Islam del 2

Här fortsätter min kommentar till K.V. Zettersténs förord till sin översättning av Koranen.
Se den tidigare artikel där jag kommenterade första delen av förordet som handlar om Muhammed: Om Muhammeds person och liv I den tog jag fasta på punkter som kan anses kontroversiella idag med tanke på dialogen med Islam, men som i Sverige på Zettersténs tid inte var det. Jag skall i min kommentar nedan fortsätta ta fram sådana punkter. Daniel Adner

"Koran, på arabiska kur'an, (kor'an) (1) är namnet på muhammedanismens heliga urkund. Ordet betyder egentligen "recitation", "uppläsning" och användes av Muhammed även för att beteckna ett mindre stycke, en särskild uppenbarelse, som meddelats i ett sammanhang.

Redan i öppningsorden finner vi en ståndpunkt som de flesta muslimer förmodligen inte skulle acceptera: Att Muhammed kan ha fått innehållet från andra källor än från Gud direkt är förmodligen något man inte får säga enligt många muslimska riktningar idag. Det samma gäller att profeten skulle ha infogat "egna uttalanden".

"Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. även de gamla arabiska sagorna erbjöd ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kom slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor."

Zetterstén fortsätter vidare med denna analys och preciserar att det är "otvivelaktigt" att Muhammed fått sina uppgifter från muntliga källor och inte från Bibeln direkt eftersom han inte kunde läsa Gamla och Nya Testamenten på originalspråken emedan det inte fanns översättningar till arabiska på den tiden.

"De ofta återkommande domedagspredikningarna vittnar entydigt om kristet inflytande. Dock var Muhammeds kännedom om kristendomen ganska ytlig; den inskränkte sig uppenbarligen till enstaka detaljer, som meddelas i Nya testamentet och apokryfiska berättelser om Jesu liv. Med judarnas religiösa tro och kult var han däremot mera förtrogen. Att han aldrig studerat några skriftliga urkunder rörande kristna och judiska förhållanden, utan uteslutande varit hänvisad till muntliga uppgifter, är emellertid otvivelaktigt. Frågan om Muhammed varit läs - och skrivkunnig har diskuterats rätt mycket utan att man kommit till något säkert resultat. även om han kunnat läsa och skriva arabiska nödtorftigt, vilket är ganska osäkert, är det dock säkert att han inte kunde läsa vare sig kristna eller judiska skrifter på originalspråken: grekiska, hebreiska eller arameiska, och några arabiska översättningar existerade inte."

Nu uttrycker vår författare en ganska negativ syn om koranmaterialets trovärdighet. Det innehåller "betänkliga missförstånd" just pga det inte grundar sig på direktkontakt med de skriftliga källorna utan på muntlig information.

Under sådana förhållanden är det mindre underligt, att hans uppgifter ibland vittnar om rätt betänkliga missförstånd, såsom då han identifierar jungfru Maria med Moses och Arons syster (3: 31; 19:29) eller framställer Ahasveros' minister Haman som rådgivare åt Farao (28: 33; 40: 38). Likaså framgår det av 5: 112, att han hade högst besynnerliga föreställningar om det kristna nattvardsfirandet.

Att bestämma den ordning, i vilken de olika delarna av Koranen uppenbarats, är en synnerligen vansklig uppgift. Visserligen är det i allmänhet inte förenat med några större svårigheter att avgöra, om ett visst kapitel uppenbarats i Mekka eller Medina, och i detta avseende överensstämmer vanligen den muhammedanska traditionen med den europeiska vetenskapens resultat, men däremot måste varje försök att uppställa de mekkanska kapitlen i kronologisk ordning bli mer eller mindre osäkert.

Zetterstén har svårt att dölja sin misstro mot Muhammeds uppenbarelser när han jämför de kapitel i Koranen som handlar om konkreta historiska händelser och de kapitel som rör uppenbarelserna som han kallar för "tämligen fantastiska". Här lyser Zettersténs positivistiska inställning fram.

I fråga om de kapitel som härstammar från Medina, är uppgiften i allmänhet lättare, redan därför att tilldragelserna under det senare skedet av Muhammeds verksamhet är mycket bättre kända än händelserna under den första tiden, vartill kommer att de yngre utsagorna handlar mera om faktiska förhållanden än de äldre tämligen fantastiska uppenbarelserna.

Man brukar emellertid skilja mellan tre olika stadier av Muhammeds missionsverksamhet i Mekka.

Igen lyser vår författares misstro fram mot Muhammeds sätt att rättfärdiga sina uppenbarelser genom att låta naturföreteelser ge dem sin bekräftelse. Z. kallar det för "egendomliga bedyranden".

Under den första perioden karakteriseras

hans uppenbarelser av ett storslaget och poetiskt språk, vars verkan förhöjes genom färgrika bilder och egendomliga bedyranden vid olika företeelser i naturen, såsom sol och måne, dag och natt, himmel och jord o.s.v.

Under den andra perioden är framställningen lugnare och mera docerande. De forna fantasirika skildringarna ersätts av utförliga betraktelser om Guds underverk i naturen och omständliga redogörelser för profeter som blivit sända att predika bot och bättring i forna tider. Verserna och kapitlen är också längre än förut. Ett utmärkande drag är vidare att Gud ofta uppträder under namnet ar Rahman "Förbarmaren".

Han lyckas också dåligt med att dölja sin, skall vi kalla det irritation, över korantextens brist på litterär inspiration

Under den tredje perioden antar stilen en ännu mera prosaisk karaktär, och vad som brister i inspiration ersätts med ständiga upprepningar. Dessutom tilltar de särskilda verserna alltmer i omfång.

Uppenbarelserna från tiden efter utvandringen till Medina skiljer sig i stilistiskt avseende litet från de yngsta mekkanska. Vad innehållet beträffar träder den dogmatiska spekulationen här i bakgrunden, och i stället meddelas varjehanda stadgar och förordningar av rent juridisk karaktär. Dessutom polemiserar Muhammed ofta mot oliktänkande, judar, kristna och de s.k. munafikun, som i det längsta tvekade om de skulle helt och hållet övergå till muhammedanismen eller inte.

Zetterstén ifrågasätter inte bara uppenbarelsernas trovärdighet utan också uppgifterna som de olika kapitlen ger om varifrån de härstammar: "tyvärr är dessa uppgifter inte alltid fullt tillförlitliga". Han har även något negativt att säga om valet av kapitlens (surornas) namn. Det är "ofta nog tämligen godtyckligt valt". Även de monogram som surorna ofta börjar med tycks inte heller tillfredställa Zettersténs krav på litterär korrekthet. De är "mystiska".

Till omfånget något mindre än Nya testamentet, innehåller Koranen 114 kapitel (På arabiska sura. Vad detta ord egentligen betyder är omtvistat.) av mycket olika längd. Det längsta (det andra) innehåller 286, de kortaste (t. ex. det 110:e) 3 verser (på arabiska aj a, egentligen "tecken", "underverk"). Vid varje kapitel anges i de arabiska handskrifterna och utgåvorna av Koranen om det härstammar från Mekka eller Medina, men tyvärr är dessa uppgifter inte alltid fullt tillförlitliga. För övrigt har varje sura ett särskilt namn, ofta nog tämligen godtyckligt valt med anledning av något ord, som mer eller mindre tillfälligtvis förekommer i texten, t.ex. "kon", "solen" o.s.v. Dessutom är att märka att åtskilliga kapitel börjar med vissa mystiska monogram - t. ex. kap. 2 med bokstäverna LM - vilkas betydelse fortfarande måste betraktas som alldeles okänd trots alla framkastade hypoteser.

I Koranen är Gud själv vanligen den som talar. Då Muhammed eller änglarna uppträder inleds anförandet vanligen med "säg". Dock händer det ibland att dessa ord utesluts, t.ex. 6:104, 114; 27:93; 19:65; 37:164 ff.. Sur. 1 är en bön, avsedd för de rättrogna muhammedanerna.

Zetterstén fortsätter sin kritik av den litterära stilen och beskriver vissa av Koranens olika delar som "torra och prosaiska" och att upprepningarna är "tröttande" och att övergångarna från ett ämne till ett annat är "oväntade" som gör ett "störande intryck".

Till följd av både innehållets och stilens beskaffenhet gör de olika delarna av Koranen helt olika intryck på den europeiske läsaren. Under det att somliga ställen imponerar både genom skönhet och kraft, förefaller andra torra och prosaiska. I första hand beror detta på att ämnet inte alltid lämpat sig för någon poetisk behandling, men dessutom förekommer ofta tröttande upprepningar och omsägningar samt oväntade övergångar från ett ämne till ett annat, vilka gör ett rätt störande intryck vid läsningen.

Då är det emellertid att märka att sådant är vanligt även i den gamla arabiska poesien. De arabiska skalderna lägger nämligen största vikten på de enskilda detaljernas konstnärliga utformning, men fäster sig däremot mindre vid sammanhanget mellan de olika partierna.

Här gör författaren ett uttalande som han verkar ha vägt noga innan han skrev det för att å ena sidan vara trogen sin egen övertygelse och å andra sidan så lite som möjligt såra muslimska religiösa känslor. Han har tills nu tagit fram olika slags ofullkomligheter i korantexten och säger efter det att den enligt ortodox muhammedansk uppfattning inte kan innehålla sådana ofullkomligheter, samt att det för rättrogna muhammedaner vore förmätet att kritisera den. Han gör på så vis med all önskvärd tydlighet klart att han anser att han själv kan kritisera korantexten, naturligtvis för att han själv inte ansluter sig till den koransyn som gäller för ortodox Islam.

Även i andra avseenden är Koranen enligt ortodox muhammedansk uppfattning fullständigt fri från alla slags brister och ofullkomligheter. För den rättrogne är den heliga urkunden ett ouppnåeligt mönster, som det vore i högsta grad förmätet att försöka kritisera.

Koranen är skriven på rimmad prosa, d.v.s. slutet av varje vers rimmar med den närmast föregående eller efterföljande, och ibland kan samma rim genomgå en hel serie verser.

Som prov anföres här första suran på arabiska.

• Bismi-l-lahi-r-rahmani-r-rahim!
• i. Al-hamdu li-l-lahi rabbi-l-alamin.
• 2. Ar-rahmani-r-rahim.
• 3. Maliki jaumi-d-din.
• 4. Ijaka na'budu wa-ijaka nasta'in.
• 5. Ihdina-s-sirata-l-mustakim.
• 6. Sirata-l-ladina an'amta 'alaihim.
• 7. Gairi-l-magdubi 'alaihim wa-la-d-dallin.

Zetterstén började sitt "på guldvåg" vägda uttalande om Koranens ofullkomlighet med att säga att den "även i andra avseenden" av de rättrogna anses fri från brister. Hittills har han steg för steg uppdagat den ena bristen efter den andra på område efter område, först vad gäller Muhammeds person och liv (se del 1). Sedan har han visat på ofullkomligheter ur källkritisk, innehållsmässig, och stilistisk synvinkel, samt kritiserat trovärdigheten i kapitelrubrikernas uppgifter. Vi kan alltså nu förvänta oss att han skall visa på brister "även i andra avseenden". Och mycket riktigt; nästa område blir Koranens poetiska kvalitet. Han fortsätter då med att säga att "Muhammed inte hade det ringaste sinne för poesi", vilket Muhammed också själv erkände. Av det kan vi sluta oss till att det på den tiden fanns poesi som inte hade sådana brister och att det inte bara handlar om att Zetterstén skulle använda västerländsk poesi som måttståck i sina bedömningar.

Den rimmade prosan, som är mycket omtyckt av araberna, har emellertid ingenting annat än rimmet gemensamt med poesien. Något slags versmått förekommer inte, även om man ibland kan upptäcka en viss ansats till rytm. För poesi hade Muhammed för övrigt inte det ringaste sinne och med full rätt opponerade han sig därför mot Mekka-borna, när dessa påstod att han var en skald (t.ex. 21: 5; 37: 35; 52: 30).

Vår koranöversättare visar nu även på grammatiska brister:

I rent stilistiskt avseende förekommer det i Koranen åtskilliga ojämnheter såsom uteslutningar, omsägningar, onödig personväxling o.s.v. Även i fråga om grammatiska konstruktioner förekommer olika slags egenheter. Mycket beror dock här på rimmet. Ett typiskt exempel erbjuder suran 55 där det talas om "två lustgårdar" (vers 46), "två rinnande källor" (vers 50), "två slag av varje frukt" (vers 52) och "två andra lustgårdar" (vers 62). De arabiska dualformerna gannatan(i), 'ainani tagrijan(i), zaugani (i) och gannatan(i) skulle här förefalla tämligen omotiverade, om de inte förklarades av det rim (-an), som genomgående användes i denna sura.

Han drar sedan slutsatsen att de poetiska och grammatiska ofullkomligheterna beror på att det då Koranen skrevs inte fanns lämpliga litterära förebilder. Trots det står han ändå fast vid att det handlar om ofullkomligheter (tvärtom mot ortodoxa muslimers uppfattning).

För övrigt bör man också ta i betraktande, att det ännu inte fanns någon fullt utbildad prosastil, varför de ovan påpekade språkliga ofullkomligheterna till stor del var en oundviklig följd av bristen på lämpliga förebilder.

Vidare säger Z. att Muhammed "ibland missförstod" olika judiska och kristna och att han använde dem i "oriktig betydelse", samt att han "ibland t.o.m. tycks ha uppfunnit nya ord på fri hand för att imponera på sina obildade åhörare". Av detta uttalande om Profeten hjälper han verkligen inte läsaren att få förtroende för Muhammeds profetiska trovärdighet.

Vad ordförrådet beträffar, innehåller Koranen inte så få låneord från främmande språk. Då någon teologisk terminologi inte fanns före Muhammed, måste han ibland tillgripa sådana uttryck, som användes av hans kristna och judiska sagesmän, t.ex. hawarijun, etiop. hawarjat "(Kristi) lärjungar"; taurat, hebr. tora "pentateuken", och då hans läromästare säkerligen inte alltid var fullt hemmastadda i arabiska språket har man inte heller någon anledning att förvåna sig över att han ibland missförstod dem och använde de främmande orden i oriktig betydelse, såsom då han upptog furkan, vars arameiska motsvarighet purkana betyder "frälsning", i betydelsen "urskillning", se 2: 50, anm. Ibland tycks han till och med ha uppfunnit nya ord på fri hand för att imponera på sina obildade åhörare, t.ex. Salsabil (76: 18).

Författaren framhåller vidare att Muhammed ibland återtog vad han tidigare sagt och att han ändrade tidigare uttalanden eftersom han ansåg att Gud kunde återkalla och modifiera sina egna ord. Något som för en kristen läsare skulle vara oacceptabelt att säga om t.ex. Mose eller Jesus. Både Gamla och Nya Testamentet vittnar om denna syn: "Ni skall inte lägga något till det som jag befaller er, och ni skall inte ta något därifrån. Ni skall hålla Herrens, er Guds, bud, som jag ger er." (5 Mos 4:2); "Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något, skall Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. (Upp 22:18-19)

Redan under Muhammeds livstid upptecknades uppenbarelserna i skrift av hans anhängare. Då upptäckte dessa att han inte alltid var konsekvent, utan ibland återtog vad han sagt förut, och av Koranen framgår också, att hans motståndare förebrådde honom, att han ibland ändrade tidigare uttalanden (16: 103.). Detta vållade emellertid inte Muhammed några svårigheter, utan han fann det vara en naturlig sak, att Gud i sin allmakt efter gottfinnande återkallade eller modifierade sina egna föreskrifter (2: 100).

Vidare fortsätter Zetterstén att säga att eftersom Koranen "vid Muhammeds död befann sig i ett synnerligen oordnat skick" och eftersom vissa delar var skriftligen bevarade och andra var bevarade i de rättrognas minnen, sammanställdes materialet av olika redaktörer som bearbetade det i olika faser. Dock uppstod olika fel vid dessa sammanställningar vilket bl.a. medförde att delar som hört ihop separerades från varandra och att den kronologiska ordningen mellan de olika delarna försvann.

Något försök att sammanföra de vid olika tillfällen meddelade uppenbarelserna till ett helt torde inte ha gjorts medan Muhammed levde, varför Koranen vid hans död befann sig i ett synnerligen oordnat skick. Redan under hans efterträdare Abu Bekr (632-634) framställdes emellertid en samling av de spridda koranverser som de rättrogna dels bevarat i sitt minne dels skriftligen upptecknat, men den definitiva koranredaktionen daterar sig först från den tredje kalifen Otmans regering (644-656). Det sätt varpå de enskilda verserna sammanfogats till kapitel ger emellertid inte sällan anledning till befogade anmärkningar, ty verser, som tydligen härstammar från Medina, ibland förekommer i kapitel vilkas innehåll för övrigt uppenbarats i Mekka (jfr 22: 25-42, 51-59, 76 ff.) och tvärtom (t.ex. 2: 158-166). även i andra fall har sammanhängande stycken blivit skilda åt och heterogena beståndsdelar sammanfogats till ett helt (jfr anmärkningarna till sur. 24). Sedan de särskilda kapitlen redigerats i sin nuvarande form skulle man också uppställa dem i en viss ordningsföljd. Att ordna de olika styckena efter innehållet var dock förenat med stora svårigheter eftersom alldeles olika ämnen ofta avhandlas i samma stycke, och då man inte längre kunde avgöra i vilken ordning de olika kapitlen uppenbarats, var det inte heller möjligt att lägga den kronologiska följden till grund. Under sådana förhållanden fanns det knappt någon annan utväg än att ordna de olika styckena efter längden, och därför har också de längsta kapitlen fått sin plats i början och de kortaste i slutet, även om också denna princip inte alltid genomförts med full konsekvens.

Dessutom finns det ett antal ord som kan utläsas på olika sätt och därför kan få skiftande innebörd.

Trots all omsorg, som nedlagts på fastställandet av den heliga urkundens text finns dock en mängd avvikande läsarter (2), vilka emellertid till största delen gäller vokalisationen, under det att konsonanttexten är bättre bevarad. Likaså är det otvivelaktigt att Koranen i sitt nuvarande skick innehåller både smärre luckor och enstaka interpolationer.

FOTNOTER

1. Yngre form kuran, koran; med bestämd artikel al-kur'an, el-kur'an. Kur'an kommer av verbet kara'a "recitera", "läsa upp", hebr. kara.

2. Se GOLDZIHER, Islam fordom och nu, övers. av T. Andre, Stockholm 1915, sid. 4 ff.

Se första delen av artiken i:

Om detta ämne på engelska: