Biskop Anders Arborelius, ocd

Föreläsning vid Växjö Universitet den 18 mars 2005
av Biskop Anders Arborelius, ocd.
Föreläsningen är nedskriven efter bandinspelning.

En av de mest kända karmeliterna är Johannes av Korset (1542-1591). Han har sagt ett ord, som jag tror kommer att bli en ledstjärna under denna kväll: "Guds kärlek är själens hälsa". Vi lever i en tid, när hälsan har blivit mycket viktig. Den är nästan en religion för många. När vi talar om själens hälsa, rör det sig om någonting annorlunda och djupare. Med själ menar vi det som gör, att jag är jag och du är du, det som är det djupaste och innersta i min identitet, det som gör, att jag inte är utbytbar. Vi lever i en tid, när vi står på randen till att man börjar klona människor, och den risk, som finns att vi blir utbytbara, kanske inte är försumbar. Men vi tror ändå, att varje människa är unik, att hennes själ är unik - det som gör att hon är en av biljoner, att hon aldrig kan upprepas, att hon aldrig kan bli en kopia. Även själen har en hälsa. Vi får inte förväxla det med kroppens eller psykets hälsa. Själen kan vara frisk och sund, även om både kropp och psyke kan vara illa tilltufsade. Detta gäller den djupaste identiteten i mitt väsen, min personkärna, det som är just jag. Även om mycket annat i mitt liv tas ifrån mig, så finns det någonting, som ingen kan beröva mig: min själ, mitt innersta.

Jag skall försöka visa, att det vi kallar mystik just bidrar till, att min själ, mitt innersta, kan utveckla sig, frodas och blomstra. Ordet mystik är ett ord, som kan betyda nästan vad som helst. Därför vill jag definiera, vad jag kommer att mena med mystik. Vi har ett annat ord som är besläktat. Det är ordet mysterium. I kristen tradition är mysterium detsamma som hemlighet, trons hemlighet, trons djupaste sanning. Denna objektiva del av verkligheten, som mysteriet är, är menad att bli subjektivt integrerad, bli en del av min personliga verklighet. Då får vi mystik. Det objektiva skall ta gestalt i mig, omvandla, fördjupa och förfina det innersta i mig. Så brukar man se på mystik i kristen menig. I andra religioner kan det vara något motsvarande. Jag kommer att begränsa mig till det som den kristna mystiken vill ge oss, för att vår själ, vårt innersta, skall blomma upp och bära frukt.

Mystik är alltså, som en karmelitnunna, Ruth Burrows, har sagt, något som bara har att göra med verkligheten, Guds verklighet och människan. Det är inte så mycket en idé, en tanke, utan det är ett uttryck för, att vi kristna tror, att Gud är med i hela verkligheten, att allt det som sker är något som faktiskt kan förmedla honom. Hur märkligt det än låter, tror vi, att skapelsen är någonting som ständigt pågår. Skapelsen är inte avslutad. Gud har omsorg om allt som finns till. Detta vilar i hans hand, även om det på vägen genom andra orsaker kan beslöjas, fördöljas, missbrukas. Bara genom att leva i verkligheten kan vi möta mysteriet självt, Gud. T. S. Eliot (1888-1965) har sagt: "Humankind cannot bear very much reality". Mänskligheten står inte ut med mycket verklighet. Faktiskt ligger det också en sanning i detta. Det är så lätt att fly från den hårda verkligheten, att drömma sig bort i en idealvärld, att söka fly in i drömmar, idéer, tankar. Egentligen är det en stor frestelse, för i själva verkligheten kan vi möta mysteriet, Gud själv, och komma in i ett personligt kärleksförhållande till denne Gud, eftersom allt som finns till är beroende av honom och vilar i hans hand. Skapelsen är själva grunden för den kristna mystiken. Det är viktigt att komma ihåg, eftersom man ofta mycket snabbt hoppar över skapelsen för att hamna på frälsningens och nådens plan. Just skapelseverket är mycket viktigt, ty där vilar vi i den verklighet, som vi har gemensam med alla människor. Därför finns det också en allmänmänsklig mystik, som beror på det naturliga faktum, att vi är det vi är i denna värld, som är vad den är.

Vi är inte kallade att fly bort, att drömma oss bort till idéernas, utopiernas eller dagdrömmarnas värld. Men ofta uppstår denna frestelse. Det är för hårt, för tungt att vara människa i denna verklighet. Vi vill ha tröst, någonting som gör det lättare att leva. Verkligheten är för svår att ta till sig. Vi vill endast ha den i små portioner. Ibland har vi kristna kanske allt för snabbt fallit i denna frestelse. Lars Gyllensten har sagt något som är mycket tänkvärt: "Det kan inte vara rätt och riktigt att legitimera kristendomen eller någon annan religion med argumentet, att den är bra för hälsan eller trivseln". Man har någon gång kallat detta det terapeutiska gudsbeviset, säger han. Det är enkelt att legitimera Ibsens livslögn. Vi skulle tillägga: det är att ge Marx rätt, när han säger att religionen är opium för folket. När vi talar om mystik som själens hälsa, måste vi ha detta i bakgrunden. Det gäller alltså inte att legitimera kristendomen eller någon annan religion bara för att vi skall ha det bra, för att vi skall vara glada, friska, hurtfriska. Ibland har vi kristna lite för fort fallit i denna fälla. Vi behöver bara tänka på Hedeniusdebatten och liknande företeelser.

Det är mycket viktigt att lita på, att den verklighet som vi lever i ger oss möjlighet att möta Gud, att allt som finns till, hur det än är, kan förmedla Guds närvaro, även om det på vägen har missbrukats, missfärgats eller blivit annorlunda. Vi kan bara möta Gud i den verklighet, där vi lever, i den värld vi befinner oss i. Den är skapad av Gud. Den är menad av Gud.

Så går vi över till en annan frestelse. Vi kan bara möta Gud sådana vi själva är. Det är mycket frestande för oss att inte vilja vara det vi är, att glömma bort, att vi är ett unikt mästerverk, som aldrig kommer att upprepas. Vi skulle hellre vilja vara som någon annan. Om jag vore som Franciskus (1182-1226)eller Teresa av Avila (1515-1582) eller Martin Luther (1483-1546), säger kanske den kristne. I världen säger man: om jag vore som Lill-Babs, eller vem det nu är, som är den mest populära kvinnan i Sverige just nu . Det är en mycket vanlig frestelse att inte vilja vara, vad man är, att fly från verkligheten och säga: om jag inte vore den jag är, om mina närmaste inte betedde sig på detta vis, om världen vore lättare. Men för att gå in i mystikens värld måste man acceptera både att vara vad man är och att leva i den verklighet, som är vår. Med det menar jag inte, att man skall acceptera orättvisor, förtryck och annat. Det är just detta vi är kallade att förändra.

Men det gäller att acceptera den ram, den gudomliga miljö, som Teilhard de Chardin (1888-1965) säger, där vi är, även om den beslöjas på vägen. I den kristna mystiken är temat att leva i Guds närvaro själva grundtonen och grundvalen. Varje ögonblick är ett ögonblick, då jag kan möta Guds mysterium. Ingenting kan ta ifrån mig denna möjlighet, men det är så lätt att fly in i någonting annat. För ett trettiotal år sedan, eller kanske fyrtio år sedan, kom det ut en liten röd bok på svenska. Det var inte Maos lilla röda, utan det var broder Lorens'(1611-1691) lilla röda. Den gavs ut på ett frikyrkligt förlag. I 1600-talets Frankrike fanns det en karmelitbroder, som byggde hela sin mystik på det enkla budskapet: Lev i Guds närvaro just nu. Låt varje ögonblick ge dig en aning om evighetens härlighet. Varje ögonblick är ett slags sakrament på evigheten, säger han. Evigheten, härligheten, det som ligger bortom vår tidsram, är inte en oändlig rad av ögonblick, som sträcker sig framåt, utan den är ett enda evigt ögonblick, säger den klassiska teologin.

Vi kan i tiden smaka evigheten, när vi lever i nuet, men inte i går eller i morgon. Ofta lever vi någon annanstans än i nuet. Om vi skulle röntga vår själ nu - det finns ännu ingen röntgenapparat för själen - då skulle vi nog upptäcka, att vi ofta sitter kvar i gårdagens problem eller glädjeämnen, eller att vi oroar oss för, vad som skall hända i morgon eller längtar efter semestern. Vi är sällan närvarande här och nu. När det går upp för oss, att vi nästan aldrig lever här och nu, blir det en mycket hälsosam chock. Så förflyter livet, och vi lever det nästan aldrig här och nu. Antingen sitter vi fast i barndomens traumata, eller oroar vi oss för ålderdomens låga pensioner. Eller så drömmer vi om den idealiska semestern. Vi lever nästan aldrig här och nu, utan vi har antingen fastnat i det förflutna eller är projicerade framåt. Då undgår vi att möta Guds mysterium - för vi kan ju inte möta honom i går, den dagen är redan förbi, och i morgon vet vi inte, om det finns någonting. Det är viktigt att leva endast här och nu i detta ögonblick. Och lever vi så, står vi i ständig förbindelse med livets ursprung och källa, Guds mysterium. På denna nivå är alla religioner ense. Egentligen är det något djupt allmänmänskligt, att vi bara kan leva här och nu. Vi kan bara möta andra människor här och nu. Vi vet aldrig, om vi skall se dem i morgon.

Tyvärr förgiftar det även våra medmänskliga relationer, att vi så ofta sitter fast i det förgångna. För trettio år sedan sade någon ett ovänligt ord till mig, och detta kan sitta kvar på själens insida. Eller så kan vi oroa oss för vad chefen skall säga, när vi kallas in till månadssamtal. Vi möter inte varandra så ofta på djupet, eftersom vi sitter fast i bilder, minnen eller tänker på något, som kanske skulle kunna inträffa. På det sättet blir våra mänskliga relationer mycket ytliga och försvårade. Vi kan till och med märka, att när vi sitter och talar med en människa, då tänker vi på den vi skall träffa efteråt. Detta snedvridna sätt i oss kallar vi kristna ursynd, arvsynd. Det är något som finns i oss, men som vi tror är möjligt att motverka med Guds nåd. Ett sådant sätt är att försöka leva här och nu, att tro, att det är bättre att acceptera verkligheten sådan den är nu, istället för att fly bakåt eller framåt eller att hoppa åt sidan. Här står egentligen alla människor oavsett tro eller icke-tro på samma nivå.

Det är bättre för oss att våga leva här och nu, att inte fly från verkligheten eller vara gäst hos verkligheten utan vara hemma i verkligheten, att möta den som den är och att acceptera det som jag är. Det gäller att inte vilja vara någon annan, att inte vilja förlora min innersta identitet för att bli en kopia av någon annan, vare sig det är ett helgon eller en rocksångerska. På det planet spelar det inte så stor roll, vem jag är. Det är samma grundfrestelse: att inte våga lita på att jag är ett unikt mästerverk, som har framgått ur Guds hand. Jag behöver inte vara en kopia av någon annan. Här ligger en tidstypisk frestelse nära till hands i ett tidevarv, där det är mycket lätt att bli en massprodukt. Vi måste vara medvetna om, att det är lite svårt i vår tid och miljö att acceptera mitt vara som något, som Gud av all evighet har förberett, något som aldrig skall upprepas, något som jag är kallad att leva för alltid och evigt.

Det första steget i kristen mystik är alltid att leva i Guds närvaro här och nu, att bli övertygad om, att jag ständigt är föremål för Guds skapande omsorg. Jag är aldrig färdigskapad. Själva livet, själva händelserna, relationerna, bidrar till min fulländan, till mitt fullkomnande. Så länge jag lever, kan jag förädlas och förfinas. Ju äldre jag blir, desto mer kan jag suga åt mig av Guds omsorg, som möter mig i den verklighet, som är min.

Detta ger ålderdomen en speciell värdighet. Det är ingen tillfällighet att vördnaden för de äldre, de gamla, försvagas ju mer sekulariserat ett samhälle blir. Jag har på ålderdomshem mött gamla, som säger, att de är så glada, att det inte finns några svenskar bland personalen. Det finns bara invandrare, och de har ofta bevarat vördnaden för de äldre bättre än vi svenskar har gjort. Nu vill jag inte anklaga alla för brist på vördnad för äldre. Men det är något att tänka på. Det är inte naturligt för oss svenskar att ha denna vördnad för de äldre. Det har kanske att göra med, att det endast är det glamorösa, det sexiga, det snygga som gäller.

Att leva i Guds närvaro är något som fördjupar hela vårt liv och också får den sista delen av livsresan att bli något stort och viktigt. För att förenkla det ytterligare kan vi sammanfatta hela denna dimension med lilla ordet nu. Just nu lever jag. Just nu möter jag Gud. Just nu blir jag den jag är. Just nu kan jag ta emot verkligheten och medskapa den, för min värdighet som skapad varelse innebär även, att jag anförtros ett medansvar för skapelsen. Jag kan göra den genomskinlig för Guds mysterium, men jag kan också dölja den. Varje ögonblick står jag vid denna vägkorsning: skall jag ta emot gåvan här och nu, eller skall jag dölja den, skall jag fly?

Det första steget - att leva i Guds närvaro, att ta emot skapelsen - ger oss en sund verklighetsförankring. Det är ett steg, som många kristna i olika sammanhang har försummat. Man har haft för bråttom att komma in på frälsningsplanet. Då har man ibland hoppat över skapelsens steg, som gör att frälsningen vilar tryggt på verklighetens grund.

Det första planet är viktigt och stort, men det räcker inte. Det tror jag alla inser rätt snart. Även om jag vill leva i nuet, även om jag vill möta Gud och min nästa just nu, så glider jag ständigt in i något annat. Jag är svag, oförmögen. Jag misslyckas. Denna erfarenhet är i kristen mening en välsignelse, en nåd. Att inte lyckas, att upptäcka sin svaghet, att se sin spruckenhet är en nåd, eftersom vi tror på en Gud, som har blivit Frälsare i Jesus Kristus. Med begreppet frälsning menar vi, att det i sista hand är Gud själv, som vill förvandla och förändra vår tillvaro. Just därför blir han människa för att visa oss, vad det är att som människa leva i Guds fulla verklighet. Här är kristendomen unik. Ingen annan religion vågar säga, att Gud har blivit kött, att han har antagit vår mänskliga natur, att han har gått på vår torra jord, att han har gråtit och lidit som vi. Det gör han just för att han vill visa, att han inifrån vill befria oss från det som vi inte själva kan befria oss från.

Begreppet är frälsning är svårt att förstå för många människor i vår tid. Samma sak gäller hela den kristna terminologin - synd, kors och nåd. Det är ord, som man endast hör i kyrkan, och då är risken att man tror, att detta endast berör den lilla fromma miljön, att det inte betyder något, då man går ut på Växjös gator och torg. Det kanske är en av de svåraste utmaningarna för oss kristna i vår tid, att Kanaans tungomål inte längre förstås, att ord som frälsning inte når in i människors innersta och berör dem.

Lyckligtvis har vi vissa mystiker, som kan hjälpa oss att förklara dessa ord på ett sätt som är lättare att förestå och ta till sig. Här vill jag igen peka på Johannes av Korset. I sin dikt Själens dunkla natt har han försökt förklara vad frälsning är på ett sätt, som människor kan ta till sig. Fördelen är, att han både är poet och psykolog. Han använder poetiskt bildspråk för att försöka förklara vad frälsning är. Han talar om frälsningen som själens dunkla natt. I sin kommentar till dikten tränger han in i vår mänskliga, psykiska verklighet på ett sätt som gör, att man kan känna igen sig, även om boken är skriven på 1500-talet av en spansk munk under motreformationen . Man kan svårligen föreställa sig en mer fjärran realitet för svenskar i dag. Ändå vet jag, att många sekulariserade svenskar i dag just genom honom har börjat ana någonting av vad frälsning är. Johannes skildrar den del av verkligheten, som vi inte vill veta av. Vi svenskar har ett slags sjätte sinne, som gör, att vi förstår, vad som menas med själens dunkla natt. Det är mycket påfallande, att just vi svenskar känner igen oss, bara vi hör ordet själens dunkla natt. Vare sig man är troende eller ej, vare sig man har läst Johannes av Korset eller ej, är det ett uttryck som appellerar till många människor i vårt mörka, dunkla land, där november har fastnat på själens insida.

Vi kan alltså inifrån känna igen, vad det är att hamna i själens dunkla natt. Frågan är om vi också kan ta oss ur den. Det kan vi inte. Men med hjälp av Johannes av Korset kan vi upptäcka, att det är just där Kristi frälsning drabbar oss som starkast. I detta tillstånd av ohjälplig oförmåga och mörker, när vi inte själva kan hitta ut, kan vi upptäcka, att aldrig är Jesus Kristus oss så nära som just där, för han har ju själv gått in i denna Getsemanenatt. Han har själv delat denna del av verkligheten, som vi människor aldrig själva kan reda ut och klara upp.

Vad är då själens dunkla natt? Detta är något unikt och personligt för var och en. Det gör inte saken lättare. Det hade varit mycket lättare, om vi hade fått ett botemedel för hur vi på nästan automatiskt sätt skulle klara upp den. Men så enkelt är det inte. Gud har i sin ofattbara kärlek hittat på en egen dunkel natt för var och en. Detta är vår största nåd, att vi på ett unikt sätt är kallade att dela Jesu natt. Vi är kallade att dela något av det Jesus fick ta på sig, inte bara i Getsemanenatten, utan även i öknen och, på korset. Denna bortvändhet från Guds ljus är den del av verkligheten, som ingen kan reda ut. Detta kallar vi synd, död, våld, förtryck eller det onda. Det är den del av verkligheten, som vi gärna skulle vilja trolla bort. Tänk om riksdagen kunde avskaffa helvetet. Tänk om en folkomröstning kunde göra slut på allt våld. Ibland skulle vi önska det. Men vi är förankrade i verkligheten. Vi lever i denna värld, och då vet vi, att allt detta finns. Och allt detta finns i oss. Vi är delaktiga i mörkret på ett eller annat sätt.

Denna natt är en djupt personlig och unik verklighet. Johannes av Korset ger ändå vissa linjer och igenkänningstecken. Han skriver i första hand till bröder och systrar i kontemplativa kloster. Hur brukar de erfara den dunkla natten? Jo, säger han, genom att de plötsligt upptäcker, att de inte kan be, att Gud tycks försvinna. För någon som har satsat hela sitt liv på att leva i bön, i Guds närvaro, är detta det svåraste och värsta som kan hända. Men den dunkla natten kan drabba oss på annat sätt. Den brukar drabba oss på det område i vårt liv som är viktigast för oss. Det kan vara i ett äktenskap. Det kan vara i en livsgärning. Det kan vara i vår psykiska hälsa. Den kan anta oändligt många skepnader. Men kontentan är, att just där vi är som starkast, i det som är viktigast i vårt liv, i det vi har satsat särskilt mycket på, just där visar sig också vår oändliga själviskhet. Dessa bröder och systrar som har satsat på ett kontemplativt böneliv har ju uppe i huvudet den lilla djävulen, som säger: du är from, du ber bra, det här klarar du fint.

Vad Johannes vill säga är, att i våra djupaste och högsta aspirationer finns det något oändligt själviskt, något oändligt själupptaget, som måste renas. Vi kan jämföra detta med ett äktenskap. Efter den första förälskelsen brukar man upptäcka, att man har gift sig med en människa och inte med en drömprins eller en drömprinsessa. Då är frågan, hur man tacklar detta. Är det den andras fel, eller vad beror det på? Också här kommer själens dunkla natt in mycket fort. Själens dunkla natt kan anta oändligt många gestalter, och den drabbar oss, där vi både är som starkast och som svagast, just för att vi här skall förstå, att vi behöver frälsning, att vi inte själva klarar upp detta. Tiden innan vi accepterar, att det är Gud som i Kristus måste frälsa och hela oss, är något av det värsta vi människor kan råka ut för, när vi tycker, att allt tas ifrån oss, allt det vi hade satsat på, allt det som var viktigt smulas sönder. Samtidigt är det nåd utöver nåd. Det är bara då det går upp för oss, att vi verkligen behöver Gud, att vi inte själva kan bygga upp godhet, kärlek, ett bra äktenskap, ett fint böneliv eller vad det nu är vi satsar på, utan att det är en annan som i oss måste göra det. Det kan vara "rena döden" för den gamla människan, speciellt i vår tid, när vi människor tror, att vi kan allting. Vi kan spränga världen i bitar, något som tidigare generationer inte har kunnat göra! Människan har lärt sig det mesta. Men hon kan inte själv frälsa sig. Här är kristendomen obönhörlig. Det är inte tal om någon vishetslära, att man själv genom trägen övning kan bli en god och hyfsad person, utan det är en annan som inifrån måste rena, frälsa och helga oss. Just den erfarenheten gör vi i själens dunkla natt. Här blir korsets mystik verklig för oss. Vi delar Kristi kors på ett mycket verklighetsnära sätt. Det är inte bara en from fras, utan i denna erfarenhet av själens rening får vi dela Jesu utsatthet och utblottelse.

Vi får även dela hans nya liv, hans nåd. Därför vänder det, när vi accepterar verkligheten, sådan den är. Det är ju möjligt att fly från natten. Dessa bröder och systrar, som ägnade sig åt bön, de kunde ju gå ut och göra någonting annat. Eller som Johannes säger: Israels barn ville bort ur öknen tillbaka till purjolöken och rödlöken i Egypten. Det är möjligt att fly från natten. De flesta gör det. De flesta kristna, även de som har läst Johannes av Korset, flyr på ett eller annat sätt från detta. Vi har så mycket att fly till i vår tid. Det erbjuds tidsfördriv i mängd. Ingenting är lättare än att fly från den dunkla natten. Men tyvärr - eller snarare lyckligtvis - kommer den då tillbaka ända tills vårt sista andetag.

Det andra steget är typiskt kristet, även om erfarenheten av själens dunkla natt är allmänmänsklig. Det hoppfulla och det glädjerika, det som är evangeliets budskap är, att du inte är ensam i den dunkla natten. När Gud blir människa, har han själv stigit ner i den, vilket man ser på korset. Det kan bli lättare för människor att förstå, vad vi kristna menar med frälsning, om vi med hjälp av Johannes av Korsets mystik försöker se på detta.

Vi hastar vidare till det tredje och sista steget. I vår tid erfar många människor en slags tomhet. På ytan tycks de ha allting. De har varit med om det mesta. De har smakat på allt som går att smaka på i tillvaron. Men ju mer de smakar, desto smaklösare blir det. Ju mer de har, desto mindre är de. Många människor gör en erfarenhet av en slags inre tomhet, nästan identitetsförlust. Man hör ibland människor fråga: vem är jag egentligen? Vad är meningen med allt? Varför finns jag till? Rollo May säger: "Man skulle kunna säga, att det centrala i den moderna människans neuros faktiskt är, att hennes erfarenhet av det egna ansvaret har underminerats. Hennes vilja och förmåga att fatta beslut har förflyktigats." Det är en slags tomhet, innehållslöshet, ihållighet, en personlighetsupplösning. Detta är också en erfarenhet av Guds nåd. Just i denna totala utblottelse kan man ta emot Guds rikedom.

En annan mystiker, som också tillhör den karmelitiska traditionen, Teresa av Avila (1515-1582), säger, att många tycks tro, att de är ihåliga inombords. Men, säger hon, genom dopet bor den treenige Guden själv i människan. Hon är bebodd. Hon är inte tom. Just detta mysterium, som vi kallar Guds inneboende i människan, svarar som ett helande läkemedel mot denna tomhet. Det gäller att våga lita på, att innerst inne i mig lever Gud i hela sin härlighet. Teresa av Avila liknar människan vid ett slott, en inre borg. De yttre boningarna är uppfyllda av alla slags paddor, reptiler och kräldjur. Men ju längre in vi går, desto vackrare och underbarare blir det. Allra innerst inne lever Gud själv i hela sin treeniga verklighet. Här flödar det levande vattnet. Vi är bebodda av källan själv. Vi är inte tomma och ihåliga, fast vi kan känna det så.

Då kommer vi in på den viktiga distinktionen mellan "hur känns det?" och "vad är det?". I vår tid frågar vi ofta: "hur känns det?" - vare sig man har förlorat hela sin familj i Kao Lac eller vunnit högsta vinsten. Vi tenderar att reducera verkligheten och tillvaron till hur vi känner det. Med det menar vi ingenting illa, men det är mycket lätt att falla in i detta mönster, att allt måste kännas. Nu rör vi oss vid en nivå, där det ligger djupare. Det ligger på varats plan. Det är just där den kristna mystiken börjar fungera på djupet. Det gäller att vara medvetet om något, som inte kan upplevas eller kännas. Här tryter orden. Bilderna räcker inte till. Här är det svårt att använda ord som känna, uppleva, erfara, för de är i stor utsträckning knutna till våra sinnesförmögenheter, våra bilder och våra tankar. Men det finns en erfarenhet som ligger mycket djupare. Jag tror, att de flesta människor har gjort några sådana djupdykningar i tillvaron och i sitt eget vara. Det ligger bortom det man kan uttrycka i ord och tankar.

Nästan alla kristna har i alla fall någon gång erfarit, att de är mer än vad de själva är. De har denna djupa du-relation inristad i sitt väsen. Du är viktigare än jag. Detta kan även erfaras på det rent allmänmänskliga planet. Det första ord, som det lilla barnet säger, är nästan aldrig jag. Det brukar alltid vara mamma eller pappa eller något liknande. Vi är skapade för ett du. Det ligger djupare i oss att säga du än att säga jag. Just på denna nivå börjar detta bli verklighet, när vi vågar lita på, att vi är bebodda av Gud, att vi, som Paulus säger, är Guds tempel, att alla de vackra orden i Bibeln är en existentiell verklighet - att du lever i mig i varje ögonblick, att du ger mig din existens, att du ger mig din kärlek. Du vill, att jag finns till. Jag är viktig för dig. Oftast uttrycks det inte i ord, tankar och bilder, utan det ligger djupare. Det gör, att det är så svårt att nå fram och skildra denna grundexistentiella erfarenhet - att Gud bor i mig och jag i honom, att det är ett ömsesidigt inneboende, att tillvaron inte är tom, att jag inte är tom utan att jag är Guds tempel, eller som en annan mystiker säger, att vi redan nu bär vår himmel inom oss.

I dopet börjar det eviga livet i trons dunkel. I tro tar vi här emot samma verklighet, som vi en gång skall leva av i skådandet. Så brukar traditionen skildra detta. Det är inte någonting vi egentligen kan tala om. Vi kan endast viska. Denna dimension måste jag därför överlämna åt er, åt er meditation och reflektion. När vi försöker be, öppnar vi oss för den Gud, som är oss närmare än vi är oss själva, som Augustinus (354-430) säger. Vi vågar lita på, att han är så nära inpå oss, att vi inte kan se honom. När vi har något mycket nära ögat, ser vi ingenting. Något liknande är det med Gud. Han är oss så nära, att vi inte kan se honom. Vi kan inte höra honom. Vi kan inte känna honom. Vi kan inte ta på honom. Men med det som vi kallar själ - det som är det djupaste personliga, det som inte är utbytbart, det som inte kan kopieras, det som inte kan repeteras, det som gör att jag är jag - står jag i en ständig du-relation.

Det vi kallar vår frälsning - vår delaktighet i Jesu kors, det som Jesus har gjort för oss - gör denna djupa relation möjlig. Där befrias jag från min själviskhet, som endast vill utnyttja, som endast vill ha, som vill gripa tag, som vill klämma ut. Vi har "pensionatsarmar" genom arvsynden. På gamla tiders pensionat måste man ha "pensionatsarmar" för att ta till sig vid smörgåsbordet. Något av dessa pensionatsarmar har vi gentemot verkligheten och mot Gud. Meister Eckehart (c:a 1260-1327), den medeltida mystikern, säger, att egentligen ser vi på Gud som på en mjölkko. Vi vill mjölka ut det, som vi tycker om och vill ha. Så kan vi aldrig möta Gud. Då gör vi oss bara en vrångbild av Gud. Därför måste vi gå igenom nattens process för att nå fram till den äkta Gudsrelationen. Men den processen har redan börjat i vårt dop. Detta finns med hos oss, och det fördjupas, förinnerligas och bär frukt.

Den kristna mystiken vill göra Guds kärlek existentiell, verklig i vår tillvaro. Det är inte bara ord. Det är inte bara tankar och idéer, utan det berör det djupaste inom oss, det som vi ofta är lite rädda för att möta. Var inte rädd, säger Jesus ständigt i evangeliet. Visserligen är det livsfarligt att falla i den levande Gudens händer. Men det är just detta nya liv vi behöver för att leva i sanning. Denna process pågår ständigt. Ordet mystik har de flesta kanske inte hört talas om, men ändå är verkligheten bakom ordet allmännare och mer universell än man tror. Någonting av detta känner de flesta människor igen. Därför är det så viktigt att våga lita på, att vi alla är kallade till detta djupt personliga jag- du förhållande med den som är världens upphov och mål. Vi är så viktiga för honom, att han inte spar någon möda att leda oss fram till detta djupa möte. Allt det som sker i vårt liv syftar egentligen till detta. Det som kan tyckas likgiltigt eller helt profant kan ibland leda oss ännu djupare än predikningar.

Kristen mystik är något som pågår inför öppen ridå alltsedan den dag vi döptes in i Kristus. Andra religioner kan på ett motsvarande sätt förklara vad de menar med mystik. Det är viktigt för oss som är kristna att ta fram mystikens skatt ut traditionen, eftersom man i vår tid efterlyser mer erfarenhet än doktrin, mer personligt vittnesbörd än lärda avhandlingar. På det ekumeniska planet märker vi också, att det just är på detta område som kristna närmar sig varandra tydligast och mest. Det kan lätt haka upp sig, när det gäller dogmatik och etik. Men på detta område upptäcker man ofta, att här finns det en gemensam bas, som kan leda vidare. Jag tror, att mystiken på många olika sätt kan ge oss denna själens hälsa. Jag lovar inte guld och gröna skogar. Det är viktigt att komma ihåg, att själslig hälsa är något annat än psykisk hälsa. Man kan vara psykiskt mycket illa däran men ändå vara frisk i själen och tvärtom. Det rör sig om olika nivåer i människan. Samtidigt tror vi, att denna själens hälsa återställer människan till hennes värdighet som Guds avbild, Guds barn och Guds boning. Det är lättare att stå ut med livets verklighet, när man på det innersta planet lever i denna äkta, djupa Gudsrelation. Till sist vill jag avsluta med några diktrader av Johannes av Korset för att förhoppningsvis inspirera till meditation kring detta ämne.

Jag vet en brunn, som flödar, en vattenåder, fast natten råder. En evig källa har i lönndom runnit. Jag vet så väl var den sitt läger funnit, fast natten råder. Dess uppkomst vet jag ej, ty den har ingen, men vet: all uppkomst är den själv för tingen, fast natten råder. Vet att i skönhet har den ej sin like, att därur dricker jord och himmelrike, fast natten råder. Jag vet att i det flödet utan botten har ingen vadat mot en strand och nått den, fast natten råder. Dess glans kan intet skymma och förställa. Jag vet: allt ljus har där sin ursprungskälla, fast natten råder.