Biskop Anders Arborelius ocd

Att tillbe den treenige Guden.
Reträtt med Elisabeth av Treenigheten

Hos Birgittasystrarna i Djursholm
den 24-26 februari 2006.

Föredragen är nedskrivna efter bandupptagning.

Föredrag I

Sänd oss din Ande. Led oss allt djupare in i den heliga Treenighetens oändliga djup och kärlek. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Ledmotiv för reträtten är att vara en lovprisning av Guds härlighet. Det är Elisabeth av Treenighetens (1880-1906) stora nådegåva och karisma, att hon kan hjälpa oss att upptäcka vår sanna glädje och lycka i att försvinna in i den stora tillbedjan av Guds härlighet, så att vi inte längre bara tänker på, hur vår bön fungerar, vad den ger oss, och vad vi får ut av den, utan vi förflyttar tyngdpunkten in i Guds oändliga djup av kärlek och nåd och tar ut himlens härlighet i förskott genom denna enkla akt av tillbedjan och överlåtelse. Elisabeth har en helt speciell förmåga att hjälpa människor att verkligen leva i och för Gud och att glömma bort sig själva. Detta är bland det svåraste som finns. Även när man ber, är det så lätt att titta på sig själv, att ta andlig temperatur. Man frågar sig: Hur fungerar det? Vad ger det mig? Vad säger det mig? Elisabeth kan på sitt enkla, naturliga sätt hjälpa oss att verkligen leva i ren tillbedjan, att sätta parentes om oss själva och låta Guds härlighet lysa upp tillvaron.

I år är det 100 år sedan Elisabeths död. För 26 år sedan firade vi 100-årsminnet av hennes födelse. En av de första reträtter jag predikade som nyvigd präst handlade om Elisabeth av Treenigheten. Elisabeth blev endast 26 år gammal. Men hon levde ett liv, som verkligen var uppfyllt av djup tillbedjan, ett liv i Guds närvaro. Hon blev det hon själv kallar Laudem Gloriae. Denna term använder hon som ett egennamn med betydelsen härlighetens lovprisning. Till förnamn har hon Laudem, lovprisning. Till efternamn har hon Gloriae, härlighet Det är ett mycket talande sätt att se på vår kristna kallelse. Vi är till för att ge Gud ära och för att lovprisa honom. Vi är inte till för att ha det skönt, för att producera eller konsumera. Vi är inte till för att tänka på, hur vi har det och för att ständigt granska, om vi har det bra eller ej. Hemligheten med glädjen och lyckan är, att vi inte hela tiden känner efter, om vi är lyckliga eller ej. Om vi gör det, kommer vi aldrig att bli lyckliga. Vi hittar alltid något smolk i bägaren.

Självförglömmelsen är en av Elisabeths stora nådegåvor till Kyrkan. Man finner lyckan genom att inte söka lyckan, så kan vi uttrycka detta på ett lite mer psykologiskt sätt. Vi är så upptagna med att vara en lovprisning av Guds härlighet, att vi inte hela tiden måste tänka efter eller känna efter, hur vi har det och hur det känns. Vi märker genast, att i vår tid och i vår miljö är det inte helt lätt att nå fram till ett rent tillstånd av tillbedjan och lovprisning, eftersom vi hela tiden frågar både varandra och oss själva, hur det känns. Det kanske är den största kärlekstjänst vi kan göra varandra, att inte hela tiden fråga, hur det känns och hur vi har det. Vi svarar ju ändå inte ärligt. Frågar någon oss, hur vi mår eller hur vi har det, svarar vi alltid, att det är bra. Det finns två sidor av vårt liv. Vi vill känna efter, hur vi har det, och samtidigt vill vi inte riktigt erkänna, hur det är. Elisabeth av Treenigheten har kanske mer än många andra helgon förmågan att hjälpa oss att komma ut ur den bubbla, där vi ständigt konfronteras med vår egen erfarenhet, vår egen uppfattning och vår egen känsla av hur vi har det, hur livet är och hur Gud är. Hon kan hjälpa oss att ta steget ut ur bubblan och att bara vara det vi är genom nåden, en lovprisning av Guds härlighet. Vägen dit är inte alltid lätt. Vi ska se, att det även för henne var en kamp mot det egna jaget.

Det finns en bild av Elisabeth som liten flicka. Hon står och håller ett krampaktigt tag om sin docka, som heter Jeanette. Man ser, att det är en mycket bestämd och surmulen liten flicka, som inte vill släppa taget om Jeanette. När vi läser Elisabeth av Treenighetens skrifter, får vi däremot en känsla av, att det är en mycket stilla och kontemplativ själ. Men vägen dit var lång. Denna officersdotter från Dijon var ett ilsket, temperamentsfullt och bestämt barn. Hon hade mycket av egensinne och bestämdhet. Hon beskriver klart och tydligt, hur det verkligen kostade henne allt att ge avkall på sitt egensinne. Blodet kokade i henne, när hon fick höra något som inte passade henne. Så är det även i vårt liv, om vi skall komma fram till enkel tillbedjan och överlåtelse och övervinna vårt själviska motstånd. För henne var det en lång väg. Hon uppfostrades under större delen av sitt liv av mamman, eftersom pappan dog ganska tidigt.

Liksom Thérèse av Lisieux (1873-1897) tillhörde Elisabeth av Treenigheten den högre franska bourgeoisin i slutet av 1800-talet. Någon har sagt, att detta kanske var den mest osannolika grogrunden för helighet. Det var en ganska instängd miljö. Vi behöver bara tänka på Dreyfus-affären. Men mitt i denna miljö kan Guds nåd ändå bryta igenom. Man har jämfört Thérèse av Lisieux och Elisabeth av Dijon. Ingen av dem blev gammal. De tillbringade några år av sitt liv i ett karmelitkloster. De har blivit till stor nåd och till stor hjälp för otaliga människor på vägen till Gud. Thérèse av Lisieux talar mest om Guds barmhärtighet, om den lilla vägen av förtröstan och överlåtelse. Elisabeth vänder vår blick mot Treenigheten, Guds härlighet, där vi liksom försvinner in i tillbedjan, där vi så hög grad går upp i lovsång av Guds härlighet, att ingenting annat betyder något.

Elisabeth kan hjälpa oss att hitta en vardagsspiritualitet, som är så viktig för kristna i alla tider, inte minst i vår tid. Det gäller att hitta den enkla melodin, som gör att vi blir kvar i Guds närvaro, även när vi har ett krävande arbete, bekymmer och problem. Det är möjligt att bli kvar i tillbedjan och lovprisning av Guds härlighet, hur livet än är och vad vi än sysslar med. Det finns liksom ständigt en melodi i bakhuvudet, en lovprisning av Guds härlighet. Vi kan inte alltid tänka på det och koncentrera oss på det, men det finns i bakgrunden. Världen har också upptäckt det. Det finns ju alltid musik, vart vi än kommer. Om vi ringer till något statligt verk eller något företag, och det är några minuters väntetid, hör vi musik. Går vi in i ett varuhus, hör vi också något i bakgrunden. Allt detta kan påminna oss om lovsången till Guds härlighet. Även sus, som vi hör utifrån, kan bli en lovsång till Guds härlighet. Om vi har sus i våra egna öron, kan det också bli en melodi till Guds härlighet. Elisabeth kan alltså hjälpa oss att bli kvar i ren tillbedjan och överlåtelse. Vi får lita på, att hela vår existens är en kallelse att ge Gud lov och pris. Livet får då en helt annan klang och ton.

Då är det möjligt att bli kvar i tillbedjan, även när vi har krävande arbetsuppgifter, även när vi är svaga och sjuka. Vi vet, att Elisabeths sista tid var helt fasansfull. Hon fick Addisons sjukdom, en slags tuberkulos, som bröt ner hennes inälvor, och de sista månaderna kunde hon livnära sig endast genom att suga på en chokladbit eller en karamell. Detta lilla orsakade hennes matsmältning svåra smärtor. Under denna tid skriver hon texter, som utandas frid, överlåtelse och glädje. Naturligtvis kände hon av lidandet. Men i lidandet fanns en melodi av lovprisning av Guds ära. Hennes stora gåva till oss är att upptäcka, att vi alltid kan förbli i Gud.

Johannesevangeliets och Johannesbrevens kanske viktigaste ord är det lilla ordet menein, att förbli i Gud. Påven Benedikts encyklika börjar med citat: "Gud är kärlek och vi skall förbli kvar i denna kärlek". Hela Elisabeths budskap är en kommentar till detta ord i Första Johannesbrevet. Hennes liv är ett vittnesbörd om, att det är möjligt att bli kvar i Gud, vad som än händer. Vi kan tycka, att det är lättare, när man som hon lever i ett kloster, där man inte blir förströdd av någonting, utan allt är inriktat på tillbedjan och bön. Naturligtvis betyder miljön mycket. Men samtidigt är det karakteristiskt, att hon i sina brev mest vänder sig till lekfolk, som ber om andlig vägledning och råd, hur de skall leva i Guds närvaro under sina sysslor, mitt i en värld, som tar dem i anspråk. När vi läser detta, ser vi, hur naturligt och ändå uppfordrande hon försöker hjälpa dessa människor att bli kvar i Guds närvaro, att bli kvar i tillbedjan.

Vi kan ta ett exempel. Hennes syster hade två små flickor, som hon tyckte gjorde det svårt för henne att bli kvar i tillbedjan. När vi talar om bön, får vi nästan automatiskt tanken, att det är något svårt och jobbigt, och att den inte fungerar. När vi spontant tänker på bön, tänker vi mer på, att det finns hinder, att det är svårt och att man blir förströdd. Så var det också för Elisabeths syster. Hon tyckte, att det var jobbigt att kombinera rollen som småbarnsmamma med ett liv i bön och tillbedjan. Det är säkert många, som rent instinktivt tänker så. Men Elisabeth vänder på saken. Hon säger till sin syster, att hon har den bästa möjliga påminnelsen om Guds närvaro. I de två små flickorna bor den allraheligaste Treenigheten genom dopet. De är levande påminnelser om Guds närvaro. Det är inte ofta vi tänker, att de som sitter runt omkring oss hjälper oss att påminna oss om Guds närvaro. Vi tänker kanske snarare, att de stör oss. De prasslar ju med papper. Ibland längtar vi nästan efter att hitta något att klaga på, istället för att låta oss bli påminda om Guds närvaro genom det Guds tempel, som sitter framför mig, kanske med en hatt, som skymmer sikten eller med en väska man ständigt rotar i för att hitta kollekt. Vi hittar alltid anledning att fastna i det ena efter det andra och inte gå vidare i tillbedjan. Elisabeth säger till sin syster, att när hon pysslar om de små flickorna, kan hon tillbe Treenigheten i dem. De hjälper henne att komma Gud närmare. Detta är något genialiskt i all sin enkelhet, i sin självklarhet.

Samtidigt vet vi, att det kan vara det svåraste av allt för oss att se på vår nästa sådan hon är som ett Guds tempel, som hjälper oss att komma Gud närmare. Genom arvsynden reagerar vi snarare tvärtom. Vi ser på den andre som ett störningsmoment, någon som skymmer Guds närvaro. Ändå är det så typiskt för vår katolska tro att kunna betrakta de andra som ett Guds tempel. Vi kan bara tänka på helgonen. Helgonen gör Gud ännu mer närvarande. De konkurrerar inte med Gud, vilket man ibland säger från andra trossamfund. Där kan man säga, att när vi vänder oss till Maria, tar hon ifrån Jesus något av den vördnad, som tillkommer honom. För oss är det tvärtom. Jesus kommer oss ännu närmare. Han blir ännu mer tydlig, när han förmedlas genom den människa vi har inför oss. För oss är detta ofta en självklarhet. Men ändå tror jag, att vi inte alltid drar ut konsekvenserna av detta i vårt böneliv.

Något liknande ser vi hos Thérèse av Jesusbarnet. Vi känner till, hur hon hade det i klostret under de två timmarnas bön, när hon hade en syster som gnisslade med tänderna eller knäppte med naglarna. Hon gav ifrån sig ett irriterande ljud två timmar varje dag. Sådant kan reta gallfeber på oss, men det kan även bli en lovsång och tillbedjan till Guds härlighet. Valet är vårt. Vi är fria att välja. Den människa, som Gud sänder i vår väg kan reta gallfeber på oss, men hon kan också föra oss till helighet och lovprisning. Elisabeth kan hjälpa oss att bli kvar i Guds närvaro mitt i det liv som är vårt. Vi kan upptäcka, att ingenting behöver vara ett hinder för lovsång. Vi är genom dopet ett Guds tempel. Den heliga Treenigheten bor i oss. Ögonblick för ögonblick kan vi leva som en lovprisning av Guds härlighet.

Ingenting utifrån är i och för sig ett störningsmoment utan istället en påminnelse, en väckarklocka, om vi har den rätta intentionen, och det är något vi ständigt måste arbeta på att få. Vill vi leva som en lovprisning av Guds härlighet? Vill vi leva i tillbedjan, eller vill vi hela tiden känna efter hur vi har det? Vill vi hela tiden mäta, hur det står till med vårt förhållande till andra? Det andliga livet är egentligen så enkelt och okomplicerat. Men vi vill ofta ha det mer invecklat. Då fastnar vi i olika saker. Vi kan ju fastna i allting. Under reträtten skall vi försöka få hjälp av Elisabeth att få den rena blicken, den totala inriktningen på Guds förhärligande och lovprisning. Samtidigt måste vi även räkna med, att vi är barn av vår tid. Vi är alla präglade av ett mönster, där vi hela tiden vill känna efter och vill få ut något av allting, där vi registrerar, kritiserar och manipulerar. Vi är fostrade att leva på ett sätt, där man håller sig till ytan och inte går vidare på djupet.

Det är min önskan, att Elisabeth av Treenigheten skall dela med sig av sin nådegåva till er alla. När vi väl fått en aning om detta, blir livet mycket enklare, renare och mer uppfyllt av lycka. När vi söker lyckan för vår egen skull, låter den sig aldrig fångas. Men när vi inte krampaktigt söker den utan går upp i ett rent tillstånd av tillbedjan och lovprisning, upptäcker vi, att livet är en delaktighet av Guds lycksalighet, hans egen härlighet, som övergår alla våra erfarenheter och upplevelser.

Heliga Treenighet, Du lever i oss genom dopets nåd, och vi är kallade att tillbe dig i all evighet. Hjälp oss att redan nu påbörja det, som skall vara vår eviga sysselsättning: ditt lov och ditt pris. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.