Biskop Anders Arborelius ocd

Att ledas av den Helige Ande.

Djursholm 27-29 februari 2004

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

Vi börjar vår reträtt med en bön till den Helige Ande.

Godhetens Gud uppfyll mig med den Helige Ande. Töm mig på min egen ande och ge mig din Ande, så att jag bara lever för att älska dig.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Denna bön sammanfattar hela det tema vi skall se på. Att bli ledd av den Helige Ande innebär just att tömmas på sig själv, på den egna anden och uppfyllas av den Helige Ande. Det kan vara bra att börja med lite samvetsrannsakan. När vi hör ordet andlig, associerar vi då till den Helige Ande eller till vår egen andlighet? Det är något mycket betecknande, och det är viktigt, att vi vågar ställa oss den frågan: är jag mer angelägen om, att den Helige Ande skall ta mig i besiktning än att få mina egna andliga behov tillfredsställda.?.

Vi måste ställa oss den frågan, eftersom vi alla lever i konsumismens tidsålder. Det är egentligen den enda ideologi, som fungerar. Den försöker intala oss, att vi är konsumenter. Det är vi naturligtvis. Vi går alla till Konsum eller andra affärsinrättningar, men det är inte detta, som är vårt väsen. Människan är oändligt mycket mer än någon som konsumerar produkter av olika slag. Risken är, att vi även tar över den modellen gentemot Gud, religionen och Kyrkan, och att vi då också konsumerar andlighet liksom vi konsumerar Läkerol och andra produkter. Det är mycket lätt att ta över denna mentalitet. Det sitter liksom i luften, vi har det ständigt omkring oss, att allting kan konsumeras, att allt är till för att täcka våra behov, att allt är till för att min ande skall bli uppfylld av sig själv.

Det är raka motsatsen den Helige Ande vill göra. Sakta men säkert vill Anden tränga bort den gamla instängda jagiska anden, som tenderar att göra oss till fångar. Det är detta hela vårt liv går ut på, att tömmas på det egna och uppfyllas av Guds Ande. Människans kallelse är att vara detta tomma kärl, som blir fyllt. Bilden av människan kan just uttryckas med detta: ett tomrum, som mer och mer fylls av Guds härlighet - de två tomma händerna som Thérèse av Lisieux talar om, som sträcks fram och fylls av Guds fullhet och sedan svämmar över.

Anden är alltså livgivare, som ger av det gudomliga livets fullhet. Gud vill inte ge oss småsaker. Han vill ge oss sig själv, sin egen fullhet. Här måste vi ha stora önskningar, vi får inte nöja oss med det lilla. Det är en mycket subtil frestelse, som är ganska svår att genomskåda. C. S. Lewis uttrycker det med engelsk ironi: det enda människan egentligen vill ha är en "nice cup of tea". Egentligen har vi en tendens att nöja oss med det lilla, men Gud vill ge oss sig själv, sin egen härlighet och sin evighet. Men vi är så nöjda med vår tekopp eller kaffekopp. Vi har en möjlighet att mogna, uppfyllas, fulländas ända till vårt sista andetag. Vi kan aldrig säga: nu är det nog, nu har jag fått tillräckligt mycket av Andens vatten eller smörjelse, nu är jag fulländad. Vi säger naturligtvis inte så, ty vi är någorlunda väluppfostrade. Men vi tänker det ibland. Därför är det viktigt att komma ihåg, att människan kan växa, mogna, bli större, alltmer uppfylld av Guds Ande ända till sitt sista andetag. Mognadsprocessen stannar inte av.

Ibland är det den sista delen av vår livssträcka som är den, där vi verkligen växer och mognar. Vi har alla mött människor, som verkligen bär vishetens och Andens sigill på sig, även om en stor del av det tidigare livet har varit förfelat. Många människor erfar sin tillvaro som förfelad, när de kommer upp i en viss ålder. En ganska vanlig figur i våra församlingar är ett strävsamt invandrarpar, som kom hit på 60-talet, från Polen eller Ungern. Det var kanske arbetskraftsinvandring. De fick villan, de fick bilen, de fick allt. Men barnen, de blev lidande, för de fick aldrig tid att förmedla tron till dem. Och nu sitter de i sin fina villa, och det känns så oerhört tomt. Då är det lätt att bli bitter. Det är då man måste komma ihåg, att nu kan jag mogna, nu kan jag växa, nu kan jag låta mig uppfyllas av Anden. Det är underbart att riktigt inprägla denna sanning, att det aldrig är för sent att öppna sig för Andens liv.

Den Helige Ande har alltså till uppgift att fullborda Kristi verk i oss. Det är han som ser till, att vi blir Kristuslika, likgestaltade med Jesus Kristus eller som vi också säger, det är han som helgar oss. Det är inte något vagt begrepp, utan det är just så, att Jesu helighet skall ta gestalt i oss. Vi skall inte avspegla oss själva utan likgestaltas med Jesus Kristus. Anden har denna stora uppgift, att göra oss till Jesus lärjungar, att föra oss allt djupare och djupare in i Kristusgemenskapen, så att vi blir oskiljaktiga med honom, och så att vi förvandlas till allt större Kristuslikhet.

Anden gör det ständigt, det måste vi komma ihåg. Vi skakar inte av oss Anden. Han finns med ändå från vårt dop. Han blir given på ett ännu tydligare sätt i konfirmationen. Det betyder, att Anden hela tiden är sysselsatt med oss. Allt det vi är med om, allt det vi känner, allt det vi lider av, allt det vi hoppas på, återspeglar Andens verksamhet. Det är något av det viktigaste för oss att upptäcka, att mitt liv, med alla dess händelser, intryck, känslor och stämningar är genomskinligt för Andens verk. Det innebär inte, att jag alltid känner det eller märker det eller upplever det. Men bortom den väv, som mitt liv är, är Anden ständigt i verksamhet. Vi kan tänka på en gardin, som vi drar för en varm sommardrag. Det är lite bris, och det är vi glada för, för det är så varmt i vår stadsvåning. Anden finns bakom gardinen, bakom jalusin för att mjuka upp oss, för att göra oss öppna för Gud och hans inverkan.

Det paradoxala med Anden är, att han har givits till oss från början, men vi kan få mer och mer av honom. Egentligen har vi fått allt i dopets gåva. Vi är Andens tempel redan då. Treenigheten bor i oss. Vi är ett levande tempel, en kyrka, vi är infogade i Kristus. Men detta stora måste väckas till liv och bli inkarnerad, konkret, verklighet i oss. Det är det som är Andens stora uppgift att göra detta levande för oss. Ofta erfar vi inte detta, som något som lever. Även om vi bejakar dopets gåva och bekänner hela tron, har det inte börjat blomma upp. Det ligger i träda. Anden försöker verka genom det som sker i vårt liv. Det är ibland bra att tänka, att han använder olika medel. Ibland möter vi det fina, goda, vänliga i livet, men ibland möter vi även livets tvetydighet, livets blodiga, sorgliga, hemska sida. Men tvärs genom denna väv tränger Andens smörjelse och balsam in.

Vi kan aldrig avskärma oss från Andens inflytande. För oss som är kristna är det självklart, att vi inte vill avskärma oss. Vi vill ha så mycket som möjligt av honom. Men i praktiken begränsar vi ofta Guds närvaro, Andens kraft, Jesu sällskap, till de ögonblick, när vi upplever, erfar, känner och märker. Det är ganska få ögonblick av vår dag. Så rent spontant begränsar vi mötet med Gud till de ögonblick, när vi sätter på den fromma knappen, när vi är medvetna, när vi upplever, när vi känner efter. Därför finns det en stor del av vår dag, som inte är evangeliserad, där vi inte låter Andens inflytande komma in.

Under en reträtt kan vi öppna oss på sådana områden, som vi kanske inte annars tänker på: den tysta måltiden, när vi sitter på rummet, och det börjar bli tråkigt, för det hör ju till en reträtt, att det skall bli tråkigt, att vi inte riktigt vet, var vi skall göra av oss. Vi kan vara irriterade på, att grannen stiger upp för tidigt och börjar duscha, när vi vill sova. Vi kan tänka på alla dessa små helt vanliga händelser, som vi inte annars kombinerar med Guds närvaro. Nu är vi på reträtt, vi är här för att suga åt oss Anden. Då har vi större upptagningsförmåga för dessa vardagliga ting, att möta Guds Ande där.

Johannes av Korset säger, att vi skall iklädas Gud och badas i gudomlighet. Det är ett mycket vackert och talande uttryck för vad vi skall försöka göra här. Vi ikläder oss Gud. Det är något vi kan göra varje dag på nytt. Vi tar på oss våra kläder, vi börjar en ny dag, vi ikläder oss vår andliga rustning. Vi duschas i gudomlighet, Guds levande vatten tränger in. Vi kan transponera vanliga jordnära verkligheter och låta dem tala om Guds handlande i vårt liv. Det är paradoxalt så, att något av det viktigaste med den Helige Ande är, att han är så icke-andlig, att han talar genom det, som vi inte tycker är andligt, eftersom vi rent automatiskt förknippar Anden, den Helige Ande med vår ande, som svävar där uppe. Vi glömmer, att Anden alltid pekar vidare på att Gud har blivit människa i Jesus Kristus. Han har inkarnerats här. Möt honom där du står, där du lever, där du sitter. Fly inte in i den fromma dagdrömmens värld. En reträtt kan hjälpa oss att upptäcka Andens inflytande i de helt vardagliga små tingen. Vi får Anden att dricka säger Paulus - vare sig vi dricker te eller kaffe. Det är en av de saker, som vi skulle kunna göra denna helg, att upptäcka alla de kontaktytor, som finns med den Helige Ande.

Vi skall också upptäcka vår starka sida och vår svaga sida. Nästan alla har fått en egen karism, en egen andlig gåva att upptäcka Guds närvaro på ett speciellt sätt i sitt liv. Therésè av Lisieux var ofta mer medveten om Gud, när hon satt i matsalen med systrarna än i kapellet, för då var hon ofta mycket sömnig. Vi har vår svaga och vår starka sida. Men den svaga sidan kan också bli stark, när vi upptäcker att där vi är sårade, där vi känner oss små, överkörda, är vi på ett djupare plan mottagliga för Andens helande kraft. Vi får inte vara rädda för svagheten. Det är man i vår tid. Svagheten är något farligt, man måste vara stark och stå på egna ben, vara oberoende. Individualismen har gått oss i blodet. Man skall klara sig själv, man skall inte vara beroende av andra. Men vi vet, att det just är i svagheten vi suger åt oss Guds kärlek och Andens balsam. När vi klarar oss själva, och allt är under kontroll, kan vi lätt inbilla oss, att det är jag som är herre, att det är jag som styr, att jag klarar detta.

När vi upptäcker svagheten, då är det ett slags sakrament på Guds helande, frälsande, helgande verk. Tänk på detta, för under en reträtt blir man ofta medveten om sin svaghet på ett eller annat sätt. Man tycker, att det är jobbigt att sitta i kyrkan, eller att tiden går långsamt. Man längtar efter TV:n, som man kanske annars inte bryr sig om att sätta på. Just i tystnaden dyker det upp saker, som inte alltid är så behagliga. Det kan vara smärtsamma minnen, sår, oro för framtiden. Man kanske aldrig tidigare har oroat sig för, hur det skall bli, när man blir gammal och pensionär. Då plötsligt, när vi är här, kan det komma över oss en rädsla för att bli pensionär.
Pensionsfonderna börjar tömmas, hör man. Skall det finnas någon pension, när jag blir gammal? Eller har det varit inbrottstjuvar där hemma? Polisen klara ju bara upp 10% av inbrotten. Man kan börja ängslas för saker, som man aldrig haft en tanke på tidigare. Man kanske tänker, att människan jag möter i korridoren har något emot mig. Vi kan få för oss allt möjligt tokigt. Men just i vår svaghet, i vårt behov, i vår oförmåga, har vi ett gyllene tillfälle att låta oss uppfyllas av Guds Ande. Upptäcker vi då, att jag inte har någon fromhet, jag kan ju inte be, då får vi tro, att det är ett steg på ett djupare plan in i bönens värld. Oförmågan behöver vi aldrig vara rädda för, så länge vi låter den bli ett rop: kom Helige Ande.

Det är många böner till den Helige Ande som börjar med ordet "Kom". Just det lilla ordet kom är typiskt för Anden. Och han vill komma, och han har kommit. Men ändå måste vi ropa: kom, kom ännu mer. Det gör vi, när vi erfar vår brist, vår fattigdom, vårt behov, vår längtan. Här är vi egentligen mycket starka. För vår längtan, vårt hopp, vårt behov är en enda bön. Samtidigt uttrycker det vår överlåtelse. Johannes av Korset skriver: "Vilken tillfredsställelse får inte själen erfara i sitt väsen. För den dryck hon får är inget mindre än en glädjens ström. Denna ström är den Helige Ande, ty som den helige Johannes säger: 'han är en ström med livets vatten, klar som kristall som går ut från Guds och Lammets tron'. Eftersom hans vatten är kärlek från Guds inre strömmar det in i själens inre och ger henne att dricka denna kärlekens ström." Guds kärlek strömmar alltså ut från Guds inre in i vårt inre, Andens ström, glädjens ström. Det är ett ständigt pågående verk. Men oftast märker vi det inte, vi ser det inte, vi känner det inte.

Det är en klassisk bönetradition att knyta detta Andens liv till vår andning. Andens liv strömmar in med varje inandning, och vi ger oss tillbaka till Gud med varje utandning. Så ser vi, att kontakten mellan Gud och oss är kontinuerlig. Vi upphör ju inte att andas. Men vi tänker inte heller på att vi andas. Och om vi gör det, då börjar vi hacka i vår andning. Men den finns där. I många andliga traditioner är det så, att själva andningen ses som en mycket viktig hjälp för bönelivet, för mötet med Gud. Det är mycket hoppfullt att tänka, att det ber i oss, även när vi inte tänker på det, för andningen pågår. Ibland räcker det att ta några stilla djupa andetag för att komma ner på stillhetens nivå. Speciellt i vår stressiga tid, där vi inte riktigt har kontroll över våra tankar, över våra bilder, kan andningen skapa en stor ro, en avspänning och öppenhet för Anden.

Vi lever i ett kulturklimat, som bombarderar oss med ord och bilder hela tiden. Det kan vi inte göra så mycket åt. Det finns där hela tiden, i luften vi inandas. Vi tror kanske, att det inte påverkar oss så mycket, men det finns där hela tiden som ett flimmer. Det blir ofta tydligt för oss, när vi kommer i stillhet. När vi kommer hit, kommer hela veckans program att spelas upp, händelser, ord, bilder, som vi kanske inte hade tänkt på, medan de hände. Plötsligt ser vi en annons vi inte hade tänkt på eller en reklamsnutt mellan TV-programmen, eller minns vi vad någon sade på jobbet. Vi kan inte helt kontrollera denna del av vårt väsen. Det kan vara mycket plågsamt, när vi sitter inför det Allraheligaste i tillbedjan att upptäcka, att vi bara tänker på de klänningar de säljer på Hennes. Vi kanske inte brydde oss om dem, när vi såg dem, men plötsligt är de där. Eller är det den nya bilmodellen eller vad någon sade på jobbet eller det hårda ordet vi inte lyckades svälja och som vi ångrar. Allt detta dyker upp. Då är det viktigt att bara andas in, andas ut och låta detta flimmer vara vad det är. Då kommer vi bort ifrån det.

Det är min önskan till er under denna reträtt, att ni i de vardagliga små ting, som uppfyller större delen av vår dag, kan ana något av Andens vindfläkt. Bakom gardinerna och persiennerna sipprar det in inflytanden från Anden. Bortom dessa tanker och bilder och trauman vi bär med oss, finns det ständigt denna milda hand, denna milda fläkt, denna balsam, som tränger in. Ur Guds inre strömmar Anden in i vårt inre. Vi ikläds Gud och badas i gudomlighet. Vi är ständigt föremål för denna process, att Anden vill fylla på, för att det gamla skall dö bort. Det är en stor glädje för oss, när det går upp för oss, att detta är mer än ord, det är verklighet. Här kan andningen vara till hjälp, att låta Anden strömma in i oss. Sedan får vi ge den tillbaka till Gud. Så dras vi in i Treenighetens eget liv. Anden förbinder ständigt Fadern och Sonen. Vi är indragna i detta.

Då ber vi till sist om nåden att bli tomma.

Herre Jesus Kristus. Du utblottade dig själv, du tog på dig öknen, frestelserna, lidandet, korsfästelsen. Lär oss att i vår tomhet, i vår utblottelse , i vår fattigdom ta emot Andens fullhet, så att vi tillsammans med dig kan uppstå till det nya, fulla och äkta livet

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.