vi inte bara är för oss själva, utan att vi hela tiden är i och med honom. På spanska finns det två ord för att vara, det mer abstrakta, det filosofiska ser, och estar, det konkreta, att vara, ja, stå på samma jord, att vara i samma verklighet, att stå med båda fötterna på denna jord tillsammans med Jesus Kristus, som själv gick här med trötta fötter, genom inkarnationens realism.

Jesus är inte bara en gestalt, en Kristusgestalt, något vagt. Nej, han blir sann och verklig människa. Han blir inte en gestalt, utan han blev sann och äkta människa lik oss i allt utom i synd, och han är med oss fortfarande. Vi är infogade i denna vänskaps- och kärleksrelation med honom. Då kan vi alltid gå och stå med honom i samma verklighet. Vi kan inte alltid ha en tankebild av detta. Det är en av de svåraste frestelserna på bönens väg, att vi tror att vi hela tiden måste ha en mental bild, en andlig bild av vad det är. Det är bra att ibland jämföra detta med mänskliga relationer. Vi tänker inte alltid på den som sitter bredvid oss. Bara det att vi sitter där skapar en djupare relation än om vi hela tiden måste tänka, varför han eller hon gör si eller så. Det är lättare för oss att föreställa oss bönens verklighet inte så mycket som en tankeverksamhet utan som att sitta bredvid någon, gå bredvid någon, ha någon bakom oss eller framför oss, som det heter i S:t Patricks bön: ”Jesus framför mig, Jesus bakom mig, Jesus på alla sidor”. Vi behöver inte och kan inte hela tiden ha en mental bild av Jesus. Jobbar vi med någonting, skriver vi på dator, bygger ett hus eller skriver en doktorsavhandling kan vi inte hela tiden tänka på Jesus, för då blir det inte mycket av doktorsavhandlingen eller huset, men vi kan alltid inom oss ha övertygelsen om att han är med oss. Han står på samma jord som jag. Han är med mig och hjälper mig. Men vi behöver inte hela tiden ha den mentala tankekonstruktionen, för då blir det ofta en gestalt, något vagt. I vår kultur blir det lätt så att vi likställer bön med tanke. I den semitiska världen är det annorlunda.

Den sakramentala livssynen kan hjälpa oss att se tecken på Jesus omkring oss. Den människa som sitter bredvid mig hjälper mig att komma i kontakt med Jesus. Vi har en förmåga att förmedla Jesu närvaro till varandra. Som kristna är vi så förenade med honom att vi för varandra blir tecken och hjälp för att komma in i relationen med honom. Hela skapelsen är som ett eko av Guds härlighet. Den verklighet vi lever i är inte kemiskt fri från Jesu närvaro utan tvärtom. Det betyder inte alltid att vi känner, erfar, upplever och tänker på det, utan det är en djupare relation, att vara i och med Jesus.

Teresa säger också att bönen är: andar con Jesús, att gå med Jesus. I vår tid talar man om att ha ett projekt. Det är vårt projekt att gå med Jesus genom livet, att inte skilja oss från honom, inte vika av från hans väg utan hela tiden ha honom vid vår sida, eftersom han är en mycket god vän som ständigt ser på oss med kärlek och vill ge oss sin nåd och sin uppmärksamhet. Bönen är att ta till sig att från hans sida är vänskapen ständigt där och att vi mer och mer kan upptäcka tecken som påminner oss om det i vår egen verklighet.

Sedan kan det komma till ett avgörande omvändelseögonblick. Vi ser det i många människors liv. Vi ser det hos Paulus, Teresa och Franciskus (1182-1226), att det är ett avgörande ögonblick. Men det behöver inte vara ett enda omvälvande ögonblick, utan det kan också vara ett stegvist möte med Jesus, där han steg för steg blir verklighet för mig. Hur visar det sig då att detta har blivit verkligt? Jo, genom att jag vill besvara vänskapen. Jag vill göra något för den som har älskat mig så mycket att han har dött för mig på korset. Det är naturligt i varje form av vänskap och kärlek att man ömsesidigt vill visa varandra omsorg, omtanke och kärlek. Det som blir naturligt att göra för Teresa är att återföra karmelitorden till dess ursprungliga idé, att reformera, reparera det som gick snett. Vi ser något liknande hos Franciskus. Det är inte så ovanligt i Kyrkans historia, i ordenslivets historia, att det dyker upp personer som ser att något har gått snett och att Jesus kallar dem att hjälpa till att få ordning på torpet.

Då kommer vi i in på den andra aspekten. Vi började med den sakramentala och kommer nu in på den ecklesiala, den kyrkliga aspekten. När vi möter Jesus Kristus, när vi möter Gud, är det inte enbart en enskild individ som möter Gud, utan vi möter honom alltid som en del av ett heligt folk, som en lem i kroppen, som en av många. Det är den andra bibliska grundkategorin: förbundet, folket. När Gud uppenbarar sig i det gamla förbundet, skapar han ett förbund med ett folk. Han vill frälsa en gemenskap, ett folk. Det är lite svårt för oss att ta till oss det synsättet, eftersom vi är präglade av ett individualistiskt livsmönster. Man brukar säga att alltsedan 1500-talet, från reformationen, renässansen och fram till upplysningen har det gått i en individualiserande riktning. Man har förlorat det bibliska grundperspektivet, att vi först och främst är ett heligt folk, en gemenskap, en kyrka, och har istället betonat det individuella. Det är inget fel att betona den enskilda människans värdighet och kallelse, men det kan ibland gå i en individualiserande riktning, som gör att man glömmer bort att man alltid är en del av ett folk som Gud har kallat.

Vi ser så tydligt i det gamla förbundet, att när Gud kallar någon, vare sig det är en profet eller en domare, är det för folkets skull. Man får en uppgift för de andra. Man får inte kallelsen bara för sig själv. Man får det som en unik och älskad person men i ett sammanhang, i en gemenskap, i ett folk. Det är lite svårare för oss som är fostrade i ett radikalindividualistiskt klimat att tänka på, att när Gud vill göra något i vårt liv, så är det han vill göra till för de andra, att vi tas i tjänst av honom för gemenskapen, för Kyrkan, för världens frälsning. Det blir mycket tydligt hos Franciskus och hos Paulus. Vi ser det också hos Teresa. Hon ser att Gud vill använda henne för att reformera eller, som några säger, grunda en ny gren av karmelitorden, men då för Kyrkans skull. En orden skall alltid betyda någonting för helheten.

Det tillhör Teresas originella budskap, att hon betonar att den ständiga bönen, den kontemplativa bönen, är en form av apostolat för Kyrkans helgelse och tillväxt. Det finns ett samband mellan ett djupt andlig liv i ett kloster och hela Kyrkans tillväxt i helighet. En tanke som kanske inte riktigt omedelbart går upp för oss är att det finns kommunicerande kärl mellan dem som lever ett avskilt, strängt kontemplativt liv utan att egentligen möta några människor och dem som lever utanför klostret. Teresa såg som sin kallelse att inrätta kloster där systrarna levde strängt avskilda från världen i klausur för att kunna ägna sig helt åt bönen men för Kyrkans och världens skull. Vi får inte glömma att detta var en nedgångstid för Kyrkan. Det var en brytningstid med splittring och krig mellan de kristna. Splittringen bland de kristna gjorde Teresa utom sig av sorg. Hon sade att det enda hon förmådde som fattig, enkel kvinna var att samla några likasinnade och att de skulle leva till Guds ära i ständig bön och botgöring för de kristnas enhet. Det finns också ett ekumeniskt motiv, även om man på den tiden såg lite annorlunda på ekumenik än vi gör i vår tid. Hon såg att det strängt avskilda bönelivet i fattigdom och enkelhet skulle vara en inspirationskälla för hela Kyrkan. Det kan vara lite svårt för oss att förstå att några som knappast hade någon kontakt med omvärlden och inte kunde påverka utåt, ändå på det inre planet kunde bidra till en förnyelse av Kyrkan och kristenheten. Teresa såg det som motivet för sin reform av karmelitorden. Hon såg Kyrkans nöd. Hon såg förslappningen och splittringen, korruptionen, alla missförhållanden och förstod att hon var kallad att genom ett liv tillsammans med tolv fattiga, unga kvinnor bidra till Kyrkans förnyelse.

Eftersom vi har ett mer individualistiskt tänkesätt är det inte lätt för oss att förstå hur denna lilla grupp av kvinnor som hon samlade kring sig kunde bidra till hela Kyrkans förnyelse och helgelse. Men samtidigt är det en biblisk tanke. Vi har den lilla resten, den trogna resten av Israel som bevarar troheten mot lagen. Det är en djupt bibliskt tanke, att en liten grupp, en liten rest blir över när de flesta förlorar intresset. Egentligen är det en mycket aktuell tanke i en sekulariserad tid. Vi ser ett Europa där massorna avfaller från kristendomen, där det knappt är möjligt att ge tron vidare till nästa generation, där det bara är kvar en liten rest. Då måste den resten vara ännu mer trogen, ännu mer hängiven sin sak att bära upp det kristna arvet. Det är en rent biblisk grundtanke som dyker upp i sådana situationer. Vi ser det också nu i Mellanöstern. De flesta kristna lämnar, men vissa säger att de till varje pris blir kvar där, även om man hugger dem i stycken och dödar dem. De vill bevara den kristna traditionen på de platser där det har funnits kristna ända från början, trots att de vet med nästan 100%-ig säkerhet att de kommer att bli martyrer. De flesta som kan lämnar, men några ser det som sin kallelse att bli kvar och hålla trons låga brinnande. Det är en ständigt aktuell tanke både i tider av förföljelse och tider av nedgång, att de som är kvar måste ta sin tro på ännu större allvar, vara ännu mer trogna Jesus Kristus, bli ännu mycket mer brinnande för att hålla den lilla flämtande lågan vid liv.

Det är en mycket aktuell tanke, att när de flesta fastnar i något annat än i tron på Kristus och gemenskapen med honom, måste vi kristna bli ännu mer trogna. Hur ofta har jag inte sagt till föräldrar som ser hur deras barn vänder Kristus och Kyrkan ryggen, att de inte skall fastna i bitterhet, sorg och självanklagelse. Nej, det är nu det börjar på allvar med den ständiga bönen, öppenheten för Kristus, att hålla trons låga ännu mer levande i sitt hjärta. Det är ett personligt upprop, men för Kyrkan, för världens frälsning. Det är något som kommunicerar med vartannat. Även om man inte går ut och omvänder en massa människor men tar sitt kristna liv på allvar, lever i bön, bot och i ständig Kristusgemenskap, betyder det någonting för världen. Man kanske inte ser omedelbara resultat, men det är något som bär frukt. Det är mycket viktigt, inte minst i en radikalsekulariserad miljö att komma ihåg. Det är kanske bara ett tiotal på någon ort som håller hela orten uppe genom sin bön. Vi kan tänka på de upplyfta händerna hos Abraham.

Det finns ett heligt samband mellan den unika personens kallelse och gemenskapen. Det är inte ett individualistiskt projekt utan det är enskilda, unika människor som tas i tjänst för gemenskapens skull. Här kan vi tänka på dem som blir kvar i länder där de flesta kristna flyr. Jag trodde att alla kristna hade lämnat Mosul. Nyligen träffade jag några människor i Södertälje som sade att de hade släktingar kvar. De stannar vad som än händer för att i alla fall några skall prisa Jesu namn i den staden. I vårt land sker något liknande. I vår lilla by kanske ingen annan går i kyrkan mer än en eller två personer. Då är det de som håller uppe trons låga här, men för de andras skull.

Det ställföreträdande motivet är också mycket viktigt för Teresa. Hon vill samla tolv kvinnor som tillsammans med sin priorinna lever i ständig bön, lovsång, försakelse och fattigdom för Kyrkans och världens frälsnings skull. Hon ser detta som en kvinnlig pendang till apostlakollegiet. Jesus och de tolv apostlarna var Kyrkans urcell. Nu behövs också det kvinnliga ekot för att hålla bönens låga levande i en kyrklig nedgångs- och splittringsperiod. Teresa fick höra nyheter från Europa. När hon ojar sig över lutheranerna, är det kalvinisterna i Frankrike det gäller. Hon hade inte så noga reda på vilka det var som gjorde si eller så under striderna i Frankrike. Hon uppmanade sina systrar att bli ännu mer trogna. Nu måste ni överlåta er ännu mycket mer för att motverka dessa splittringstendenser. Så säger hon: ”Man har uppammat krigsfolk för att bekämpa splittringen i Kyrkan, men det skrattar jag bara åt, för det är ju bara bönen och boten som är vårt vapen för att främja enheten i Kyrkan och bland de kristna”. Här betonar Teresa mycket starkt den mystiska insidan av Kyrkans mysterium. Kyrkan är inte i första hand en organisation, en institution som är organiserad på ett visst sätt utan Kyrkan är ett mysterium, ett hjärta som slår för Kristus.

Då kommer vi in på det som är så typiskt för Teresa och många mystiker, det vi kallar brudmystik. I Bibeln är Kristus Brudgummen och Kyrkan är bruden. Vi ser redan i det gamla förbundet, i Höga Visan, att Gud är Israels brudgum. Det finns ett så innerligt förhållande mellan Gud och hans folk att man kan likna det vid brudgummens och brudens kärlek till varandra. I det nya förbundet ser vi, inte minst hos Paulus, att Kyrkan är bruden och Kristus är Brudgummen. Teresa ser liksom de flesta mystiker att Kyrkan måste bli inkarnerad i den enskilda människan. Genom dopet är vi alla ett Guds tempel. Kyrkan blir personaliserad eller interioriserad i den troende människan. Det är inte bara ett yttre skeende, utan vi blir ett tempel åt Gud genom vårt dop. Kyrkans mysterium tonar fram i varje döpt lem. Det är också något vi kan se i vår tid.

 I och med att vi kristna är så sällsynta och kanske ännu mer vi katoliker, så identifierar man ofta den enskilde lemmen med Kyrkan. Kommer det någon kristen till en arbetsplats, listar man ganska snart ut att det är en kristen. Folk tittar på oss med förstoringsglas. Är de nöjda, får de en god bild av kyrkan. Men så fort man gör något galet säger de att sådan är Katolska Kyrkan. Man gör utan att riktigt veta det en teologisk bedömning. Man identifierar Kyrkan med den enskilde lemmen. Bruden, Kyrkan, blir interioriserad i varje lem.

I karmelitorden diskuterar, ja, ibland tvistar man fortfarande om man skall kalla Teresa reformadora eller fundadora, reformator eller grundarinna. I Spanien är man mycket övertygad om att hon är fundadora, men i andra länder säger man att hon är reformator. Jag vill inte ta ställning. Det ligger ett korn av sanning i bägge delarna. I Peterskyrkan i Rom sätter man upp statyer av ett flertal ordensgrundare. Profeten Elia representerar karmelitorden. Länge trodde karmeliterna att orden var äldre än Kyrkan. Man trodde att profeten Elia hade grundat ett slags ordenssällskap som levde både i det gamla förbundet och det nya. Det dröjde långt in på 1600-talet tills jesuiterna kom och sade att det inte var sant att orden grundats av Elia. De kunde inte förlika sig med den vackra legenden att karmelitorden grundades innan Gud blev människa, innan det fanns kristna på jorden. Men karmeliterna menade att det fanns en kontinuitet från Elia, som levde på berget Karmel, till dess att Gud blev människa. Man kan faktiskt se vackra målningar, där Jesusbarnet kommer på besök till de fromma eremiterna. Och då är Jungfru Maria och den heliga Anna med, och också Annas mor. Av någon anledning trodde man att Annas mor tillhörde karmeliterna som någon slags tertiär. Man byggde upp en vacker legend om det. Samtidigt finns det en djupare sanning i betoningen av kontinuiteten mellan det gamla och det nya förbundet. Det är först i vår tid i och med försoningen med judendomen som vi kristna riktigt har förstått att det finns mer gemensamt, mer kontinuitet bakåt till det gamla förbundet än vi hade tänkt oss. Karmeliterna står för kontinuiteten bakåt till Elia. Därför är det inte så ovanligt att judar som blir katoliker väljer att bli karmeliter om de vill gå i kloster, eftersom man där mer än hos andra bevarat den andliga kontinuiteten bakåt.

Det finns också en staty av Teresa i Peterskyrkan bland grundarna. Man räknar Elia som grundare, andlig fader, i den karmelitiska traditionen men också Teresa, eftersom man menar att hon har grundat något nytt i Kyrkan. Det är också därför hon förklarades som kyrkolärare. Hon är inte bara en mystiker, ett helgon, utan hon har ett universellt budskap till alla kristna. Även människor från andra konfessionella traditioner ser i henne något universellt. Det är det som ligger i hennes namn, Teresa av Jesus, att hon gör föreningen och relationen med Jesus så levande för människor. Hon betonar mycket starkt Jesu mänsklighet.  Också på hennes tid ifrågasattes Jesu unika roll som frälsare av en del människor som kallades alombrados, de upplysta. De motsvarar nutidens New Age. De menade att den äkta mystiken ligger bortom Jesus. Det kommer ett ögonblick när vi måste avstå från Jesus för att komma Gud nära. Bortom Jesus, bortom alla begrepp, bortom allting möter vi Gud i ett slags transcendent värld, där vi inte behöver honom som frälsare och förmedlare. Det är ungefär vad man kan höra också i dag. Inget är ju nytt under solen. Det gäller speciellt heresierna som kommer tillbaka i en eller annan uppfiffad form. Det får inte förvåna oss att ungefär det som Teresa konfronterades med, föreställningen att om du söker den djupaste föreningen med Gud och vill leva dig in i den djupaste mystiken, lämna då Jesus, Kyrkan, sakramenten och Bibeln bakom dig och höj dig upp ovanför det i ett slags moln bortom allt annat.

Teresa betonade istället att det just var Jesus och hans heliga mänsklighet som var vägen till den djupaste föreningen med Gud. Hon betonade mycket starkt Jesu heliga mänsklighet. I vår tid skulle hon kanske ha betonat Jesu heliga gudom, eftersom den i vår tid kommer lite i skymundan och glöms bort. Men under hennes tid var det Jesu heliga mänsklighet som man riskerade att hoppa över för att gå direkt till Gud. Det finns faror som kan dyka upp i många olika gestalter. Därför har Teresa en universell betydelse för kristna. Det är tre karmeliter som har utsetts till kyrkolärare: Teresa av Jesus, hennes medhjälpare Johannes av Korset och Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897), som levde i Lisieux på 1800-talet. De betonar alla en aspekt av Kristusmysteriet. Teresa betonar Jesus som person, som vän och frälsare som vi hela tiden behöver. Johannes av Korset talar om korset, Jesu heliga kors som ofta möter oss i den dunkla nattens gestalt, i den reningsperiod som vi nästan alla får gå igenom på vår väg till Gud. Thérèse av Jesusbarnet betonar att Gud verkligen har blivit ett barn. Hon talar om det man kallar den ”lilla vägen”, att vi måste bli som barn för att komma in i Guds rike. Vi måste, för att uttrycka det kort, efterlikna Jesusbarnet i hans totala beroende av sin Fader.

Det är intressant att dessa karmelitiska kyrkolärare alla betonar en del av Jesusmysteriet. Därför är de aktuella även för dem som står utanför den Katolska Kyrkan, eftersom det är en så stark koncentration på Jesus själv. Både kristna från ortodox och protestantisk bakgrund har lättare att ta till sig den karmelitiska mystiken, eftersom den är så starkt Jesuscentrerad.

Samtidigt som Teresa betonar Jesus, gör hon det alltid i Kyrkans gemenskap. Vi möter alltid Jesus på den grund, den mark som Kyrkan är, inte som en vag Kristusgestalt, utan vi möter honom i hans mystiska kropp, i hans folk, i den gemenskap där vi tillsammans tar emot Jesus. Vi kan också ta emot Jesus med och för varandra. I vår tid kanske gemenskapsaspekten är lite svårare, eftersom vi ofta sitter framför datorn ensamma och koncentrerar oss på en skärm. Nu är det jag som söker Jesus på nätet. Gemenskapsperspektivet kan lätt försvinna i vår tid.

Vissa säger att de inte går i kyrkan, för där blir de bara störda. Där är en massa barn som skriker och tanter som rasslar med radband. Då är det bättre att går ut i skogen och där möta Jesus. Vi har lite svårt att förstå att vi behöver radbanden som rasslar och barnen som skriker. Vi behöver dem som stör oss under mässan med sina mobiltelefoner, som egentligen skall vara avstängda. Jag menar inte att vi medvetet skall störa varandra, men det gör vi vare sig vi vill eller ej. Det hör till, för vi behöver andra människor för att komma Gud närmare. Vi behöver Kyrkan som är full både av helgon och syndare eller som Oscar Wilde (1854-1900) sade, att i Katolska Kyrkan möter man både hertiginnor och prostituerade. Kyrkan rymmer allt slags folk, också de som går oss på nerverna och som kan göra oss vansinniga ibland. Så är det, men vi behöver dem. Jesus har inte kommit bara för de rättfärdiga, goda och snälla, utan han har kommit för de värsta värstingar man kan tänka sig. Fängelserna är ibland de mest fruktbara miljöerna för att möta Gud i vår tid. Där vill man tala om Gud. I de värsta förorterna tror man på Gud men inte i de fina kvarteren nu för tiden. Det är en social skiftning som är intressant. Naturligtvis finns det fromma människor i Djursholm. Men det är lättare att tala om Gud i Botkyrka än i Täby. Det är lättare att tala om Gud i fängelset.

Kyrkan är den miljö där vi alltid möter Kristus. Han har grundat en kyrka på jorden, liksom det i det gamla förbundet utvaldes ett heligt folk som sedan skall bli mer och mer universellt i det nya förbundet. Där möter Jesus oss och där använder han oss. Teresa anar och förstår att den reformrörelse hon vill sätta i gång inom karmelitorden i första hand är till för Kyrkan, för hennes helgelse, men också för hennes apostolat, hennes mission. De flesta av hennes bröder försvann till Amerika och blev conquistadorer. Jag besökte en gång en stad i södra Colombia – Pasto - där en av hennes bröder låg begravd. Situationen i Amerika var helt levande för Teresa. Hon rördes till tårar när hon hörde hur svårt indianerna hade i sitt land, hur mycket de behövde Jesus och frälsningen, också för att undgå conquistadorernas missbruk.

För Teresa var den universella aspekten helt tydlig. Hon såg Kyrkans splittring i Europa och hon såg de nya behoven i Amerika. Hon förstod att hon kunde göra något för Jesus, för Kyrkan. För oss är det kanske inte omedelbart förståeligt hur man genom att stänga in sig i ett strängt avskilt kloster kan göra någonting för världens frälsning. Det är en typiskt biblisk accent som blir ännu tydligare i det karmelitiska sättet att leva. För mig var det också en mycket viktig sak, när jag kände kallelsen till Karmel, att man just genom att leva ett liv i bön, enkelhet och avskildhet kan bidra till Kyrkans helgelse och växt mycket mer än om man kanske skickades ut på uppdrag. Avsikten är inte att nedvärdera den apostoliska kallelsen men att betona att Kyrkan också har en själ, ett hjärta, där människor kan ge sig till Gud i det fördolda för världen.

Jag tror att alla kristna måste upptäcka den personliga, unika kallelse som han eller hon har för Kyrkans helgelse och rening. När vi hör om pedofilskandaler, hur reagerar vi då? Reagerar vi genom att oja oss och bli upprörda eller skandaliserade? Det kan vara första reaktionen. Eller reagerar jag genom att säga att då måste jag bli ännu trofastare? Om andra sviker måste det finnas några som efterföljer Jesus ännu mer. Den insikten är oerhört viktig, inte minst i en sekulariserad eller kyrkofientlig miljö. Om det är så illa ställt i kristenheten, då måste i alla fall jag göra det lilla som kommer an på mig för att Kristus skall bli mer älskad, tillbedd och förhärligad. Det är en appell till mig, en kallelse till mig. När många sviker, försvinner och förnekar, måste jag hålla stånd, inte för att jag skall bli högmodig eller andligt högfärdig, men för att jag verkligen skall ta mitt ansvar för att bevara den lilla låga som annars släcks.

Det är ett aktuellt tema i vår sekulariserade värld men också i den del av världen som håller på att tömmas på kristna, där vissa är beredda att bli kvar, även om de vet att de med största säkerhet kommer att bli martyrer eller i alla fall förföljda och få det svårt. Det viktiga är att lågan, den lilla Kristuslågan, får fortsätta att brinna, så att det i alla fall på den plats där Jesus har ärats i tvåtusen år skall finnas någon som förhärligar hans namn eller i den lilla byn där ingen går i kyrkan längre utom jag fast jag knappt kan gå på mina ben. Det har blivit mycket aktuellt också i vår tid att hålla trons flämtande låga levande. Jag kan förnya min överlåtelse till Kristus, även om de andra vänder honom ryggen. Teresa har ett mycket aktuellt budskap till oss, om vi nu får oja oss över eller skryta över att vi är världens mest sekulariserade land. Då måste vi bli ännu mer trofasta, ännu mer hängivna Jesus och leva i hans vänskap. Det vill Teresa hjälpa oss med helt konkret genom att vi är i Jesus, går med Jesus och låter honom bli en oskiljaktig reskamrat genom livet. Han är det högsta goda. Han är vår kapten på vägen. Vi kan hos Teresa finna dessa vackra ord för att säga hur viktig Jesus är för oss. Han är den som väcker mig ur min slummer, den som ger mig allt det jag behöver. Han är den som tar sig an mig ögonblick för ögonblick.

Herre, Jesus Kristus, hjälp oss att bli kvar i din vänskap. Hjälp oss att brinna mer av din kärlek, så att hela världen kan bli upplyst av ditt ljus, din sanning och din kärlek. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.