Jag har varit två år här i Malmö. Jag är född i Montenegro, en liten ort vid havet, och jag är av albansk nationalitet och är född i en muslimsk familj. Personligen var jag inte särskilt mycket praktiserande muslim förrän i sena tonåren, i slutet på 80-talet. Då började det hända mycket i det forna Jugoslavien. Då blev jag en av de få unga killar, som blev mycket hängivna sin tro. Jag började praktisera tron och be regelbundet varje dag och fasta i månaden Ramadan. Jag gick till moskén regelbundet och försökte vara en god människa.
När jag kom till Sverige som flykting 1992, var jag en människa, som var ganska desillusionerad. Jag hade tappat visionen om mitt liv och visste inte, vad jag skulle kunna åstadkomma i livet. Jag kände mig mycket misslyckad. Men visst höll jag fast vid min tro. Jag blev tillsammans med många andra placerad i en flyktingförläggning i Hälsingland. En dag då jag och mina vänner var ute och försökte fördriva tiden mötte vi några ungdomar, som ganska frimodigt började samtala med oss. De kom mycket snart in på ämnet, om jag trodde på Jesus och visste vem han var, om jag trodde på Bibeln och om jag någonsin hade läst den. De började samtala om trosfrågor med mig. Ibland tyckte jag, att de var trevliga, ibland att de var mindre trevliga. Men en sak gjorde de, de väckte något i mig, en nyfikenhet om att det kanske fanns något mer i livet än vad jag hade kommit fram till. De bjöd mig frimodigt att komma till kyrkan och att läsa Bibeln och försökte övertyga mig om att tron på Jesus Kristus var det rätta. Men jag vägrade av hela mitt hjärta. Min inställning var, att jag hade min tro, och de hade sin tro. Vi får respektera varandra, och vi behöver inte mer prata om de sakerna.
Efter kanske två månader då min nyfikenhet inte kunnat stillas, gick jag med på att gå till kyrkan. På den gudstjänsten, fick jag uppleva någonting utomordentligt, något extraordinärt, något som inte går att säga i ord, hur många gånger jag än har försökt. Jag upplevde, hur Guds kärlek mötte mig, och hur Jesus Kristus rörde vid mitt hjärta på djupet. Där hände något, som jag senare började se frukterna av. Det var en mystisk erfarenhet, en upplevelse, en stark upplevelse, som skakade om hela min varelse. Även om jag anade så visste jag egentligen inte, vad som hade hänt med mig. Jag började läsa Skrifterna allt ivrigare. Jag började intressera mig väldigt mycket för kyrkohistoria och teologi, Bibeln, och jag läste allt jag fick tag i. I allt detta kände jag allt tydligare att Gud hade kallat mig till en pastorstjänst i hans församling vilket ledde till att jag så småningom ansökte och blev antagen på en teologisk utbildning i Örebro där jag gick i fyra år. Efter det har jag och min familj flyttat till Malmö och arbetar här bland människor som vi betjänar på olika sätt.
Personligen tycker jag, att det är mycket spännande att tala om islam och den kristna Kyrkan och relationen dem emellan, och hur vi som den kristna Kyrkan i dag skall kunna relatera till våra muslimska vänner. Islam är inte längre en okänd religion för svensken. Den är påtagligt närvarande på flera sätt, speciellt här i Malmö. Ofta ställer sig kristna frågan, hur de skall relatera till denna nya företeelse. "Vad skall vi göra?" Där finns det många olika åsikter. Inte minst gör sig denna fråga gällande, då vi i världen och i media ser vad som händer. Ofta utpekas olika islamistiska, fundamentalistiska grupper, som står bakom vissa våldshandlingar. Väldigt lätt är det för många av oss att tro, att detta är islam, att så här är alla muslimer.
Det jag skulle vilja lägga fram i kväll är till att börja med att presentera lite, hur islam ser ut, inte först och främst läromässigt, utan hur den ser ut i förhållande till Väst och i förhållande till den kristna världen, vilka attityder som finns där, för att sedan också gå över till att tala något om vilken respons den kristna Kyrkan har gett till den muslimska minoriteten i Väst. Om man ritar en cirkel och säger att det representerar den muslimska världen, kan man dela upp den i tre delar. Mitten, omkring 70 %, skulle kunna betecknas som traditionalister. Där har vi den stora gruppen av islam, som består av människor som av tradition är muslimer. Den andra delen skulle vara modernister, ca 15 %. Det är människor som har muslimsk bakgrund men är på väg ut ur islam. Ofta är det besvikelser, olika händelser som har hänt som är orsaken till detta. De är på gränsen av att inte ens identifiera sig längre som muslimer. De är antingen på väg att bli kristna eller är sekulariserade, eller helt enkelt på väg att anta en annan identitet. Som den tredje delen av cirkeln, ca 15 %, kan vi identifiera islamisterna. Där har vi den fundamentalistiska gruppen, som tar Koranens ord bokstavligt och som också använder våld som medel att befrämja sin version av islam.
Låt oss nu ta en lite närmare titt på hur traditionalisterna ser ut. När jag talar om dessa grupperingar, talar jag mycket generaliserande. Jag talar inte om hur varje individ är. Jag talar inte heller om hur varje gruppering från olika länder är, utan jag talar mycket generaliserande. Jag vill också tillägga, att det är viktigt för mig att säga, att som kristen församling är vi kallade att älska vår nästa som oss själva. Det är mycket viktigt, att vi inte ser muslimerna som en stor farlig fara och som fiender, som vi på olika sätt behöver bekämpa. Muslimer är människor, som Gud älskar. Min mamma är muslim, mina bröder är muslimer, mina systrar är muslimer. Hela min släkt är muslimer, många av mina nära vänner är muslimer. Jag älskar dem alla. Jag känner en stor kärlek till dessa människor. Jag vill inte, att ni skall tro att jag är här för att svartmåla islam eller för att säga, att vi behöver göra muslimernas liv olidlig.
Vi tittar nu på den traditionella, stora gruppen av människor, som kommer från olika länder, där de har fått en kraftig kulturell prägel. Muslimer från Balkan har en viss prägel, muslimer från Afghanistan en annan prägel, muslimer från Mellanöstern ytterligare en annan prägel. Det finns många muslimer, som har olika prägel, kulturmässigt, och därför finns det ingen möjlighet att säga, att så här är alla.
I grova drag kan vi dock säga, att traditionalisternas syn på Väst och till USA är en slags hatkärlek. Väst är en värld, som man ser upp till. Det är en värld med ekonomiskt överflöd, utbildningsmöjligheter, teknologi, vetenskap, osv.
Men samtidigt finns det även hat och avsky mot denna värld. Framförallt gäller detta USA. Att det är så beror på många faktorer. Man kan dock säga att orsakerna är både av extern och intern natur.
Den externa orsaken, som inte beror på själva muslimen, är sådant som blivit pålagt på den muslimska världen. Man kan nämna utrikespolitiken från Väst, framförallt från USA. Man kan tala om Israelsfrågan som är orsak till mycket smärta under många år. Det är något som verkligen gör ont för en muslim, när han tänker på och ser att USA och vissa europeiska länder stöder Israel villkorslöst utan att ifrågasätta den politik Israel för. Det gör att Västerlänningar uppfattas som att vara samma gäng allesammans vilket väcker en desperation hos muslimerna. Vi kan också se på Irakfrågan, det långtidsembargo som har funnits där sedan kriget. Vi kan se på trupperna i Arabien. Det finns amerikanska baser i Saudiarabien, det heliga landet för muslimer. Många känner, att landet har blivit besudlat, nedsmutsat på grund av att icke-muslimer finns där.
Sedan finns det historiska händelser. När man pratar med en muslim, hör man, att de gärna nämner korstågen och andra krig mot muslimer. De säger, att var muslimer än finns, så finns det krig. Det finns en världsomspännande kampanj mot just muslimer, och därför känner de sig trängda. Reaktionerna och bitterheten är stark.
En annan aspekt på de externa orsakerna är Globaliseringen som genom media, som nu inte är begränsad till olika stater utan spänner över hela jordklotet och når in i muslimska samhällen. Man kan också tala om ekonomisk globalisering: stora västerländska företag som är närvarande i stora delar av världen och utnyttjar billig arbetskraft där muslimländerna inte är undantagna. Det finns alltså kulturell, ekonomisk och social globalisering eller påverkan från Väst. Ett TV- program kan tas emot och tittas på i Teheran och Bagdad och varsomhelst med en satellitantenn, och där kommer det in bilder och intryck som är helt främmande för en muslim: nakenhet, sexuell exponering och så vidare. Det finns även politisk påverkan där Väst har gått in på ett konkret sätt med avsikt att införa sitt eget politiska system. Detta är några av de externa orsakerna till, varför många av de traditionella muslimerna, som inte är särskilt religiösa, känner sig kränkta av Väst och USA.
Sedan finns det interna orsaker. Det är kanske inte så ofta vi hör om detta, men det är viktigt att vi talar om det. De interna orsakerna beror på islamisternas påverkan. Det är faktiskt så, att den stora skaran av traditionalister slits mellan två världar. Den ena är modernisternas påverkan, som vill integreras och leva sina liv som de flesta i Sverige gör, medan den andra, islamisterna, försöker radikalisera dem. De slits mellan dessa världar, och inflytanden. När islamisterna försöker utöva inflytande på den stora traditionella skaran framställer de Väst, eller en västerländsk stat, som kristen och skyldig till korståg. Man tenderar att betrakta västerlänningar som om de skulle vara ett folk allesammans, speciellt ett folk som stöder Israels politik.
Islams Skrifter är en annan intern orsak som bidrar till muslimernas avståndstagande. Det finns Koranverser, som kan tolkas på ett sådant sätt att muslimen uppmuntras att isolera sig från allt icke-muslimskt. Visserligen har detta med tolkningen att göra, vilket visar på hur viktigt det är att fråga sig vems tolkning har företräde. Är det islamisternas eller modernisternas version som är det "sanna" islam?
Sedan finns det något man kan kalla "Väst-fobi". Vi har hört begreppet islamfobi, men jag skulle vilja påstå, att det även finns något som man kan kalla Västfobi bland många muslimer. Det finns en allmän rädsla för Väst. Väst uppfattas som något man inte kan lita på. Man litar inte på Väst-politik, Väst-inflytande och västerlänningars dubbelmoral som i sitt dekadenta tillstånd alltid orsakar skada.
På grund av denna skeptiska grundinställning har många små konspirationsteorier bildats. T.ex. menade en del, att judarna låg bakom den 11 september. Under en viss tid har man spritt teorier att man inte skall dricka Coca-Cola, för där har man blandat in grisblod. Coca-Cola är ju ett USA- ägd företag och de kan man inte lita på. Sådana och liknande myter är ett typiskt exempel på den misstänksamhet som många muslimer har gentemot Väst.
Sammanfattningsvis kan man säga att inom den traditionella gruppen av muslimer finner man en mångfald av attityder och föreställningar. Det är en grupp som pendlar mellan de två ytterligheter som vi nämnt, fundamentalism och modernism eller sekularisering. Här finner vi sådana som är nära att lämna islam och sådana som är beredda att dö för sin tro, allteftersom det inflytande som de har blivit påverkade av.
Hur är modernisterna? Det är människor, som ställer sig inom den moderna världen. De inser, att de är en del av ett mångkulturellt samhälle och vill vara delaktiga i den. Det är människor, som är rationella i sitt sätt att tänka. De föredrar att mer tänka med sitt huvud än att ägna sig åt att lära sig Koranen utantill. Det är ofta människor, som är intellektuella, människor som har gått höga utbildningar och är vana att ifrågasätta saker och ting och ställa obekväma frågor. I sin attityd är de adopterande och vill gärna ta till sig det goda från det samhälle de befinner sig i. Deras allmänna önskan är att vara i samhället och påverka den åt den riktning som de anser är lämpligast för dem. Denna grupp står för en stark integrationsvilja och önskan att vara en del av detta land. De vill lära sig språket, komma in i sällskap, föreningar, arbetslivet eller skaffa sig utbildning. Drömmen är att vara som en vanlig svensk, med hus, barn, fritid osv. samtidigt som man vill hålla fast vid sin muslimska tro. Inom denna grupp finns det även de som har pga. krig i sina hemländer genomlevt stort lidande. Inte sällan är dessa besvikna på islam och dess ledare att de har praktiskt taget redan lämnat islam. Alternativen för dem har antingen blivit att söka sig till andra religioner eller som i de flesta fall låtit sig sekulariseras av det svenska samhället samtidigt som de behållit sin identitet som muslimer.
Så har vi den tredje gruppen. De kallas islamister eller fundamentalister. I media kallas de ibland för terrorister, vilket inte alltid är så.
För dem är det inte samhället som är det avgörande, det som sätter upp agendan, utan det är texterna. Det är de heliga texter, som islam betraktar som heliga, som är rättesnöret. Man utgår från texterna. I sin korantolkning är de litteralister. De läser som det står, tror som det står, gör som det står och förväntar sig att det blir som det står.
Deras ideal är kalifatets guldålder. En enad muslimsk värld styrd av en kalif. Det är ett rike eller en värld, där muslimen inte hindras från att utöva sin tro efter sin övertygelse. Man vill t.ex. slippa utsättas för medias sexfiksering, konstbilder med nakna människokroppar, sexualundervisning på skolorna osv. Man vill inte ha några lagar, som säger att pojkar och flickor måste vara tillsammans i gymnastiksalen, tvingas att svära trohet till en oislamisk stat eller bära på en flagga med ett kors på. Man vill ha en stat, ett land, där man får utöva sin islam helt och håller utan någon frestelse som kan få en muslim att synda.
Till sin attityd är de separatister. Drar sig undan och vill inte ha kontakt med andra, speciellt inte västerlänningar. De vill inte, att deras barn skall bli påverkade så att de blir som det övriga samhällets barn i sina värderingar. När det gäller samhället så har de inte några större ambitioner att påverka den. Det enda möjliga sättet för dem är att samhället byts ut helt och hållet, och att det blir ett samhälle under sharia-lagen, den lag som sin grund och inspiration från Koranen och Haditherna. De arbetar målmedvetet på att sprida islam och göra den tillgänglig och förståelig för västerlänningar. De som är traditionalister och inte håller sig till islams lagar vill de påverka så att de håller allt som islam påbjuder.
Inom denna gruppering av muslimer finner vi också den organiserade minoriteten av radikalismens islam som inte drar sig för att använda våld för att befrämja sina syften. En sådan organisation som är mest omtalad är t.ex. Al Qaeda. Vid sidan om denna kan man också höra talas om sådana organisationer som: Jama'ah Islamiya, Abu Sayyaf i Indonesien, Jam'at-Islami, Al-Muhajuroun i England, som har en undergren som heter Hisb'ut Tahir, som har haft ambitioner att etablera sig i Sverige utifrån sin bas i Köpenhamn och London. Al-Muhajuroun har ambitioner att komma in i Englands parlament med syfte att påverka lagstiftningen så att de gynnar islam. I England har vi också supporters av Sharia som enligt vissa källor har starkt stöd i Finsbury Park Moské i London. En Moské där Abu Hamza Al Masri var ledare. Abu Hamza är en människa som står anklagad för att ha rekryterat ungdomar till kriget i Afghanistan och att ha uppmuntrat till våldshandlingar mot västerländska intressen. Förra året utförde man en razzia i en Moské där han och hans närmaste höll till och man hittade där explosiva medel. Det ledde till att han och hans medarbetare blev fängslade. Strax efter detta förklarade han att England hade förklarat krig mot islam och att muslimerna i England borde ta och försvara sin rättighet att vara muslimer. Men hur är det då det gäller Sverige och dessa gruppers eventuella närvaro här? Är det möjligt att någon av dessa radikala och våldsamma organisationer har sina celler här? På den frågan kan jag tyvärr inte svara på eftersom jag inte har några uppgifter om det.
På vilket sätt finansierar de sin verksamhet? Ofta är de finansierade från rika muslimer som till exempel Bin Laden. Det kan också vara genom zakat, de så kallade tionden (egentligen 2,5 %) från en Moské, som de har påverkat och influerat och fått med sig, ofta genom att få den Moskéns imam att bli en radikal fundamentalistisk imam. När det gäller sin träning så har man militära träningar till detta. I Afghanistan t.ex. har man haft det, liksom i Indonesien och på Filippinerna. Man rekryterar i moskéer och genom Internet. Efter sin träning ingår dessa individer i celler som enligt USA-s underättelsetjänst finns i Väst och är sovande celler. Då och då hör vi talas om att man har sprängt en sådan cell och fängslat flera misstänkta. Om det verkligen handlar om militanta islamister eller inte vet vi egentligen inte.
Vi kan då fråga oss vad har varit Kyrkans reaktion på islams närvaro i Väst? Vilken respons har kristenheten gett till muslimerna i Sverige och i Europa? Har man varit helt likgiltig och fullständigt ignorerat dessa människor och på det sättet omedvetet bidragit till samhällets segregation eller har man på något sätt hjälpt till att införliva dem i samhället? Inte minst bör vi fråga oss vad som har varit Kyrkans respons på muslimernas påståenden om kristendomens förvanskade Skrifter och historia.
Det finns två kyrkliga huvudfåror som på sitt sätt har försökt möta muslimerna på sitt sätt. World Council of Churches för dialog är en fåra som på ledarnivå försöker föra dialog med muslimska företrädare. T.ex. kontaktar man islams företrädare på lokal nivå och för dialog kring olika frågor. Man bestämmer sig för en fråga som är gemensam för både kristna och muslimer och för samtal kring det. Det är kanske onödigt att säga att det finns en mängd olika saker som är gemensamt för både kristna och muslimer. Bönen är ett sådant exempel. Kristna ber, och muslimer ber. Man bestämmer sig för att sätta sig ner och samtala om bön, utan några anspråk, utan några försök att omvända varandra. Man ställer sig frågan, vad är bön? Vad betyder bön för er? Vad betyder bön för oss? Man läser i Koranen, och man läser i Bibeln!
Man kan samlas om ämnet: Vem är Jesus? Koranen talar mycket om Jesus, och Bibeln talar oerhört mycket om Jesus. Man ställer sig frågan: Vem är han? Hur kommer muslimer fram till att Jesus är som Koranen säger? Varför tror kristna på Jesus såsom de gör? Man kan föra dialog, samtal kring gemensamma ämnen.
Man kan samtala om kvinnor och deras ställning. Vad säger Koranen om kvinnor? Vad säger Bibeln om kvinnor? Man kan samtala om äktenskapet, om barnuppfostran, om politiska frågor. Det finns en mängd frågor man kan sitta ner och samtala om.
Det som är viktigt att nämna vid ett sådant möte är vikten av förberedelse. Ett exempel på detta är en lokal församling som tog initiativet och ville föra dialog med moskén i grannskapet. Alla var glada över att mötet skulle bli av. Men en och annan kristen var inte själv särskilt övertygad om sin tro. När de kom på sådana möten, började några tvivla på sin tro. Det blev förvirrande och mötena blev avbrutna eftersom flera kristna visade sig inte tro på kristendomens klasiska läror, så muslimerna inte hade någon att föra dialog med. Jag skulle därför vilja uppmuntra de kristna som vill föra dialog med andra att först själva vara insatta i vad kristen tro är för något och sen föra dialog med andra.
Inom samma fåra anordnar man också något som kan kallas konflikthantering. Man anordnar t.ex. gemensamma läger med aktiviteter, som fokuserar på samtal mellan parter i konflikt. Tänk om man t.ex. skulle kunna göra något sådant här i Sverige eller på Balkan. Man skulle kunna ta en grupp albaner och en grupp serber, och göra ett läger tillsammans. Man skulle kunna träffas kring olika aktiviteter som att spela fotboll tillsammans och samtala om trosfrågor och historia. Ställa sig sådana frågor som, varför blev det som det blev och finns det möjlighet till försoning? Förhoppningsvis kan man sedan skiljas som vänner. Ett annat exempel är konflikten mellan israeler och palestinier. Jag såg en video, som visade en konferens där judar och palestinier hade mötts tillsammans för att samtala om försoning och framtid.
Till sist anordnas inom denna fåra även akademiska möten. En grupp lärda akademiker, teologer från Kyrkan möter akademiker från den muslimska församlingen och samtalar om Skrifterna. Det är på intellektuell nivå. Detta har varit några av de exemplen som World Council of Churches försöker att på olika sätt föra dialog med islams representanter.
I den andra fåran har vi den evangelikala delen av Kyrkan som är mer aktuell för Sveriges del, eftersom majoriteten av kristna i detta land tillhör den protestantiska grenen som där evangelikalerna ingår.
Också inom denna fåra möts man kring gemensamma ämnen. Det finns Faith and Society, en organisation som grundades 1998. Där träffas man med sina muslimska grannar och samtalar om sociala frågor.
Man kan träffas och samtala för att försöka göra något gemensamt kring de svenska medias anti-religiösa kampanjer. Vi lever ju i ett land, som är mycket sekulariserat, och som ibland visar öppet sitt ogillande för religionen och religiös tro. Man träffas alltså för att samtala om, hur media möter oss som troende, antingen kristna eller muslimer och vad som bör göras åt detta.
Det finns sådana initiativ där kristna och muslimer har gått tillsammans för att bekämpa pornografin och annan sexuell exponering.
Inom ramen för denna evangelikala organisation har man också träffats för att samtala om utbildning, om medborgarskap och inte minst medborgarens rättigheter och skyldigheter. Där är det sådana frågor som: skall jag underordna mig regeringen, eller skall jag underordna mig Skriften, när de är i konflikt med varandra, som har bearbetats. För en bibeltrogen kristen är dessa frågor lika viktiga som för en djupt troende muslim.
Det som den evangelikala delen av kristenheten talar öppet om är vikten av mission bland muslimer. Man vill gärna presentera den kristna tron för muslimerna på ett sätt så att de förstår att Jesus är också deras frälsare och att Gud älskar dem. Inom denna rörelse har man varit angelägen att missionsarbetet bland muslimer inte får ske på ett kärlekslöst sätt så att kristendomen blir påtvingad eller försätter människor i en underlägsen situation. I anknytning till detta anordnar man olika konferenser, där man uppmuntrar varandra, undervisar varandra och hjälper varandra till en större förståelse av islam.
Inom denna fåra har det varit mycket aktuellt med ämnen kring religionsfrihetsfrågor. Man har till och med organiserat en religionsfrihetskommission, så man har regelbundna möten med muslimska företrädare och samtalar om religionsfrihet. "Får man lämna islam?" "Vilka konsekvenser innebär det?" "Får man lämna kristendomen?" "Vad innebär det?" "Finns det religionsfrihet?" "Hur förhåller man sig till de muslimska skrifter, som säger, att den som lämnar islam skall dödas? Kan man vara trogen muslim och samtidigt åberopa religionsfrihet?
För evangelikaler har också debatt och apologetik varit viktiga. I dessa forum försöker man förklara den kristna tron på ett begripligt sätt för en muslim och ställa frågor till islam samtidigt som muslimen har möjlighet att försvara sig och förklara hur man tänker. Man har universitetsdebatter, teologiska debatter och är närvarande i media för att ge svar på de frågor som islam ställer till den kristna Kyrkan.
För den evangelikala världen har evangelisation varit något mycket viktigt. Evangelisation är Kyrkans medvetna arbete i ett område där man har för avsikt att göra Jesus känd och efterföljd bland människor av annan övertygelse. Det finns olika evangelisationsmodeller där strategisk flyttning är en av dem. En kristen familj kan t.ex. besluta att flytta till ett område för att göra Jesus synlig genom sina liv. Deras inflytande sträcker sig vanligtvis enbart till den vänskapskrets dom umgås med i vardagen. Det är i sådana situationer som grannarna börjar fråga sig: varför blir du inte full varje helg? Alla svenskar blir ju det. Varför går inte din fru runt i kortkort kjol? Det är när sådana och liknande frågor kommer som man kan börja berätta om anledningen till det annorlunda liv kristna lever. Den kristne betraktas som en del av det samhälle muslimen lever i och är inte någon som kommer utifrån och försöker tala om för dem, hur de bör tro eller bete sig. Vid en sådan situation ligger inte kravet på integration i första hand på invandrarna utan är något som sker gemensamt. Dessa kristna, som i de flesta fall i Sverige är svenskfödda, utgör ett starkt bidrag till integrationen. De väntar inte på att invandraren med muslimsk bakgrund först ska lära sig språket, skaffa sig jobb och sedan flytta till ett "fint" område för att integreras, utan väljer istället att själva flytta dit där invandrarna bor och dela livet med dem.
Personligen bor jag i ett område där ca 80 - 90 % är invandrare. De flesta är muslimer. Vi har ständig kontakt med dessa människor som har blivit våra vänner. Vi umgås på vardagen och hälsar på varandra när vi har de olika religiösa helgerna. Det är viktigt att tillägga, att en sådan här strategisk inflyttning och ett sådant vänskapsförhållande inte är motiverat utifrån att de alla andra skall bli kristna, och att vi därför skall bli vänner med dem. Nej, vi älskar alla människor, och vill dela samma villkor som de lever i. Vi vill inte predika något vi inte lever själva. Det är vid sådana möten, då vi sitter och dricker kaffe, som kommer det som ligger överst på hjärtat. Det är då vi talar om tro, om Jesus, om Muhammed, om Skrifterna. Det är mycket lättare att tala om livets frågor med en vän än med en främling. Det är vid sådana möten som det händer någonting. En och annan muslim säger: ja, jag vill följa Jesus. Det har vi sett, och det är mycket roligt. Då har man vänner för livet, som man även delar tron med.
Det jag har beskrivit här ikväll är några saker, som den kristna Kyrkan gör i dag i förhållande till islam. Självklart finns det en rad andra saker, som jag inte berört här men som sker bortom medias uppmärksamhet. Dessa sker pga. att det finns engagerade människor som har valt att inte låta sig isoleras med ursäkter att muslimerna är ett samhällsproblem eller att muslimerna är en fara för Sverige.
Muslimerna är vanliga människor, som har samma behov som alla andra människor. Också de är i behöv av vänner, kärlek, frid och en trygg tillvaro som försäkrar dem att de kan leva sina liv och praktisera sin religion utan att behöva känna sig hotade. Men de har också rätt att få höra att Gud älskar var och en av dem och vill ha gemenskap med dem. Här har vi som redan har upplevt Kristi kärlek en stor uppgift framför oss, som jag tror Gud vill använda oss till.
Se även:
Den hermeneutiska nyckeln, en jämförelse mellan läran i kristendom och islam
