Biskop Anders Arborelius

Katekes för ungdomar i samband med världsungdomsdagen i Toronto

Käre Jesus, min ljuva honung,
min outsägliga längtan, de heligas sötma, änglarnas ljuvlighet
(S:t Romuald)

Innan vi talar om vår kallelse att vara jordens salt, måste vi tala om Den som är sötare än honung, som de heliga brukar säga om Jesus. Innan vi läser om vår kallelse att vara jordens salt i Matteus-evangeliet, får vi se på Jesu självporträtt, alltså det som brukar kallas Saligprisningarna. Det är ingen tillfällighet att det ord vi skall meditera över idag följer strax efter bergspredikan, där Jesus visar oss sin helighet, som vi är kallade att få del av och sprida omkring oss. Först måste vi se Jesus extra djupt i ögonen och glädja oss över den kärlekens sötma, som vi alltid kan finna där. Bara då kan vi få styrka och mod att vara jordens salt.
När man lagar mat, måste man alltid vara noga, så att man inte förväxlar socker och salt. Det kan leda till högst obehagliga överraskningar om vi tar fel. Likadant är det i vårt liv: bara i Gud finner vi det som är sött och ger oss styrka att förmedla hans kärlek, hans salt och hans ljus i världen. Om vi söker världens sötma, då tar vi fel och allt blir galet. Vårt liv går just ut på att välja rätt: söka det söta i Gud och så bli salt för världen. Tyvärr är det många som söker det söta i världen – och då blir allt som har med Gud att göra smaklöst eller alltför salt för dem.

Kyrkan vill lära oss att välja rätt; att lära oss skilja på socker och salt. ”Lovad vare för evigt denna väldiga, majestätiska moder, i vars knä jag har lärt allt”, sade den franske dramatikern Paul Claudel. Kyrkan vill lära oss hur vi skall handskas rätt med socker och salt. Hela vårt liv är en skola, där vi ständigt får lära oss att möta Gud i bönens sötma och bli förvandlade av hans helighet – för att sedan gå ut i världen och i vår tur förvandla den genom att vara jordens salt. Att hitta rätt balans mellan bön och arbete, mellan socker och salt är en spännande uppgift för var och en av oss. Och egentligen går det utmärkt väl ihop: lever vi i förening med Jesus Kristus i varje ögonblick, då förblir denna förening lika verklig när vi är aktivt sysselsatta som när vi ber. När vi hotar att uppslukas av allt det vi måste göra och prestera, är det viktigt att återvända till det stillhetens inre rum – den bönens kammare och helgedom - som vi alltid bär inom oss. Där kan vi alltid finna ro och frid i mötet med den Gud som bor djupt inom oss, vi som är hans tempel genom dopet. När vårt salt hotar att förlora sin sälta, kan vi alltid återvända till bönens sötma och få ny kraft.

Dopets gåva

I sitt budskap till världsungdomsdagen skriver påven: ”Det salt som bevarar vår kristna identitet intakt även i en helt sekulariserad värld är dopets nåd. Genom dopet blir vi återfödda. Vi börjar leva i Kristus.” Paulus upprepar ständigt denna lilla fras – i Kristus. Allt vad vi är och gör sedan den dag vi döptes sker i Kristus. Vi är och gör ingenting utanför honom och utan honom. Vi är aldrig ensamma och övergivna. Även när det känns som om det vore så, är vi i honom. Vi får inte bygga på vad vi känner och inte känner. Att finna sin sötma i Jesus betyder inte att det alltid ”känns” skönt, ljuvligt eller häftigt. För det mesta känns det inte på något särskilt sätt alls. Trons liv är ganska avskalat, men just därför sant. Det är en stor befrielse, när vi upptäcker att vi inte är slavar under våra känslor. Tron ger näring: den är mer som rågbröd än som sötsliskiga kakor, mer som mustig, närande kost än fast-food. ”Liksom saltet ger smak till maten och ljuset lyser upp mörkret, så ger också heligheten full mening åt livet och låter det återspegla Guds härlighet”, säger påven.

Dopets gåva finns alltid kvar. Gud, hela den heliga Treenigheten, har tagit sin boning i oss när vi döptes. Vi är Guds tempel, Guds boning. Vi behöver inte söka honom långt borta. Vi behöver inte åka upp till himlen – eller i och för sig inte till Toronto heller – Gud är alltid i oss. Allt vad jag gör, gör jag i honom. Tänk om vi var mer medvetna om detta. Då skulle vårt liv se annorlunda ut. I honom är det vi lever, rör oss och är till. Vi har alltid fast mark under fötterna. Hur mycket förvirring och kaos det än finns runt omkring oss, så är det lugnt och stilla inombords. Där kan vi alltid dricka av det levande vattnet och låta kärlekens sötma fylla oss med glädje.

Men det vi får av Gud måste vi också dela med oss av. Vill vi bara ha det söta för oss själva och njuta av det för egen del, då förlorar det smaken. Därför skall vi vara jordens salt och världens ljus och dela ut det som Gud ger oss i Kristus. ”I hjärtat av denna multikulturella och multireligiösa stad skall vi tala om Kristus som den ende Frälsaren och förkunna den universella frälsningen, som Kyrkan är sakrament på”, säger påven till oss som har kommit hit till Toronto. Och samma sak gäller i hjärtat av Malmö, Västerås eller var vi nu kommer ifrån. Just där vi lever och arbetat, studerar och sportar, ja, vad vi nu än gör, är vi vittnen om Jesus och hans helighet, eftersom vi är döpta och bär honom med oss vart vi går. Ofta hjälper de som lever i vår närhet oss att komma ihåg detta. Vet de att vi är kristna – och ännu mer om vi är katoliker – förväntar de sig att se något av Jesus i oss. Saligprisningarna vill de se illustrerade inför sina ögon i var och en av oss. Det har de också all rätt i värden till, men ofta gör vi dem besvikna. Ändå kan också vår svaghet och otillräcklighet bli ett vittnesbörd om att Jesus är vår Frälsare, som mitt i vår brist vill lysa fram som världens ljus som förvandlar oss.

Dopets vittnen

På tåget hemma i Sverige kan man läsa en tidning som heter Kupé. I det sista numret läste jag en intervju med Carola, där man frågade henne: ”Vilken historisk person hade du velat vara… Jesus moder Maria, för hon hade ett så villigt och rent tjänar-hjärta” (7 juli 2002, sid. 34). För oss katoliker är det en självklarhet att vi får krypa in i Marias hjärta för att komma Jesus närmare, att vi får se med hennes ögon på honom – det är det vi gör när vi ber rosenkransen. Men när Carola säger det, då får också de andra något extra att tänka på. Genom dopets nåd, som finns inom oss, kan vi alla få kraft och fantasi att vittna om Jesus och så bli jordens salt. Liksom Maria har vi ett villigt och rent tjänar-hjärta genom vårt dop. Vi måste lita på vårt hjärta! Vi måste tro på vår mission: att vara salt och ljus.

Hur skall vi då göra hemma i Sverige, där bara ord som ”mission” och ”vittnesbörd” skrämmer slag på folk eller får dem att gapskratta? Jag tror att vi måste hitta en egen katolsk evangelisationsstil, ett eget språk, ett sätt att vara jordens salt på som är nytt och spännande. Jag vet en kille, som tatuerade Jesu hjärta på ena armen och Marie hjärta på andra armen. Det behöver vi inte alla göra! Men tänker vi efter, så är Jesu kors och uppståndelse redan intatuerade i vår själ genom dopet. Det kan vara mycket bra att ha Jesus på ena sidan och Maria på den andra – att hålla Jesus i ena handen och Maria i den andra. Då känner vi oss starkare och modigare. Då kan inget ont drabba oss. Då kan ingen mobba oss och trycka ner oss i skorna.

För många år sedan hade vi ett stort katolskt möte i Vadstena och en ung flicka skulle presentera programmet och då sade hon något som jag aldrig har glömt. ”Den katolska tron är vår stolthet.” Vi behöver inte skämmas för vår tro. Vi får räta på ryggen och sträcka på oss. Vi har fått något stort och fantastiskt, som vi måste vara rädda om och dela med oss av. Samtidigt måste vi just därför vara ödmjuka och erkänna att vi inte når upp till målet: heligheten. Hela Kyrkans historia är ett vinglande fram och tillbaka: de heliga drar oss framåt och syndarna drar oss ner i diket! Sann ödmjukhet strider inte mot sann stolthet: vi får sörja över synden som nästlar sig in i våra hjärtan och som ibland tar sig så fasansfulla uttryck som vi har läst om i pressen härifrån Amerika, men just därför måste vi sträva ännu mer efter att bli förvandlade av Jesu egen helighet.

En flicka hemma i Sverige berättade att hon hade fått förklara den katolska synen på sexualitet inför sin klass – och vågar man det, ja, då är man inte rädd för någonting i denna värld, då måste man vara en riktigt salt tjej! Det blev många invändningar, men efteråt kom det fram en flicka när ingen var i närheten och sade: ”egentligen tycker jag som du”. Det är aldrig den stora massan som följer i Jesu fotspår, men det finns alltid de som vill lyssna, om vi vågar tala om honom och vad han vill ge och fordrar av sina vänner. När jag reser runt i vårt stift, träffar jag alltid dem som är beredda att göra stora ting för Kristus och Kyrkan. Ofta gör de inget väsen av det. Det finns flera fördolda vardagshelgon än vi kan ana. Som den naturligaste sak i världen försöker de vara salt i världen. De vill vittna om hur ljuvlig Jesus är, om hans kärleks sötma, som ingenting i världen kan mäta sig med. Det är bara han som kan mätta människans djupaste hunger och törst. ”Det är människans – och särskilt ungdomens natur – att söka det Absoluta, livets mening och fullhet”, säger påven – och allt det har ett namn, det är en person: Jesus.

Eukaristins föda

I eukaristin har Jesus gett oss den föda vi behöver för vår pilgrimsfärd genom livet och fram till evigheten: alltså sig själv, varken mer eller mindre. Där får vi ta ut den himmelska bröllopsmåltiden i förskott, när den förhärligade Herren kommer till oss under brödets och vinets gestalt. Där får vi ta emot det offrade Lammet, eftersom den korsfäste Herren på Golgota är närvarande. Och allt detta här och nu. Bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod. Men vi måste också förvandlas av det vi tar emot i eukaristin. När vi verkligen tar emot eukaristin med ett öppet hjärta, förvandlas vi till jordens salt och blir till föda och näring för alla vi möter. I Jesu efterföljd får vi förvandla världen till en plats där barmhärtighet och kärlek råder, fred och rättvisa.

Vi behöver eukaristins sötma för att förbli saltet i världen. Det är så lätt att drunkna i världens alla frestelser och dyrka världens gudar i stället för den ende och sanne Guden. Gång på gång måste vi välja och våga säga nej till Mammon, penningens avgud, nej till Bacchus, rusets avgud, nej till Eros, könets avgud, nej till Zeus, maktens avgud – och det svåraste av allt: nej och åter nej till Narcissus, jagets avgud. Vi tycker kanske att det är lätt att genomskåda dessa gamla, avdankade avgudar, men de kan ständigt anta nya och häftiga förklädnader. Hur många dyrkar inte en annan och mer abstrakt treenighet utan att riktigt veta om det: nytta, nöje och njutning! Syndens finmaskiga nätverk är det lätt att falla i, men inte så lätt att ta sig ur. Därför behöver vi det motgift som sakramenten ger oss: dopets nåd som förnyas av eukaristins och försoningens sakrament.

Lita alltid på att Guds kärlek i Jesus Kristus finns till hands. Lita på ditt hjärta, där Gud bor genom dopet. Lita på att du därför är jordens salt.

+Anders Arborelius ocd