Den hermeneutiska nyckeln:
En jämförelse mellan läran i kristendom och islam

Av Ferro Mehmedovic
pastor i Hyllieparkskyrkan, Malmö

	Islam	Kristendom
Edens lustgård:	Inte på jorden: (Sura 2:29-36; 7:19-24) Ingen relation Gud/människa förutom genom medlare, Anden (Ruh), Gabriel.	På jorden: l Mos 3:8-9. Gud vandrar/talar med människan = är tillgänglig (begränsad) förväntar sig respons i relationen.
Gud:	Avlägsen, transcendent, är nådig till dem som gör hans vilja, omöjlig att lära känna, uppenbarar enbart sin vilja.	Personlig, Yahweh, Abba, Uppenbarar sig själv: Rättvis och rättfärdig - offer (Ps 77:13; 99:9; Heb 1:13), Älskar sina fiender.
Treenighet:	Wahid, gud är "endimensionell"	Plural Gud (l Mos 1:1, 26; 3:22; i 1:7; Joh 8:58) Kan förstås genom att se på Gud som kärlek.
Människan:	Relationen till gud = taqwa = att frukta Gud, Muslim = en som lyder (underkastelse), född till muslim -ingen valfrihet, Mästare - slav.	Skapad till Guds avbild (l Mos 1:27), Guds barn, inte född i kristen, fri val, Fader - : son/dotter relation.
Synden:	Adams olydnad förlåten & (drivs ut ur lustgården - varför?) Ingen relation Gud/människa existerade -ingen förlorades. Synden = brott mot Guds lag - ingen syndig natur, bara svaghet för satans frestelser.	Adam är syndfri i sin relation till Gud. Han vet vad som är rätt och fel men väljer att vara olydig = förlorar relationen till Gud och blir separerad från honom p.g.a. synd (Jes 59:1-2). Separerad från sin "källa" blir människan en syndare av naturen.
Försoningen:	Syndens konsekvens = straff, Utgjutandet av blod ger ingen förlåtelse. En oskyldig kan inte ta den skyldiges plats (S. 6:161; 53:39). Finns ingen anledning för Gud att dö på korset.	Syndens konsekvens = döden, (Hes 18:20; Rom 6:23). Försoningen nödvändig (3 Mos 4:21, 26, 35). Synden separerar & försoningsoffer förenar. Försoning kräver blod (Heb 9:22). Krävs av Abraham (l Mos 22), fullbordat i Kristus på korset (Heb 9:12, 14,26-27; 10:10).
Inkarnationen:	Åtskillnad mellan Gud/människa, ingen förorening, Jesus Kristus -Gud = Shirk (S. 4:51, 5:76-80)	Guds avbild - kom som l människa, Teofanier, Bästa kommunikationen Jesus i överbryggar schismen.
Uppenbarelsen:	Qur`an = Nazil (fullkomlig) = nedsänt genom rasul - profeter (de utsända). Diktamen. Bibeln förändrad.	Progressiv & inspirerad allmän uppenbarelse = naturen särskild uppenb. = profeter personlig uppenb. = Jesus pågående uppenb. = Anden (Heb 1:1-2; Joh 14:16-26)
Predestination:	Insh`allah (S. 9:51; 16:95), ingen valfrihet, ödet (kismet)	Kallade till frälsning (Anden överbevisar - vi ger respons). Frälsningen - personlig gensvar.
Teokrati:	Kalifat, styrd av en Kalif (ställföreträdare), Shari`ah. Etableras genom: Jihad, Da`wah. Målet är Dar-al-Islam. Ett världsligt rike. Avfall = högförräderi.	Pilgrimer, Guds rike i troendes hjärtan, Styrd av den Helige Ande. Kyrka/stat åtskilda. Mission för överbevisning och övertygelse.
Andevärlden:	Dualistisk. Jinner, folkislam.	Existerar. Jesus har besegrat ondskan. Den troende har Kristi delegerade auktoritet över den. Den helige Ande har allting under sin kontroll.
Bönen:	En-vägs-kommunikation, memorering av koranverser på arabiska. En ceremoniell kroppsrening. En merit. Förväntas inget bönesvar.	Samtal med Gud, tillbedjan, förväntar bönesvar.
Himlen:	Gård = köttslig njutning, floder av vin, /huris, Allah frånvarande. (S. 55:46-76; 56:22-23)	Edens lustgård återställd. Gudscentrerad, gemenskap med Gud i evighet.

Olikheter (se 1 Mos 3:8-9).

Vad jag tänker kring de olikheter då jag citerar 1 Mos 3:8-9 är skillnaden mellan kristna och muslimer i synen på Guds immanens och transcendens.

Det är känt att den kristna kyrkan har under hela sin historia försökt hitta en balans mellan Guds immanens och transcendens. På vilket sätt kan vi tala om Gud som den som skiljer sig från människan och är annorlunda och som den som styr hela universum samtidigt som Han är närvarande i sin kyrka och bor i de troendes hjärtan? Hur bör vi tala om Gud som är "långt borta" och den som är "nära"? Det är frågor som vi inom den evangelikala-karismatiska traditionen fortfarande arbetar med.

När det gäller islam så har denna fråga inte haft så stor betydelse beroende på att spänningen mellan dessa poler inte är så framträdande. Islam har redan ifrån början tagit avstånd från tanken att Jesus skulle vara Gud. På så vis har man avfärdat tanken om en Gud som skulle beblanda sig med människor. Hela islams historia vittnar om att Gud är transcendent och omöjlig att lära känna.
Att Gud skulle ha blivit människa kan innebära att förminska Gud och sänka honom till mänsklig nivå och på så vis häda. Att å andra sidan säga att en människa är Gud skulle innebära att upphöja människan till Guds status och på så vis sätta en gud vid sidan om Gud och på så vis också häda. Hur man än vänder har islam alltid ansett att Gud och människa inte kan förenas utan att Guds suveränitet inskränks. Lösningen har varit att "hålla" Gud som transcendent och strikt avskild från människan. Man kan t.o.m. inte tala om Gud som han "är" utan att "sänka" honom till det mänskliga. Denna överbetoning på Guds transcendens har lett till en teologi där Gud på inget sätt upplevs närvarande i t.ex. människans lidande. Detta trots det att man talar om Gud som skaparen, uppehållaren osv.

Varför har då islam en sådan teologi? Jo, delvis därför att Gud i koranen aldrig uppträder som för att kommunicera med människan ansikte mot ansikte och delvis för att "vaksinera" islam från kristna inslag. Kommunikationen sker därför alltid via förmedlare.

När vi läser i Bibeln ser vi i första början "Herren Gud vandra i lustgården" vilket antyder på hans närvaro som något mer än en uppehållande närvaro som islam talar om. Vi läser senare om Noa att "Han vandrade med Gud" (1 Mos 6:9) och om Mose att Gud talade med honom "...ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan" (2 Mos 33:11).
Detta är bara några lösryckta exempel på bibelns beskrivning om relationen mellan Gud och människor som går längre än koranens beskrivning av honom som skapare, uppehållare och försörjare. Att bibelns Gud väljer att relatera på ett mer personligt sätt med människor än bara genom sina föreskrifter är helt främmande för koranen. Detta utan att ta några exempel från Nya Testamentet där vi ser Guds uppenbarelse i människan Jesus och där Paulus talar om Andens gemenskap med oss alla (2 Kor 13:13). Det är dessa och liknande exempel som gör att Bibelns Gud även om han är skapare, uppehållare och liknande också upplevs som personlig och närvarande.

Det är dock intressant att läsa om sufiska rörelser inom islam där man på ett mer påtagligt sätt talat om att "möta" Gud och "uppleva" honom i en extatisk-mystisk erfarenhet. Detta har naturligtvis väckt stor vrede bland islams skriftlärde vars respons har under 800-900-talet varit förföljelser och offentliga avrättningar. För mig som evangelikal-karismatisk kristen är detta väldigt intressant eftersom jag möter dessa tankegångar ganska ofta bland folk från Balkan, där sufismen har haft och har ett stort inflytande. För dem blir mitt tal om Gudsupplevelser och om Jesus som mirakelgörare och segrare över det demoniska något de känner igen och kan anknyta till.