Biskop Anders Arborelius ocd

Att ledas av den Helige Ande.

Djursholm 27-29 februari 2004

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi börjar vår dag med en bön till den Helige Ande av Symeon, den nye teologen.

Kom det fördoldas hemlighet. Kom dyrbarhet, som inget namn har. Kom du outsäglige. Kom du eviga jubelrop. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

I går började vi med något som är viktigt, när vi närmar oss den Helige Ande. Det är, att vi måste tömma oss på vår egen ande, för att den Helige Ande skall få plats. Vi har vår frihet, och hela vårt liv innebär att tömmas på oss själva, så att Guds Helige Ande får plats. Det går inte att kompromissa. Vi skulle kunna se på hela vårt liv i detta perspektiv: att bli tomma på oss själva, så att denna tomhet blir en helig rymd, där Gud får plats. Så enkelt är det egentligen att bli ledd av den Helige Ande. Så mycket mer behöver jag inte säga. Om vi riktigt tillgodogör oss detta, då fungerar det andliga livet.

Det är en helig enkelhet att vara kristen, att låta den Helige Ande rikta strålkastarljuset på Kristus, så att han strålar fram och vi blir mindre. I kapellet har systrarna gjort det så fiffigt. Det finns liksom en aura av ljus kring korset. De har riktat en lampa. Just det är meningen med vårt liv, att Andens ljus faller på Kristus, och vi drar oss undan och låter honom stråla fram. Det är det första och det sista och det ständiga steget: att bli tomma på oss själva för att fyllas på av Anden. Den processen har redan börjat i vårt dop, där vi har fått den Helige Ande. Men denna gåva är som ett frö, som måste växa. Vi får hela tiden fortsätta att ropa: Kom Helige Ande. Vi kan aldrig säga: nu räcker det, kom inte mer. Det är denna paradox hela vårt liv är präglat av. Han har kommit, han finns där, han lever där, men han vill och kan komma ännu mycket mer. Vi är hans herre, skulle vi kunna säga. Vi har fått vår frihet att välja, att säga ja, nej eller kanske. Det lilla ordet kom måste vi ständigt lära oss att stava på.

I dag på förmiddagen skall vi, som den inledande bönen antydde, tala om Anden som den fördolde. Vi skall rikta blicken mot solen, mot den heliga Treenigheten själv. Vi skall försöka lära oss att se, vad vi kan lära oss och tillgodogöra oss av Guds inre verklighet. Det är det oerhörda, att när Gud blir människa, då ger han oss även en insikt i Treenighetens heliga existens, i den mån vi kan förstå det och tillgodogöra oss det. Här kan vi lära oss något mycket viktigt, både på vårt personliga andliga liv, för Kyrkans och mänsklighetens liv i gemenskap, just genom att få lite mer insikt i Andens personlighet. Den Helige Ande har till skillnad från Fadern och Sonen inget eget ansikte utåt. Av de gudomliga personerna är Anden den mest fördolde, den som hela tiden pekar på de andra. Fadern och Sonen, de orden pekar på något vi känner till från vår verklighet, även om det är något större, oändligt mycket djupare och mer oförståeligt än det vi kallar fader och son här på jorden. Det ger oss ändå en viss uppfattning.

Men ande det är något hemlighetsfullt, fördolt, okänt. Anden kan vi inte gripa tag i på samma sätt, och det är just det som är meningen. Allt det vi säger om Anden antyder den heliga ogripbarheten. På hebreiska talar man om ruah, som också betyder vind. Vinden kan vi aldrig fånga in, vi kan aldrig måla av den. Men vi lär oss även något av detta. Vinden blåser alltid bort från sig själv. Andens stora uppgift i den allraheligaste Treenigheten är att förena de andra med varandra. Fadern och Sonen binds samman i den Helige Andes gemenskap eller enhet. I mässans början är hälsningen: Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Helige Andes gemenskap vare med er alla. Vi ber i den Helige Andes gemenskap och i slutet av varje bön ber vi i den Helige Andes enhet. Anden är den som är gemenskap. Också gemenskap är något vi inte riktigt kan fånga in och måla av. Ändå vet vi alla, vad det är. Något av det vi kallar gemenskap, enhet, här på jorden, det återspeglar Guds inre verklighet, naturligtvis i förminskad skala, i urvattnad gestalt. Hur tät gemenskapen än är i Kyrkan, bland oss människor, kan den aldrig uttömma eller ge oss en helt adekvat bild av gemenskapen i Gud själv. Men ändå förmedlas något vi kan ana. Därför lär oss Anden, att sådan han är och verkar inom Treenigheten, är vi kallade att leva. Allt det vi vet genom uppenbarelsen, vet vi för vår frälsnings skull, för vårt bästas skull, för det sätt vi skall leva. Just denna fördolda gestalt som Anden har, att han hela tiden pekar på andra och förenar dem, är en av de viktigaste grundstenarna i vårt liv som kristna.

Samtidigt strider det, som vi sade i går, helt mot den gamla människans sätt att leva och tänka. Det strider mot konsumismens och individualismens tankar. Vi måste komma ihåg, att mer än vi själva vet och vill erkänna, är vi också präglade av detta, detta mönster, som gör att vi rätt spontant väljer den bästa platsen, den största kakan, den bekvämaste stolen. Vi menar inget illa med det, men vi gör det utan att tänka på det. Det är så naturligt för oss, att jag skall ha det bra. Just under fastetiden får vi en möjlighet att lära oss ett annat mönster. Den Helige Ande kan lära oss att då medvetet välja, inte den sista platsen, för den har Jesus själv intagit genom att bli människa, men den nästsista eller om vi är lite mer realistiska den nästbästa. Det är så med oss, att vi inte omdelbart kan välja det lägsta, utan vi får gå ett trappsteg ner i taget. Det är mycket viktigt att ha denna realism. Annars tänker vi, att nu skall vi göra något stort. Sedan blir det inget av. Men vi kan realistiskt säga: nu skall jag ta ett litet trappsteg ner, nu skall jag inte alltid välja det bästa utan det nästbästa för mig. Det finns andra som behöver det bästa. Har vi tur, kan vi gå ännu ett litet trappsteg ner, det nästnästbästa.

När vi ser på Anden och hans uppgift inom Treenigheten får vi lära oss något mycket praktiskt och konkret för vårt liv. Vi får lära oss, att det finns en djup lycka och glädje i detta. Vi talade om Anden som det eviga glädjeropet. Det är något av det mesta underbara i vårt liv, när vi märker att individualismens bojor börjar lösa sig, och att de andra är viktigare än jag. Det ligger en okänd tjusning och glädje i att vara fördold och låta strålkastaren riktas på någon annan, på Kristus på korset, på den människa som sitter bredvid mig. Gemenskap här på jorden är aldrig möjlig, om allt ljus faller på mig. Den är bara möjlig, när man frivilligt väljer den nästbästa eller den nästsista platsen. Det ser vi i alla former av mänsklig gemenskap, i Kyrkan, i församlingen, i familjen. Om denna beredvillighet att ta ett steg tillbaka inte finns, så att någon annan kommer fram, då fungerar det inte. Då blir det individer som kämpar om att komma först. Det ser vi överallt. På arbetsplatser kan det ibland anta nästan parodiska drag. Hur mycket energi ägnas inte åt detta falska sätt att leva på?

Bara genom att se in i solen, på den heliga Treenighetens liv, kan vi lära oss vad den Helige Andes gemenskap och enhet innebär. Anden är inte intresserad av, att vi ser direkt på honom, om vi skall uttrycka det mänskligt. Anden är given till oss genom vårt dop för att föra oss i riktning mot Kristus. Han är vinden vi har i seglen för att komma in i Kristi famn. Han är elden, som tänds, eller som Johannes av Korset säger: Han är både den levande kärlekslågan inom oss, som skall få oss att förtäras av kärlek till Kristus brudgummen, och också detta milda brännjärn. Det låter mindre behagligt, och det är ytterst obehagligt. Det var det vi talade om i går, att de erfarenheter vi har av tomhet, oförmåga, fattigdom, utblottelse, kort sagt lidande, i sista hand uttrycker Andens eld i oss.

Det bränner till, eftersom det behöver bränna till. Han trycker detta milda brännjärn i vår själ, för att den gamla människans järngrepp skall släppa. Det ser vi inte, när det händer. Men så småningom kan vi lära oss att genomskåda livet. Naturligtvis är det något vi kallar sekundära orsaker, som får oss att se det. Om någon människa motverkar oss och är stygg mot oss, så är det inte Anden, som vill, att denna människa skall vara stygg, mycket mänskligt uttryckt. Det finns stygga människor, och vi är stygga mot varandra. Bakom detta finns något större. Gud kan använda mänsklig ondska, naturens olyckor, ja allt det som är sekundära orsaker för att föra oss närmare oss Kristus. Det är svårt att uttrycka det på ett sätt, som inte tycks tala om en gudomlig cynism. Det är svårt att förklara detta för människor. När de befinner sig i detta skede, lönar det sig inte att förklara, utan man får stå vid sidan och lyssna. När vi begrundar Andens plats i livet, i världen, i frälsningen, är det viktigt att försöka förstå den process, som Johannes av Korset kallar det milda brännjärnet.

De brännsår av olika slag vi får under vår jordevandring pekar ytterst vidare på de sår Gud själv fick på korset, och som vi får dela i otaliga varianter och variationer. Det beror på, att den levande kärlekslågan vill förtära oss. Och eld gör alltid ont. Vi skulle kunna se på hela vårt liv som en process, som också Johanns av Korset talar om, detta vedträ som sätts i brand av Andens kärlekslåga. I början luktar det illa, för det är fuktigt, elden vill inte ta sig. Men efter hand blir det genomglödgat av denna kärlek. Då sätter den andra i brand. Det låter lite teoretiskt. Men vi har säkert alla mött dessa människor, som genom det brännjärn de har mött i sitt liv, har låtit sig förtäras av kärlek. Man kan även göra motstånd och bli bitter och fastna i sig själv och visa självömkan. Men vi har alla mött dem, som har låtit brännjärnet få fria händer. Detta är en del av Kristusprocessen, att Anden vill likgestalta oss med Kristus. Det kan ske på otaliga sätt.

Varje människas Kristusprocess är något unikt. Det upprepas aldrig. Det kan finnas besläktade drag. Men eftersom varje människa är ett unikt mästerverk, är även hennes livsprocess något helt unikt. Det är något underbart, men det är även något jobbigt. Det betyder, att det är svårare att riktigt förstå detta och genomskåda det och hjälpa en människa. Även om man läser Johannes av Korset fram och baklänges, kan det vara svårt, när man själv står där. Då fattar man ingenting. Vi är unika inför Gud, och det är något stort och underbart. Men det innebär även en viss svårighet. Därför är denna grundtillit till Andens verk så viktig, att vi litar på, att detta milda brännjärn vill oss väl. Vi vet, att det kommer ögonblick av uppror, förtvivlan, ifrågasättande. Lyckligtvis är psaltarpsalmerna fulla av sådant. Det är viktig insikt, att vår främsta bönbok är full av mänskliga frågor, uppror, ifrågasättande. All mänsklig erfarenhet, både i dess vackra, men även i dess svåra och fasansfulla verklighet, kan förvandlas till bön och tillbedjan.

Ofta tänker vi inte på, vad det är vi läser i psalmerna. Vi tänker att det är något fromt och vackert. Men när vi ser på orden, kan vi undra, om vi verkligen får säga detta till Gud. Det låter ju inte så positivt. Men det kan ibland ge oss denna kraft, att allt som finns inom mig, även mitt lidande, mina skrik, min fasa, mitt uppror, kan bli en del av lovsången och bönen. Den Helige Ande har oändligt tålamod med oss under processens gång. Han vill endast, att vi mer och mer ser på Kristus och växer in i gemenskapen med honom.

Kristus vill, som vi ser i evangeliet, föra oss till Fadern. Inom Treenigheten vill man slussa vidare. Anden pekar på Sonen, och Sonen pekar på Fadern. Det är ett mönster för vårt sätt att leva. Just så binds vi samman. När vi sitter i cirkel här, slussar vi liksom vidare Andens eld till varandra. Vi kan inte behålla den för oss själva. Då kväver vi den. Det är så det måste fungera i varje kristen gemenskap, att det vi får, det ger vi vidare. Då ökas vår egen skatt, rakt emot världens sätt att tänka. Ju mer vi delar ut av det vi fått, desto mer får vi.

Vissa kristna mystiker liknar även den Helige Ande vid kyssen. Wilhelm av Saint Thierry säger: "Han är Faderns och Sonens kärlek, deras enhet, deras ljuvlighet, deras goda, deras kyss, deras omfamning och allt, som kan vara gemensamt för dem". Anden garanterar alltså Faderns och Sonens oupplösliga förening. Han är kärlekens ande och därför även sanningens ande, ty sanning är alltid en följd av kärleken eller rättare sagt en del av kärlekens mysterium. Därför är Anden så alltid så diskret, för han vittnar alltid om någon annan. Han kallas även för Faderns pekfinger.

Namnen på Anden är otaliga, men de antyder alla något av detsamma: detta gemenskapsskapande, detta pekande vidare. Han är en kyss, en stilla susning, om vi med vårt mänskliga språk skall försöka fånga något av annat väsen. I Bibeln och traditionen använder man ofta paradoxala uttryck. Elia, som lyssnar efter Gud, hör honom inte i jordbävningen, inte i åskans dunder, men i den sakta susningen anar han Guds närvaro. Johannes av Korset talar om sunnanvinden, den milda sunnanvinden som får örternas och blommornas dofter i trädgården att sprida sig, den lilla vindpusten som gör, att värmen blir uthärdlig. Men Anden är även stormvinden, som blåser omkull alla döda träd, stormvinden som blåser ut allt som är instängt, själviskt, självupptaget. På något sätt får vi hela tiden balansera mellan dessa olika bilder, men de antyder i grunden detsamma. Anden låter sig inte fångas, målas av. Vi kan inte måla av vinden, vi kan bara måla av vinden i dess följder: stråna som vajar fram och tillbaka eller gardinen, som sakta rör sig.

Anden är den som får oss att röra oss, att leva, att vara till, som inspirerar oss. Ibland är det som en mild fläkt, en susning. Ibland kommer det med buller och bång. Ofta har vi en viss förkärlek för något av detta. Det är bra under en reträtt att betänka, vad jag helst vill, att Anden skall vara i mitt liv, en sakta susning eller en stormvind. Vi är ofta styra av våra dolda agendor. Nej, han får inte komma med kraft, för jag har ju möblerat det så bra i mitt liv. Allt står ju på plats, mormors pendyl och mitt yrkesliv. Det får gärna komma lite susningar. Eller är jag motsatt typ, som hela tiden vill möblera om och placera andra på olika platser. Då är det bra, om vinden kommer där, men den lilla susningen gör att jag får nöja mig. Vi har en egendomlig förmåga att själva vilja styra vindens riktning. Det kan vi ibland märka just under dagar i stillhet. Vi vill gärna höra Anden tala tydligt, veta precis vad vi skall göra. Eller vill vi inte veta något alls. Lyckligtvis brukar Anden överlista oss. Men det kan ta tid, innan vi låter oss överlistas, ty vi har en förmåga att gärna sätta på Andens konto det vi har på vårt eget konto. Det är något av det svåraste och viktigaste, urskillningen av andarna. Vi har vissa riktmärken. Det första försökte vi lära oss i går, även om vi inte lyckades. Det kan ta ett helt liv, innan vi riktigt lyckas med detta. Det är tomhetens nåd, utblottelsen.

I dag gäller det detta fördolda, detta diskreta, att inte stå i blickpunkten, att Anden är oljan som smörjer maskineriet, balsam som får själen att andas djupt. Också inom Treenigheten är Anden den som sätter i rörelse, oljan som håller kärlekens låga evigt brinnande. Därför säger den spanska karmelitnunnan Cecila del Nacimento: "sysslolöshet kan inte förenas med denne gudomlige ande, utan det måste alltid finnas rörelse i Gud och för Guds skull". Det är detta sakta böljande fram och tillbaka, som gör, att kärleken alltid lever, rör sig. Vi lever och rör oss i Gud.

Allt detta vi säger om Anden, uttrycker vi med mänskliga ord. Vi kan aldrig fånga in honom helt och hållet. Det finns oändligt mycket mer, som vi inte kan förstå, det måste vi komma ihåg. Men det vi har fått veta genom uppenbarelsen ger oss ledtrådar, som är sanna och äkta. Här finns det också alltid tendenser bland oss människor. Vissa säger, att vi kan veta allt om Gud in i detalj. Andra säger, att vi inte kan veta någonting. Men i kristendomen har Gud uppenbarat sig i Jesus Kristus, sådan han är. Hans sanning strålar fram.

Men allt kan vi inte förstå med vårt mänskliga förstånd och vår uppfattningsförmåga. Det finns oändligt mycket mer att upptäcka i Gud, och det är därför vi får hela evigheten på oss. Då skall vi se Gud, sådan han är. Inte ens hela evigheten räcker till för det. Ibland kan vi oroa oss för, att det skall bli tråkigt i himlen, om vi har det alltför mänskliga betraktelsesättet. Det är bland det svåraste som finns att tala om himlen och predika om himlen. Inte ens Dante, en av den kristna litteraturens störste, lyckades helt, brukar man säga, förmedla himlens glädje och härlighet i sin Divina Comedia. Däremot lyckades han ganska bra med skärselden och helvetet. Det är alltid lättare att tala om det som är hemskt. Det säger man ju även om den Jesusfilm som kommer. Man lyckas mycket bra skildra lidandet. Så är det i vårt liv. När vi talar om lycka och glädje, evighet och härlighet, då låter det inte alltid så tilldragande. Det låter som tomtebolycka, och man får lite fadd smak i munnen. Det är något av vår fattigdom. Det är så svårt att tala om den eviga härligheten, om himlen. Det beror på, att vi är präglade av synd, svaghet, fattigdom. Vi kan inte tro, att det kan finnas något så underbart. Men lyckligtvis får vi hela evigheten på oss att bli omvända till detta. Vi vet, att vi alla får små blixtar, små susningar, små insikter i detta eviga härliga.

Det är en av Andens stora uppgifter att, när det är som hemskast, och mörkret är som mest kompakt, komma med sådana små inspirationer, som får oss att stå ut och längta efter evigheten. Anden ser till, att vi aldrig riktigt faller till ro i oss själva, i våra egna uppfattningar, i våra egna tankar, förväntningar, utan Anden håller på att bränna till, att sticka till, när vi har fastnat i själviskhet. Men även omvänt. När vi är helt utblottade, tillintetgjorda, förtalade, förlöjligade, då få vi ofta den lilla droppen av hopp, tröst, längtan, styrka, som vi behöver.

Därför är tilliten till Andens hjälp så väsentlig. Det är något av det mest tragiska i vår civilisation, att hoppet tycks ha slocknat hos många människor. I Tyskland har tågen alltid tidigare gått i tid, men det gör de inte längre. Det beror på, att så många kastar sig för tåget. Sådant händer även i Sverige. Man brukar då inte säga vad som hänt för att inte oroa folk, men någon gång gör man verkligen det. Vilken fasa det är att inte ha detta hopp. Det finns knappast något värre sätt än att kasta sig för tåget. De som verkligen vill dö gör så. Andra som tar tabletter hoppas, att någon skall komma i tid. Det är inte de människor som finns i Afrika och vet att de skall svälta ihjäl i morgon som begår självmord. Det är det märkliga. Där finns det ändå hopp.

Men i vår del av världen är för många mörkret så kompakt, att de inte kan urskilja dessa små susningar och vattendroppar. Det är bland det viktigaste för oss att återge människor hoppet, att Anden ständigt rör sig i oss, att mörkret aldrig kan få oss i sin makt, att denna kyss, detta livgivande vinddrag i själen, detta milda brännjärn, alltid pekar vidare på den eviga kärleken inom Treenigheten, som vi är kallade att få del av i all evighet. Samtidigt vet vi, hur svårt det är att förmedla detta. Nutidens stora svårighet är, att orden har förlorat sin kraft. Kanske just bilderna ibland talar bättre: elden, susningen, oljan, balsam. Det är en del av uppenbarelsen och Kyrkans liv, det sakramentala språket: smörjelsen som talar om Anden, vattendroppen som läggs i vinet.

Det finns så många sätt Gud har att tala till oss. Anden kan tränga igenom dessa barriärer av okänslighet, mörker, självupptagenhet, hopplöshet. Men det kan vara mycket svårt. Beredvilligheten, öppenheten, viljan att bli tömd på sitt eget, är så viktig. Birgittasystrarna börjar sin dag med att säga: jag offrar min dag åt Herren. Det är ett uttryck för detta. Denna dag är inte min. Jag har fått den av Gud, och så fort jag har fått den, ger jag den tillbaka. Vi kan tycka, att det låter lite märkligt. Skall jag nu inte njuta av denna dag och ha det fint och trevligt? Skall jag inte ägna mig åt mina egna intressen? Men gör jag det, då blir det nästan ovillkorligen så, att jag på kvällen tycker, att det inte var mycket denna dag gav mig. Ger jag detta till Gud, då kommer det något annat. Det är hela tiden så, att glädjen, lyckan, fullheten får vi bara, när vi inte vill ha detta för vår egen skull. Anden lär oss att peka vidare på de andra, att förflytta vår tyngdpunkt utanför oss själva. Det som händer oss under dagen, trevligt och otrevligt, vittnar i sista hand om Andens verkan, det milda brännjärnet, som lyckliggör själen, även när det hettar till, även när det bränner bort något av själviskhet och självupptagenhet.

Yves Raguin uttrycker det så här: "I Treenigheten är Anden på samma gång mottaglighet och gåva. Hans mottaglighet är som en stor tystnad, hans gåva är inte ord men liv." Det första är mottagligheten. Det är något av det finaste i vår existens att vara mottaglig, att ta emot. Då upptäcker vi, att hela tiden får jag saker, intryck, tankar, men det måste ges vidare. Denna mottaglighet lär vi oss just i tystnaden. Tystnaden är till för att vi skall ta emot Gud. Tycker vi, att vi inte får Gud, är det ofta för att vi inte lärt oss denna tystnad. Tycker vi, att Gud lämnat oss i sticket, att han aldrig märks, syns, hörs, då är det, för att det är så mycket annat, som skymmer: ord, tankar, bilder. Men kan vi skjutsa undan detta och komma in i tystnaden, så som man gör under en reträtt, då blir man nästan spontant mottaglig för honom. Då ger man detta genast tillbaka, offrar det, bär fram det. Då förlorar man inte gåvan, utan den blir större. Det är denna paradox vi ständigt måste lära oss, för vi har en benägenhet att hålla fast gåvan. Vi måste låta Anden urgröpa de inre grottorna, där vi tar emot honom. Risken är, att vi ibland vill ha mobiltelefonsamtal med exakta instruktioner istället för den djupare omdaningen av själen.

Vi kan aldrig vara helt 100% säkra på, att Anden vill just det eller det, eller att han säger si eller så. Här är det en djup utblottelseprocess, som får oss att lyssna på djupet. Här kommer ofta den personliga själavården in, till exempel i urskiljandet av en kallelse, eller ett ändrat sätt att leva. Det finns inga vattentäta råd för att exakt veta, om den Helige Ande inger mig det eller det, utan här är det tal om en livsprocess, som ofta sker steg för steg. Vi kan ta det klassiska exemplet: en yngre människa, eller ibland en lite äldre, känner en längtan att t.ex. bli Birgittasyster. Men så får hon för sig, att hon kanske skall bli dominikansyster eller något annat. Hur skall man veta, att detta kommer från Gud, och att det inte är min egen önskan? Det är en process som har vissa allmänna linjer, men som på den sista planhalvan är så unik och personlig, att man aldrig kan var helt säkert på, att den Helige Ande vill det eller det. Det första när Anden inger något är, att det finns kvar och biter sig fast i själen.

Jag skulle också vilja säga, att om det finns ett slags motstånd, är det ofta ett tecken. Egentligen vill jag inte detta. Jag vill bli modedirektris eller något annat. Jag vill inte bli Birgittasyster. Motståndet måste komma fram i dagen. Det är inte något jag med min naturliga människa vill. Det finns alltid ett visst motsatsförhållande mellan den Helige Andes verk och jaget, som har något med den gamla människan att göra. Sedan måste Anden övertala oss. Det är denna process, som kan ta mer eller mindre tid. Den är oerhört viktig. Det är då människan börjar släppa greppet om sig själv. Därför är det alltid ett hälsotecken, när någon säger, att hon egentligen inte vill detta. Det bär mig emot, men så småningom kan viljan böjas om, men det måste ske på ett milt, diskret sätt. Det är även ett kännetecken. Den Helige Ande tvingar oss inte till något. Han inger oss en önskan, som inte släpper oss, och som biter sig fast. Det får oss att bli mindre säkra på oss själva. Kommer någon och säger: jag skall bli präst och därmed basta, då är man nästan vara säker på, att det är den gamla människans önskan. I Norraby hände det till och med, att någon kom och sade sig vilja bli munk, men inte blev mottagen. Men då går jag till polisen, sade han. Då förstod man, att det inte kom från den Helige Ande!

Detta pekar på, att Anden har sin pedagogik, och vi människor är varandra ganska lika i många avseenden på den första delen av vägen. Vi vill egentligen inte följa Anden. Vi vill göra som vi själva vill. Vi tycker om att rå oss själva och ha det skönt och bekvämt, och att alla är snälla mot oss. Det är klart, att vi vill ha det bra. Så plötsligt kommer den heliga oron in. Jag kanske skulle ge mer av min lön till de fattiga, jag kanske skulle ta hand om denna prostituerade, som bor i lägenheten intill. Men det kan jag inte, för det vållar skandal. Då leds vi fram till det personliga avgörandet. Där är vi fria. Även om Gud kallar oss, tvingar han oss inte. Det är här vi ofta behöver den personliga, andliga vägledningen. Är jag gift och har många förpliktelser, kan jag då ta hand om denna prostituerade kvinna? Det är sådana intressekonflikter, som kan dyka upp. Jag kanske mycket väl kan göra det. Men vi vet, att Gud inger oss önskningar, en längtan. Ibland kan de omformas på vägen. Det började kanske med Birgittasyster, men det kanske inte stannade där.

Denna mottaglighet för Anden och viljan att lyssna är väsentlig, också beredvilligheten att vänta i ovisshet. Det är lite svårt för oss i vår tid. Vi vill ha klara besked. Det får vi överallt. Vi får mobilsamtal och vi får E-mail, som strömmar in. Men från Gud kommer det bara tystnad. Det är det underbara, att vi får denna heliga ovisshet och osäkerhet. Vi anar, att Gud vill något, att han vill komma in i vårt liv, att han vill, att det skall ske stora ting, att vi skall leva i kärlek. Vi anar, att han vill något med mitt liv, att han vill göra något stort av mitt lilla futtiga gråsparvsliv. Det får vi tro. Han älskar gråsparvarna. Det har Jesus själv sagt: ingen faller till marken, utan att Gud vill det. Han vill göra något stort av gråsparvarna. Men han kanske inte vill, att vi skall bli kråkor eller örnar alla, men han vill använda oss för sitt rike. Vi vet inte var. Skall jag bli profet och stå på Sergels torg och få alla att omvända sig? Eller skall jag sitta på ett litet kontor och fylla i kvitton? Det vet vi inte, och det är detta som är det spännande. Men att han vill, att vi, där vi är, är mottagliga för honom och lever i hans ständiga kärleksgemenskap, det vet vi.

Det är det Anden först måste undervisa oss om, att det är möjligt att ögonblick för ögonblick låta Andens vind tränga in, att elden kan brinna, att kärleken kan flöda, att det också för mig, lilla gråsparv, finns ett djupt andligt liv, att jag är oändligt viktig i hans ögon , även om ingen annan tycker det. Denna lilla gråsparv i församlingen kan vi vara utan, kan man tänka. Men när den dör, upptäcker man, att det var den som bar upp hela församlingen, den som aldrig någon lade märke till. Så är det ofta i mänskliga sammanhang. Först när någon försvinner, upptäcker man, att det var den, som var den rättfärdige och stod inför Gud och bar upp hela världen. Så är det med oss människor. Vi har en förkärlek för det som syns och dem som talar vackert. Men utan gråsparvarna gick världen under på nolltid. Det tror vi inte. Vi känner nog alla igen detta. I denna familj, i denna församling, i denna kommunitet, fanns denna fördolda själ, den som ingen lade märke till, men som höll ihop, som efterliknade Andens sammanbindande, försonande, enande, som inte var intresserad av att vara något annat än en gråsparv. Det är något stort, att det finns sådana. Det gör det överallt. Det finns en naturlig gråsparvskallelse.

Just detta tyder på, att Anden är närvarande och handlar, när folk inte vill stå i centrum till varje pris, utan är beredda att gå ner ett trappsteg, för att någon annan skall komma upp. Utan detta fungerar ingen mänsklig gemenskap. Det går inte, om alla vill kämpa om första platsen. Det är det, som ligger i vår sårade mänskliga natur. Vi vill vara först. Vi skall var bäst och finast. Här har Anden det mycket jobbigt, om vi skall uttrycka oss mänskligt. Det sitter så djupt i oss, att vi inte vill vara musgrå små varelser, som inte syns och hörs och märks. Ändå anar vi lyckan i denna heliga diskretion, i detta fördolda tysta, detta som bär upp världen. Utan den gick världen under, det förstår vi, om det inte fanns de som offrade sig för varandra i familjen och på arbetet, utan alla ville ha det goda och det fina och det bästa.

Det är alltså det andra steget vi får försöka vara kvar på under denna reträtt: mottagligheten för Andens fördolda kallelse. Vi anar, att det är något av det fördolda vi har att göra med. Inte så att vi tänker, att jag duger inte till någonting, jag skall inte ha den första platsen, det typiska svenska krusandet. "Ja, men jag skall inte sitta främst". Det skall vara en äkta vilja att låta någon annan komma fram i ljuset. Du skall få det du behöver, jag klarar mig nog. Ibland är det en hårfin skillnad mellan det äkta och det oäkta. Ibland går vi över gränsen. Här är det just Anden, som måste lära oss det äkta fördolda, mottagliga livet för honom. Allting som är gott kan missbrukas. Det glömmer vi ibland. Det är bara det onda, som aldrig kan missbrukas. Men allt gott kan få ett falskt skimmer över sig. Det är Andens uppgift att föra oss spikrakt fram på Jesu väg. Vi gör ibland våra utflykter, för vi är ständigt frestade att, som Johannes av Korset säger, plocka blommorna på vägen.

Därför ber vi om nåden att öppna oss för Andens fördolda kraft och glädje.

Herre Jesus Kristus, du har givit oss din Helige Ande som ljuset på vägen, som elden i mörkret. Hjälp oss att ta emot honom ögonblick för ögonblick.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.