Biskop Anders Arborelius ocd

"För oss utgiven"

Skärtorsdagen 2006 – Domkyrkan 2006-04-13

Allt i Jesu liv talar om kärlekens offer. Det går en röd tråd från krubban till korset. Jesus föds för att dö. Han läggs i en krubba för att fästas vid korset. Han är till den grad till för vår skull, att allt i hans liv här på jorden har frälsningsbetydelse. Allt det vi vet om Jesus genom Bibeln och Kyrkans tro är till för oss, för att vi genom det skall bli frälsta. Vi behöver inte veta alla detaljer om Jesu liv, men det som har blivit uppenbarat är uppenbarat för att det skall bära frukt för vår frälsning. Vi är otänkbara utan Jesus. Vårt liv har inget egenvärde utan honom. Vi kan aldrig finna en djupare mening med vårt liv eller med någonting överhuvudtaget om det inte har med Jesus att göra. Alltsedan Gud har blivit människa i Jesus, har han med allt mänskligt att göra. Gud sänker sig ner genom att bli människa, för att höja hela mänskligheten upp till sig. Gud blir mindre för att människan skall bli större.

    När vi nu inleder de heliga tre påskdagarna, Triduum sacrum, är det inte för att vi skall få delta i vackra och högtidliga gudstjänster utan för att vi skall få vara med om den kamp på liv och död som Jesus har utkämpat för oss. Vår frälsning, vår överlevnad hänger på det som skall ske under dessa tre dagar. Världen skulle inte kunna bestå utan det som Gud gör i denna heliga tid. Himlen skulle för alltid förbli stängd om inte Jesus hade gått upp till Jerusalem för att lida och dö för oss – och sedan uppstå, återigen för oss. Detta lilla uttryck för oss – pro nobis – måste få genljuda inom oss under dessa heliga tre dagar. Allt det som evangeliet berättar om Jesus sker för oss, pro nobis. Han står till den grad till vårt förfogande, till vår frälsnings tjänst, att han försvinner in i det offrande och självutgivande kärleken. Allt i hans liv är för oss. För oss som är så sårade och präglade av arvsyndens följder, som just yttrar sig i självcentrering och självupptagenhet, är det nästan omöjligt att föreställa sig hur djupt denna utgivande kärlek som styr allt i Jesus går.

    Idag får vi två handfasta tecken på Jesu självutgivelse och offer för oss, pro nobis: Eukaristin och fottvagningen. Jesus blir till vår föda, till vår dryck. Detta ”det nya förbundets eviga offer” (dagens kollektbön) är Kyrkans centrala händelse. Kyrkan, det nya förbundet, föds ständigt ur detta eukaristins sakrament. Där föds också vi gång på gång till vårt Kristus-liv, till en allt djupare förening med honom, till en allt större efterföljelse av honom och till en allt innerligare självutgivelse i gemenskap med honom. Eukaristin förbereder oss för vår mission i världen. Den ger oss kraft, ja, Jesu egen kraft, att gå ut i hans efterföljd och dela med oss av hans gåva. Fottvagningen står som tecken på hela vårt uppdrag i världen. Den visar oss hur Jesus levde och ger oss en fingervisning om hur vi bör leva. Den är ett slags sakrament på den självutgivande och offrande kärlek, som brinner i Jesu Hjärta och får honom att inte rygga tillbaka för det sista och allt krävande offret. I eukaristin, i mässoffret, får vi äta och dricka oss till denna Jesu inre hållning, kärlekens självutgivelse, för att vi i vår tur skall kunna leva som han, handla som han, tänka som han, tala som han, ja, vara som han. Genom eukaristin likgestaltas vi mer och mer med den söndertrasade Jesus, som gav sig själv på korset för oss, för världens frälsning. Därför är det livsfarligt att gå till eukaristin – för den gamla människan. För den som vill ha frid och ro, för den som är mån som sig själv och sin bekvämlighet är det förenat med stor fara att fira eukaristi. Det är så lätt att bli smittad av Jesu självutgivande kärlek, ja, så underbart för den nya människan i oss – men för den gamla människan är det döden i grytan. Här måste vi i sanningens namn varna alla: ni vet inte hur det kommer att sluta när ni börjar leva mer eukaristiskt. Jo, en sak vet vi, det kommer att sluta som för Jesus själv: i den totala självutgivande kärlekens offer, på ett eller annat sätt.

     Den stora faran är att göra eukaristin till rutin, till något ofarligt som bara ger lite högtid och stämning åt tillvaron. Det är farisernas och de frommas stora  och ständigt återkommande frestelse. ”Mitt ibland er står en som ni inte känner!” (Joh 1:26). Johannes Döparens ord till dåtidens fromma har evig giltighet. Det finns alltid en fara att man vänjer sig så vid Guds helighet, att den inte längre bränns. Korset kan bli ett vackert smycke, gärna prytt med lite extra lull-lull. Jesus kan oskadliggöras liksom hans utgjutna blod och utgivna kropp i eukaristin. Därför behöver vi det handfasta tecken som fottvagningen är. Vi behöver ruskas om. Vi behöver göra något extra ibland för att visa att vi vill följa Jesus. Tänk om någon gick ut och tvättade den hemlöses fötter som brukar hålla till här på Götgatan – eller han kanske hellre vill ha ett vänligt ord eller en sillsmörgås. En from kvinna sade till mig att hon på väg till mässan alltid brukade förhöra sig med honom hur det stod till och sticka till honom något. Ibland är ett ord, ett leende till dem som ingen ser på just det offer som Jesus kräver av oss för att vi skall visa att vi inte bryr oss vad folk tycker och tänker.

     Den heliga Margareta Maria Alacoque sade en gång att Jesus inte så mycket klagar över gudsförnekarnas synder som över likgiltighet och kyla hos sina troende. Vi behöver ibland en riktig huskur för att bli av med vår likgiltighet och låta hjärtats iskyla tina bort. De heliga tre påskdagarna är en sådan huskur, som Kyrkan erbjuder sina barn. Hon vet att vi har tendensen att bli ljumma och likgiltiga. Hon vet att vi ibland behöver leva oss in i Jesu offer och självutgivelse på ett ytterst påtagligt sätt. Liturgin under detta triduum ger oss denna möjlighet. Men det måste följas av fottvagningens liturgi i det vanliga livets alla olika omständigheter. Det finns överallt någon som väntar på oss för att få vår kärlek och omtanke. Det finns många kalla, smutsiga och sårade fötter att tvätta. Vi ser dem ofta inte. Ingen vill visa upp sina fötter. Men när vi får del av Jesu kärleksfulla blick genom eukaristin kan vi mer och mer lära oss att upptäcka de fötter som väntar på att tvättas, de händer som väntar på vårt  trofasta handslag, de ögon som väntar på vårt leende, de öron som väntar på våra tröstade ord. Mötet med Jesus i eukaristin ger oss del av allt som är hans. Ingenting vill han reservera för sig. Han är utgiven för oss, pro nobis.

+Anders Arborelius ocd