Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Vardagsmystik

Reträttföredrag Berget, Rättvik 17-20 juni 2019

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi börjar igen med ett ord av påven Franciskus. Det är viktigt för var och en av oss att leva vårt liv och vår tro i kontakt med de behövande. Detta är inte ett sociologiskt alternativ eller en trend som en enskild påve uppmuntrar till. Det är ett teologiskt krav. Det innebär att vi erkänner att vi är tiggare som ber om räddning, att vi är bröder och systrar till alla, men särskilt till de fattiga som Herren älskar. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Då är vi framme vid ännu en av evangeliets kraftlinjer, -källor: fattigdomen. Vi har tidigare sett på barmhärtigheten och ödmjukheten, två andra evangeliska kraftlinjer som kan hjälpa oss att leva vår tro i vardagen, att låta Kristi mysterium bli mystisk erfarenhet i vårt vanliga liv. Fattigdomen är besläktad med barmhärtigheten och ödmjukheten. Vi behöver erkänna vår fattigdom, att vi är tiggare som ber om räddning, nåd och barmhärtighet. Det är inte helt lätt. Det låter vackert men det kan kosta oss väldigt mycket att erkänna att inför Gud står vi alltid med tomma händer, som Thérèse av Jesusbarnet säger. Vi vill så gärna tillgodoräkna oss något. Jag går i alla fall i kyrkan. Jag gör det och det. Det är så lätt att inte vilja erkänna att jag är tiggare. Nu vill man också införa tiggeriförbud, t.ex. i Vellinge. Då blir det ännu svårare.

Att växa in i den heliga fattigdomen, som den helige Franciskus (1181 el. 1182-1226) och Sankta Klara (1194-1253) gjorde, är något viktigt. Just i en materialistisk kultur som vår börjar människor få upp ögonen för fattigdomen. Också med tanke på att vi hela tiden talar om tillväxt och produktion, finns det inte så mycket kvar av skapelsen, jorden, klimatet. Att hitta en vardagsaskes är mycket viktigt. Klassiskt i kristendomen är, att en mystik alltid bygger på en askes. Vi måste avstå från något för att kunna ta emot allt. Om vi har våra händer fyllda, har inte Gud mycket att komma med, för vi har allt. Vi inser det i teorin, men sedan är det fråga om praktik, vardagsliv. Frågan är hur vi i vårt vanliga liv kan leva av fattigdomens anda, den heliga fattigdomen, Syster Fattigdom, som Franciskus säger, och upptäcka att vi har vår rikedom på ett annat plan.

Vår djupaste värdighet ligger inte i vad vi har, åstadkommer och producerar, utan i den värdighet vi har fått genom vårt dop. Det är bara när vi inser vår fattigdom som vi kan förstå vår äkta rikedom och värdighet. Det är något vi får av nåd. Genom dopets nåd har vi fått ta del av barnaskapets nåd. Vi är adopterade söner och döttrar i Kristus. Vi är den himmelske Faderns älskade barn. Alla dessa bibliska, teologiska termer har vi hört så ofta, men de måste förverkligas, tas emot och översättas till vardagens alla omständigheter, så att vi inte förlitar oss på prestige, yrkesskicklighet, bankböcker och aktieinnehav, materiella och världsliga ting som också vi kristna tycker så mycket om och som vi är så beroende av. Vi måste frigöra oss från allt detta, så att vi kan bli tiggare. Vi kan bli de fattigas bröder och systrar och inte se ner på dem som lägre varelser.

Vi skall nu försöka upptäcka vår djupaste värdighet som döpta, för det är bara detta som gör att vi kan släppa den andra delen, det världsliga och det materiella, och finna vår sanna säkerhet och tillförsikt. Det sitter mycket djupt i oss, att även om vi ser oss som någorlunda goda kristna, har vi svårt att se att vår sanna skatt ligger någon annanstans än i vårt eget hem, visserligen belånat ända upp till takåsen. Vi får upptäcka att vi är Guds hus. Vi är Guds tempel genom dopet. Dopmystiken, dopliturgin, är viktig, eftersom det är där vi alla kristna av alla traditioner är ett. Där finns inga trosskillnader, inga olika accenter, utan detta bejakas av alla kristna, alla döpta. Det är viktigt att vi betonar det vi har gemensamt och utgår från det, samtidigt som vi lever oss mer och mer in i detta. Om vi vill leva vårt dagliga liv i Jesu efterföljelse, om vi vill växa in i denna så kallade vardagsmystik måste det bygga på dopets nåd och det som händer i dopet.

I dopet händer oerhört mycket. Vi måste därför bli kvar vid dopkällan, säger Johannes av Korset (1542-1591). Vi skall vara som små fiskar som simmar runt i dopvattnet. Fisken är en urkristen symbolik. Vi blir kvar i det levande vattnet. Vi får ständigt på nytt förnyas i dopets källa. Det är inte ett avlutat kapitel utan det är en pågående realitet, att vi blir Faderns älskade barn, adopterade söner och döttrar i Kristus. Då blir vi, som Paulus säger, ett Andens tempel till Guds ära. Det betyder att i detta tempel som vi är, med själ och kropp, bor Gud själv. Den allraheligaste Treenigheten har tagit sin boning i oss. Dogmatiskt sammanfattas denna trossanning som den allraheligaste Treenighetens inneboende i den döpta själen genom den heliggörande nåden. Det låter fint, vackert och teologiskt, men att översätta det till vardagens slit och släp är varje kristens stora uppgift. Jag får se hur jag kan leva av mitt dop, vare sig jag är företagsledare eller auktoriserad tiggare som har fått tillstånd t.o.m. i Vellinge. Jag hörde att det fanns någon där som hade lyckats vinna folkets bevågenhet.

Vi har var och en fått ett eget liv av Gud, en värdighet, en unik person, en unik historia. Det spännande är att vi just där skall visa hur evangeliet kan förverkligas i vårt liv. Det handlar om hur jag i min livssituation, som den jag är genom skapelsen, som den jag har blivit genom dopet och i den situation där jag lever infogad i Kyrkans gemenskap, i mänsklighetens gemenskap försöker ta emot och förverkliga denna nåd, denna rikedom. Det första är att inse, att jag är fattig, att jag inte klarar av detta själv, att jag inte kan prestera, producera detta, utan att jag hela tiden måste bli mer och mer utblottad på mig själv för att uppfyllas av Guds nåd och härlighet. Det är en pågående process. Den stora frestelsen är att säga, att det bara är fromt teologiskt snack och att jag har annat att göra. Det som har med mystik och mysterium att göra det kan de syssla med på Berget, men här är jag nu på mitt företag.

Det blir mycket lätt så att vi tappar sugen. Därför är perseverantia, uthållighet, en stor nådegåva. Det översätts på många olika språk. Teresa av Avila talade om determinada determinación, beslutsam beslutsamhet. Det räcker inte att vara beslutsam, utan man skall ha en beslutsam beslutsamhet. Det är en nåd att be om, men då måste man också be om det. Jag har tagit emot dopets gåva och jag vill verkligen leva av dopet, så att det Gud har gett mig bär frukt i min fattigdom, bräcklighet och svaghet. Här kommer också ödmjukheten in. Jag vet och förstår att av egen kraft kan jag inte åstadkomma detta, utan det måste vara nåd utöver nåd. Men den heliggörande nåden verkar i mig. Ett litet frö, ett senapskorn har lagts ner i mig genom dopet. Det kan växa och sprida sig.

Vi har alla vår livsprocess, vår helgelse- och frälsningsprocess. Vi kan läsa om helgonen. Vi kan läsa om mystikerna och de kan ge oss inspiration, men vi kan inte kopiera dem, utan vi måste tro att vår frälsningsprocess, vår böneutveckling, vår livsprocess är någonting som aldrig kommer att upprepas. Vi är unika människor. Hur många miljoner eller biljoner människor det än finns, så kommer aldrig det som är mitt liv, min historia att upprepas. Det är där Gud vill stråla fram i hela sin härlighet. Det är där han vill göra något underbart. Om jag då missar det, blir det liksom ett hål, ett tomrum, i Kristi mystiska kropp. I de gamla basilikorna finns det vackra Kristusmosaiker. Det kan i Kristi mystiska kropp fattas en mosaikbit, eftersom jag ger upp och inte vill leva i mitt dop.

Jag är infogad i ett större mysterium, i Kyrkan, i Kristi mystiska kropp. Det är inte bara mig det gäller, utan genom mig kan många andra få ljus och hjälp att gå vidare på frälsningens väg. Det är lite svårt att förstå och riktigt ta till mig, eftersom jag är fostrad i en individualistisk kultur. Det tar lite tid att inse att jag mer är en lem i Kristi kropp än en åtskild individ.  Jag är mer en mosaikbit i det stora mysteriet än lilla jag, som vi säger på svenska. Lilla jag kan väl ingenting, tänker man. Bakom detta synsätt döljer sig ett dolt högmod, för lilla jag är ju ändå mycket viktig. Jag behöver hitta rätt balans. Det är det som ödmjukheten skall hjälpa mig med att förstå.

I Guds ögon är vi oändligt värdefulla och älskade men just i vår fattigdom, oförmåga och vårt ständiga behov av Guds nåd. Därför är vi tiggare, och vi behöver umgås med tiggare. Vi tror att det är vi som är goda mot tiggarna, om vi ger dem en tjuga. Men det är de som gör oss en tjänst. Det synsättet har lite gått förlorat i vår tid. Vi ger gärna, om vi vet att pengarna används på ett bra sätt. Men det vet vi inte, när vi ger en allmosa. Där efterliknar vi Gud, som låter sin sol gå upp över onda och goda. Gud ger sina nådegåvor till oss oberoende om det bär frukt eller inte. Det är Guds storsinthet. Han skapar världen. Han ger oss all denna härlighet, vare sig det bär frukt eller ej. Det glömmer vi ibland bort, när vi tänker att tiggaren kanske köper öl för det han tigger. Vi har lite översittarmentalitet.

Det är därför påven Franciskus ständigt betonar de fattigas, flyktingarnas och de hemlösas betydelse för oss i en materiellt överflödande värld. Det är de som bäst kan hjälpa oss att förstå evangeliet, även om de kanske inte riktigt förstår det själva. Bara genom att vara en Lasarus vid den rike mannens bord, gör de oss en oändlig tjänst. Om vi förbjuder tiggeri i Vellinge, blir det mycket svårare att leva evangeliet där. Det blir en självförnöjd, borgerlig trygghet man kanske känner. Men evangeliet försvinner ut genom skorstenen. Påven pekar mycket tydligt på, att vi behöver tiggare som våra bröder och systrar för att förstå, att vi själva är tiggare. Det kan ta tid att riktigt förstå. Man skulle kunna säga, att det också var Luthers (1483-1546) kamp, hur man kan finna en nådig Gud. Det försöker Thérèse av Lisieux uttrycka genom att säga, att vi skall stå med tomma händer inför Gud. Vi kan inte komma med våra förtjänster utan vi står där och låter Gud fylla vårt hjärta och våra händer med sin nåd. Egentligen är det detta som alla mystiker och helgon försöker förmedla på sitt sätt, när de säger att Gud har gett oss allt i Jesus Kristus. Detta blir inkorporerat i oss genom dopets nåd, och vi blir inkorporerade i honom.

Br.Wilfrid har hittat på ett ord som ännu inte finns i Svenska Akademins ordlista. Han talar om i-varo och bygger då på Johannesevangeliet, som gång på gång använder det lilla ordet menein, förbli, bli kvar. Jesus upprepar gång på gång i sitt tal till lärjungarna, att vi skall bli kvar i honom, så blir han kvar i oss. Det är något ömsesidigt. Vi får vara i varandra. Vi är så djupt förenade med Jesus, att vi lever hela vårt liv i honom, eftersom han lever i oss genom dopet. Gud bor i oss genom vårt dop. Han är hela tiden där. Vi försöker bli hemma i honom. Hela vardagen går ut på att vi skall förbli i Jesus vad vi än gör och sysslar med, hur livet än är. Ordet i-varo kan hjälpa oss att på ett mycket enkelt sätt komma ihåg vad det går ut på, att jag är i honom och han i mig. Den mänskliga kärleken försöker efterlikna detta. Man lever sig in i den andra personen.

Här brukar man peka på Jungfru Maria, speciellt vid korsets fot. Det är inte bara ett medlidande med Sonen utan ett i-lidande. Hon lider i honom. Vi kan uppleva i vårt liv att vi lider i en annan människa och gör allt vi kan för henne. Många mödrar har barn som har fastnat i missbruk. De lider ännu mycket mer i sina barn än i sig själva. Därför har bilden av Maria vid korset blivit så älskad. I Svenska kyrkan har man musikgudstjänster där man ofta spelar Stabat Mater. Det finns många olika kompositörer, t.ex. Pergolesi (1710-1736), som har gestaltat detta tema. Stabat Mater uttrycker en djup mänsklig verklighet, som man kan förstå också om man inte är kristen, eftersom lidandet drabbar alla människor. Drabbar lidandet någon man älskar, står man inte utanför och tittar på. Man är inte bara åskådare, utan man dras in i detta. Det är så vi tillsammans med Jungfru Maria står inför Jesu kors. Vi tittar inte på. Vi är inte åskådare, utan vi är delaktiga. Vi dras in i Jesu sårade hjärta tillsammans med henne. Vi identifierar oss med honom på korset. Vi lever oss in i hans lidande. Omvänt, när vi drabbas av lidande vet vi, om vi verkligen lever med Jesus, att han är med oss. Vi lider i och med honom och han med oss. Det är en av prövostenarna för ett äkta lidande, att vi inte bara är ensamma i detta utan att vi kan komma varandra närmare. Vi kan komma Jesus närmare men också vår nästa som lider.

Ett klassiskt tema i kristen konst är Maria som står vid korsets fot, Maria som tar emot den döende Jesus. Vi har Pietà i Peterskyrkan. Under medeltiden var Stockholm en helig stad. Man vallfärdade till nådebilden Helga Lösen som fanns i Dominikankyrkan i Gamla sta’n och avbildade motivet med Kristus som tas ner från korset och läggs i Marias knä. Otaliga människor vallfärdade till nådebilden, som gick förlorad vid reformationen. Enda avbilden man har kvar är från ett sigill. Det har man försökt avbilda både i vår domkyrka i Stockholm och i Högalidskyrkans Ansgarskapell. Einar Forseth har gjort en bild av detta för att visa att det är ett så viktigt motiv och en så tydlig bild av hur vi kan identifiera oss med Jungfru Maria, som tar emot den korsfäste, döde Jesus i sina armar. Bilden uttrycker både något djupt allmänmänskligt och något djupt evangeliskt, att om vi växer in i den heliga fattigdomen och mer och mer blir tiggare, får vi den största gåva man kan tänka sig, Jesus själv, den döende Kristus som också är den uppståndne Kristus, som går med oss.

Växlingen mellan liv och död, mellan den Korsfäste och den Uppståndne skall återspegla sig i vårt vardagsliv. I de ljusa ögonblicken anar vi något av uppståndelsens glädje. I de svåra ögonblicken anar vi något av korset. Dopet innebär att vi får del av hela Kristusmysteriet, både kors och uppståndelse. Det försöker vi leva oss in i det vanliga livet. Oftast flyter livet bara på. Vi tänker inte så mycket på vare sig död eller uppståndelse. Men när det kommer mer profilerade ögonblick av lidande eller av glädje, blir det helt naturligt att här är det den Korsfäste som kommer in i mitt liv och jag i honom. Det är likadant när det gäller glädjen, härligheten, skönheten. Vi anar då något av det uppståndna livets härlighet.

Hela vårt liv kan bli en i-varo, en inlevelse i Kristusmysteriet. Vi tänker kanske inte hela tiden i de teologiska termerna, men det blir ett naturligt sätt att leva i Kristus. Paulus använder 225 gånger uttrycket i Kristus. Det kommer tillbaka gång på gång. I Kristus lever vi. Vårt liv är en i-varo i Jesus Kristus. Det beror på att genom dopet är vi bebodda av hela Guds mysterium. Teresa av Avila säger, att vi inte är tomma och ihåliga inombords, utan allra djupast inom oss, i den innersta boningen, bor den treenige Guden. Därför beskriver hon hela den mystiska utvecklingen som en vandring inåt. Det uttryckte också Dag Hammarskjöld (1905-1961) som talade om resan inåt. Vandringen inåt betyder inte att vi avskärmar oss från yttervärlden utan tvärtom, att vi känner igen Jesus i den värld där vi lever, speciellt i de fattiga och de behövande. Samtidigt försöker vi mer och mer gå inåt till det djupa mötet.

Det innebär att vi befrias från allt som tynger vår resa. Johannes av Korset beskriver det mycket vackert genom en fågel. Han säger, att en fågel som är bunden är inte fri. Den kan vara bunden på olika sätt. Fågeln kan vara bunden av en stark kätting. Det är när vi är bundna av svåra synder. Fågeln kan också vara bunden av en tunn sytråd. Det är de små bindningarna vi så småningom kan upptäcka. Det kan vara småsaker vi är bundna vid. Det kan handla om att de apparater vi använder fungerar. Det kan vara en chock när vi upptäcker att de inte fungerar. Vi kan önska att vi skall få något gott att äta eller att folk skall vara vänliga och förstående. Vi förväntar oss något av tillvaron. Om det då inte riktigt fungerar, blir vi lite missnöjda. Fast det kanske är just då vi kunde bli befriade. Det är irriterande när det inte riktigt blir som vi hade tänkt oss, men ibland är det kanske just där vi behöver befrias. Vi kanske hade tänkt oss, att när vi kommer till reträtten får vi höra om vardagsmystik och sedan skall det fungera varje vardag från morgon till kväll. Vi är så vana vid att allt skall funka.

Vi kan i viss mån hjälpa till att bli befriade från våra bindningar. Därför skrev broder Wilfrid att vi alltid skall ha med oss en liten sax och klippa av, när vi märker att det är något vi är bundna vid. Men vi kan inte själva av egen kraft befria oss från allt. Vi tror ju på en frälsare. Jesus har ju kommit för att befria oss. I viss mån kan vi samverka med hans nåd genom vår askes och fattigdom, men ändå kan vi inte helt och fullt befria oss från vårt högmod och vår själviskhet. Därför måste vi vara öppna för Jesu handlande. Även i våra djupaste och bästa aspirationer och ögonblick finns det något av själviskhet. Även när vi söker Gud av hela vårt hjärta, kan vi upptäcka att det finns någonting som inte är riktigt rent. Jag kanske inte uttrycker det medvetet, men jag kanske tänker att jag är i alla fall bättre än de som inte går i kyrkan och frommare än de som inte åker på reträtt. Nu var jag i alla fall god och gav en femtiolapp till tiggaren. De små resterna av den gamla människan dyker upp lite då och då. Det är egentligen bara Jesus själv som steg för steg kan befria oss från vår ingrodda själviskhet, alltså arvsyndens följder. Vi måste också stå ut med att när vi försöker vara riktigt goda, finns det något som ändå är präglat av egenkärlek och högmod. Insikten i detta är mycket viktig. Annars blir det lätt hyckleri eller fanatism, som inte är helt ovanligt bland oss kristna. Vi vill inte riktigt erkänna att vi är tiggare, att allt måste ges oss.

Vi kan inte av egen kraft vara goda, fina, fromma människor. Det är därför vägen inåt går genom ständiga reningsprocesser, genom själens dunkla natt. Det kan yttra sig både på det inre och det yttre planet. Det klassiska exemplet är arbetsplatskonflikter, bråk i familjerelationer, församlingarna eller kommuniteterna. Överallt där vi människor är tillsammans, kommer vi också att vålla varandra besvär. Då är det en tröst att också helgonen kan ha det jobbigt med varandra. Teresa av Avila beklagade sig ibland över Johannes av Korset. Överallt där människor lever får vi räkna med att man trampar varandra på tårna, att man ibland sårar varandra, att man inte alltid tycker likadant om allting. Detta är också en del av reningen. Jag vill så väl och ändå förstår man mig inte. Jag som har gjort allt för det här företaget skall nu omplaceras. Det är mycket lätt att fastna i bitterhet, frustration. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

I vår tid är det svårt att leva tillsammans i relationer, eftersom vi är fostrade i en individualistisk kultur. Vi kan inte heller döma människor, men en viss klarsyn vore av nöden. Har man hela tiden fostrats att utveckla sina egna talanger, bli oberoende, ta för sig, kommer det ögonblick när man gör det på andras bekostnad. Då funkar det inte längre. Någon har sagt att i skolan får man lära sig allting utom hur man skall leva tillsammans med andra människor. Hur skall det då gå, när man bildar familj, när man kommer till ett jobb. Jag hörde nu om jordgubbsplockarna som oftast är polacker och ukrainare. Men på ett ställe hade de erbjudit några svenska ungdomar att komma. De kom dit, men efter två dagar ringde deras mammor och sade att ungdomarna inte orkade mer. De har ont i ryggen. Det visar sig att om vi inte tillsammans kan göra någonting, bygga upp någonting utan bara ser utifrån vår egen utgångspunkt, blir det mycket svårt att leva tillsammans i familj, i församling, i samhället och mellan samhällen.

Det är viktigt i vårt vardagliga liv att vi blir tiggare, som tillsammans ber om Guds nåd, lär av varandra, hjälper varandra och delar med oss till varandra, så att det blir ett liv tillsammans. Det försöker vi i våra församlingar och kristna sammanhang, ibland med klent resultat men ändå ett försök. Här måste vi hela tiden lära oss att börja om igen. Vi lär oss inte att leva i den heliga fattigdomen på en kaffekvart. Det kan ta ett helt långt liv, och det blir ofta många misslyckanden, konfrontationer, konflikter. I våra katolska församlingar i Sverige lever vi i en ständig kulturkrock i och med att människor från så många olika länder möts. Det är mycket nyttigt, för då måste vi lära oss att försöka ta hänsyn till hur andra människor ser och upplever det. Det är så vi är menade att leva på vår jord. I och med att vi lever i en globaliserad verklighet får vi räkna med att det kommer att bli så i de flesta delar av världen, där människor av olika ursprung, traditioner, religioner, konfessioner och åsikter blandas i en pluralistisk miljö. Att där försöka leva efter Jesu evangelium är vår stora uppgift och vår stora glädje. Men det är också det vi hela tiden måste kämpa med, om vi verkligen vill gå Jesu väg och längtar efter att bli mer och mer utblottade på vårt eget och uppfyllda av hans nåd.

Också för den kristna enhetens skull är grunden i dopet mycket viktig att komma ihåg. Just på den grundnivån är vi ett i Kristus. Genom dopet är vi infogade i Kristi mystiska kropp. Vi har fått denna värdighet och vi är kallade att tillsammans åskådliggöra detta utifrån våra olika traditioner. Det är så man ibland ser eller får drömma om, hur den fulla kristna enheten skall realiseras. Jag hade en gång ett samtal med en frikyrkopastor som frågade mig hur det är i Katolska Kyrkan, om vi alla hade samma tro där, både jesuiter, Opus Dei och alla de andra. Han såg mångfalden och för honom var det naturligt att det skulle bli ett nytt samfund, när man hittade en ny nådegåva, en ny karism, en ny spiritualitet. Men vi får tro, att om vi en gång kan bli ett i Kristus, vilket vi hoppas och tror, då skall alla dessa nådegåvor infogas i helheten. Därför har man ibland roat sig med att jämföra olika konfessioner med olika ordensgemenskaper. Jesuiterna är då kusiner till Frälsningsarmén. Det var ju Laura Petri (1879-1959), den svenske frälsningssoldaten, som skrev om Ignatius av Loyola (1491-1556). Sedan har vi Evangeliska frikyrkan som kanske liknar neokatekumenatet. Efter Karin Johannessons bok ser vi att karmelitorden och lutherdomen har mycket gemensamt. Så kan vi gå vidare och drömma och be om att det som tidigare drog oss bort från varandra nu skall dra oss närmare varandra.

Likadant är det när vi ser på olika människor. Är det någon som har en helt annan personlighet än vi, en helt annan inriktning, ser vi det då som något som drar oss bort från varandra eller något som vi kan få hjälp av? Det är mycket viktigt att se, att det som först kanske stötte bort oss och som vi inte hade förståelse för kan också bli något som berikar oss. Vi kan tänka på det personliga planet mellan människor. Det som vi inte riktigt förstår i en annan människa kan leda oss in i en djupare förståelse av Guds outtömliga mysterium. Det är viktigt att vi har denna acceptans av vår fattigdom. Jag kan inte begripa allt. Jag kan inte styra allt. Jag har inte allt av mig själv utan jag behöver berikas, i första hand av Guds nåd, men också av andra människor som kan förmedla Guds nåd till mig. Det gäller speciellt de som är jobbiga för mig, de som kritiserar mig. Jag får aldrig glömma, att även om mycket kritik kan vara överdriven och aggressiv, kan det alltid finnas ett korn av sanning i den. Det kanske jag inte hör omedelbart när någon säger att jag är omöjlig eller en högfärdsblåsa. Vi får acceptera att vi inte har allt i oss själva. Vi kan inte prestera allt, utan vi är tiggare.

Vi kan få så oerhört mycket om vi har en beredvillighet, tomma händer och en öppenhet, även i det som kanske inte alls är välmenat. Även om folk är elaka mot oss, vilket vi också kan vara, kan det vara till hjälp. Men det tar väldig tid, för det är lätt att reagera med bitterhet. Någon sade att för trettio år sedan var prästen ovänlig mot henne. Sedan har hon inte satt sin fot i kyrkan. Hon lever fortfarande med denna bitterhet. Det är lätt att fastna. Ett lidande kan öppna oss för Guds mysterium, men det kan också få oss att fastna i oss själva. Det behövs ibland bara en liten, liten sak. Det var någon som tittade ovänligt på mig, och sedan sätter jag aldrig min fot i den hemska församlingen. Någon skrev till mig, att prästen tittade med djävulska ögon på henne. Vi har en frihet att reagera på alla de stimuli vi får. Det får vi inte glömma. Vi får inte efterlikna Pavlovs hund. Vi har fått den stora gåvan att ha två kinder. Om någon slår mig på den ena kinden, så kan man slå mig också på den andra. Det är genialiskt det Jesus säger. Den naturliga reaktionen är att slå tillbaka och inte att vända andra kinden till. Då fordras det ett medvetet viljebeslut. Om någon kommer och säger, att jag är omöjlig kan jag säga att jag också är en fruktansvärt dålig schackspelare. Humorn kan ibland hjälpa oss mycket. Vi kan avväpna många situationer.

Ibland kan det också vara svårt att ta emot beröm. Du var snäll som svarade i telefonen, säger någon. Ja, det är väl inte mycket att komma med, säger jag då. Men kanske jag borde säga tack för att du sade det, vilket var roligt att höra. Det är olika med oss. Vissa har mycket svårt att ta emot beröm. Tack så mycket för predikan, pastorn, sade någon vid ett tillfälle. Då frågade pastorn vad det var han var tacksam för. Nej, det var ingenting han sade, men han tog upp sin vita näsduk och snöt sig. Då tänkte mannen på hur smutsig hans själ var. Vi har en frihet att reagera på allting. Sitter vi på arbetsplatsen och skvallrar om chefen och säger hur hemsk han är, skulle vi kunna säga att han ger oss i alla fall lön. Man kan lite vända på atmosfären. Man kan säga emot, då någon säger något ofördelaktigt.

Vi har en helig frihet att försöka följa evangeliets huvudlinjer i våra vardagliga relationer om vi skall uttrycka det mer teoretiskt. Vi är inte tvungna att falla in i det som inte är bra. Vi kan höja nivån. Vi kan faktiskt göra ganska mycket för att förändra en verklighet där Gud tycks långt borta. Vi kan göra honom mer närvarande på olika sätt. Då måste vi leva hjärta mot hjärta med Jesus, det vi kallar i-varo. Vi måste bli kvar i honom. Annars kan vi inte säga hans ord när de bäst behövs, utan då säger vi någonting likgiltigt eller något dumt. Ibland kan vi ändra orden medan de kommer på våra läppar. Vi kanske har kommit på en mycket dräpande replik, när någon har sagt något dumt. Då säger vi istället, tack raring. Vi måste ha den heliga påhittigheten i vårt vardagsliv och vara medvetna om att vi ständigt ställs på prov.

Är vi då kvar i Jesus, har våra rötter i honom, är rotfasta i honom, lever och andas i honom, då kan vi också översätta evangeliet till vardagens olika situationer. Då måste vi öva upp i-varon som vi gör i den stilla bönen, när vi inte har någonting annat att göra. Då är vi i honom, tillber honom, ärar honom, tackar honom, lovar honom och växer in i den djupa gemenskapen som sedan kan befrukta våra vardagliga relationer och möten. Då har vi väldig hjälp av de fattiga. När vi hör om de fattiga, tänker vi först spontant, att vi måste hjälpa dem. Men de hjälper oss oändligt mycket mer att förstå vem vi är.

Det är inte alltid så behagligt att förstå hur fattiga vi är, hur lite vi har av godhet och vänlighet och hur lättsårade vi är. Vi behöver inse, som påven säger, att vi måste leva vår tro i kontakt med de behövande och att vi är en av dem. Vi ber ibland för syndarnas omvändelse, men frågan är om vi räknar oss själva till den skaran eller ej. Teresa av Avila säger, att hon är världens största synderska. Det får vi tolka i evangeliets ljus. Hennes erfarenhet var, att hon var en fattig synderska i oändligt behov av Guds nåd. Ju närmare vi kommer ljuset, desto mer ser vi också de små fläckarna, som då blir större ju närmare vi kommer Jesus. Johannes av Korset har den klassiska bilden av fönsterrutan. När solen lyser på den, ser man de små fläckarna tydligare. Så är det när Guds ljus lyser in i vår själ. Då ser vi också i förstorad skala våra egna tillkortakommanden och svagheter och samtidigt de andras i förminskad skala. Annars är det tvärtom. Vi ser väldigt tydligt, när de andra gör något fel. Men ju närmare vi kommer Gud, desto mer förlåtande blir vi, desto mer står vi ut med andras svagheter och synder, medan våra egna synder sårar oss. Mötet med Jesus är alltid ett frälsande möte. När han kommer in i vårt liv är det för att vi skall befrias från allt som strider mot honom. Det gör ont. Det är inte alltid så behagligt att inse, att jag faktiskt är en högfärdsblåsa, jag som försöker vara så ödmjuk. Det finns ändå någon falsk ton kvar. Det får inte göra mig förtvivlad utan tvärtom upptäcker jag då, att det är ju Jesus som skall befria mig. Jag kan inte själv genom lite andlig make up bygga upp något vackert. Hur mycket smink jag än lägger på finns bakom ett sår som bara Gud kan hela. Det gör han om jag erkänner min fattigdom, att jag är en fattig syndare. Det är nåd utöver nåd att upptäcka sin fattigdom, sin svaghet, för då kan mina händer fyllas av Guds nådegåvor. Gud är ständigt närvarande i mitt liv. Jag har funnit min fasta punkt där. Sedan får jag försöka under vardagens alla omständigheter att bli kvar i Jesus, öva upp att bli kvar i Herren, när jag står och väntar på bussen. Jag blir kvar i honom när jag får en utskällning. Han har inte övergivit mig. Han hjälper mig att hantera mötet med en besvärlig människa. Jag övar upp att bli kvar. Därför är det lilla ordet i-varo så viktigt.

Vi ber om den nåden. Herre, Jesus Kristus, din nåd strömmar ständigt upp inom oss, eftersom du bor i oss tillsammans med Fadern och Anden. Hjälp oss att bli kvar i denna källa, så att vi alltid kan ta del av detta levande vatten, som hjälper oss att hantera livets alla utmaningar och händelser. Kom till oss, Helige Ande, och hjälp oss att bli kvar i Jesus Kristus, nu och i all evighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.