Del D: Församlingen och kyrkoherden
15. Ett "medvetande om att vara en tjänare" innebär ett medvetande om det enhetliga handlandet Kristi kropp. För att göra framgång kräver kyrkans liv och mission föreskrifter, regler och lagar som styr uträttandet - i korthet en disciplinär regim. Motvilja mot kyrklig disciplin måste övervinnas, till att börja med själva begreppet disciplin. Fruktan att åberopa kyrklig disciplin eller att kräva att man uppfyller dess krav måste också övervinnas. När normerna i den kyrkliga disciplinen iakttas undviks spänningar, som annars skulle äventyra den enhetliga pastorala effektivitet som kyrkan behöver för att uppfylla sin evangeliserande mission. En mogen tillägnelse av de tjänande förpliktelserna tar det för givet, att kyrkan "organiserad som social och synlig struktur…även måste ha normer: för att dess hierarkiska och organiska struktur skall bli synlig; för att fullgörandet av de gudomliga funktioner som har anförtrotts den, särskilt vigningens makt och förvaltandet av sakramenten skall organiseras adekvat" [52].
Medvetandet om att vara en tjänare hos Jesus Kristus och hans mystiska kropp innebär också trohet mot kyrkans vilja sådan den konkret har uttryckts i lagens normer [53].
Målet i kyrkans lagstiftning är större fullkomning av det kristna livet, så att man bättre utför hennes frälsande mission. Lagstiftningen borde därför iakttas med uppriktighet och god vilja. Bland de skilda aspekterna i den kyrkliga disciplinen har foglighet gentemot kyrkans liturgiska lagar och dispositioner, dvs. trohet mot de normer som organiserar den gudomliga tillbedjan i enlighet med det den evige översteprästen och hans mystiska kropp en särskild vikt. Den heliga liturgin är ett fullgörande av Jesu Kristi prästämbete [54], en helig handling par excellence , "höjdpunkten mot vilken kyrkans verksamhet riktas …och källan varifrån hela hennes makt flödar" [55]. På detta område borde prästen följaktligen var allt mer medveten om, att han är en tjänare och om sina förpliktelser att handla i enlighet med de bud han frivilligt och högtidligt åtog sig inför Gud och kyrkan. "Bestämmelse om den heliga liturgin beror endast på kyrkans auktoritet, dvs. den apostoliska stolen och enligt vad lagarna kan fastställa, på biskopen. …Ingen annan person, inte ens en präst, kan tillägga, ta bort eller ändra någonting i liturgin på egen hand [56]. Godtycklighet, subjektiva uttryck motsäger den heliga eukaristins väsen, som är Kristi offer. Detsamma är sant om firandet av de andra sakramenten, speciellt firandet av botens sakrament, varigenom de som är botfärdiga och avser att bättra sina liv får sina synder förlåtna och försonas med kyrkan [57].
På samma sätt borde prästerna vara aktsamma att främja ett autentiskt och medvetet deltagande hos lekfolket i den heliga liturgin, eftersom kyrkan befrämjar sådant deltagande [58].
Det finns funktioner inom den heliga liturgin som kan fullgöras av de troende som inte har mottagit vigningens sakrament. Andra funktioner är dock tillbörliga och absolut exklusiva för de vigda tjänarna [59]. Respekt för de skilda stånden i livet och för den komplementära naturen i kyrkans mission kräver, att all förvirring i denna sak noggrant undviks.
16. I avsikt att tjäna kyrkan som är en organiskt strukturerad gemenskap av de troende, utrustad med samma värdighet från dopet och en olikhet av karismer och funktioner, är det nödvändigt att känna och älska henne sådan hon är önskad av Jesus Kristus, sin grundare, och inte som flyktiga filosofier och skilda ideologier skulle forma henne. Den tjänande funktionen till tjänst för gemenskapen, som är baserad på konfiguration med Kristus, kräver en kunskap om och respekt för den specifika rollen hos det troende lekfolket och uppmuntran i varje möjligt medel att få alla att åta sig sina tillbörliga förpliktelser. Prästen står till gemenskapens tjänst. Han får även sitt understöd av gemenskapen. Han behöver lekmännens särskilda bidrag inte endast för gemenskapens organisation och administration utan även för tron och kärleken: en viss osmos finns mellan tron hos prästen och hos de troende. Kristna familjer och brinnande gemenskaper har ofta hjälpt sina präster i kristider. Det är på samma sätt högst viktigt för prästen att känna, uppskatta och respektera naturen i att följa Kristus i det vigda livet, som är en dyrbar skatt för Kyrkan och ett vittnesbörd om den Helige Andes verk i henne.
I den utsträckning prästerna är levande tecken och tjänare åt den kyrkliga gemenskapen blir de del av den levande enhet i kyrkan i tiden, dvs. den heliga Traditionen, vari läroämbetet är tillsyningsman och garant. Referens till Traditionen förser prästernas tjänande ämbete med en solid grund och en objektivitet i vittnesbördet om Sanningen, som kom i Kristus och uppenbarades i historien. Sådant hjälper oss att undvika lystnad med avseende på den nymodighet som skadar gemenskapen och tar bort djupet och trovärdigheten i det prästerliga tjänandet. Kyrkoherden är kallad att vara en tålmodig byggare av gemenskap mellan sin egen församling och den lokala kyrkan och den universella kyrkan. Han borde vara en modell i trohet mot kyrkans ständiga läroämbete och mot dess disciplin.
17. "Prästen behöver vara medveten om att hans 'varande i en partikulär kyrka' genom själva sin natur konstituerar ett signifikativt element i hans sätt att leva kristen andlighet. I denna betydelse finner prästen just i sin tillhörighet till och dedikation till den partikulära kyrkan en rikedom av förståelse, kriterium för urskillning och handling, som formar både hans pastorala urskillning och hans andliga liv" [60]. Detta är en viktig punkt, som man klart borde förstå på ett sätt som tar hänsyn till, hur "medlemskap och dedikation till en partikulär kyrka inte begränsar prästernas aktivitet och liv till denna kyrka: en restriktion av detta slag är inte möjlig, beroende på själva naturen både hos den partikulära kyrkan och det prästerliga tjänandet" [61].
Begreppet inkardination som modifierades av Andra Vatikankonciliet och följaktligen antogs i Kyrkolagen (CIC) [62]övervinner faran att alltför snävt begränsa prästernas tjänande tjänst inte endast i geografiska termer utan särskilt i psykologiska och till och med teologiska termer. Tillhörigheten till en lokalkyrka och den pastorala tjänsten i hennes internationella gemenskap, som är ecklesiologiska element, inkorporerar även väsentligen prästernas liv och verksamhet och ger dem en struktur som består av fastställda pastorala mål, personliga befallningar till särskilda uppgifter, pastorala möten och delade intressen. För att känna och älska en lokalkyrka mer effektivt, bättre förstå medlemskap i och entusiasm för henne, att tjäna henne till den punkt att man ger sitt eget liv för att bli helgad genom henne, måste de vigda tjänarna alltid vara medvetna om att den universella kyrkan" är en verklighet som ontologiskt och temporärt går före varje lokalkyrka" [63]. Förvisso är den universella kyrkan inte summan av alla partikulära kyrkor. De partikulära kyrkorna, i och med den universella kyrkan, måste vara öppna för verkligheten i en sann gemenskap av personer, karismer och andliga traditioner som överskrider geografiska, psykologiska eller intellektuella gränser [64].Det borde vara fullkomligt klart för prästerna, att kyrkan är en enda. Universalitet eller katolicitet borde alltid genomsyra det partikulära. Ett djupt, genuint och vitalt gemenskapsband med Petrus' stol är garanten för och nödvändigt tillstånd för detta. Accepterande, spridning och medveten tillämpning av påvliga dokument och av andra dokument publicerade av Dikasterierna i Roms Kuria är dess konkreta uttryck. Fram till nu har vi givit beaktande av alla prästernas liv och arbete. Vår reflektion måste nu koncentrera sig på dem som särskilt har utsetts som kyrkoherdar
[52] JOHANNES PAULUS II, Den apostoliska Konstitutionen Sacrae disciplinae leges (25 Januari 1983): AAS 75, II (1983), s. XIII.
[53] Jfr. ibid.
[54] Jfr ANDRA VATIKANKONCILIET, Konstitutionen Sacrosanctum Concilium, n. 7.
[55] Ibid., n. 10.
[56] Ibid., n. 22.
[57] Jfr CIC, can. 959.
[58] Ibid., n. 23.
[59] KONGREGATIONEN FÖR PRÄSTERSKAPET, DET PÅVLIGA RÅDET FÖR LEKFOLKET, TROSKONGREGATIONEN, KONGREGATIONEN FÖR GUDSTJÄNST OCH SAKRAMENT, BISKOPSKONGREGATIONEN, KONGREGATIONEN FÖR FOLKENS EVANGELISERING, KONGREGATIONEN FÖR DET GUDSVIGDA OCH DET APOSTOLISKA LIVETS GEMENSKAPER, DET PÅVLIGA RÅDET FÖR TOLKNING AV LAGTEXTER, Interdikasteriala instruktionen om vissa frågor beträffande samarbetet med de icke prästvigda troende i den heliga tjänsten i prästernas Ecclesiae de Mysterio (15 augusti 1997), Teologiska principer n.3; Praktiska bestämmelser art. 6 och 8: l.c., sid. 859, 869, 870-872; DET PÅVLIGA RÅDET FÖR TOLKNING AV LAGTEXTER, Svar (11 juli 1992): AAS 86 (1994), sid 541-542.
[60] JOHANNES PAULUS II, Post-synodala apostoliska maningen, Pastores dabo vobis (25 mars 1992), n. 31: l.c., s.708. "Kristi kyrka- är som Communionis Notio i Troskongregationen (28 maj 1992) n. 7 anmärker - den universella kyrkan (...) som är närvarande och aktiv bland de särskilda kännetecken och den olikhet som finns hos personer, grupper, tider och platser. Bland denna mångfald av särskilda uttryck för den frälsande närvaron i Kristi enda kyrka finner man, från apostlarnas tid och framåt, sådana verkligheter som i sig själva är kyrkor, ty trots att de är partikulära, blir den universella kyrkan närvarande i dem med alla sina väsentliga element. De konstitueras därför "efter modell av den universella kyrkan", och var och en av dem är en del av Guds folk anförtrodd åt en biskop att bli vägledd av honom med hjälp av hans prästerskap" (AAS 85 [1993], p. 842.
[61] JOHANNES PAULUS II, Post-synodala apostoliska maningen Pastores dabo vobis (25 mars 1992), n. 32: l.c., s. 709.
[62] Jfr. ANDRA VATIKANKONCILIET, Dekretet Christus Dominus, n. 28; Dekretet Presbyterorum Ordinis, n. 10; CIC, cann. 265-272.
[63] TROSKONGREGATIONEN, Brevet Communio notio till biskoparna i Katolska Kyrkan om vissa aspekter på kyrkan betraktad som gemenskap 1992), n. 9: l.c., s. 843.
[64] Jfr ANDRA VATIKANKONCILIET, Dogmatiska konstitutionen Lumen Gentium, n.23.