Islam

Företal

För en tid sedan hörde jag en imam som är verksam i Sverige uttrycka sig kritiskt om K.V. Zettersténs översättning av Koranen. Han var i synnerhet kritisk till Zettersténs förord.Detta gjorde mig nyfiken och jag läste förordet för att försöka förstå vad imamens kritiska inställning kunde bero på.

Jag har i denna artikel lagt ut Zettersténs text i moderniserad form eftersom den är skrivet på ett ålderdomligt språk. Mellan raderna har jag gjort mina observationer. De stycken i texten som jag då berör har jag markerat i fetstil.

Zettersténs text är uppdelad i två delar: "Om Muhammeds person och liv" och "Om Koranen". Jag har lagt ut dessa två delar på två olika filer. Man kan klicka sig fram från den ena till den andra.

Slutligen har jag gjort några observationer om orsaken till imamens kritiska syn.

f.Daniel Adner

Del 1

Om Muhammeds person och liv

"Muhammed (1) föddes i Mekka omkring 570 e. Kr. Enligt ett antagande, som förefaller tämligen sannolikt, skulle han ha fötts år 569, men i fråga om allt som tilldragit sig före 622, då han utvandrade till Medina, är de kronologiska uppgifterna rörande arabiska förhållanden mycket osäkra. Hans fader, 'Abdallah bin 'Abd al-muttalib, tillhörde Hašims släkt av stammen Kuraiš och levde i mycket anspråkslösa förhållanden. Muhammeds fullständiga namn var alltså efter sonen al-Kasims födelse: Abu-l-Kasim Muhammed bin 'Abdallah "al-Kasims fader Muhammed, son till 'Abdallah".(2) Kort före eller efter Muhammeds födelse avled hans far och sedan även modern Amina dött då han bara var sex år gammal, upptogs han först av farfadern 'Abd al-muttalib och sedan denne också avlidit av sin farbror Abu Talib, vilken uppfostrade honom till köpman. Sedermera tog han tjänst hos en rik köpmansänka Hadiga i Mekka och medföljde som kameldrivare hennes handelskaravaner åt olika håll. Snart fattade hon ett sådant tycke för sin tjänare, att hon erbjöd honom sin hand; Muhammed antog anbudet, och fastän Hadiga vid den tiden skall ha varit omkring fyrtio år och Muhammed endast tjugufem, blev äktenskapet mycket lyckligt. Med tiden skänkte Hadiga honom två söner och fyra döttrar; sönerna avled emellertid i späda år, och samma öde fick även en son, som Muhammed långt senare fick med en av sina slavinnor i Medina. I stället skall han ha upptagit farbrodern Abu Talibs yngste son 'Ali som eget barn. Döttrarna växte däremot upp och ingick med tiden äktenskap, men bara en av dem, Fatima, efterlämnade några barn och från henne härstammar Muhammeds efterkommande.
Då Muhammed var omkring fyrtio år gammal, uppträdde han som förkunnare av en ny lära för sina landsmän i Mekka. De yttre förhållandena var synnerligen gynnsamma för en religiös omvälvning. Araberna började växa ifrån sin gamla religion, som från en primitiv sol- och stjärndyrkan så småningom utvecklat sig till rent avguderi (3) och det religiösa intresset fick näring genom kontakten med kristna och judar. Vid denna tid hade kristendomen spritt sig till Arabien både från Syrien i norr och Abessinien i söder, även om de arabiska kristna att döma av åtskilliga skildringar, tycks ha varit ganska ointresserade och inte utmärkt sig för någon innerligare religiositet. I södra Arabien hade judarna varit de härskande ända till år 525, då de störtades av abessinierna, vilka höll sig kvar ungefär ett halvt århundrade, varefter de måste vika för perserna. Dessutom fanns åtskilliga judiska kolonier även i Centralarabien, i synnerhet i Jatrib, det senare Medina, där de levde som åkerbrukare och hantverkare, under det att den gamla handelsstaden Mekka, som var belägen längre söderut, var ett huvudsäte för den gamla arabiska religionen.

Vändpunkten i Muhammeds liv tog sin början när han började ägna sig åt religiösa betraktelser, som mer och mer drog hans tankar från världsliga ting. I synnerhet hängav han sig åt grubblerier över den stundande domedagen, då Gud skall ställa alla människor till svars för deras gärningar. I samband därmed mognade hos honom alltmer den övertygelsen, att det bara finns en enda Gud inför vilken allt annat är idel fåfänglighet och att han själv var av Gud utsedd att förkunna sanningen för sina landsmän och frälsa dem från fördömelse. (4) För att vara ostörd uppsökte han ensliga ställen i Mekkas omgivningar, där han ägnade sig åt fasta och botövningar. I sitt exalterade tillstånd hade han även visioner, och enligt traditionella uppgifter tyckte han sig en natt, då han befann sig på berget Hira', se ängeln Gabriel, vilken meddelade honom den uppenbarelse från Gud, som finns i de fem första verserna av Koranens 96:te kapitel. Uppfylld av oro och bekymmer berättade han vad han upplevt för sin hustru, som intalade honom mod och blev den första som trodde på hans sändning. Efter den första uppenbarelsen inträdde emellertid enligt de arabiska historieskrivarna en paus (fatra), under vilken Muhammed förgäves väntade på fortsatta meddelanden från Gud och först efter någon tid befriades han från sin ängslan genom en ny uppenbarelse, enligt den vanliga uppgiften kap. 74 varpå de gudomliga uppenbarelserna kom den ena efter den andra. Muhammeds första anhängare var utom Hadiga hans tre ännu ogifta döttrar, kusinen och fostersonen 'Ali, den allmänt aktade köpmannen Abu Bekr och den trogne Zaid bin Harita vilken ursprungligen var Muhammeds slav, men sedan frigavs och upptogs i barns ställe. Någon allmännare anslutning bland invånarna i Mekka vann emellertid inte den nya läran, som Muhammed själv kallade islam (" hängivenhet", "undergivenhet", "fullständig underkastelse under Guds vilja"). (5) Till en början tycks de mäktiga kuraišiterna, vilkas hela intresse koncentrerades på affärer och som inte hade det minsta sinne för religiösa spörsmål, ha varit tämligen likgiltiga för den nya rörelsen, men allteftersom de fick klart för sig, att deras handel skulle lida väsentligt avbräck, om den gamla religionen slogs ut av de läror som nu predikades i Mekka, och de hedniska festerna med deras tillfällen till riklig förtjänst avskaffades, började de rusta sig till självförsvar; jfr Kor. 28:57. Hur Mekka-borna sökte vederlägga Muhammeds påståenden och hur han bemötte deras invändningar, framgår tydligt av Koranens egna ord. Då de invände att Gud svårligen kunde ha utsett en vanlig medborgare i Mekka till sin profet, utan borde ha utkorat någon mera framstående man till detta värv (43: 30), och att en profet redan i yttre måtto borde skilja sig från vanliga dödliga (25:8 ff), och med anledning därav beskyllde honom för att vara förryckt (15: 6; 37:35; 44:13; 52:29 osv.) eller någon slags trollkar(l0: 2; 38: 8), så hänvisade Muhammed till äldre tiders profeter, som också blivit beskyllda för lögn (26: 105, 123, 141, 160, 176; 35: 4) och åberopade sig på Guds vittnesbörd och framtidens dom (17: 98; 68: a) samt uppmanade dem att försöka åstadkomma någonting som kunde jämföras med hans uppenbarelser (11: l6; 52, 84.) Och då de begärde ett underverk som bevis på hans gudomliga sändning (17:92 ff.), svarade han att inte ens några övernaturliga händelser skulle kunna göra något intryck på dem i deras förhärdelse (52: 44), och att det fanns tillräckligt många under både i naturen (10: 6,68; 13: 8, 4; 16: 12 81) och i historien (15: 75; 20: 128). Likaså uppmanade de honom att ange tiden för domedagens inträffände (10: 49; 21: 39; 27: 73), varpå Muhammed svarade att detta är en sak som bara Gud kan avgöra (79: 44), och när de förnekade uppståndelsen såsom varande en uppenbar orimlighet (17: 52, 100; 50: 2 ff; 79: l0 ff,) hänvisade han på Guds allmakt och framhöll att den, som en gång givit människan liv, också kunde ge henne liv ännu en gång (17:53,101). Avguderiet försvarade Mekka-borna med att det vilade på gammal hävd, att de ville vandra i sina fäders fotspår (7: 27; 43: 2l) och att Gud aldrig skulle ha tolererat någon slags polyteism om denna verkligen vore en sådan styggelse som Muhammed påstod (16: 37). Han å sin sida erinrade om att de själva brukade åkalla den ende guden när fara var å färde (16: 55), och att hela världsordningen skulle störta samman, om det fanns flera gudar som sinsemellan var oense (17:44; 21:22). Inte heller Muhammeds upprepade predikningar om de straffdomar som hemsökt andra folk, vilka inte tagit varning av sina profeters allvarsord (t. ex. 10: 72 ff., 76 ff; 11: 27 ff., 52 ff., 64 ff., 72 ff. 35 ff.) verkade övertygande, utan Mekka-borna tröttnade att höra på vilket var mindre underligt och lyssnade hellre på sin landsman an-Nadr bin al.Harit, som brukade underhålla dem med persiska hjältesagor."

Här är det första stället som jag kan tänka mig att en muslim kan uppleva som kränkande. Zetterstén verkar nämligen vara överens med Muhammeds motståndare att han fått materialet till sina predikningar från människor och inte från Gud.

Dessutom beskrivs Muhammed som dålig på att argumentera och att han då tar till "kategoriska påståenden" om att det är Gud som har talat till honom. Inte bara Muhammed framställs på det viset i negativ dager utan också Gud eftersom det verkar som om Muhammed bara påstår att Gud ger honom sina meddelanden för att försvara sig mot sina motståndare. Detta skall vi se på flera andra ställen i Zettersténs text.

Man får också genom författarens sätt att uttrycka sig intrycket att Muhammed hittar på sina argument för att kunna övertyga sina motståndare, vilket indirekt verkar ifrågasätta det gudomliga ursprunget av Muhammeds uppenbarelser. I texten nedan trappas dispyten gradvis upp. Bruket av verbet "tillgripa" verkar insinuera att Muhammed hittar på sina utsagor under dispytens gång för att övertyga sina motståndare:

"För övrigt upptäckte de snart att Muhammed hämtade materialet till sina predikningar från andra sagesmän, och då de meddelade honom sina misstankar (16: 105 25:5 f.; 44: 13) kunde han inte anföra något annat till sitt försvar än det kategoriska påståendet att det var Gud själv, som meddelade honom allt som var fördolt (25: 7). I sin polemik med de otrogna tillgrep han till slut ännu ett argument, nämligen att deras envisa motstånd inte berodde på dem själva, utan på Gud som ej ville deras omvändelse utan lät dem framhärda i sin otro (10 99; 16: 110; 35: 9)."

"På detta sätt fortgick striden mellan Muhammed å den ena sidan och hans stamfränder å den andra, och med tiden antog den allt bittrare karaktär. Då förhållandena i Mekka blev outhärdliga gav han sina anhängare det rådet att söka sig en fristad hos den kristne konungen i Etiopien, varpå åtskilliga av de rättrogna utvandrade till Afrika. De närmare omständigheterna är ännu okända, men att vistelsen i det främmande landet varit förenad med olika svårigheter framgår av att en del av flyktingarna återvände till Mekka. Här förvärrades ställningen mer och mer och sedan både Hadiga och Abu Talib avlidit, började Muhammed på allvar tänka på att skaffa sig ett annat verksamhetsfält. Till en början sökte han vinna anhängare bland de kringboende beduinstammarna, till vilket de stora, årligen återkommande marknaderna i Mekka erbjöd ett utmärkt tillfälle. I början hade han föga framgång. Han beslöt därför att göra ett försök i det närbelägna at-Ta'if och vände sig till tre bröder, som var de förnämsta i staden, men mottogs med misstro och måste återvända med oförrättat ärende. Under hemfärden skall han ha haft en vision i vilken han såg hur djinnerna (se anm. till 6: 100) lyssnade till hans ord och började predika för de andra andarna.

Sedan Muhammed lyckats att i Jatrib vinna flera framstående män bland de båda ansedda stammarna Aus och Hazrag beslöt han att utvandra dit. Hans anhängare begav sig iväg i förväg och slutligen lämnade Muhammed själv Mekka i sällskap med den förut omtalade Abu Bekr (jfr 9 40). Efter några dagar höll han sitt intåg i Jatrib i månaden Rabi år 1 efter muhammedansk tidräkning, d.v.s. i september 622. Detta var den s.k. higran (hedjran) "utvandringen", som bildar utgångspunkten för den muhammedanska kronologin. Den nya eran räknas dock inte från den dag Muhammed anlände till Jatrib, utan från första dagen i det år under vilket denna tilldragelse inträffade, dvs. den 1 i månaden Muharram motsvarande fredagen den 16 juli 622. (6)

I Jatrib, som efter det fick namnet Medinat an-nabi "profetens stad" eller endast al-medina "staden", intog Muhammed från första stunden en helt annan ställning än i Mekka. Till en början tog han rätt mycken hänsyn till det talrikt representerade judiska elementet i staden. En av hans förnämsta omsorger var att noga reglera allt, som sammanhängde med kulten. Så lät han först och främst uppföra en moské, (7) förmodligen efter de judiska synagogornas förebild. I Mekka hade de rättrogna förrättat bön endast tre gånger om dagen, men redan under den första tiden efter utvandringen till Medina ökades de dagliga bönernas antal till fyra, och sedan uppkom det ännu rådande bruket att hålla bön inte mindre än fem gånger under dygnets lopp, nämligen vid soluppgången, omedelbart efter kl. 12, på eftermiddagen, vid solnedgången och vid nattens inbrott. För övrigt förrättas den muhammedanska bönen alltid efter ett noga bestämt formulär som innehåller detaljerade föreskrifter inte bara för allt vad som skall läsas under bönen, utan också för de därmed förenade knäböjningarna och övriga kroppsställningarna. (8) På fredagen hålls dessutom predikan i moskéerna. Efter Muhammeds utvandring till Medina infördes vidare adan "kallelsen till bön", som sjungs av mu'eddin "böneutroparen" från minaretens topp när bönestunden är inne. Vad slutligen kibla "riktningen under bönen" beträffar, följde profeten under den första tiden av sin vistelse i Medina det judiska bruket att vända sig mot Jerusalem i stället för den gamla arabiska helgedomen Kaba i Mekka. (9)
I enlighet med den judiska seden att helighålla den stora försoningsdagen, den 10 i månaden Tischri med fasta, påbjöd Muhammed fasta på Asura-dagen 10 "den tionde". När denna firades är osäkert; den bör i alla händelser ursprungligen ha firats under hösten i likhet med judarnas försoningsdag (jfr Lev. 16: 29 och 23: 27), men sedermera förlades den till den 10 Muharram.

Även i Muhammeds privata liv inträdde flera förändringar. Några månader efter ankomsten till Medina ingick han äktenskap med Abu Bekrs tioåriga dotter Aisa och med tiden tog han sig den ena hustrun efter den andra, tillsammans fjorton, förutom flera älskarinnor."

Här verkar Zetterstén hålla med judarna om att "att Muhammeds framställning av de gammaltestamentliga förhållandena innehöll åtskilliga misstag", något som för en muslim säkert skulle vara upprörande eller kanske t.o.m. hädiskt.

Muhammed verkar inte heller speciellt kapabel att klara diskussionen med judarna. Zettertstén skriver att han inte alltid kunde svara på ett "tillfredsställande" sätt.

Det är enligt vår författare "omöjligt" att vederlägga judarna "med verkliga sakskäl" och då använder Zetterstén ordalag som gör att man får intrycket att Muhammed hittar på att det är Gud som har talat till honom för att på det viset få tyst på judarna: "Att vederlägga judarnas påståenden med verkliga sakskäl var omöjligt. Därför kungjorde Muhammed helt enkelt att det var Gud som meddelat både de äldre profeterna och honom själv sina uppenbarelser, och att varje försök till kritik således var fullkomligt orimligt".

Muhammeds anhängare framställs också i negativ dager när Zetterstén verkar insinuera att Muhammed utnyttjar deras okunnighet för att föra dem bakom ljuset: "Till yttermera visso beskyllde han judarna för att förvränga skrifterna och dölja sanningen och då hans anhängare bland araberna inte kunde läsa ett ord av judarnas heliga skrifter, litade de blint på sin mästares auktoritet".

Slutligen är det svårt att undkomma intrycket att Zetterstén verkar dela judarnas löje över Muhammeds kunskaper om Gamla Testamentet.Det tycker jag framgår av valet av ordet "naturligtvis":

"Det goda förhållandet till judarna varade emellertid inte länge. Då de upptäckte, att Muhammeds framställning av de gammaltestamentliga förhållandena innehöll åtskilliga misstag (jfr. sid. XXIV), kunde de naturligtvis inte låta bli att roa sig på hans bekostnad. De började besvära honom med olika närgångna frågor som han inte alltid kunde besvara tillfredsställande. Att vederlägga judarnas påståenden med verkliga sakskäl var omöjligt. Därför kungjorde Muhammed helt enkelt att det var Gud som meddelat både de äldre profeterna och honom själv sina uppenbarelser (2: 81; 5: 48), och att varje försök till kritik således var fullkomligt orimligt (2: 134). Till yttermera visso beskyllde han judarna för att förvränga skrifterna och dölja sanningen (2: 39, 141, 154, 169; 3: 64) och då hans anhängare bland araberna inte kunde läsa ett ord av judarnas heliga skrifter, litade de blint på sin mästares auktoritet."

När sedan Zetterstén beskriver Muhammeds möte med de kristna skriver han att Muhammed "missuppfattade" treenighetsdogmen. Detta torde muslimer uppfatta som stötande eftersom det verkar ifrågasätta Muhammeds omdömesförmåga.

"Även mot de kristna polemiserade Muhammed, framför allt för treenighetsdogmen, som han emellertid alldeles missuppfattade, då han identifierade de tre personerna med Fadern, Kristus och jungfru Maria (5: 79 och 116;), vilket var alldeles oförenligt med hans krav på en ren monoteism."

"På samma gång stod han i visst avseende den kristna läran om treenigheten ganska nära; se 2: 103, anm. I allmänhet fann han dock de kristna mycket mindre osympatiska än judarna, då dessa stötte honom ifrån sig genom sin benägenhet för intriger och ränker av alla slag (5: 85).

Under det andra året av sin vistelse i Medina började Muhammed inskränka det judiska inflytandet och accepterade i stället vissa hednisk-arabiska drag. Så upphävde han bestämmelsen, att Jerusalem skulle vara de rättrognas kibla, och förordnade att de under bönen skulle vända sig mot Ka'ba, vilket blev av den allra största betydelse för muhammedanismens framtida utveckling."

Enligt Zetterstén är det "självuppfunna" teorier vilka "saknade allt historiskt berättigande" som Muhammed använder för att legitimera Mekka som helig plats.

"För att ge sin lära en historisk bakgrund uppställde han en förmodligen av honom själv uppfunnen teori, att Abraham var dels den förste som förkunnat den rena och sanna läran, dels Ka'bas grundläggare (2: 118 ff.; 3: 90 ff.). Genom att på detta sätt legitimera de rent hedniska föreställningarna om den uråldriga centralhelgedomen i Mekka och kombinera dem med traditioner om Abraham, vilka saknade allt historiskt berättigande, gjorde han sig oberoende av både kristendom och judendom och gav sin egen religion en nationell karaktär, som underlättade mycket hans bemödanden att få makt över sin födelsestad och befria den mekkanska helgedomen ur de otrognas händer."

"Ungefär vid samma tid upphävde Muhammed bestämmelsen om fasta på Asura-dagen och förordnade i stället, att de rättrogna skulle iaktta fullständig fasta från solens uppgång ända till dess nedgång under hela Ramadan, den nionde månaden i det muhammedanska året.

"Huvudsaken var nu att finna en lämplig förevändning för ett aktivt ingripande mot Mekka-borna. I månaden Ragab år 2 utsände Muhammed några män under befäl av Abdallah bin Gahs med hemliga instruktioner. Vid Nahla, mellan Mekka och at-Ta'if, överföll dessa en mekkansk karavan och vann en lättköpt seger, varpå de med rikt byte återvände till Medina. Här uppväckte överfallet på den fredliga karavanen i den fridlysta månaden Ragab, då allmän landsfred borde vara rådande, en storm av förbittring, men när sinnena började lugna sig, förkunnade Muhammed en uppenbarelse (2: 214), som löste alla svårigheter. Till den lyckliga utgången bidrog för övrigt även det rika bytet och när profeten kort därefter uppmanade sina anhängare att delta i en ny expedition, lyckades han samla en här på ungefär 300 man. I månaden Ramadan år 2 (våren 624) vid Bedr, en marknadsplats sydväst om Medina, mötte de fienden, vars styrka uppges till 950 man.Trots denna överlägsenhet blev Mekka-borna fullständigt slagna och måste ta till flykten. Muhammed själv deltog inte i striden, utan inskränkte sig till att stärka modet hos de sina genom uppmuntrande tillrop och löfte om änglarnas bistånd. Till sist tog han en handfull sand och kastade den mot fienden för att därigenom viga den åt undergång (8: 17). Det rika byte, som tillföll segrarna, betydde visserligen inte så mycket, men däremot var det moraliska inflytandet av denna framgång så mycket större.

I följande stycke låter Zetterstén förstå att Muhammed handlar pga hämndbegär och benämner hans bevekelsegrunder "intetsägande förevändning". Mer och mer framträder en negativ karaktärsskildring av Muhammed i Zettersténs text.

"Efter någon tid utkrävde Muhammed hämnd på judarna för deras hånfulla uppträdande. Under en intetsägande förevändning angrep han den judiska stammen Banu Kainuka som bodde i ett särskilt kvarter i Medina och efter ett par veckors belägring måste de ge sig på nåd och onåd. Muhammed tänkte först låta döda dem allesammans, men lät beveka sig och nöjde sig med att förvisa dem från stadens område."

"Under tiden fortsattes anfallen på Mekka-bornas karavaner och slutligen beslöt de att utkräva hämnd. En här på 3000 man drog år 3 (På våren 625) mot Medina, tågade förbi själva staden och slog läger på fälten kring berget Uhud norr om densamma. Mot denna styrka kunde Muhammed inte uppställa mer än 700 man, men ändå höll krigslyckan på att vända sig till hans fördel. Men bågskyttarna, i strid med givna befallningar, lämnade sin post för att delta i plundringen, varpå fienden fattade mod och föll Muhammeds anhängare i ryggen. Då han själv blev sårad och det spreds ett rykte att han stupat, upplöste sig hans män i vild flykt, varefter Mekka-borna återvände hem utan att angripa Medina.

Även Muhammeds strävanden att med fredliga medel verka för sin läras utbredning beredde honom ibland bekymmer. Så skickade han fyrtio (eller sjuttio) av sina anhängare till Negd. för att förmå stammen Banu Amir att anta Islam. Dessa blev emellertid i månaden Safar år 4 (sommaren 625) överfallna vid Bi'rMa`uana öster om Medina och dödade med undantag av en enda. Denna framställning av förloppet har dock betvivlats, och möjligen är det i verkligheten fråga om ett misslyckat fälttåg."

Vår Koranöversättare menar i följande stycke att Muhammed använder en av sina uppenbarelser "som förevändning" för att kunna angripa judarna. Man kan genom en sådan beskrivning få intrycket att denna uppenbarelse saknar trovärdighet.

Sedan beskriver han nedhuggandet av palmerna som ett misstag som skett pga oförsiktighet. Att hävda att Profeten skulle kunna vara oförsiktig och begå misstag är uppenbarligen inte ett vördsamt sätt att tala om honom.

Slutligen insinuerar Zetterstén återigen att Muhammed hittar på en uppenbarelser och denna gång för att rädda sin egen heder inför de egna anhängarna som han, om vi får tro Zetterstén, gjort bort sig inför:

"De båda judiska stammarna Banu an-Nadir och Banu Kuraiza i Medina vållade också profeten olika obehag. Under förevändning att han genom en uppenbarelse fått veta, att Banu an-Nadir traktade efter hans liv, förklarade han krig samma år och började belägra dem. Då han var oförsiktig nog att i strid med gammal arabisk folkrätt hugga ned en del av deras palmer, vilka med rätta ansågs oumbärliga för befolkningens uppehälle, framkallade han stort missnöje bland sina egna anhängare och måste rättfärdiga sig genom en särskild uppenbarelse (59: .5). Efter ett par veckor såg sig judarna dock tvingade att kapitulera. Muhammed lät dem behålla livet på det villkor, att de utlämnade både guld, silver och vapen och utvandrade från staden utan att ta med sig något av sin övriga egendom annat än vad de kunde föra på sina kameler."

Från denna tid (sommaren 625) härstammar enligt den vanliga uppgiften även vinförbudet. I detta avseende blev Muhammed med tiden alltmer rigorös. (10) (Jfr 16: 69; 2:216; 4: 46; 5: 92.) I samma mån som profetens makt växte till, ökades faran för Mekka-borna, och slutligen beslöt de att ännu en gång gripa till vapen. Ungefär två år efter slaget vid Uhud hotades Medina av en här som skall ha räknat 10 000 man och bestod dels av mekkanska trupper, dels av med dem förbundna beduiner. Eftersom staden på en sida var alldeles utan skydd lät Muhammed på uppmaning av en perser vid namn Salman, som övergått till muhammedanismen, gräva en grav kring de obefästa delarna, varpå han med 3000 man slog läger vid graven. Fienden blev alldeles förbluffad över denna åtgärd. Det förefaller visserligen som om detta primitiva skydd inte skulle ha erbjudit det minsta försvar mot ett fientligt överfall, i synnerhet som graven varken var särskilt djup eller bred, men ändå tröttnade Mekka-borna och deras bundsförvanter enligt de arabiska historieskrivarna ganska snart på den ansträngande vakttjänstgöringen. Till detta medverkade säkerligen både oenighet mellan anförarna, svårigheter i fråga om provianteringen och ogynnsam väderlek. Sedan några få man stupat i tvekamp, gav sig de övriga av. I den arabiska historien är detta företag bekant under namnet "gravkriget".

Då de ännu kvarvarande judarna i Medina, vilka tillhörde stammen Banu Kuraiza, beskylldes för att ha stått i förbindelse med fienden, beslöt Muhammed att kväsa dem. I likhet med sina föregångare, Banu Kainuka och Banu an Nadir, bodde de i sin egen stadsdel och efter två eller tre veckors belägring måste de ge sig. Då några medlemmar av den arabiska stammen Aus sökte medla, förklarade Muhammed, att han hänsköt avgörandet till Sa'd bin Mu'ad, en fanatisk muhammedan, som blivit svårt sårad i gravkriget och avled kort därefter. Denne svarade, att männen borde avrättas, kvinnor och barn säljas som slavar och deras ägodelar fördelas bland de rättrogna. Domen gick också omedelbart i verkställighet.

Under den närmast följande tiden företogs åtskilliga expeditioner mot kringboende beduinstammar, och Muhammeds makt fortsatte att växa. Inte desto mindre var föreningsbandet mellan de utvandrade Mekka-borna och deras trosbröder i Medina ganska skört, och under fälttåget mot Banu al-Mustalik väster om Medina höll det på att bli en katastrof. Eftersom Muhammed misstänkte att dessa hyste fientliga avsikter, beslöt han att förekomma dem och i hopp om byte anslöt sig även åtskilliga av de s.k. munafikun" de tvehågsna" (Se 2: 7, anm.) till expeditionen. Vid bäcken al-Muraisi lyckades Muhammed överrumpla fienden, och ett rikt byte föll i de rättrognas händer. Efter striden uppstod en tvist mellan en mekkansk emigrant och en man från Medina; vilka fick hjälp av sina respektive landsmän, och ett inbördes krig var nära att bryta ut. Endast med svårighet lyckades Muhammed lugna den upphetsade stämningen. För övrigt har detta fälttåg, som förläggs dels till år 5, före gravkriget, dels till år 6, alltså efter dess slut, blivit särskilt ryktbart på grund av Aisas flitigt kommenterade äventyr (se 24: 11, anm.) under detsamma.

I slutet av år 6 (våren 628) tillkännagav Muhammed sin avsikt att företa en färd till Mekka. Han fick visserligen inte den anslutning bland beduinerna, som han väntat sig, men bröt ändå upp med sina trogna under föregivande att de ämnade besöka Mekka uteslutande som pilgrimer i fredliga avsikter. När han kom till al-Hudaibija i närheten av Mekka, sände han bud till Mekka-borna och föreslog en fredlig uppgörelse som gick ut på att han skulle avhålla sig från alla fientligheter om han fick besöka helgedomen. Underhandlingarna drog emellertid ut på tiden och till sist skickades 'Otman b 'Affan, vilken härstammade från stadens förnämsta familj, som Muhammeds ombud till Mekka. Då han inte återkom inom tre dagar och det också spreds ett ogrundat rykte att han blivit mördad, beredde sig Muhammed på det värsta. Han sammankallade sina anhängare och lät dem svära att vara honom trogna intill slutet. Kort därefter anlände några underhandlare från Mekka som föreslog att Muhammed för denna gång skulle avstå från vallfärden på villkor att han erhöll tillåtelse att besöka Mekka följande år. Till sina följeslagares stora besvikelse gick Muhammed med på förslaget, varpå man slöt ett vapenstillestånd på tio år.

Någon tid efter återkomsten till Medina företogs en expedition mot den judiska kolonien Haibar norr om Medina. Invånarna förskansade sig i sina befästa borgar, men Muhammed besegrade dem med hjälp av förrädare och judarna måste underkasta sig. Profeten lät dem behålla livet, men tvingade dem att utlämna all sin egendom, och för framtiden fick de stanna kvar som arrendatorer av jorden mot erläggande av halva inkomsten i arrende.

I överensstämmelse med fördraget i al-Hudaibija avlade Muhammed mot slutet av år 7 (våren 629) ett besök i Mekka och genomförde då några smärre förändringar i vallfartsceremonierna. Under den följande tiden fortsattes fälttågen mot beduinerna, men då han skickade en här mot de kristna i Palestina, blev denna i grund slagen vid al-Mutta öster om Döda havet. Detta skedde år 8 (sensommaren 629).

Till slut kunde Muhammed förverkliga sin älsklingsplan att dra mot Mekka. En obetydlig tvist mellan ett par arabiska stammar gav honom en välkommen anledning att börja ingripa, trots det förut ingångna tioåriga stilleståndet. I Ramadan år 8 (början av år 630) tågade han i spetsen för 10.000 man mot Mekka, varpå han intog staden nästan utan motstånd. Därpå lät han förstöra alla avgudabilder inom Mekkas område, och de flesta hedniska tempel i hela Centralarabien gick samma öde till mötes. Sedan vände han sig mot Hawazinstammarna öster om Mekka. I dalen Hunain överfölls Muhammeds trupper av fienden. Vid den första sammandrabbningen svek de rättrognas mod och hela hären råkade i oordning. De tillbakadrivna muhammedanerna samlade sig emellertid på nytt och slog beduinerna på flykten. Ett mycket rikt byte blev segrarens lön, men innan detta fördelades bland deltagarna i fälttåget, drog Muhammed mot at-Taif och började belägra staden. Försöket lyckades dock inte, utan han måste avstå från denna plan. Sedan fördelade han det byte som tagits vid Hunain bland de rättrogna men uppväckte därigenom rätt mycket missnöje, eftersom hans gamla anhängare ansåg att de nyomvända blivit alltför gynnade på deras bekostnad.

Sommaren 630 tillkännagav Muhammed sin avsikt att företa ett stort fälttåg mot det bysantinska riket. Åtskilliga fruktade strapatserna under den hetaste årstiden och föredrog att stanna hemma, men även om stämningen i allmänhet inte tyckes ha varit särskilt entusiastisk, lyckades dock Muhammed samla en betydande här och bröt upp från Medina. Han kom dock aldrig längre än till Tabuk, en oas vid gränsen mot Syrien. Här vände han om och begav sig tillbaka till Medina samma väg som han. kommit, utan något annat resultat än att några kristna städer hyllade honom och förklarade sig villiga att betala skatt. Kort därefter skickade invånarna i at-Taif sändebud till Medina och övergick till muhammedanismen. Under den närmast följande tiden underkastade sig även de sydarabiska stammarna.

År 9 (våren 631) sändes Abu Bekr till Mekka som anförare för den stora pilgrimskaravanen, och vid avslutandet av vallfartsceremonierna upplästes där den högtidliga proklamationen mot hedningarna, som finns i sur 9. Härefter hade hedningarna inget annat val än att övergå till muhammedanismen såvida de inte ville utsätta sig för en kamp på liv och död.

Följande år företog Muhammed en sista vallfärd till Mekka, den s.k. "avskedsvallfärden". I samband med den påbjöd han flera borgerliga och religiösa stadgar, bland annat införandet av ett rent månår utan skottdagar. Kort efter sin återkomst till Medina insjuknade han och dog måndagen den 8 juni 632. Han ligger begraven i Medina.

Under de närmaste årtiondena efter Muhammeds död erövrade hans anhängare återstoden av Arabien, hela Egypten, Syrien och Palestina samt stora delar av Persien och Norra Afrika. Tillsammans med sitt politiska välde utbredde de också sin religion och sitt språk. Arabiskan hör därför ännu i dag till jordens mest använda språk.

I Zettersténs slutord om Profeten Muhammed uttrycker sig K.V. Zetterstén helt otvetydigt om vad han anser om hans uppenbarelser när han skriver att han "mer än en gång tillgrep en improviserad uppenbarelse för att rädda sig ur en kinkig situation". Det står helt klart att Muhammed enligt Zetterstén hittat på sina uppenbarelser.

Han skriver också, liksom för att säga något positivt, att Muhammed förmodligen inte var "fullt medveten om sin bristnade objektivitet", vilket insinuerar att Muhammed skulle ha agerat utifrån sina egna subjektiva föreställningar och inte utifrån gudomliga uppenbarelser.

Inte heller har Zetterstén någon hög uppfattning om Muhammeds intellektuella kapacitet: "någon skarp och konsekvent tänkare var han inte". Och för att uppväga med något positivt säger han att Muhammed dock ägde "praktisk klokhet i fullaste mått".

Vår översättare uttalar sig till sist på ett sätt som låter förstå att Muhammed knappast kan ha varit en person som agerade efter höga etiska principer utan snarare någon som var så uppfylld av idén om sin "kallelse" att han kunde tillgripa nästan vilka medel som helst bara de ledde till att målet uppnåddes: Han var "inte heller nogräknad om medlen, bara de för tillfället ledde till målet".

"Att Muhammed själv fullt och fast trott på sin gudomliga sändning då han uppträdde som förkunnare av en ny religion, framgår klart både av Koranen och de arabiska skildringarna av hans liv. Visserligen framträdde han efter utvandringen till Medina i en mycket sämre dager än förut, och mer än en gång tillgrep han en improviserad uppenbarelse för att rädda sig ur en kinkig situation, men det torde dock kunna sättas i fråga, om han verkligen var fullt medveten om sin bristande objektivitet i dylika fall. Praktisk klokhet ägde han i fullaste mått, men någon skarp och konsekvent tänkare var han inte, och han gick så fullständigt upp i sitt värv, att han inte heller var nogräknad om medlen, bara de för tillfället ledde till målet. I alla händelser bör han som varje annan människa bedömas efter den tid och det folk han tillhörde."

Slutsats

Nu till vår utgångspunkt: imanens negativa syn på Zettersténs inledning. Det framgår med all önskvärd tydlighet att Zetterstén inte har den syn som Islam har på profeten Muhammed. Snarare verkar han ifrågasätta Muhammeds trovärdighet på olika punkter.

Zetterstén skrev under en tid då Sverige knappast kännetecknades av religiös tolerans. Den Svenska lutherska Kyrkan var statskyrka och full religionsfrihet rådde inte. De få icke lutherska religionsutövare som fanns i Sverige var i stort sett judar och katoliker. Och de hade inte samma rättigheter som svenska lutheraner. T.ex. var det förbjudet för katoliker att bli lärare och sjuksköterskor. Det kunde t.ex. också hända att katolska barn inte fick sitt slutbetyg från realskolan för att de inte konfirmerats i Svenska Kyrkan. Katoliker förvägrades också att få sin begravningsgudstjänst celebrerad i Svenska Kyrkans kyrkor. Kistan fick inte komma in i kyrkan.

Det är i det ljuset förståeligt att Zetterstén utrycker sig som han gör. Dagens islamologer har en annan utgångspunkt. Det föreligger dessutom en ny-översättning på svenska av Koranen gjord av en svensk konvertit till Islam: Mohammed Knut Bernström. Han menar att Zetterstéen inte såg Koranen som resultatet av gudomlig uppenbarelse och att hans textkritiska kommentarer därför är utformade på ett sätt som kan stöta muslimska läsare. Så här skriver han i sitt förord::
"När jag vid olika tillfällen har berättat om mitt mångåriga arbete med att överföra Koranen till svenska har den första frågan alltid gällt varför jag sett detta som en angelägen uppgift, när en nyutgåva av professor K. V. Zetterstéens tolkning från 1917 ännu är tillgänglig i handeln. Skälen är flera: versionen är ett verk av stor lärdom, högt värderat av de språkvetenskapliga experterna, men avfattad på ett ålderdomligt språk som är främmande för dagens läsare. Och liksom många motsvarande verk av europeiska orientalister var den inte avsedd för det egna landets muslimer - sådana var ytterst sällsynta i dåtidens Sverige - och den tillgodosåg knappast heller den läsande allmänhetens intresse. Zetterstéen, som inte var muslim, såg naturligtvis inte Koranen som ett resultat av gudomliga uppenbarelser utan som en skrift, författad av "religionsstiftaren" Muhammed. De till texten fogade, huvudsakligen textkritiska, kommentarerna är därför ofta utformade på ett sätt som kan stöta muslimska läsare".

Läsaren kan själv bilda sig en uppfattning i frågan om K.V. Zettersténs observationer stämmer eller inte genom att konsultera de Korantexter som han refererar till genom de rikliga vershänvisningar han tar med i sin text och som vi har inkluderat i texten ovan.

Inom Katolska Kyrkan betonas de gemensamma punkterna mellan den katolska tron och Islam. Andra Vatikankonciliet skriver i dokumentet om Kyrkan "Lumen gentium" nr. 16: "De slutligen, som ännu inte mottagit evangeliet, står på olika sätt i relation till Guds folk: I första rummet det folk, åt vilket förbundet och löftena hade givits och från vilket Kristus har "kommit efter köttet" (jfr. Rom 9: 4-5), detta folk, på grund av utkorelsen så älskat för fädernas skull, ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra (jfr Rom 11: 28-29). Frälsningsbeslutet omfattar emellertid även dem som erkänner Skaparen, bland dem i synnerhet muslimerna, som bekänner sig till Abrahams tro och med oss tillber den ende Guden, den barmhärtige, som skall döma människorna på den yttersta dagen.".
Det framgår alltså här att judar, katoliker och muslimer tror på samma enda Gud som är en barmhärtig domare, och att de tre religionerna fått denna tro från patriarken Abraham till vilken Gud uppenbarade sig och lovade att han skulle bli fader till många folk. Dessa folk måste alltså vara de tre monoteistiska världsreligionerna.

Detta är utgångspunkten för dialogen med Islam och vägen till ömsesidig respekt mellan religionerna.

Här märks en önskan till dialog med Islam genom att betona likheterna snarare än skillnaderna mellan den katolska tron och den muhammedanska. I huvudtaget är det den linjen som Katolska Kyrkan har haft sedan Konciliet och det finns otaliga dokument utgivna om relationen mellan kristna och muslimer. Påven Joannes Paulus II sade t.ex. under sitt besök i Kazakstan precis efter attentatet i New York: "Jag vill återigen understryka den Katolska Kyrkans respekt för islam, för det äkta Islam, det islam som ber och bär omsorg om de behövande". Vår svenska katolske biskop Anders Arborelius skriver i Katolsk Magasin 2 nov 2001: "Vilka områden är då givna dialogämnen för kristna och muslimer? I svenska media har man ofta ondgjort sig över att det faktiskt finns en ganska vittgående konsensus, inte minst mellan den Katolska Kyrkan och islam, ja, också ortodox judendom, när det gäller synen på abort, utomäktenskapliga förhållanden och andra s k privat - och familjeetiska frågor. Det har blivit en nagel i ögat på vissa svenskar, att muslimska länder och den Heliga Stolen under de stora FN-konferenserna ofta haft en vittgående samsyn i dessa frågor. Men också i mer socialetiska frågor kan det finnas stora likheter; allt som en följd av tron på en både barmhärtig och rättfärdig Gud".

För mera uppgifter om detta ämne, se:

Islam och judendom - Muhammed och Jerusalem av Herman Seiler S.J. tidskriften Signum

Dialogen är ett måste Om dialog mellan kristna och muslimer Katolsk Magasin 2 nov 2001
"Spirit of Assisi" Needed More Than Ever, Muslim Theologian Says ZENIT 2001-10-31
Ways to Help Avoid a Clash Between the West and Islam ZENIT 2001-09-29
Pope Urges Overcoming of Muslim-Christian Prejudices ZENIT 2001-10-18
On Ecumenism, Islam and the U.S. Image Abroad; Interview with Patriarch Ignatius IV Haze of Antioch ZENIT 2001-10-25

Fotnoter

1. Ordet Muhammed eller Muhammad kommer av det arabiska verbet hamida "prisa", "lova" och betyder "högtlovad". Formerna Muhamed och Mahomet är alldeles felriktiga. medan Mehemet eller Mehmet, i skrift Mehemmed, representerar det turkiska uttalet av samma ord då detta användes om andra än profeten, vars namn även i turkiskan uttalas på arabiskt sätt.

2. Utom fadersnamnet brukar en arab som har en son tillägga även dennes namn till sitt eget. Då Muhammed fick en son som fick namnet al-Kasim, kallade han följaktligen sig själv Abu-l-Kasim "al-Kasims fader".

3. Det vanliga namnet på den hedniska, förmuhammedanska tiden är hos araberna själva al-gahilija "fåvitskheten", "barbariet".

4. Den muhammedanska trosbekännelsen lyder: La ilaha illa-l-lah wa-Muhammadur rasulu- l-lah - "det finns ingen gud utom Gud, och Muhammed är hans sändebud".

5. Av samma arabiska verb, som ligger till grund för formen islam, kommer även participet muslim"(Gud) undergiven", "bekännare av islam". Den ibland förekommande formen muselman är bildad av det arabiska muslim med den persiska ändelsen -an och har genom turkiskan upptagits i de europeiska språken. Den sammanhänger följaktligen inte på minsta sätt med det tyska mann eller det svenska man och pluralbildningen muselmän är alldeles fel.).

6. Se vidare art. Hedjra i Nordisk familjebok, 2:a uppl.

7. Av det arabiska masgid knäböjningsplats "bönhus", vilket i sin ordning kommer av verbet sagada "falla ned", "tillbedja" proskyneomai.

8. Som den muhammedanska bönen, på arabiska salat, alltså väsentligen skiljer sig från vad som hos oss menas med "bön", föredrar åtskilliga orientalister att återge salat med "gudstjänst" och det motsvarande verbet salla med att "hålla gudstjänst" vilket annars översätts med att "be".

9. Ka'ba, egentligen "tärning", är namnet på en mitt på Mekkas tempelgård stående rätvinklig stenbyggnad som långt före Muhammeds tid utgjort en nationalhelgedom för de hedniska araberna. I sydöstra hörnet är muhammedanismens heligaste klenod, al-hagar al-aswad "den svarta stenen" inmurad. Vilket ämne denna sten består av, är ingenting känt med säkerhet.)v 10. Asura är samma ord som det hebreiska asor "den tionde".

Del 2:

Zetterstén om Koranen