På denna sida skildras de två helgonens stigmatiseringar och deras relation till Ärkeängeln Sankt Mikael i bådafallen.
Padre Pio da Pietralcina,
25 maj 1887- 23 sept. 1968
"Det första världskriget var för Italiens del i sitt intensiva slutskede , när Padre Pio i mars 1918 befriades från sin militärtjänsgöring.Kapucinerklostren som tömts på bröder genom inkallelserna , mottog en ny generationunga seminarister , som när tiden var inne skulle fylla luckorna.
Under vantrivseln i barackerna hade padren bett sin Herre byta ut denna prövning motvilken annan som helst , blott han slapp barackerna. Nu fann han sig bönhörd överhövan mitt under det krävande arbetet med seminaristerna , som padre Nardellaanförtrott honom. Den mörktid utan like han redan förut trätt in i , förökades nu.
"Jag är försatt i den djupaste natt", hade han skrivit tidigare , "bortaär glädjen över Herrens gudomliga närvaro. Allt är försvunnet. Det är beständigöken. Detta är dödens hemland , övergivenhetens och förtvivlans natt. Min själ ärgenomträngd av denna natt. Den är ur stånd att tänka på övernaturliga ting. Gudsnåd är utstruken ur min själ.
Mitt hjärta gör sina försök att älska , men i en blink blir det hårt och känslolöst som en sten. Jag söker efter tröstande minnen , men allt är förgäves.Vad som ökar min plåga är vaga erinringar om att ha känt och älskat denne Herre , somjag nu varken känner eller älskar , precis som om han vore okänd , en frånvarandeperson , en främling.
Jag söker att i Hans skapelse finna spåren av Honom som min själ hade kär , men jagkänner inte längre igen bilden av Honom. Då fylls min själ av fasa och klagar bittertinför Herren: 'Min Gud , min Gud , varför har Du övergivit mig?' ".
Sommaren 1918 är mörkret som tätast:
"Där finns absolut ingenting i det mörker som omsluter mig. Ingenting säger migatt Gud över huvud existerar. Han förblir dold för min själ som alltid söker Honomoch förtärs av ständig fruktan att bedröva Honom. Jag är ensam med min eldfängdakaraktär , ensam med min oro , inre och yttre , ensam med min naturs uselhet , ensam istriden mot fienden. Var ska jag finna min Gud?" Förgäves svarar honom padreBenedetto Nardella , att han mitt i mörkret vilar i Guds godhets armar och har lika litetskäl att frukta som ett barn i sin moders famn.
Padre Pio förblir förblindad och gudsövergiven. - "Var ska detta onda hjärtafinna ro?", klagar han. "Stolt härskar den gamla människan i mig. Jag till ochmed närmar mig altaret med avsmak. Jag vet faktiskt inte om jag står främmande förmässans härlighet , för både före och efter den är jag som bedövad , som ensovande."
Men mitt under denna outhärdliga förstening , offrar han sig stund för stund för sinnästa. Och hans nästa , hans närmaste , är de unga seminaristerna som upptar hans tidoch omsorger och ger honom många bekymmer.
"Du gör rätt i att offra dig för dessa kära pojkar", säger den vise padreNardella , "men förlora inte hoppet om dem. För de kommer att genomgå den vanligakrisen för själar i deras unga ålder."
Padre Pio miste inte hoppet varken om pojkarna eller om sig själv , ty genom allt ochunder allt klamrade han sig fast vid Guds vilja: "Jag önskar intet annat änfullbordandet av denna vilja , på just det sätt som Herren vill."
Och detta är vad som hände "på just det sätt som herren ville" på kvällenden 5 augusti 1918 medan han hörde seminaristernas bikter: "I en inre syn såg jagen himmelsk gestalt som höll ett vapen i sin hand , ett svärd med en vass lågandespets. Jag såg varelsen kasta vapnet mot min själ på en enda snabb sekund. Jag kändemig som en döende. Jag sade åt pojkarna att lämna biktstolen , eftersom jag kände migsjuk och inte hade kraft att fortsätta."
Padre Pio led av detta själsliga sår särskilt svårt den närmaste veckan och hanskriver att från och med denna kväll var han dödligt sårad. Men mer skulle hända. Vihar Padre Pios egen beskrivning , eftersom han var skyldig att berätta alla detaljer försin andlige ledare padre Nardella. Han skrev: "Vad skall jag svara på frågan om minstigmatisering? O Gud , vilken förlägenhet , vilken förödmjukelse jag genomlider , dåjag skall beskriva vad Gud har kostat på den här stackars varelsen.
Förra månaden , fredagsmorgonen den 20 september , sedan jag celebrerat mässan ochmedan jag ännu befann mig i koret , hängav jag mig åt en stor stillhet som liknade enljuvlig sömn.
En absolut tystnad omgav mig och intog mig, Jag fylldes snabbt av en stor frid och storöverlåtelse , som utplånade allt annat , även larmet runt omkring. Sen hände allt ien blink. Därunder såg jag framför mig en hemlighetsfull gestalt , liknande den jaghade sett den 5 augusti. Den skilde sig blott däri att dess händer , fötter och sidadroppade blod.
 |
 |
På bilden syns även det krucifix framför vilket padre Pio blev stigmatiserad den 20 september 1918 i brödrakoret i Cappuccinernas kyrka i San Giovanni Rotondo (FG) Italien. |
Ärkeängeln Mikael finns avbildad i takmålningen ovanför krucifixet. |
Hans åsyn skrämde mig. Vad jag kände den stunden är obeskrivbart. Jagtrodde jag skulle dö och jag skulle också ha dött. Om Herren inte hade trätt emellanoch styrkt mitt hjärta , som tycktes vilja brista i mitt bröst.
När denna gestalt försvann , blev jag varse att händer , fötter och sida droppade avblod. Kan ni förstå vilken ångest jag kände och alltjämt känner nästan varjedag?"
"Såret vid hjärtat blöder beständigt , särskilt från torsdag kväll tilllördagen. Kära Fader , jag pinas av detta sår och av den förlägenhet jag känner tillföljd av allt detta. Jag fruktar jag kommer att förblöda om Herren icke lyssnar tillmitt hjärtas bön att bli befriad från det här tillståndet. Kommer Jesus som är sågod , att förläna mig denna nåd? Vill Han inte åtminstone befriad mig från denförlägenhet som dessa yttre förorsakar mig?
Jag ska höja min röst och inte tiga till dess Han nådeligen tar bort , inte såren ejheller smärtan som är min brinnande önskan , men de yttre tecknen som bryr mig så ochsom är obeskrivligt och outhärdligt förödmjukande.
Den varelse jag talat om är ingen annan än just den som jag nämnde i mitt brev av den 5augusti. Han fullgör sitt värv obevekligt och driver mig till den ytterstasjälsångest. Jag förnimmer ett beständigt inre brus som liknar forsande blod. MinFader , nu när jag har lagt fram hela mitt innersta , så sänd mig av förbarmande ettord av tröst som kan lätta mina bittra svårigheter."
 |
Padre Pio med stigmata. Fotot togs i maj 1919 på önskemål av överordnade. |
När Provincialen , som tillika var Padre Pios andlige ledare , hörde vad som hänt , gavhan klostrets superior order om att "hålla tyst och undvika publicitet" samtinvänta hans egen ankomst till San Giovanni Rotondo.
Men trots de kloka superiorernas försök att hemlighålla stigmatiseringen , sippranderyktet om den ut och gick från man till man. Först spreds det som en hemlighet bara tillde närmaste städerna , sen till städer längre och längre bort och när ryktet omfenomenet nådde tidningarna blev det stor uppståndelse. Skaror strömmade till det förrså isolerade kapucinerklostret. Det gav upphov till en mångsidig kyrklig verksamhet. Dekyrktrogna fördubblade sina fromma andaktsövningar. Stigmatiseringen väckte ocksåvetenskapsmännens nyfikenhet. De fordrade att fallet skulle ägnas tillbörliguppmärksamhet av de ansvariga , och att medicinsk expertis skulle tillkallas.
I mitten av maj 1919 , åtta månader efter stigmatiseringen , anlände dr Romanelli tillSan Giovanni Rotondo. Han var överläkare vid sjukhuset i Barletta. Han hade inbjudits avprovincialen padre Benedetto att undersöka det ovanliga fenomenet ur vetenskapligsynpunkt. Två månader senare var det professor Bignamis tur. Han var chef för denpatologiska avdelningen vid Roms universitet. På begäran av de kyrkliga myndigheterna iRom utförde han undersökningar under en hel vecka.
I oktober samma år gjorde dr Festa ett besök som blev det tredje i ordningen. Han hadeblivit sänd till San Giovanni av kapucinfädernas högste general. En fjärdeundersökning gjordes sommaren 1920 av dr Festa och dr Romanelli gemensamt.
Ur dr Festas första rapport citeras följande:
"Mitt i Padre Pios vänstra hand fann jag en anatomisk vävnadsskada av en mer ellermindre cirkulär form och med rena sårkanter. Den hade en diameter av nästan tvåcentimeter. Denna vävnadsskada tycktes då liksom nu vara täckt av en rödbrunsårskorpa."
Dr Bignami observerade:
"Den omgivande huden är av normalt utseende , utom att den färgats ringformigt avjod för desinficering. En annan sårskorpa , kanske något ytligare , syns på handensbaksida. - Motsvarande förändringar finns på fötterna. På hans vänstra sida formarsåret , som är 7 cm långt , bilden av ett upp och nedvänt kors från femte till nionderevbenet. Den kortare korsarmen är bara hälften så lång som den längre."
Dr Romanelli , som var den första att undersöka padren , påpekar att vid hansundersökning i juni 1919 hade sidosåret inte alls formen av ett kors utan av ett snittoch såren i händer och fötter blödde. En månad senare täcktes såren av ett tuntmembran. Dr Romanelli tryckte flera gånger på såren trots den smärta det förorsakade, och han hade känslan av ett tomrum mellan såret på handens insida och det på utsida.
Ingen av läkarna kunde förklara varför såren inte läktes och inte hellerinflammerades. Man ansåg också att Padre Pio var anatomiskt och neurologiskt sund. Ävenhans lungor konstaterades läkta. Det återstod intet annat än att erkänna att "Påvetenskapens nuvarande ståndpunkt" kunde man inte förklara , bara konstaterafenomenen.
Men ännu en läkare blev inblandad i "fallet". Han var psykologiskt orienteradoch hette Gemelli. Hans uppmärksammade omvändelse hade fört honom till franciscanorden, där han förfäktade , att Frans av Assisi och endast han var verkligen stigmatiserad.Hos alla andra var det hysteriska fenomen. På eget bevåg reste han till Padre Pio föratt undersöka honom. Men då han ej hade något bemyndigande från ordens överordnade ,ville padren inte gå med på någon undersökning. Han hade ju fått order att inte visasina stigmata för någon. Till dr Gemelli , franciscan , sade han därför: "Vi ärju båda lydnadens söner." Men dr Gemelli förstod inte Padre Pios lydnad. Och utanatt alls ha undersökt dessa stigmata , påstod nu dr Gemelli att det bara var fråga omhysteri. Senare ändrade han åsikt , men nu betydde hans ogynnsamma diagnos mycket i Rom.Det Heliga Officiet , som alltid är försiktigt , ställde sig därför minst sagttvekande till Padre Pio.
Hela tiden bar Padre Pio tyst och stilla korsfästelsens tecken på sin kropp , såsom enlevande påminnelse om Kristi försoning.
Nu ska ingen tro att det dagades i Padre Pios själ efter stigmatiseringen. Ett år senareanklagar han padre Benedetto för att vara oberörd av hans fortsatta lidande och liktAbraham stöta kniven i sonen Isak. Padre Benedetto svarar ömt och vackert:
"Nej , min son. Jag är lik Johannes vid korsets fot , som ser på den älskadeslidande utan att vara i stånd att hjälpa honom och som resignerat beskådar vad Faderngör med sitt utsedda offer för mänsklighetens bästa.- Jag upprepar att ni nåttslutstationen , men ännu ej helt lämnat det förgångna.- Stanna icke vid 'det ärfullbordat'. Meditera hellre över 'jag törstar', med törsten efter själar."
Padre Benedetto talar profetisk , ty det är just törsten efter själar som blir detutmärkande för hela Padre Pios liv efter stigmatiseringen. Hans speciella natt blirapostolisk , har en karmelitfader sagt. Och Padre Pio säger: "Outsäglig ljuvlighetär det , när blicken vänds mot Gud och ytterlig bedrövelse när den vänds emotnästan. Mellan dessa två ytterligheter känner jag mig såsom en döende."
Natten har icke dagats och ska aldrig göra det , men mitt i natten upplever padren någotnytt: "Jag börjar se ljus --. Jag känner att jag drunknat i kärlekens omätligaocean. Beständigt översköljs jag av den. Bitterheten hos denna kärlek har en ljuvhetoch kärlekens börda är lätt. Detta hindrar icke att jag ej har någon möjlighet attbära kärlekens ofantliga tyngd. Jag känner mig överrumplad. Mitt lilla hjärta kaninte rymma denna oerhörda kärlek. Ett är visst: den är både innanför och utanförmig. Gode Gud , när Du skänker Dig Själv i mitt väsens lilla käril , då utstår jagångest och fruktan att ej kunna behålla Dig! Mitt hjärtas väggar är nära att brista.
Det är ju också så , att hela denna kärlek inte kan få rum i ett så litet kärl. Denflöda över utåt --"."
Ur "Padre Pio av Pietralcina" En biografi, sammanställdoch översattavUlrika Ljungman, Artos bokförlag, Storuman 1984.
I torsdags 11.12 skrev påven under ett dekret som bland annat erkände attkapucinmunken Padre Pio från Pietrelcina i Syditalien hade "hjältemodigadygder". Det är det första formella steget på väg mot kyrkligt erkännande av atten människa varit ett helgon. Samma dekret omfattade också 14 andrasaligförklaringsprocesser som kommit olika långt.
Padre Pio föddes 1887 och dog 1968. Från 1918 till sin död var han stigmatiserad,vilket betyder att han bar korsfästelsens sår på händer, fötter och i sidan. Mångaläkare undersökte hans blödande sår utan att kunna förklara dem, lika litet som dekunde förklara hur såren försvann omedelbart efter hans död.
Padre Pio sågs av många som helgon redan under sin livstid. Omkring 600.000människor skall ha biktat sig för honom. Idag besöker mer än 1 miljon människor varjeårhans grav i San Giovanni Rotondo, där han grundade ett stort sjukhus. Den nuvarandepåven träffade Padre Pio 1947 kort efter att han vigts till präst. År 1984 gavbokförlaget Artos ut en biografi med titeln "Padre Pio av Pietrelcina" i svensköversättning av Ulrika Ljungman.
Erkännandet av "hjältemodiga dygder" betyder helt enkelt att kyrkankonstaterar att all tillgänglig dokumentation visar att personen i fråga levt som etthelgon. För en saligförklaring krävs det ett mirakel genom helgonets förbön. Enhändelse som kan ha varit ett mirakel håller på att undersökas, men innan detgodkänts går det inte att uttala sig om när saligförklaringen kan äga rum.
På samma lista fanns också karmelitnunnan syster Terese av den helige Augustinus,dotter till kung Ludvig XV av Frankrike, som vid 33 års ålder blev nunna efter ett liv idet franska hovets lyx. Den äldsta var italienskan Brigida av Jesus, död 1679, och densenaste var Cesare Pisano, en blind italiensk eremit som kallades Broder Ave Maria och dog1964.
Padre Pio av Pietrelcina, 1887 - 1968, var utan tvekan en av vår tids mest framståendeandliga gestalter. Hans utomordentliga andliga gåvor och hans betydelse för mångaenskilda människor har gjort hans namn vida känt i den kristna världen. Padre Pio varstigmatiserad, han bar Kristi fem sårmärken på sin kropp. Man kan tycka att detta -plus de många tecknen och undren kring hans person - är det som är mest intressant i enbiografi om honom. Huvudsyftet här är emellertid att istället visa en människa med enspeciell kallelse, en kallelse till ett liv i förtärande kärlek till Gud ochmedmänniskor.
Den italienska stövelns sporre upptas av det bergiga Gargano. Dess vilda skönhet harföga förändrats genom tiderna. Det är en blandning av det som Italien har som bäst.San Giovanni Rotondo ligger mitt bland Garganobergen på en vacker platå vid foten avdess högsta berg. Alltsedan 1918 har denna lilla by med sitt kapucinerkloster satt envärld i rörelse. När man i dag talar om San Giovanni Rotondo, betyder det att man talarom Padre Pio, den kapuciner-munk som levde i klostret ovanför byn i beständig bön,långt borta från världen, och som bar på symbolerna av den korsfäste Kristus: de femsåren.
Denna lilla by är nu känd som den plats där plågade själar funnit och finner frid ochklarhet, och sjuka kroppar får hälsa. Inte bara små och värnlösa hittade hit, utanäven kungar, stats-överhuvuden, kardinaler och biskopar, skådespelare, idrottsmän ochindustriidkare. De kom för att lägga av sina andliga bördor vid denna franciskanbrodersfötter, de kom gråtande, men återvände med jubel. Renedikt XV, en av de påvar undervilken paprat Padre Pio levde, sade: "Padre Pio är en av dessa särutrustademänniskor, som Gud då och då sänder i världen för att omvända syndare."
Padre Pio föddes den 25 maj 1887 i den lilla byn Pietrelcina. Den ligger mitt emellanNeapel och Garganobergen. Hans föräldrar var Orazio och Maria Guiseppa Forgoine. Redanden 26 maj mottog den lille det heliga dopet och fick namnet Francesco. I en fromitaliensk bonde-familj växte Francesco upp. Trygghet och ömhet omgav honom, detta barnsom var så olikt andra barn. Fadern gav trygghet mitt i all fattigdom. Två gånger forhan till Amerika för att skaffa medel åt sin fromme och begåvade son, som helst av alltville bli ordenspräst. Denna uppoffring gjorde fadern, fastän han mer än en gång stodfrågande, ja irriterad, inför sonens särart. Om Orazio stundom stod införoförklarliga och ovanliga ting hos och genom sin son, så mötte Maria dem ännu oftare.Visserligen var Francesco alltid lydig mot sina föräldrar, men när "mammaPeppa" uppmanade honom att leka med sina små jämnåriga, ville han inte. Barnensvor och hädade, sade han. - "Jag har aldrig lekt i hela mitt liv" medgav PadrePio senare, inte utan vemod. Däremot gick han morgon och afton till kyrkan för att be,och en dag mötte modern honom utkrypande från en höstack, dit han dragit sig undan föratt be i lugn och ro. En vintermorgon fann mamma Peppa sin son sovande på marken med ensten till huvudgärd, istället för i sin bädd. En annan dag stannade han mitt ute imarkerna. Han hörde klangen, sade han, av de kyrkklockor som en gång skulle ljuda frånen kyrka byggd på denna plats.
Francescos alltid klena kropp behövde Maria Guiseppas ömhet och omvårdnad och fickdet också i rikt mått. Men hon måste även visa hänsyn för hans integritet, hanssärart, och det verk som Gud så tidigt begynt i honom. Inte många mödrar skulle variti stånd till denna balansgång mellan kärlek och vishet. Hos henne var den intuitiv.
Vid 5 års ålder fick Francesco sin första impuls att offra sig helt åt Gud. Samtidigtkom de första angreppen från "mörkrets makter". Redan i 1 - 2 årsåldernhade han haft hemska upp-levelser av mörka gestalter då ljuset släcktes om kvällarna.Han grät då bittert. Detta var myc-ket påfrestande för föräldrarna. En kväll blevfadern mycket irriterad och slängde barnet på sin säng så häftigt att den lille fölli golvet, ett exempel på det hetsiga temperamentet hos fader Orazio, som inte på någotsätt rubbade kärleken mellan far och son, men som tycktes gå i arv till Francesco.Padre Pio gick väl inte till handgripligheter, men han kunde komma som ett rytande lejonoch hota att skjuta sina bästa vänner eller koka dem i olja, om de försökte undandrasig det föredömliga gudstjänst- och kristenliv han förväntade av dem. Det ärdärför de som skulle bli kokta i olja minns honom med ett varmt småleende.
Vid 11 års ålder gick Francesco till första kommunionen och året efter, september1899, mot-tog han konfirmationens sakrament med stor och innerlig glädje. Sin förstaundervisning fick Francesco av en privat lärare, Tizzano, en f.d. präst som brutit sittprästlöfte för att gifta sig. Medveten om sitt löftesbrott och känslig föromgivningens hårda domar levde han som en ens--ling i Pietrelcina. Ända från börjantog Francesco på sig skulden för de andra barnens fel-steg och även straffet. Förstsenare kom det fram att han var oskyldig. "Stackars lärare, som han ångrade sigefteråt" sade padre Pio med ömhet. - "men han var ju inte istånd till att tatillbaka de slag han givit mig".
Ex-prästens stillsamma elev lärde sig inte bara att bära andras skuld, utan också attförmedla till andra den trons gåva, som var hans. Den första han återförde till trovar just ex-prästen. En morgon gick Francesco förbi sin lärares bostad. Man visste attTizzano var allvarligt sjuk, men sin vana trogen behöll han sitt personliga liv för sigsjälv. På tröskeln till hans hus satt hans nu tonåriga dotter, med tårade ögonvädjade hon om hjälp: Hennes far var döende, över-given av både Gud och människor.Francesco kunde inte annat än gå in. Han bad att få bli lämnad ensam med den döende.Vad där skedde förblev Padre Pios hemlighet, men läraren dog i hans armar. Han hadeförsonat honom med Gud. Denna morgon i hans tidiga ungdom lärde han sig, att där finnsinga förkastade och förlorade syndare, utan bara själar att åter-erövra. Även sedanPadre Pio blivit apostel och sträng domare över synden, hade han alltid lättare attförstå fel som begåtts p.g.a. kärlek.
Då Francesco var 15 - 16 år ljöd kallelsen till ordenspräst allt starkare inom honom.Det var ingen enkel och självklar sak. Guds röst, berättar han, bjöd honom lydakallelsen, en kallelse som växte sig allt starkare. Men han "hade börjat dricka ifulla drag av denna världens fåfäng-lighet", säger han, och "han kände enljuv men falsk lust till denna världens ting". Mörkrets makter pressade honom tillmarken och gjorde narr av honom som vore denne klene och tve-hågsne yngling ett säkertbyte. I en inre syn upplevde han en symbolisk kamp med en jätte-skepnad som räckte tillskyarna. Men vid hans sida stod en ljus och mäktig gestalt, som gav honom kraft tillseger. Denna syn styrkte honom, och den 6 januari 1903 var striden lyktad, "som ännuefter 20 år kommer mitt blod att isas". Han mottogs som novis hos kapucinerna iprovinsen Foggia. Den 22 samma månad blev han iklädd kapucinerdräkten och bytte namntill broder Pio av Pietrelcina.
Ett halvsekel senare summerade Padre Pio ihop de gångna åren av sitt liv som kapucin medorden: - Femtio år av förtärande eld för vår Herre och för hans återlösta. Vad merkan min själ begära än att få leda alla till dig, o Herre, och att själv fåförtäras av denna flamma, till dess jag helt har övergått i Dig! -
På dagen ett år senare knäböjde han nedanför huvudaltaret och avgav sitt förstalöfte att leva i lydnad, fattigdom och kyskhet. Sina högtidliga livstidslöften avladebroder Pio, ännu inte präst-vigd, 1907. I augusti 1910 blev han äntligen prästvigd.Hans glädje var obeskrivbar. Sin första högtidliga mässa celebrerade han hemma iPietrelcina.
Padre Pio´s bräckliga hälsa tvang honom att både före och efter prästvigningenavbryta sina reglementerade studier. Ständigt kämpade Padre Pio mot mystiska sjukdomarsom plågade hans klena kropp. För det mesta lyckades läkarna inte ställa någon säkerdiagnos, då sjukdomstillståndet med hög feber var ovedersägligt. 1911, efter eningående undersökning av läkare i Neapel, försökte man placera Padre Pio i ettkloster i Campobasso. Hans hälsotill-stånd blev snart livshotande och försöket måsteuppges. Han återfördes till hemmet. Då hälsan inte förbättrades på flera år,utverkade provincialen , padre Benedetto en tillåtelse från den Heliga Stolen, 1915, somberättigade Padre Pio "att av hälsoskäl stanna utanför klostret". Han skullefortsätta att bära kapucinerdräkten och förbli under lydnad för padre Benedetto. Manförstår Padre Pios sorg över att inte förmå dela det klosterliv, vartill han kändesig kallad.
När första världskriget bröt ut måste även Padre Pio inställa sig. Det var 1915.Men redan efter 12 dagar blev han hemskickad på ett års sjukledighet. På samma sättgick det i december 1916. Före hemsändandet hade han båda gångerna varit intagen påmilitärsjukhuset. Vad som mest förbryllade läkarna var hans feber. Läkarna måsteanvända sig av badtermometern för att registrera hans temperatur. I augusti 1917 blevPadre Pio åter inkallad. Han tjänstgjorde på Heliga Treenighetens Sjukhus och bodde ibarackerna. Befälet som ansåg honom slapp och föga duglig, tilldelade honom detotacksammaste och minst åtråvärda arbetet. Det var inte detta som pinade Padre Pio. Detvar livet i barackerna. Han led av det oanständiga språket, svordomarna och hädelserna.Den-na sorgliga sida av militärlivet pressade honom svårt. Men Gud hade sin egen avsiktmed Padre Pio. Kallad som han var att hjälpa syndare, måste han lära känna deninneboende syndens mest i ögonfallande yttringar, inte ur böcker, men ur levande livet.Och i barackerna lärde han inte bara att känna synden utan också att älska syn-darna.Genom smutsen som vanställde dem kunde hans ögon, renade av nåden, se de odödligasjälarna, kedjade vid synden, men icke desto mindre Guds barn.
I mars 1918 blev Padre Pio befriad från militärtjänst och av padre Benedetto sänd tillSan Giovanno Rotondo, där han stannade till sin död. det är i 52 år.
Vägen inåt, vägen uppåt. I sju år sammanlagt levde Padre Pio huvudsakligen iföräldrahemmet. Där "vandrade han i umgängelse med Gud. Där brann han ochförtärdes av kärlek till Gud. Där genomled han mörka nätter då himlen var hård somkoppar" och då "en hand av järn stötte honom tillbaka" vid varjenärmande till Gud. Där beseglades hans villighet att "lida med Kristus" i eninre korsfästelse, som slutligen skulle få sitt yttre uttryck i stigmatiseringen. Helahans hjärtas trängtan stod till att lära känna Gud och till att helt ägas av deneviga kärleken. Han plågades beständigt av hunger och törst efter att stå helt tillGuds förfogande. Han brann av längtan efter enhet med Gud, han ville förena sin viljamed Guds. Av denna hunger efter rättfärdighet fick dock hans ande styrka att sakta höjasig mot en helig fullkomlighet. Hans kropp blev genomträngd av kärlekens eld. Hans själfylldes av mildhet.
I brev, under denna tid, till sina andliga ledare, padre Agostino och padre Benedetto,skriver han:"....... Jag var i kyrkan och förrättade min tacksägelse eftermässan, när jag plötsligt kände mitt hjärta såras av en eldspil. Det var såkännbart att jag trodde att jag skulle dö. Jag finner inte ord att beskriva intensitetenav denna låga. Jag är alldeles ur stånd att kunna uttrycka mig. Men det är inteobegripligt: när min själ är ett offer för detta genomträngande så blir dentillintetgjord, uttömd! Det är precis som om en osynlig kraft satte eld på hela minvarelse..... O Gud, vilken eld! Vilken glädje! Jag har erfarit många sådanabortryckelser och ibland har jag känt det som om jag vore ute ur den här världen."--- "........ Min fader, jag känner mig tillintetgjord. Jag finner ingenstans attgömma mig för dessa den gudomlige Mäs-tarens gåvor. Jag är sjuk, sjuk av hjärtat.Jag kan inte ta emot mera." --- "........Ofta tycker jag att det är besvärligtatt ha med andra att göra, utom med dem, med vilka man kan tala om Gud och själen.Därför tycker jag mest om ensamhet. Det är svårt att äta, dricka och sova. Jagunderkastar mig sådant blott emedan Gud vill det." På tal om själen på dettastadium av den inre vägen har en andlig vägledare sagt: "Hon är icke behaglig försin nästa." Även Padre Pios sköna själ är här som en blomma i knopp. Mycketmåste ännu hända, innan den slår ut i blom, och öppnar alla sina kronblad mot Gud ochnäs-tan.
Frestelser antastar honom från alla håll, särskilt frestelser mot tron. ".... Minsvaghet kommer mig att darra. Satan tröttnar aldrig på att attackera mitt lillacitadell, belägrande det från alla sidor. Han är lik en mäktig fiende, som ej nöjersig med att anfalla från bara ett håll utan han kommer från varje sida." PadrePios brinnande gudskärlek och starka inre upplevelser para-des med en djup känsla avegen ovärdighet och ett mycket känsligt samvete. Hans tröst i bedrövelsen över syndenvar förnimmelsen av att "Någon bor i mig." Ty Jesus själv är alltid med mig.
Alltsedan 1914 har Padre Pios båda andliga ledare begagnat sig av hans insyn i själaroch hans aningar om kommande händelser till att söka hans råd, först ifråga om andrasjälar och slutligen ifråga om dem själva. Han blir sina ledares ledare samtidigt somhan fortsätter att taga emot deras ledning. Den innerlighet och ömhet om varandrassjälar, som lyser fram genom breven gör dem till en facinerande läsning. Det är dettasamarbete i själavård som leder till att padre Agostino ger Padre Pio uppdraget attåtaga sig ledningen av hans biktbarn i Foggia, Raffaela Cerase. Hon blir Padre Piosförsta riktiga fall av andlig ledning, nu när han står rustad efter att ha genomvandraten mörkertid och efter att ha erhållit rätten att få höra bikt.
Padre Pios mässa. "Ingen som varit med om Padre Pios mässa kan någonsin glömmaden. Mitt bland de krist-trogna och under dödstystnad lyftes nu den gudomliga hostian avhänder som, när ärmarna föll tillbaka, visade Kristi sår. Enheten mellan den offrandeprästen och den Evige prästen stod tydlig inför de troendes ögon." Morgonmässanvar dagens höjdpunkt, framför allt för Padre Pio. Han ansåg det nödigt att bereda sigför den i flera timmar. Och eftersom den firades i morgongryningen måste han användanattens timmar - mestadels från kl. 01 - till andlig förberedelse. Längtan efter attfå hålla Kristus sakrament i sina händer gjorde honom spänd. Först när han sågaltaret blev han lugn. - Han grät alltid när han celebrerade mässan. Han skriver:" Hur mild är icke Jesu ande! Men jag blir förvirrad och kan bara gråta ochupprepa: Jesus är livets bröd, min själs näring ---- Vad som bedrövar mig, är attså mycket kärlek från Jesu sida bara möter otacksamhet ----"
Padre Pio förrättade mässan långsamt. Den tog en timma. Ingen av de närvarandetröttnade eller blev distraherad trots tidslängden. Detta var, kände man, den rättastunden att göra upp sin sak med Gud. Världens ting var förgätna. Tiden flög,därför att alla var ett med celebran-ten. De offrade, de älskade, de tillbad inför denKorsfäste på Golgata. "Jag var närvarande vid många av Padre Pios mässor,"skriver en andlig dotter,"inte två av dem var lika. Han var trogen deliturgiska föreskrifterna och hans rörelser måttfulla, men icke desto mindre var dettydligt att han inte befann sig ensam vid altaret. Någon slags närvaro omgav honom,bistod honom eller hindrade honom".
Fastän Padre Pio var helt koncentrerad kring altaret och tog knappast ögonen från detheliga sakramentet, han visste vad som försiggick runt omkring honom och glömde inte sinnästa. Ett par exempel: En gång kom en kvinna vilkens man var sjuk till San GiovanniRotondo. Hon hoppades att mannen skulle bli botad av den ryktbare padren. Under helamässan gjorde hon inte annat än bytte plats i tanke att komma först i kön eftermässan för att framlägga sina bekymmer för padren. Men alla försök var förgäves.Den stackars kvinnan gav upp hoppet. Det återstod inget annat än att tala med padren ibiktstolen. Som ett sista försök tänkte hon söka honom i sakristian, men fann dennafull av folk. Plötsligt uppenbarade sig Padre Pio i dörröppningen. Alla kvinnor rusadefram, men padren banade sig väg genom hopen och när-made sig den bedrövadekvinnan:"Min kära dotter, när tänker hon sluta att flytta från vänster tillhöger och från höger till vänster, medan hon hela tiden viskar i mitt öra? Tror honatt jag är döv? Hon har redan tiggt mig fem gånger om hjälp. Jag har förstått. Farnu hem och allt ska bli väl."
Lilla Gemma på Sicilien var sju år och blind, hon var född utan pupiller. Läkarna stodrådlösa och föräldrarna var förtvivlade. Men Gemmas mormor tog flickan och reste tillSan Giovanni. Det var 1947. Under Padre Pios mässa stod mormor och barnbarn inklämda imängden. När mässan var slut men stillhet ännu rådde, ropade Padre Pio: - Gemma, komhit! Även denna gång hade han blivit underkunnig om någon mitt under mässan. Och hanvisste flickans namn! Mormodern tog den lilla i handen och de gick fram till altaret.Padren för-klarade då för Gemma att hon borde gå till första kommunionen, medan honvar i San Gio-vanni. Själv ville padren både förbereda henne och höra hennes bikt.När Gemma nästa morgon mottagit Kristi lekamen, strök padren henne sakta över ögonen.Han såg länge på det blinda barnet och sade: " Må Guds Moder välsigna dig,Gemma! Och var alltid en snäll flicka!" Då skrek barnet till. För första gångenkunde hon se. Hon ser ännu - och hon är alltjämt utan pupiller. Många läkare harundersökt henne, vetenskapen har ingen förklaring att ge.
Ännu en blind hörde hemma vid Padre Pios mässa. Det var Pietruccio. Han hade kommittill San Giovanni som oräkneliga andra för att bli botad. Padre Pio frågadehonom:" Vill du få din syn tillbaka eller vill du rädda din själ?" - "Om det är ett strikt val", sa Pietruccio, "så vill jag hellre rädda minsjäl." - " Det är ett strikt val", sa Padre Pio. Det var ett hårt ochbittert svar att få för en ung stark man. Men Padren lät det inte förbli vid det, hanbehöll honom vid sin sida. Han gick klostrets ärenden och hälsades överallt i SanGiovanni med glada tillrop, som han besvarade med de rätta namnen, för han kände allasröster. Genom Padre Pios ledning och genom att acceptera den börda han visste aldrigskulle lyftas av honom, blev Pietruccio med åren alltmera genomlyst. Styrka och ljusväxte fram inom honom och strålade ut från hans ansikte.
I biktstolen. Padre Pios hela prästerliga liv rörde sig mellan två poler: altaret ochbiktstolen. - "Jag älskar själar på samma sätt som jag älskar Gud", sa han.Men hans biktstol var varken en domstol eller en uppfostringsanstalt. Den var en klinikför själar, där padren fullföljde sin faderliga uppgift, mäktigt, ömt, tåligt,djärvt, barmhärtigt eller tillrättavisande allt efter vars och ens behov och för denångrandes eget bästa. Det var Padre Pios kamp mot synden som gjorde honom "fast ochbestämd ända till bryskhet och nästan hårdhet". Han var aldrig osäker elleranpassande. Han kompromissade aldrig vem än syndaren var. Han ville förlösa människorfrån slaveriet under synden och återge dem Guds barns frihet. Han var lika förfärligmot ytliga, hycklande skenheliga biktande, som han var vänlig och mild mot de ärliga ochbeslutsamma. Mot de förstnämda gav han inte absolution med mindre att han försäkratsig om verklig ånger och vilja till bättring. Det var inte ovanligt att han drog igenluckan till biktstolen med en smäll mitt framför näsan på den biktande, innan denneännu sagt ett ord. Men på samma gång var han så öppen och tröstande mot dem sombehövde det, han skänkte frid och ro åt dem som saknat detta i åratal eller kanskealdrig haft det.
Ferruccio Camponetti var en stridbar materialist. Han kom till San Giovanni av rennyfiken-het och intresse. Han berättar: "Padre Pio hälsade mig med glädje, hanförstod att jag var själsligen blind. Med ett leende lyssnade han till alla tvivel jagframlade. Med stort tankedjup, som han klädde i de enklaste ord, söndersmulade han sedanen för en alla mina teorier. Jag kunde inte motsäga ett enda av hans argument. Hanavslöjade min själ, visade mig vår Herres sublima lära och öppnade på nytt min andesögon. Jag förstod den sanna tron."
Alberto del Fante var en intellektuell, som blev Padre Pios biktbarn. Han var advokat ochjournalist. Han hade irriterats av tidningarnas skriverier om de ovanliga händelserna somägde rum runt Padre Pio. Han var fritänkare och skrev en del i sin tidning, där hananklagade den stigmatiserade kapucinen för att vara en lögnare, en charlatan ochbedragare, som profiterade på folks okunnighet och lättrogenhet. Himlen gav honom snartsvar på tal. En brorson som varit dödligt sjuk, blev botad. Del Fante som blev mycketupprörd, beslöt sig för att fara ner och själv se denne undergörare. Bedra-gare ellerhelgon? Padre Pio såg ut som "en vanlig munk" och han kände en stark drift atttvivla på honom. - "Jag gick till bikt och berättade allt utan entusiasm, utan tro.Jag tänkte att jag hade att göra med en helt vanlig präst. Han skilde sig från deandra bara på ett sätt: han visste allt. Vi disku-terade en smula filosofi och talade ommänniskor som - fastän de saknade tro - lät sig ledas av sina samveten. Jag sade attjag aldrig varit troende, men jag hade alltid varit hederlig." - Vad? Hederlig?Också när -------- eller när---------. Han berättade saker som han inte på någotsätt borde kunna veta." Del Fante gav sig helt och för evigt. Detta var ett avPadre Pios största glädjeämnen. Liksom Del Fante förut vänt sin penna mot Padre Pio,fick den nu verka för honom. Han dokumen-terade så mycket han kunde av allt detvidunderliga som skedde runt Padre Pio, och ur Del Fantes tre böcker är det som allaåterberättare öser.
Padre Pios biktstol vore inte rätt belyst om inte också en helt annat slags biktande ochderas behandling finge avporträtteras. Det var de som behandlades hårt från förstastund. Men själv betygade padren att vid sådan behandling en vass pil genomträngde hanseget hjärta. " Men gjorde jag inte så, skulle inte så många bli omvända".Man kan kalla det svåra operationer på hans själsklinik, då utgången kunde varaoviss.
Till San Giovanni Rotondo kom en dag en framstående person, en "commendatore" Han var mycket självmedveten och hade två adjutanter med sig. När dekom in i kyrkan och fann dess långa kö till biktstolen, begärde adjutanterna förturför "il commendatore" eftersom hans tid var dyrbar. - "Här är allacommendatorer" svarades det och han måste alltså vänta. Omsider kom hans tur ochhan gick in till Padre Pio i sakristian där männen biktade. Strax hördes ett vrål -och ut flög " il commendatore" som skjuten ur en kanon. Skakad och förvirradåter-vände han till den som ordnade biktkön, vilken råkade vara Campanini, enskådespelare. - Vad är det för en rå munk, utbrast " il commendatore" - Hurså? sa Campanini. - Han gav mig inte chansen att säga ett ord. Han kallade mig "ett gammalt svin" och befallde mig att gå ut. - Nå, sa Campanini. Ni vet säkertbättre än jag, varför han sa så. - Jag kan inte förstå varför, sa " ilcommendatore". - Men efter en paus tillade han: Om det möjligen kunde vara för attjag råkar leva ihop med en kvinna som inte är min hustru. - Det kunde möjligen varadet, sa Campanin torrt. - Det skulle inte förvåna mig.
Berättelser om omvändelser som började i biktstolen överflödar. Mest omtalad är hansögon-blickliga insyn i alla själens skrymslen hos den som biktade. Ingenting kundedöljas för honom. Alla bävade inför hans granskande ögon. Hans hjärta brann för attåtererövra själar och på samma gång lätta på deras fysiska lidanden. Därför vardet svårt att hålla tillbaka de skaror, som flockades kring hans biktstol. Från 1950inrättades en expedition för förhands-beställning av bikt för att skapa ordning blandalla de människor från hela världen, som sökte sig till Padre Pio. I ett brev tillpadre Benedetto omtalar han att han skriver klockan ett på natten efter nitton timmar ikyrkan.
Padre Pios biktstol var inte bara den plats, där själar vände om och började ett nyttliv. Den var också den plats, där hans andliga barn fick råd och hjälp att vandravidare. Hans stående råd till sina andliga barn var: - Var god, min son. Frukta Gud ochlev i Hans kärlek. Välsignad är den som älskar Herren och följer Honom troget. Jagvälsignar er, min son.
Svårigheterna hopas Padre Pios oförlikneliga mässor och fruktbärande andligaverksamhet hade dock en avigsida: skaror och åter skaror samlades i San Giovanni Rotondo,och de visade ofta en brist på hän-syn och disciplin, som Kyrkan hade svårt att kommatillrätta med. Det var inte bara de krist-trogna och hjälpsökande som kom, utan ocksånyfikna och sensationslystna. Vad tidningarna spred ut var inte heller det bästa.Därför ingrep Katolska Kyrkan flera gånger under Padre Pios liv på ett sätt som lättkan missförstås. Bl.a. bestämdes vid ett tillfälle att Padre Pio inte skulle få firamässan vid en bestämd tid utan hellre vid olika tider olika dagar och företrädes-vispå morgonen och icke offentligt. Detta ledde till upplopp hos människorna, vilket gjordeatt restriktionerna runt Padre Pio skärptes. Han blev utstängd från biktämbetet, somhan en gång skrivit arton brev för att få tillträde till, han fick inte fira mässanoffentligt och man planerade att flytta honom till ett annat kloster. Padre Pio led mycketunder denna tid. Som en Kapucinfader formulerade det: "Han lade märke till allt somhände med honom och för honom, och steg för steg förenade han sin egen vilja - undersmärta men med hängivenhet - med den Korsfästes vilja i obrottslig lydnad för sinorden."
"Men det är just för själarnas skull jag känner denna prövning så hårt",sade han. Padre Pio klagade aldrig sedan. Han bar sitt "fängslande" som hankallade det, med styrka och tro. Han "fängelsetid" förflöt så att hantillbringade två timmar dagligen med att celebrera mässan i klostrets privata kapell ochen timme dagligen i biblioteket - Padre Pio blev mycket beläst i mystikens litteratur.All annan tid ägnade han åt bön. För bön och förbön kan inget "fängelse"stänga vägen. På fördolda vägar når de fram till både Gud och människor. Men nogvar det en lättnad för Padre Pio när han äntligen 1933, efter drygt tio år, fickcelebrera mässan offentligt och 1934 åter höra bikt.
Förmedlare av andligt liv. Många av pilgrimerna hade kommit för att söka bot för ensjuk kropp. Men när Padre Pio helade en sjuk kropp var hans mål alltid att räddasjälen. Pilgrimernas bikter, de sjukas helande, bilokationen, d v s padrens förmåga attförflytta sig i rummet och vara på två håll samtidigt, varigenom han uppsökte denödställda, blomsterdoften, "aroman", som han ledde människor med - alltdetta var så att säga fångstredskap, varmed han förde själar till Guds tron. Då ensyndare lyssnade till hans råd och börja leva i Kristus var hans glädje fullkomlig.
Padre Pio hade två passioner: kärleken till nästan och kärlek till offer. Kärlek tillnästan innebar att han gav hela sitt liv åt mänskligheten. Offret, lidandet hade PadrePio förstått av hela sitt väsen. Därför möter vi honom som "smärtornasman". Han är med-bäraren av värl-dens synd och nöd. Han vill gottgöra förmänsklighetens - även sin egen - otacksamhet för Kristi korsdöd. Hans korsbärande ären dubbel akt av kärlek: han vill lyfta av bördan från sin Herre och han vill övertaskulden från sin nästa. "En kärlek som inte näres av kors", säger han,"är ingen sann kärlek. Den brinner upp som hö och strå." Han vann själargenom sin smärta, genom att bokstavligen gjuta sitt eget blod och genom att tillbringanätterna i fruktbärande vaka och bön. En gång när man framhöll, hur hårt pressadhans egen hälsa blev av allt han måste utstå, svarade han: "Om ni bara visste, vaden själ är värd - - - - -"
Sjukhuset Padre Pios lidanden låg vid sidan om vad som var naturligt. Feber och andrarent fysiska sjukdomstecken var otvetydiga. Läkare och präster var ständigt vid hanssäng, men ingen lyckades fördriva hans fysiska smärtor. Ingen läkare kunde hellerställa säker diagnos. -- Var inte ängsliga, kunde han säga till dem. - Ni kan inteförstå -----. Det är snart över. Snart var han uppe och igång igen, ibland inomnågra timmar. Så var det i hela hans liv. Padre Pio visste följaktligen mycket omfysisk svaghet och smärta. Därför kände han igen den hos andra. - Att alldeleseliminera lidandet i världen är omöjligt, men man kan i kärlek lindra det. Vetskapenhärom var motivet till hans idé att grunda ett sjukhem. Detta första kom inte attexistera mer än i 13 år p g a jordbävning 1938. Men i januari 1940 föddes i Padre Piosfranciskanska cell "La Casa Sollievo della Sofferenza", det är "Hemmetför lindrande av lidande."
"La Casa" var grundat på tro som många liknande instutitioner, men bara medarbete kunde det ta gestalt. I maj 1947 gjordes de första sprängningarna, så attgrunden kunde läggas på hälleberget på detta stora och märkliga monument överbroderlig kärlek. Verket både började och fortsatte utan att där fanns någonfinansieringsplan. Pengar kom från olika och oväntade håll, men de sprang ur sammakärlekens och barmhärtighetens källa. Några gav tio eller tjugo lire, andra gavmiljoner. En fattig kvinna gav en liten sedel, som hon sparat ihop på att inte köpatändstickor utan låna eld av grannarna. Denna "änkans skärv" höll Padre Piohögt.
I maj 1956 skedde invigningen. Femton tusen personer och därav hundra präster varnär-varande. Padre Pio talade: - Detta är Guds verk, tillkommet genom er alla.
Det första sjukhuset hade 300 bäddar. Idag är de 1000. En ny större kyrka, utbildnings-anstalter för barnmorskor, för sköterskor, för manliga skötare samt ettfranciskanskt brödra-hus har tillkommit. Padre Pios andliga barn - och de blev fler ochfler - förtröttades inte att göra vad de kunde för att stödja "La Casa" varoch en på sitt sätt.
Bilokationen och aroman Padre Pio samarbetade gärna med läkarna både i La Casa Sollievodella Sofferenza och annorstädes. - Ni låter operera er och jag ber", var ettmycket vanligt förslag han gjorde sina sjuka vänner. Men det hände att fallen varhopplösa, att läkarvetenskapen inget kunde göra. Då fick padren ofta bli förmedlareav Guds helande krafter, då hände mirakel. "Ty", sade Padre Pio,"vetenskapen hur långt den än har kommit, är mindre än noll, jämnfört med Gudsoutgrundliga och mäktiga mysterium."
Padre Pio använde sig av två karismatiska gåvor för att meddela de sjuka ochförtvivlade att hjälp var på väg. Bilokationen och blomsterdoften, "aroman".Hos padren kan man se hur dessa gåvor uppstår och växer fram med nåden, precis somhans förmåga att läsa människo-själar gjorde. Från början är det bara hans bönsom tas i anspråk, han ber för alldeles främ-mande människor på alldeles främmandeplatser. Själv säger han: -------" Herren väljer vem Han vill att jag ska kommaihåg. Ofta visar han mig personer som jag aldrig sett eller hört talas om och manar migatt be för dem. Sedan svarar Han på varje min bön." Först senare lärde sigpadren att närvara i synligt måtto. Men fortfarande skedde det på Guds tillskyndan,inte av egen drift. Vid frågan om Padre Pio själv visste när det skedde svarar han: -Ja. I ena ögonblicket är jag här och i nästa ögonblick där Gud önskar att jag skavara. - Men är man då verkligen på två ställen samtidigt? - Ja. - Men hur är detmöjligt? - Genom ett utvidgande av personligheten.
Hur detta utvidgande av personligheten gick till blev flera bröder vittne till. Dethölls en konsert i en hörsal invid klostret. Padre Pio som älskade musik, var där ochlyssnade engagerat. I en paus, medan de andra pratade, lutade han armar och huvud motryggstödet på stolen framför, tyst och orörlig. Det varade i fem minuter och brödernalämnade honom i fred och trodde att han var trött. - Men nästa dag besökte klostrets gardian en familj, där en av medlemmarna var svårt sjuk. Alla berättade jublande attPadre Pio varit hos dem kvällen förut. Det var alldeles tydligt att det var dettabesök, som upptagit Padre Pio under pausen vid konserten, Tiden stämde precis. Sådanövernaturlig förflyttning var vanlig hos Padre Pio. Utan att lämna San GiovanniRoton-do visade han sig och talade med folk som befann sig långt utanför San Giovanni.Många be-rättelser finns om detta.
Det andra kommunikationsmedlet som Padre Pio begagnade sig av var aroman, blomster-doften.Den är heller inte okänd i helgonens levnadsteckningar. Aroman hängde ursprung-ligensamman med stigmatiseringen. Dr. Festa, en av hans läkare förklarade:"Blodsdropparna från Padre Pios sår har en fin och ljuvlig doft. Många personersom närmar sig honom, mär-ker detta tydligt. Det tycks vara en blandning av violer och rosor."
Blomsterdoften, som manifesterar sig även nu efter Padre Pios död, kommer vanligen ivågor som uppfattas av alla som är närvarande. Ibland försvinner den så småningom,andra gånger dröjer den sig envist kvar.
En episod där blomsterdoften blev en varning upplevde en äldre kvinna i San Giovanni.Hon var ute och plockade kastanjer. Hon gick baklänges för att ta upp även de kastanjersom fallit längst bort. Plötsligt omgavs hon av en underbar doft av rosor och violer somvarken hörde platsen eller årstiden till. Hon såg sig omkring - och fann sig stå vidranden av en avgrund, dit hon nästa i ögonblick skulle ha störtat ned. Då hon sedangick till Padre Pio för att tacka för sin räddning, fick hon en karaktäristisk muntligvarning: "Vill du nu låta bli att gå baklänges en annan gång!" De personersom förnummit Padre Pios aroma under hans livstid och efter hans död är oräkneliga.
Bönegrupperna En annan gåva till Kyrkan och världen från Padre Pio var bönegrupperna.Under andra världs-kriget utsände påven Pius XII flerfaldiga uppmaningar till förbön."Låt oss göra något åt det", sade Padre Pio till en liten grupp andligasöner som råkade befinna sig i hans cell just då. "Låt oss kavla upp ärmarna ochvara de första som svarar på vår romerske biskops vädjan." Det var såbönegrupperna föddes. Padre Pios barn svarade kvickt på hans anrop. Här och där iItalien samlades de i kyrkor för att bedja. Bön i ensamhet blev gemensam bön.Bönegrupprna var att börja med en företeelse bara inom den italienska katolska kyrkan.Men redan under Padre Pios livstid utbredde sig rörelsen och blev så omfattande, att mankunde hålla först regionala och nationella, sedan internationella konvent ochsammankomster.
Padre Pio I San Giovannis kloster bebodde Padre Pio cell nr 5 i mer är tjugofem år. Dencellen står all-deles oförändrad idag. Här utspelades de allra skönaste men också deallra smärtsammaste händelserna i denna ytterst ovanliga mans liv. De flesta människortänker sig Padre Pio som den som led, som utverkade Guds nådegärningar och under, somständigt mediterade över den korsfäste Kristus. Men den glada, kvicka, lysandeintelligenta sidan av padrens personlighet spelade en viktig roll i fråga om uppfostranav hans andliga barn. Hans spontanitet var be-undransvärd. "Hans uttryck blev tillordspråk" har någon sagt. Han kom med ett lustigt gen-mäle, ett litet skämt mitti en konversation, eller gav han helt enkelt en oväntad formulering.
Skämt bygger för det mesta på överraskning och överdrift. Padre Pio var road av attöverraska med sin förmåga att läsa tankar och avsikter och med sina andra gåvor. Såfick en ung kapucin från New York, som hjälpte padren i hans cell, plötsligt hörahonom säga: "Open the window will you, please", på oklanderlig NewYork-dialekt, fast padren aldrig lärt ett ord engelska. Padre Pio såg fullkomligtoskyldig ut, när amerikanen förvånat vände sig om och mötte hans blick. Det var välpadrens "sekreterare", hans språkkunniga skyddsängel som var i farten.
Kapucinfader Giovanni från Toscana, en djupt from man som i fjorton år stod Padre Pionära, beskriver padren både innan och utan, både på ont och gott, både till vardagsoch helg. - Jag tänkte på de lyckliga dagar jag tillbringat i hans närhet. Jagåterkallade i minnet såren, synliga vid mässan, den andliga utstrålningen som tycktesflöda ifrån honom och bemäktigade sig alla runt omkring honom. - Men på samma gångtänkte jag på de defekter jag märkt hos honom: illa genomförda knäböjningar,trummandet med fingrarna under meditationen, ögonens irrande mot dem som gick in eller utur kyrkan, användandet av snus. Om denna vana talade jag med honom och han sade mig, attdoktorn tillrått den med tanke på hans besvär från andningsvägarna - - - . Jagtänkte på hans vredesutbrott, som åtminstone i ögon-blicket tycktes tyda påotålighet. Under vespern hade jag sett honom gäspa fem gånger. Dessa defekter hade jagmärkt under ett flertal besök i San Giovanni Rotondo. De var allmänt kända och hangjorde inget för att dölja eller kontrollera dem. Jag drog den slutsatsen att hanhand-lade med den yttersta enkelhet och naturlighet. Och detta övertygade mig ännu merom hans helighet. Helgonen är mänskliga varelser. De har sina defekter och svagheter. Deär inte sådana som vi på sätt och vis väntar att finna dem. De är varken formellaeller stela som bysantiska bilder. De är enkla, rättframma och spontana. Och det var såPadre Pio framstod för mig."
Syditalien är en trakt där Madonnan vördas i alldeles särskild grad. Padre PiosMariadyrkan var något annat, något innerligare. Han såg henne på hennes plats i Gudsplan för människors frälsning. - Genom att säga "JA" endast "ja! skemig såsom du har sagt" i lydnad för Guds vilja, blev Maria moder åt den HögstesSon, bekännande att hon var Herrens tjänarinna. På grund av detta "ja",yttrat av Maria, fann världen frälsning; mänskligheten blev återlöst. "Attefterlikna Maria betydde för honom först och främst att efterlikna hennesödmjukhet", säger någon. En naturlig följd av Padre Pios kärlek till Guds modervar hans kärlek till rosen-kransen och till Angelus, ängelns hälsning till Maria. Förhonom var rosenkransen "vapnet" framför andra i kampen mot alla mörkretsmakter. - Unge man, giv mig mitt vapen, sade han en gång, när han sängliggande intekunde finna sin rosenkrans. Han älskade också hymner till hennes ära. Att höra GounodsAve Maria eller Schuberts, fyllde honom med stor glädje. Han hade också en historia omGuds Moder, som han gärna berättade. - En dag tog Vår Herre en promenad genom Paradisetoch såg då många fulingar vandra om-kring på denna plats, som är så fylld av skönating och så fri från allt ont. Herren blev för-vånad, sände efter Sankte Per ochfrågade: "Petrus, vad är det som har hänt? Det ser ut som vi överfört ettfängelse till Paradiset." - Sankte Per svarade: "Herre, jag begriper det inte.De bara kommer in och jag förstår inte hur de bär sig åt." - Då beordrade Herrenhonom att vakta med större omsorg. Ännu en gång tog Herren en tur genom Paradiset ochåterigen såg han riktiga fulingar, så Han sa till Petrus:"Jag bad dig ju hållavakt ordentligt. Ge mig nycklarna. Du är inte längre någon god väktare." Petrussvarade: "Herre, jag ville inte säga Dig det, men eftersom Du insisterar på att fåveta det, ska jag säga hur det ligger till - - Så snart jag vänder ryggen till, såöppnar Din moder dörren och släpper in allihop. Jag är alldeles hjälplös, Herre. Vadsäger Du om detta? Vad ska jag göra, när Din moder närmar sig dörren?" Herrensvarade:"Petrus, låtsas bara att du inte ser det."
Den 20 september 1918 mottog Padre Pio stigmatiseringen. Den 20 september 1968, tillfem-tioårsjubileet planerades ett högtidligt firande i San Giovanni. Det internationellakonventet av bönegrupper fyllde San Giovanni Rotondo med en enorm folkmassa. Mer än tvåtusen personer fyllde kyrkan på morgonen för att höra Padre Pios mässa. Man hadeväntat hela nat-ten och en minut före fem fördes Padre Pio uppför altarstegen, ochsittande i sin stol började han sin gamla, men alltid lika nya dialog med Gud. Klockanhalv sex avslutade han sin mässa. Han stannade i bön några minuter innan han, praktiskttaget, blev buren bort. Den 21 september var Padre Pio för svag att stiga upp påmorgonen. Han hade fått en svår attack av astma som hindrade andningen och framkalladeångest. Men på eftermiddagen var padren som vanligt närvarande vid vespern.
Allt var redo för högtidligheterna den 22 september. Alla brann av iver. Padre Pio varsnarast förvirrad vid tanken på allt firande av de stora gåvor Gud hade givit honom.Så snart kyrk-dörrarna öppnades den efterlängtade dagen, vällde folk in i kyrkan.Varje millimeter var upp-tagen och ändå hade många fått stanna utanför. Padre Piogick sakta och mödosamt till sakri-stian och tog på mässkläderna. Sedan fördes haninför altaret. Människohopen blev vild av glädje och det krävdes stor möda attåterställa ordning och tystnad. Men ingen misstänkte att detta var den sista mässanPadre Pio skulle fira. Om inte han själv! När padren lyfte den heliga hostian ochkalken, var hans ögon fästa på dem, som om han verkligen sett den Osyn-ligesobegripliga mysterium. Ännu ett par gånger under dagens lopp var Padre Pio närvarande ikyrkan med uppbjudande, får man tro, av sina sista krafter. När slutligen mörkretföll, väl-sig-nade han sina andliga barn från klostercellens fönster. Sedan stängdescellen för alltid och inneslöt gestalten av en man, som alla vilka mött honom kallade:Padre
Padre Pio ligger begravd i kryptan under sakristian i den nya kyrkan "Santa Mariadelle Grazie" i San Giovanni Rotondo. Pilgrimsskarorna har inte upphört. Det ärbara de sensation-lystna som tunnat av. Ingen som vallfärdar till den plats, där PadrePio levat, verkat och dött lämnar den oberörd. Och fortfarande sker under, såsompadren en gång förutsagt. San Gio-vanni Rotondo uppe på Garganobergen är alltjämt"Berget där Herren låter se sig" (1 Mos 22:14)
Källa: Ljungman, Ulrika: Padre Pio av Pietrelcina. Artos förlag, Storuman, 1984
Länkar om Padre Pio Fortsätt till del 2
