Biskop Anders Arborelius ocd

Att tillbe den treenige Guden.
Reträtt med Elisabeth av Treenigheten

Hos Birgittasystrarna i Djursholm
den 24-26 februari 2006.

Föredragen är nedskrivna efter bandupptagning.

Föredrag II

Vi ber om den Helige Andes ljus och ledning. Kom Helige Ande och fyll oss med ditt ljus, din kraft, så att vi i allt kan se Jesus Kristus och ge Fadern tillbedjan, förhärligande och lovsång. I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Varje helgon har sin speciella gåva till Guds folk. Eftersom vi alla är kallade att bli helgon, får vi tro, att vi också har vår egen gåva, vår egen uppgift i Guds plan. I dag skall vi se på hur en av oss, Elisabeth av Treenigheten, som dog för 100 år sedan, kan hjälpa oss att upptäcka eller återupptäcka tillbedjan, lovsång och förhärligande. I vår tid är detta livsviktigt för oss kristna, om vi skall överleva. Ibland kanske det är viktigt för oss att se på muslimerna, som utan att tveka ger offentlig tillbedjan till Gud flera gånger om dagen. Även om vi har andra sätt att be, är det viktigt för oss att inse, att denna tillbedjan är något vi är skyldiga Gud, och att det samtidigt är vår stora lycka. Vi har en tendens att ibland reducera bönen till att få bönesvar, att känna tröst och vederkvickelse. Nästan omärkligt kan vi reducera bönen till en andlig terapi, som mer är till för vår skull än för Guds skull. Elisabeth kan hjälpa oss att vända på saken och få oss att upptäcka, att det är människans största lycka, när hon får glömma bort sig själv och gå upp i tillbedjan och lovsång av Guds härlighet.

Vi skall se på det som är hennes mästerverk, det som har gjort henne känd och älskad i kristenheten: hennes bön till Treenigheten. Där finner vi sammanfattningen av vad vår tro och vår tillbedjan innebär. Det hjälper oss att få fokusering, inriktning på Guds verklighet, som vi så väl behöver. Först några ord om tillkomsten av bönen. En bön kommer inte till i ett vakuum, inte ens Bibeln, utan det är alltid ett mänskligt sammanhang, där Gud verkar. Den 21 november 1904 skrev Elisabeth denna bön, nästan i ett sträck, på en liten oansenlig papperslapp 14 x 9 cm. Hon hade rivit ut den ur en anteckningsbok, och hon skrev smått mellan raderna. I karmelitklostren är man sparsam, även med papper. Man vänder ibland på kuverten. Man använder små papperslappar för att anteckna. I alla fall var det så under hennes tid. Det är ett mycket ödmjukt och enkelt litet papper, där denna upphöjda bön står nedskriven.

Det var den 21 november, då Kyrkan firar Marie tempelgångsfest, en av de fester som inte är belagda i Bibeln men går tillbaka på en tradition, att Jungfru Maria som liten flicka togs emot i Jerusalems tempel. Det finns förtjusande målningar, där de vitskäggiga översteprästerna böjer sig ner och tar emot den lilla flickan, när hon kommer till templet. Det är en vacker bild av en dogmatisk sanning: kontinuiteten mellan det gamla och det nya förbundet. I Maria hälsar det gamla förbundets präster det nya förbundet. Sedan har man broderat ut festen. I ordenslivet har man sett det som en symbol för en människa, som viger sig åt Gud. Man har ibland till och med sagt, att Maria som liten flicka avgav löftena om jungfrulighet, fattigdom och lydnad. Det är naturligtvis en utbrodering, men det är ändå viktigt att komma ihåg, att det finns med i Elisabeths värld, när hon skriver denna bön.

Bönen tillkom alltså i Marias atmosfär. Det är Maria som symboliserar människans totala öppenhet inför Gud. Maria är det nya templet, den nya arken i det nya förbundet.. Maria nämns inte i bönen, men det är hon som präglar miljön, atmosfären, själva luften, där denna bön är skriven. Det är så vi kan se Marias betydelse i Kyrkan. Hon står för den totala öppenheten för Guds verklighet, som vi alla är kallade att få del av. Hon hjälper oss att se bort från oss själva och bara öppna oss för Guds verklighet.

Elisabeth identifierar sig med Maria inför Gud. Maria är Guds boning. Också Elisabeth är Guds hus. När det gick upp för henne, att hennes namn Elisabeth egentligen betyder Guds hus, var det en stor glädje för henne. Egentligen heter vi alla Elisabeth, för genom vårt dop är vi Guds hus, Guds boning. Just denna dag (den 21 november) är viktig. Det är samma dag, som Elisabeth och systrarna i klostret avslutade sin reträtt. Den hade varit inriktad på inkarnationens mysterium. Reträtten ville hjälpa systrarna att identifiera sig med deras kallelse att vara Kristi brud, att tillhöra Kristus helt och fullt. Denna bakgrund, att systrarna förnyar sina löften att helt tillhöra Kristus och genom honom bli en offergåva till Fadern, är viktig för att förstå bönen. Allt detta sker i Marias atmosfär, i Marias miljö, som präglas av total inriktning på Gud, att se bort från sig själv och gå upp i den som är större.

Att kunna göra det är något vi får kämpa med hela vårt liv, eftersom vi har en benägenhet att ständigt syssla med oss själva, hur vi känner det, vad livet ger oss, vad vi får ut av det. Istället för att se på livet och allt vi möter som en påminnelse om Gud, har vi tendensen att se det som en påminnelse om oss själva, vår egen betydelse och våra egna behov. Det är denna totala omstrukturering, som hela vårt liv går ut på. Det som skulle ha slungat oss ut ur oss själva och in i Guds verklighet, får oss så ofta att koncentrera oss på oss själva. Vi kan tänka på små likgiltiga ting. Om vi har ont i huvudet, tänker vi då på Gud och att det är något vi kan ge honom som ett offer? Antagligen gör vi inte det omedelbart. Vi tycker, att det är jobbigt och tungt för oss. Om någon säger ett ovänligt ord, tänker vi då på att vända andra kinden till och ge något åt Jesus? Antagligen gör vi inte det. Vi känner oss sårade och förnärmade, och i trettio år är vi kanske arga på någon, ändå tills hon dör. Så missar vi otaliga möjligheter. Det är tragiskt. Men det är även tragikomiskt. Kan vi inse, att vi är lite löjliga personer, då har vi hunnit en bit på vägen att bli heliga. Men tyvärr är det ofta inte så, utan istället blir det som skulle vara en öppning mot Guds verklighet något som gör oss ännu mer själviska. Vi ser detta även i kyrkan. Vi ser det i kloster. Ingenstans är man vaccinerad mot själviskhet. Men Elisabeth kan hjälpa oss också att växa in i den tillbedjande grundhållning, som kan hjälpa oss att finna det som Gud vill ge oss.

Vi börjar då med Elisabeths bön. "O min Gud, Treenighet, jag tillber dig. Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet, så att jag kan slå mig till ro i dig, stilla och i frid, som om min själ redan befann sig i evigheten".

Det första är alltså att inrikta sig på Gud, på Treenigheten. Det gör vi i varje bön. All bön är riktad till Guds fulla treeniga verklighet. Man gör det på lite olika sätt. I de liturgiska bönerna vänder man sig alltid till Fadern, men genom Jesus och i Anden. Elisabeth vänder sig till Treenigheten, till hela Guds verklighet. Här finns det helig frihet. I den västerländska kristenheten vänder man sig ofta direkt till Jesus, inte minst i frikyrkliga miljöer. Det draget finns även i den katolska fromheten som i böner till Jesu Hjärta och så vidare. Men den klassiska liturgiska inriktningen är på Fadern, genom Sonen, i Anden. Elisabeth vänder sig dock direkt till Treenigheten. Hon säger: "Jag tillber dig". Genast anger hon accenten. Hon kommer inte för att bara be om något, utan hon vill försvinna in i denna oändliga rymd av tillbedjan. Hon vill glömma bort sig själv. Det hjälper henne att falla till ro, finna stillhet, att erfara något av evighetens klimat. Det är den sanningen vi hela tiden måste öva in, för vi tror, att det är tvärtom. Men genom att glömma bort sig själv, att bortse från sig själv, sina behov, sin bekvämlighet och sina önskningar, blir man friare och finner sig själv på djupet. Det har vi hört tusentals gånger. Men lika fullt måste vi höra det igen. Vi kan liksom inte riktigt ta det till oss.

Då upprepar hon: "Låt ingenting rubba min frid, ingenting avlägsna mig från dig, o du min oföränderlige, utan låt varje ögonblick föra mig allt längre och djupare in i ditt mysterium."

Det som sker inom och utom oss behöver inte rubba tillbedjans frid, utan det kan istället påminna oss om den. Här ligger nyckeln till vårt eget liv. Om vi kan inse, att våra irritationsmoment, sinnesförnimmelser, stimuli, dragningar, frestelser och lockelser egentligen bara syftar till att föra oss djupare in i Guds frid och förena oss med honom, då förändras mycket. Men vi har tendens att se på detta som något, som hindrar oss att bli kvar i Guds närvaro, något som irriterar oss, något som splittrar oss. Något av det viktigaste i vårt böneliv är, att vi verkligen tror, att detta kan hjälpa oss att komma Gud närmare. Tänk på Thérèse av Jesusbarnet och systern, som gnisslade med tänder eller höll på med sina naglar. De små irritationsmoment, som vi alla råkar ut för, borde hjälpa oss att finna frid i Gud och att inte reta upp oss.

Det som händer omkring oss, det som rubbar våra cirklar, borde alltså påminna oss om, att vi skall bli ännu mer rotfasta i Guds frid. Men vi tolkar det tvärtom och tror, att vi nu dras ut ur tillbedjan, att vi nu förlorar vår frid, och vi blir irriterade. Nu får vi inte det vi vill ha. Jag kan säga detta tusentals gånger, och ni nickar. Men när det väl händer, då faller vi så lätt in i det gamla mönstret. Tänk då på Jesus och det han säger om kinden. Då någon slår oss på kinden, måste vi vända andra kinden till, för vi vill få mer. Det gör vi istället för att svara som Pavlovs hund, då man använder en annan reflex och slår tillbaka. Att använda rätt förhållningssätt behöver vi öva varje dag.. Det blir aldrig precis som vi har tänkt oss. Om det är solsken på morgonen kan vi tänka, att vi skall få en underbar promenad i solsken. Men så blir himlen kanske mörkare och mörkare. Vi får se på verkligheten sådan den är som något som hjälper oss att bli kvar i Guds frid. "Ingenting får avlägsna mig från den", säger Elisabeth. Ingenting får rubba min frid, min överlåtelse, min tillbedjan, utan det skall föra mig längre och längre in i ditt mysterium och inte längre och längre bort.

Elisabeth vill hjälpa oss att knyta ihop de vardagliga händelserna med vårt böneliv. Det är hemligheten med ett heligt liv. Det innebär inte, att man måste sitta några timmar i kyrkan och sedan springer ut i världen, utan att man medvetet lever i Guds närvaro. Det gäller att bli kvar i Treenighetens strålglans och se, att allt som sker inom och utom oss påminner oss om Gud. Det är detta vårt liv går ut på. Om vi älskar Gud, då älskar vi honom, även när det är jobbigt på jobbet. Allt det som sker skall bekräfta vår tillhörighet till honom och hjälpa oss att komma allt djupare in i gemenskapen med den treenige Guden. Gud lever i oss. Vi är skapade till hans avbild, och genom dopet är vi hans boning. Gud finns alltid där, men vi är ofta någon annanstans. Vi låter oss dras bort från tillbedjan genom det som sker istället för att påminnas av det som sker. En viljeakt, som vi ständigt måste upprepa är, att det jag är med om i mitt liv hjälper mig att bli mer fokuserad på tillbedjan. Det sker utan att jag hela tiden måste känna efter, hur jag upplever det, hur jag känner det och vad det ger mig.

Guds nåd är inte alltid behaglig. Vi tror, att det skall vara som t.ex. i The Sound of Music, och att man skall dansa fram i ett vackert alplandskap, där alla sjunger och är snälla och vänliga. Vi tror, att Guds nåd alltid skall vara behaglig, och att människor alltid skall vara hänsynsfulla, goda och ömma mot oss, ge oss det vi behöver, uppskatta oss och bekräfta oss. Vi har en viss bild av, hur verkligheten skall vara, för att den skall hjälpa oss att komma Gud nära. Men vi måste se verkligheten sådan den är och se, att det är där Gud möter oss och inte i en drömvärld. Vi vet alla detta. Vi har hört det tusentals gånger i predikningar och på reträtter, men lika fullt har det runnit ut genom örat. Men varje dag får vi en ny chans att åter igen bli kvar i tillbedjan.

Därför fortsätter Elisabeth. "Stilla min själ, gör den till din himmel, till din älskade boning och viloplats. Tillåt inte att jag någonsin lämnar dig ensam där, utan låt mig vara där med hela mitt väsen, vaken i min tro i tillbedjan och överlåtelse åt din skapargärning".

Gud måste alltid stilla min själ. Vi läser i Psaltaren den 131:a psalmen: "Jag har lugnat och stillat min själ såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja såsom ett avvant barn så är min själ". Barnet har blivit stilla i moderns famn. Barnet har en förmåga att bortse från det, som händer runt omkring det. Det ligger tryggt, lugnt och stilla i sin moders famn. Det räcker för barnet att veta, att modern är där. Sedan kan vad som helst hända omkring det. Denna bild kan hjälpa oss att bli kvar i tillbedjan, att förstå att det vi är - vår själ, vår djupaste identitet - är denna boning för Gud, den viloplats, som han har funnit behag i. Då måste vi också finna behag i det. Om Gud älskar att bo i oss, måste vi också älska att bli kvar där i tillbedjan och överlåtelse. Det gäller att skapa en kontemplativ miljö, som vi bär med oss, oavsett var vi är, vad vi råkar ut för, hur det känns. Inom oss bär vi denna inre helgedom, där vi alltid får bli kvar i tillbedjan och överlåtelse. Så småningom kan vi erfara detta. Det kan storma omkring oss. Men det innersta i oss blir ändå inte drabbat, eftersom vi är kvar i djup tillbedjan och överlåtelse. Säkert har vi alla, ibland till vår förvåning, upptäckt, att vi inom oss har en stillhet, en frid, ett lugn, som vi inte riktigt kan förklara. Jag talade nyligen med någon, som hade blivit uppsagd från sitt arbete. Hon var själv förvånad att det inte blev värre för henne. Något liknande tror jag, att vi alla har upplevt. Naturligtvis har vi kanske mer upplevt motsatsen. Men vi har nog alla en erfarenhet, att det inom oss finns en stillhet, ett djup av tillbedjan, som inte kommer från oss själva. Det är detta Elisabeth vill visa oss, när hon vänder vår blick mot Jesus Kristus.

"O min älskade Kristus, korsfäst för kärleks skull. Jag skulle vilja vara en brud för ditt hjärta. Jag skulle vilja överhopa dig med ära och älska dig ända tills jag dör av kärlek. Men jag känner min oförmåga, och därför beder jag dig att ikläda mig dig själv, att förena min själ med varje rörelse i din själ, att låta mig drunkna i dig, att inta mig helt och hållet och att sätta dig själv i mitt ställe, så att mitt liv inte blir något annat än en utstrålning av ditt liv".

Elisabeth känner sig verkligen som Kristi brud. Den kristna mystiken är alltid en brudmystik. Genom vårt dop tillhör vi Kristus på ett så djupt och oupplösligt sätt, att det egentligen endast kan liknas vid den djupast tänkbara mänskliga föreningen mellan brud och brudgum. Det betyder, att när vi är oförmögna, när vi inte förmår någonting, är det Jesus Kristus som skall handla i oss. Vi behöver aldrig vara oroliga, utan vi kan alltid lita på, att det är han som handlar i oss. Det är han, som träder upp i vårt ställe. Det är han, som tar över. Hela kristendomen säger detta, att han har dött för oss för att rädda oss. Han har tagit på sig vår svaghet. Han har tagit på sig synden i vårt ställe. Han är ställföreträdare. Det vet vi fullt och fast genom vår tro, men det gäller att i livets olika omständigheter inse, att det verkligen är så, att han vill träda fram i vårt ställe och ta på sig det vi inte klarar av och göra det i vårt ställe.

Det gäller även i bönens värld. Han ger Fadern den tillbedjan som tillkommer honom. Av all evighet lever Sonen i ständig tillbedjan av Faderns härlighet. Och vi skall ikläda oss denna Jesu verklighet. Vi skall ta på oss den och förvandlas av den. Vår själ skall förenas med varje rörelse i Jesu själ. Vår kärlek skall avlösas av hans kärlek. Sakta men säkert skall han förvandla vår identitet, vår själ, till en avbild, till en återspegling av hans, så att vi drunknar i honom, så att han kan ta oss i besittning steg för steg. Vi måste se på vårt liv så, att Jesus i varje ögonblick försöker ta oss i besittning, förvandla oss och göra oss mer lika honom. Han är oavbrutet sysselsatt med oss. Han försöker i varje omständighet göra oss mera lika sig själv.

Vi är hela tiden beroende av honom. Vi har i vår tid lite svårt för att vara beroende. Vi lever i ett individualistiskt klimat, där man vill stå på egna ben. Man vill göra sina egna avgöranden. Man vill inte vara beroende av någon. Vi lever i singelhushållens tid. Man vill själv bestämma. Man vill inte ha hjälp. Jag har talat med flera människor, som har kommit till Sverige och blivit slagna av detta förhållande. En kvinna, som ville hjälpa en äldre dam med hennes kassar fick höra: "Nej, jag behöver ingen hjälp. Jag klarar mig". Djupt i oss finns medvetandet, att vi skall klara oss "to the bitter end". Då kan vi lätt ta över detta förhållningssätt i förhållandet till Jesus. Vi glömmer, att vi är totalt beroende av honom. Fräsningen är ett ständigt beroende. Jag kan inte säga, att nu är jag frälst, nu klarar jag mig själv, utan frälsningen innebär, att varje ord, varje gest, varje blick, är något vi gör tillsammans med Gud, tillsammans med den andre. Naturligtvis vet vi detta. Men i livets olika omständigheter lever vi på ett annat sätt. Vi vill vara oberoende. Vi vill göra vad vi vill. Vi vill syssla med det vi tycker om, och vi vill vara herrar över våra egna reaktioner.

Vi vill göra våra egna bedömningar, ha våra egna åsikter. Vi har det typiskt svenska "ja, men". Då man frågar oss om något, t.ex. om vi tror på det och det, svarar vi: "ja, men". Det sitter mycket djup i människan, att hon vill göra sin egen lilla invändning eller tolkning. På frågan om vi vill efterfölja Jesus, svara vi alla "ja, men vi måste först ordna med det ena efter det andra". Vill du be? "Ja visst vill jag det, men jag har mer tid, när jag blir pensionär". Det är mycket lätt att smyga in ett litet förbehåll. "Vill du bli frälst?" "Jo visst, men kanske inte just nu. Jag skall först göra en jorden runt resa." "Jag måste först ordna mitt arv" osv. Vi kan skratta åt detta. Men samtidigt är det tragiskt, ty Jesus skräms bort av ordet "men". Han kan inte frälsa oss, när vi gör små krumbukter och små förbehåll. Det är därför vi ständigt ställs på prov. Vi hamnar i situationer, där det inte finns ett "men" utan bara "ja" eller "nej". Då är frågan, om vi vill drunkna i honom. Vill vi, att han helt och hållet skall komma i vårt ställe, så att vårt liv inte blir något annat än en utstrålning av hans liv. Elisabeth vill hjälpa oss med det.

Därför fortsätter hon. "O eviga Ord, min Guds Ord. Jag vill tillbringa mitt liv med att lyssna till dig. Jag vill bli idel öra för dig, så att jag lär mig allt av dig. Sedan när jag får gå igenom mörker, tomhet och oförmåga vill jag fästa min blick på dig för att alltid vara och förbli i ditt strålande ljus. O min älskade stjärna, trollbind mig, så att jag aldrig mer kan lämna din strålkrets."

Här ser vi hur Elisabeth vänder blicken mot Jesus Kristus som Guds eviga Ord. Och ord finns till för att vi skall lyssna. Hon vill, att hela hennes liv skall bli ett enda lyssnande. Luther sade, att människans viktigaste organ är örat. Ögat är naturligtvis också viktigt, inte minst i vår katolska spiritualitet. Men örat är mycket viktigt, så att vi kan lyssna till Guds Ord och fånga upp signalerna. Därför vill Elisabeth bli idel öra. Så har man översatt det franska ordet enseignable, som är nästan omöjligt att översätta till svenska. Det innebär, att man är helt och fullt "undervisningsbar" och låter sig undervisas om allt. Det svenska ordet "idel öra" är vackert. Hela vårt väsen är som ett enda öra, som spänt lyssnar på minsta tecken, minsta lilla accent i den älskades röst. Här kan vi lära oss mycket av de förälskade, av dem som älskar varandra och endast önskar att vara den andre till viljes. Som kristna är vi öron. Och lyckligtvis är det inte bara fråga om mitt öra utan om hela Kyrkans öra. Vi får alla hjälpa varandra att fånga upp signalerna, accenterna i Guds kärleksbudskap.

Denna syn på Kyrkan som ett lyssnande öra kan vara till tröst för oss, när vi ser tillbaka på vårt liv och då ofta ser de missade tillfällen, när Gud verkligen talade, men vi inte riktigt hörde det. Det är ofta först i efterskott vi förstod, att Gud här verkligen ville något. Han talade till mig genom någon människa och genom det som hände. Men jag hade så mycket att göra. Jag måste ju klara min examen, och just då var jag på väg till ett viktigt sammanträde, när denna människa väntade på mig. Gång på gång måste vi konstatera, att det är svårt att fånga upp signalerna. Det kan vara en av den kristna människans största sorger, när det går upp för henne, hur lite hon lyssnar. Då är det en tröst, att det finns några, som inte gör annat än att lyssna: de heliga. Så småningom kan också vi öva upp den inre hörseln.

Då blir vi kvar i det Elisabeth kallade Jesu strålkrets. Vi kan inte lämna denna strålkrets. Vi är trollbundna. Vi längtar efter att få höra hans röst. Vi är liksom ett steg före. Vi kanske har upplevt det på det mänskliga planet. Vi sitter och lyssnar mycket spänt på, vad det är för något fint vi skall få höra. Vi är beredda på, att det kommer något. Denna hållning kan vi öva upp i bönen. Ofta hör vi ingenting i bönen. Vi hör det allmänna suset, som påminner oss om Guds närvaro. Det kan från ventilationstrumman komma en melodi, som påminner oss om, att Gud är närvarande, och att hans kärlek strömmar över oss. Om vi har det i bakgrunden, är vi också förväntansfulla och vill få höra Guds röst, vad han vill säga till oss, vad han vill med vårt liv, hur vi skall bete oss och vad vi kan ge honom.

Denna förberedande, lyssnande hållning är så viktig. Systrarna här i Djursholm börjar dagen i kapellet varje morgon med att säga: "Jag offrar min dag åt Herren". Denna dag är inte min dag, då jag skall ha det roligt, utan det är den dag, då Gud skall tala till mig, då han skall använda mig, då han skall hjälpa mig att bli honom trogen. Detta perspektiv, att förtröstansfullt försöka fånga upp signalerna och se vad Gud vill nu under denna dag, är viktigt. Hur skall han tala till mig? Ofta är det inte något bestämt vi får höra, utan det är en inbjudan till överlåtelse till honom. Jag hör hela tiden suset, som påminner mig om hans kärlek. Det kan hjälpa mig att besvara kärleken på olika sätt. Det kan vara genom ett leende till dem som inte ler och så vidare. I grund och botten vet vi, vad Gud vill i vårt liv. Men vi kan få djupare beredvillighet att svara och längta efter att besvara hans kärlek. Kom ihåg bilden att vara idel öra för Gud. Ibland vill vi hellre vara idel mun. Vi vill säga till Gud, att så och så skall det vara, så vill vi ha det och så borde det vara. Så småningom kan vi förflytta tyngdpunkten från munnen till örat. Det lär vi oss i den tysta bönen. Den är alltid ett komplement till den muntliga bönen. Eftersom Elisabeth lever ett kontemplativt liv, är det för henne en självklarhet, att örat blir viktigare och viktigare. Samtidigt vet vi, att vi inte kan göra det på egen hand och av egen kraft. Det är här den Helige Andes verk i oss kommer in. Därför fortsätter Elisabeth:

"O förtärande eld, o kärlekens ande. Kom och intag mig, så att Ordet liksom blir kött än en gång i mitt liv, i min själ. Låt mig få vara en annan mänsklighet för honom, där han på nytt kan låta hela sitt mysterium bli till verklighet".

Här ser vi verkligen mystikens höga trappsteg, att människan är kallad att förvandlas av Andens verk, så att, som Elisabeth inte tvekar att säga, Ordet liksom blir kött än en gång i hennes själ. Det betyder naturligtvis inte, att det skall bli en ny inkarnation, men att Kristi mysterium så realistiskt som möjligt skall bli verklighet i oss, att det som Jesus själv har åstadkommit genom sitt mysterium skall återspeglas i oss så troget som möjligt, så att hans påsk ständigt skall genljuda i oss. Man uttrycker detta på otaliga sätt i mystikernas och helgonens skrifter. Vi kan tycka, att det låter lite abstrakt och fjärran från oss. Men det är något vi lever i varje dag.

Jag börjar en vacker dag upptäcka, att mitt lidande är en delaktighet av Kristi lidande. Det handlar inte om min huvudvärk eller mina samarbetsproblem med min chef, utan det är Kristi frälsningsverk, som återspeglas i dessa mer eller mindre triviala ting. Egentligen borde det vara självklart för de troende, att när de råkar ut för sådana svårigheter, se det som deras sätt att hjälpa Jesus att bära korset. Ändå vet vi, att det tar lite tid för oss att förstå, att den sjukdom, som jag kämpar med och som jag naturligtvis vill bli befriad från och som jag också har rätt att vilja bli befriad från, samtidigt är mitt sätt att just nu hjälpa Jesus på hans korsväg för världens frälsning. Vi kan ibland tycka, att det är för trivialt. Om jag har susningar i öronen, kan det då ha något att göra med Jesu vilja att frälsa världen? Det är ju bara susningar i öronen, kan jag tänka. Eller om jag har darrningar i händerna, kan det då vara något så stort? Jo, det kan det. Vi väljer inte våra lidanden.

Ännu svårare kan det vara, om människor är stygga och besvärliga. Även om vi lever i ett kloster, finns det svårigheter människor emellan. Är då detta mitt sätt att uthärda det som Jesus uthärdade? Ja, det får vi tro. Om det är så, då är jag kallad att här bära korset för världens frälsning. Gör jag det, upptäcker jag ofta, att människorna inte är riktigt så elaka, som jag tänkte. Jag kanske också har lite skuld i allt detta. När vi förflyttar tyngdpunkten från jagets uppfattningsförmåga till en mer teologal inställning, där vi ser Jesus Kristus och hans frälsningshandlande, blir det ofta också mycket lättare rent mänskligt. Då blir susningarna inte så viktiga längre. Då tänker jag mer på Jesus, och det har en befriande verkan, om jag vågar tro, att Jesu frälsningsverk fortgår i mig.

Och om allt är bra, fint och skönt, är det inte bara detta, utan då är det en liten påskerfarenhet, som handlar om nytt liv, uppståndelse och det eviga livets glädje, som vi får smaka och lovprisa. Vårt liv kan få en helt annan färg, när vi försöker se, att vi ständigt lever vårt liv i denna Kristusförening. Ingenting är likgiltigt material. Livet består inte bara av susningar i öronen och av samarbetsproblem, utan det finns en djupare grund i detta. Men denna djupa grund möter jag genom filter. Vi skall aldrig tro, att det finns en verklighet utan susningar i öronen och utan samarbetsproblem. En sådan idealisk miljö, där man aldrig har ont i huvudet eller susningar i öronen eller där man bara är snälla och oförargliga, finns inte. Människor är inte bara snälla, och det skulle även vara tråkigt, om alla bara satt och nickade och tyckte likadant. Därmed menar jag inte, att man skall vara stygga mot varandra. Oavsett hur vi beter oss, kommer vi att såra varandra. Vi märker själva, att då andra blir sårade av oss, är det ofta inte därför att vi i veckor har planerat att såra dem, utan det skedde genom någon obetydlighet, som sedan blåstes upp. Kan vi se det i ljuset av att den Helige Ande använde allt detta för att förtära vår själviskhet och låta Jesu härlighet stråla fram, då blir det något helt annat.

Därför säger Elisabeth: "O, du min Fader. Böj dig ner över din ringa skapade varelse. Se i henne inte något annat än din älskade Son, i vilken du har allt ditt behag".

Elisabeth vill alltså vara så identifierad med Jesus, att Fadern mer ser Jesus i henne än henne själv. Vi får tro, att det är så Fadern ser på oss. Han ser det vi kunde och borde vara i Jesus. Han älskar i oss det som är Jesuslikt, och han älskar liksom fram det. Guds kärleksfulla blick vilar på oss, som om vi redan vore totalt förvandlade i Jesus. Han ser det bästa i oss. Han lockar fram det finaste, det djupaste. Säkert har vi alla mött människor, som har en förmåga att se på oss på detta sätt. Man berättar om Teresa av Avila (1515-1582), att hon hade den blick, som gjorde, att man ville växa för att motsvara hennes kärleksfulla blick. I sina skrifter säger hon, att hon är omgiven av heliga adelsmän och goda nunnor. När vi sedan läser, hur det i verkligheten var, ser vi, att det inte var så rosenrött. Men om vi har denna blick på verkligheten och ser på människor, som om de vore helgon, då växer de. Ser vi det bästa i varandra, vill vi inte göra varandra besvikna. Men om vi ser på varandra som konkurrenter eller otrevliga typer, blir vi kanske också otrevliga typer. Men Gud ser på oss, som om vi vore så förenade med Jesus, att vi bara återspeglar honom. När detta går upp för oss, vill vi förvandlas, växa och bli mer Kristuslika.

Salvador Dali (1904-1989) och Johannes av Korset (1542-1591) har målningar av Jesus på korset. De har ett lite ovanligt perspektiv, där man ser korset ovanifrån. Fadern ser ovanifrån ned på sin Son, som hänger på korset för att frälsa världen. Det är så han alltid ser på oss. Genom Jesus ser han ner på oss i vårt oändliga behov av hans nåd och frälsning, och att vi i varje ögonblick behöver hans frälsande kärlek. Kan vi se på varandra på detta sätt, tror jag, att mycket skulle förändras genom den oändliga barmhärtighet, som hellre urskuldar än beskyller, som hellre vill höja upp än dra ner. Det är viktigt att se, hur detta går ihop. Guds sätt att tala och se på oss hjälper oss att se och handla i vår värld, eftersom allt det vi vet om Gud är en frälsningsverklighet, som betyder något för vårt konkreta sätt att leva.

En trossanning, som vi ibland glömmer bort är, att allt det som är uppenbarat genom Bibeln, genom uppenbarelsen, skall hjälpa oss helt konkret i vårt sätt att leva, så att frälsningen kan förvandla oss. Allt det vi vet om Guds treeniga verklighet är inte bara något spekulativt, abstrakt, utan det är i högsta grad praktiskt. Varje mänsklig gemenskap skall återspegla Treenighetens gemenskap. När vi är samlade, skall vi åt varandra försöka återspegla Treenighetens inre liv. Det kanske inte alltid är det vi tänker på, när vi sätter oss vid matsalsbordet i vår familj eller där vi håller till, att vi är där för att återspegla Guds inre verklighet. Ibland kan det vara till stor hjälp att upptäcka att det är så.

Då är vi framme vid den sista delen av Elisabeths bön, där hon återvänder till sitt betraktande av Treenigheten. "O mina tre, mitt allt, min salighet, oändliga ensamhet, omätlighet, där jag förlorar mig själv. Såsom ett byte överlämnar jag mig själv åt dig. Dölj dig i mig, så att jag också blir dold i dig i väntan på den dag, då jag i ditt ljus ska få skåda din storhets omätliga djup."

Här visar Elisabeth, att Treenigheten övergår alla våra begrepp. "Deus maior", säger kyrkofäderna. Gud är större. Han är oändlighet, omätlighet. Det är den verkligheten vi ska utforska under hela evigheten. Guds verklighet övergår allt, vad vi kan tänka och föreställa oss, och vi ska liksom förlora oss i den, överlämna oss åt den. Hela evigheten räcker inte för att förstå Gud. Hur mycket vi än får veta om Gud, finns det oändligt mycket mer att överskuggas och överglänsas av. Vi kan aldrig sätta någon gräns och säga, att nu vet vi allt om Gud, för det finns oändliga rymder i hans treeniga mysterium. Det kontemplativa livet bygger på insikten i, att hur nära vi än kommer Gud, så finns det oändligt mycket mer, oändligt mycket större djup i Gud.

Utanför Elisabeths cell i klostret stod: O beata solitudo, o sola beatitudo ( O saliga ensamhet, o enda salighet). Det är en slags paradox med den ensamhet, som man lever i inom klostret och som varje människa smakar något av, inte minst i vår tid. Det som ibland ser ut som enbart något negativt kan bli en trampolin till att slungas in i Guds eviga, oändligt djupa och stora mysterium. Också detta är en mycket praktisk och konkret hjälp. Ingen människa undgår ensamhetens förbannelse. Men ensamheten kan bli till en välsignelse, när man ser att den hjälper oss att mer inrikta oss på Gud. Vi människor blir alltid besvikna på varandra, i familjen, i äktenskapet, i klosterkommuniteten. Känslan att inte vara förstådd, uppskattad, sedd och att vara ensam, vilket man först upplever som något negativt och som en besvikelse, kan bli en väg att upptäcka, att inget mänskligt kan mätta mig, ingen människa kan motsvara min längtan efter kärlek, förståelse och bekräftelse. Vi har inte heller rätt att förvänta oss detta av varandra, eftersom det bara är Gud själv som kan ge oss det.

Många av de relationsproblem som finns mellan människor beror på, att man av människor förväntar sig det, som man endast kan förvänta sig av Gud. Vi kan inte förvänta oss guld och gröna skogar av varandra. Vi kan endast förvänta oss lite halvdan, ljum, måttlig kärlek. Om vi nöjer oss med det, kan det bli något stort och fint. Men förväntar vi oss allt av varandra, kommer vi alltid att lämna ruiner av besvikelse och frustration efter oss. Ensamheten är kanske vår tids svåraste problem. Samtidigt vill människor leva ensamma, för det är behagligare, och då kan man styra och ställa själv. Men det kommer ett ögonblick, när den isande ensamheten griper tag i hjärtat. Det är ett nådens ögonblick, om man då kan öppna sig för den oändliga rymd, som Guds mysterium är, och lugnt och stilla lägger ifrån sig de överdrivna förväntningar man har på andra människors medkänsla, hjälp och kärlek. Det är också en akt av kärlek mot vår nästa, när vi inte förväntar oss av henne, att hon skall ge oss det som bara Gud kan ge oss.

Om vi kan se på detta sätt, gör vi varandra en tjänst, när vi gör varandra lite besvikna. Vi måste hela tiden kunna vända på saker och ting. Vänd på stenen, så finner vi Gud. Vänder vi inte på stenen, är den bara en sten, som vi faller över. Men om vi vänder på stenen, ser vi, att Gud har en skatt i beredskap för oss. Det gäller även den ensamhet, den besvikelse, som vi människor vållar varandra. Vänder vi på stenen, ser vi, att Gud har en oändlig gåva i beredskap för oss. Men om vi aldrig gör oss besväret att vända på stenen, kommer den alltid att vara i vägen. Det är ungefär som att ha en sten i skon. Den vållar oss besvär. Men den kan också påminna oss om, att vi skall ta av oss skorna och gå in i templet för att vörda Guds helighet.

Elisabeth kan hjälpa oss att upptäcka tillbedjans klimat. Vi ska under dessa dagar försöka att tillsammans bygga upp ett klimat av tillbedjan. Kom ihåg, att vi hjälper varandra, även om vi stör varandra. Allt det som sker under dessa dagar, vare sig det är solsken eller ej, kan bli den sten, som vi vänder på och gör, att vi upptäcker, att Gud är oss närmare än vi trodde. Han hade något i beredskap till hjälp för oss.

Herre Jesus Kristus. Du har tagit på dig den del av verkligheten som vi inte klarade av. Hjälp oss att gå med dig till Fadern i ständig tillbedjan och överlåtelse. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.