Adventsreträtt 17-18 dec. 2010
Vår Frälsares församling Malmö
Biskop Anders Arborelius ocd
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)
Fördedrag 1 Föredrag 2 Föredrag 3Föredraga 4Predikan Lördag Predikan 4 adv
Föredrag I
Vi börjar med att be om den Helige Andes ljus och ledning för denna reträtt som är en del av visitationen.
Herre Jesus Kristus. Sänd oss din Helige Ande att hjälpa oss att följa hans ingivelser och impulser, så att vi alltid kan leva till Faderns ära. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Advent är den del av kyrkoåret som har blivit mest accepterad av den svenska, folkliga fromheten. Mer än i andra länder är advent hos oss något viktigt, även för dem som kanske inte annars är så förtjusta i att gå i kyrkan. Besökare från andra länder är förvånade över att adventsstjärnan och adventsljusstaken lyser i nästan alla fönster, och de kanske inbillar sig att alla dessa människor är förbundna med Kyrkan och Kristus. Advent har fått en speciell ställning i Sverige men advent har också blivit en tid då man äter flera julbord och köper julklappar för en mängd pengar.
Advent har hos oss ofta förlorat sin prägel av att vara en tid för omvändelse och botgöring Advent är liksom fastetiden en tid för besinning och öken. Öknen är den andliga miljö som är typisk för advent. Johannes Döparen, som möter oss i läsningarna, vill locka oss ut i öknens karga enkelhet och tystnad. Det är lite svårare för människor här i Sverige att ta till sig denna aspekt av advent, eftersom man här mer tänker på det som är mysigt och stämningsfullt.
I början av en reträtt och en visitation är det viktigt att tänka på omvändelse, ny början eller öken för att återvända till det begreppet. Det är i öknen vi väntar på Jesu ankomst. Vi vill bli befriade från onödigt bagage. Vi vill gå ut i ensamhet, tystnad och stillhet för att förbereda oss på det stora under som julen är. Johannes Döparen är den figur som kan hjälpa oss att förstå vad advent är: en tid av väntan och längtan efter att Jesus skall födas. För att vi skall kunna ta emot detta budskap, denna gåva som Jesu ankomst till världen är, måste vi tömma oss på allt det onödiga, göra avkall på mycket som binder oss, göra oss fria för att vi verkligen skall kunna ta emot och fira julen på ett riktigt sätt. Man hör ofta människor säga, att nu under advent har de tagit ut julen i förskott. När julen kommer faller allt platt till marken. Men den sista veckan i advent är Guds speciella gåva till oss. Vi får då på ett djupare plan vända åter till Jesus Kristus och ta emot honom.
I liturgin ber vi: ”Herre, vänd ditt ansikte till oss och ge oss din frälsning”. Det är en typisk adventslängtan och adventsbön. För att vi skall kunna omvända oss till Jesus Kristus och ta emot honom måste Herren vända sitt ansikte till oss. Ibland är det bra att tänka på omvändelsen i detta perspektiv. Det är inte bara vi som av egen kraft och ansträngning vänder om, utan det är vi som ber Herren att vända sitt ansikte till oss och lysa upp vårt liv. Omvändelsen är nåd, Guds verk i oss. Vi kan inte producera omvändelse av egen kraft, utan det är en nåd och gåva vi får. Detta bönerop, ”Herre, vänd ditt ansikte till oss och ge oss din frälsning”, kan hjälpa oss under den sista veckan av advent att göra advent till advent, till det som advent verkligen är. Det är i första hand Guds verk, Guds nåd, Guds ansikte, som är vänt mot oss för att vi skall kunna vända oss till honom. Guds ansikte lyser alltid över oss, strålar över oss och belyser oss med sin nåd. Herren är alltid vänd till oss.
Men vi är ofta bortvända från Gud eller har uppmärksamheten på något annat. Omvändelsen är i första hand Guds verk i vårt liv. Det är Gud som kommer in och belyser oss med sin nåd och sin kärlek. Vi låter honom lysa upp vårt liv. Vi låter Gud betrakta oss och se på oss med sin nåd och sin kärlek för att vi skall kunna ta emot frälsningen. Annars blir omvändelsen bara en tom föresats. Jag tänker då, att nu skall jag omvända mig och sluta röka eller något annat. Men det blir inte det djupa mötet med den levande Guden. Det blir som med de nyårslöften vi har glömt efter några dagar. Så är det när vi ser på omvändelsen som vårt verk. Man ger då sina föresatser: ”Jag skall gå mer i kyrkan. Jag skall be mer.” Det är goda intentioner, men den djupa omvändelsen är att låta Gud själv komma in i vårt liv, så att allt vad vi säger, tänker och gör blir präglat av Guds närvaro. Det är denna form av omvändelse som advent vill hjälpa oss att ta emot. Omvändelsen är inte i första hand något vi gör, utan det är något vi låter ske. Vi ber att Gud vänder sitt ansikte till oss, ser på oss, lyser upp oss, förvandlar oss. Och då kommer det andra att ske av sig självt. Vi följer de impulser som Guds Helige Ande vill ge oss. För att kunna gör det måste vi låta Guds ansikte lysa upp oss. Vi måste ha beredvilligheten, viljan att låta det ske.
Då blir en annan av adventstidens typiska personer också så viktig: Jungfru Maria. Man brukar säga att det är Johannes Döparen och Jungfru Maria som är de personer som präglar advent, i läsningarna i liturgin men också i den inre sfären. Johannes Döparen är den botfärdige predikanten i öknen som ropar på omvändelse. Jungfru Maria är den som i stillhet inväntar Guds ankomst och med beredvillighet tar emot den i sitt liv. Advent är en kombination av dessa båda grundhållningar. Maria hjälper oss att få öppenheten, beredvilligheten att ta emot Guds gåva i vårt liv. Det är därför vi alltid behöver Maria, även när det inte är advent.
Johannes Döparen skall hjälpa oss att hitta vår andliga miljö i advent. Öknen kan tyckas vara något främmande för oss svenskar i advent. Hos oss är det snö och kallt i advent. En gång var jag i Guatemala i Latinamerika under advent. Där var det lite lättare att erfara och uppleva advent på det typiskt evangeliska sättet. Vi är så vana vid att det skall vara mörkt och kallt i advent. Vi gör det mysigt för oss och bakar pepparkakor. Det är så mycket annat som kommer in och kan överskugga den karaktär, som advent har av bot och omvändelse, något vi inte behöver vara rädda för. Det underbaraste som finns är att Gud kommer in i vårt liv och för oss ut i öknen. Öknen är den plats där Gud skall tala ljuvliga ord till det djupaste inom oss. Vi får lämna det alldagliga, julstressen och allt det andra som lätt kommer in under adventstiden. Någon sade lite uppgivet att advent är den mest materialistiska av alla tider, då man skall äta julbord och köpa julklappar. Det ursprungliga budskapet i advent kan lätt gå förlorat. Men kom ihåg att omvändelsen alltid är en gåva och en nåd. Vi får låta den ske. Vi får låta Guds ansikte lysa över oss och förvandla vårt liv. Vi måste låta Gud komma in i vårt liv.
Det är här Marias inre hållning kan hjälpa oss. ”Må det ske med mig som du har sagt”. ”Jag är Herrens tjänarinna”. Vi får förflytta tyngdpunkten från jag till Du. Du, Herre, vänd dig till mig och lys upp mitt liv. När vi hör Jesus tala om omvändelsen, måste vi göra en logisk kullerbytta och komma ihåg att i första hand är det Gud som vänder sig till oss för att vi skall kunna ta emot honom. Det är en radikal omvälvning i vårt liv att låta Gud få huvudrollen i vårt liv, så att vi låter honom handla, låter honom tala till vårt hjärta, låter honom hålla oss i sin hand. Det låter mycket enkelt. Men det fordras ofta ett helt livs satsning att våga ge Gud den första platsen i mitt liv, att mer låta honom bestämma vad som är viktigt, vad livet går ut på, vad jag ägnar mitt liv, min kraft, mina pengar åt. Det man vanligen menar med omvändelse är något som märks i vårt liv, att vi ändrar beteende och tänkesätt.
Men omvändelsen kommer alltid av att vi låter Gud komma in i vårt liv på ett ännu djupare sätt. Det är alltså i första hand inte en mänsklig ansträngning utan en nåd. ”Allt är nåd”, sade den heliga Thérèse av Lisieux (1873-1897). Det är speciellt viktigt att komma ihåg det när vi talar om omvändelsen, eftersom vi ofta är rädda för omvändelsen. Vi tror att vi skall anstränga oss och göra en mängd bra saker. Då håller det inte. Men det är Guds nåd som skall skaka om oss och förvandla oss. När vi hör detta budskap gäller det inte bara oss som personer utan även oss som gemenskap, församling och Kyrka. Vi måste låta Guds mysterium, Guds verklighet, Guds närvaro, genomsyra också vårt liv som Kyrka, som församling, som gemenskap. Vi måste ge Gud det utrymme som han har rätt till.
Ibland frågar jag människor varför de går i mässan. De säger ibland att de kommer för det är stämningsfullt. Det är inte så många som säger att de kommer för Guds skull. Det är mycket viktigt att vi blir medvetna om att i sista hand är det inte för vår egen skull vi går i kyrkan utan det är för att ge Gud det lov och pris som tillkommer honom. Sedan är det en annan sak att vi också får något, men det viktiga är att komma ihåg att det är för Guds skull. Gud är viktig i vårt liv. Det är vårt sätt att visa honom vår vördnad och vår kärlek. Vi får överlåta oss till honom. Då blir det också något helt annat att delta i liturgin, att komma till kyrkan än att tänka på vad vi får ut, vad det ger oss. Det är en risk för oss som är präglade av konsumismens ideologi, som hela tiden ser på tillvaron som konsumtionsprodukter som vi konsumerar. Ibland får man höra människor säga att de går i kyrkan för att tillfredsställa sina andliga behov.
Nej, vi går i kyrkan för att tillbe och förhärliga Gud och ge honom den lovprisning och den tillbedjan som tillkommer honom. Det ger samtidigt en stor andlig frihet. Man behöver inte hela tiden tänka efter hur det känns, vad vi får ut, utan vi är där för att ta ut evigheten i förskott, ta del av den lovprisning, det förhärligande som det eviga livet är. I evigheten skall vi se Gud sådan han är. Här ser vi honom bara i trons dunkel, men det är en lika verklig närvaro, ett lika äkta möte med Gud, men under trons gestalt. Då blir det också naturligt att det är Gud som får prägla vårt liv, vårt sätt att tänka, handla och arbeta. Gud vill förvandla allt i vårt liv, vare sig det är vårt personliga liv, församlingens liv eller kyrkans liv.
När vi verkligen ger Gud denna huvudroll i vår existens, då förändras mycket. Det kan vara bra att tänka efter vad det är som behöver förändras i vårt liv, i församlingens liv. Det kan vara själviska beteenden. När vi tänker på omvändelsen, tänker vi ofta på vad det är vi skall ändra. Men vi glömmer bort vem det är som skall förändra oss, att det är Gud och hans närvaro, att vi inte själva klarar av det. Vi vet hur det är med nyårslöften. I advent blir det ofta julbord, men egentligen är advent öknens tid. Om vi skall ut i öknen är det så mycket onödigt bagage vi inte tar med oss. Vi tar med oss vatten och den föda vi behöver, det nödvändiga. Vi behöver inte så mycket onödigt.
Det första, när vi går in i advent och denna reträtt och visitation, är att vi håller oss till böneropet ”Herre, vänd ditt ansikte till oss och ge oss din frälsning”. Då börjar saker och ting redan förändras. Då tänker vi inte så mycket på hur vi känner det, vad vi skall göra, utan vi tänker på Gud. Egentligen är det en självklarhet att allt i Kyrkan kretsar kring Guds närvaro Men så är det inte alltid för oss. Det finns så mycket onödigt bagage som kommer in och hindrar oss att ta emot Gud. Vi behöver tänka efter vad vi kan undvara. Vi kan gallra ut en del och allt kan falla på sin plats. Det är meningen med en visitation att allt skall falla på sin plats, eftersom Guds ljus lyser upp hela verkligheten. Vi ser att en del inte var så viktigt, men däremot annat var det.
Då behöver vi komma in i den mariala hållningen, Jungfru Marias hållning. Hon säger hela tiden: ”Må det ske med mig som du vill och ej som jag vill”. Bara det är en total omvälvning, för vi styrs ofta, som Johannes av Korset (1542-1591) säger, av våra aptiter, våra begär. Vi vill att det skall vara på ett visst sätt både där hemma i köket och i kyrkan. Vi vill att folk skall vara på ett visst sätt och säga och göra vissa saker. Men låter vi Guds ansikte lysa över oss, då är det detta som är det viktiga. Då faller allt på ett naturligt sätt på sin plats, när vi både som enskilda och som gemenskap låter Guds ansikte lysa över oss och låter oss belysas av denna kärlek. Vi måste ta till oss Jungfru Marias hållning, annars kan Gud se på oss hur mycket som helst, men vi tänker bara på andra ting. Vi behöver, som någon sade, sola oss i Guds närvaro. Det kan vara en bra bild. Det är mörkt. Vi lever i trons mörker, men Guds sol och kärlek belyser oss. Då gäller det att ta emot den och låta den tränga in för att vi skall förvandlas av den.
För att detta inte skall vara alltför abstrakt tänker jag också ge några konkreta andliga råd. Det viktiga för oss, när vi lever som kristna, är att bli kvar i Guds närvaro, att vi övar upp erfarenheten att vi alltid lever i Guds närvaro, att Gud alltid ser på oss med kärlek, att vi aldrig är utan honom, oavsett om vi känner det eller inte. Vi måste vänja oss av med att tro att det skall kännas på ett visst sätt och istället ta emot trosverkligheten att vi faktiskt redan lever i Guds närvaro. Gud har blivit människa och levt med oss för att vi i vår tur alltid skall få leva med honom. Gud kommer ner, blir en av oss för att dela med sig av sin verklighet till oss. Vi lever ständigt i Guds närvaro. Den kristna mystiken betonar detta.
Livet i Guds närvaro är något vi kan öva upp, så att vi inte delar upp tillvaron i en liten from bit och en stor ofrom bit, utan förstår att vi, vare sig vi arbetar, sitter på bussen, lagar mat, vare sig vi är på gott humör eller dåligt humör, lever i Guds närvaro. Hans ansikte är alltid vänt till oss. Han vill alltid ge oss sin nåd, kärlek och förlåtelse för att vi skall ta emot den. Vi måste öva upp den förmågan. Det sker varje gång vi ber, varje gång vi medvetet tänker på Gud. Men det finns också blinda fläckar i vårt liv där vi inte är medvetna om att vi lever i Guds närvaro. Så kan det vara med vårt arbete. Varför arbetar vi? Jo, för att förhärliga Gud, även om arbetet i sig inte tycks ha så mycket med Gud att göra. Men vi är ändå Guds medarbetare i skapelseverket för att han skall bli alltmer förhärligad. Även vår fritid är till för att förhärliga Gud. När vi äter, handlar, åker buss lever vi, oavsett hur vi känner det, i hans närvaro. Vi måste påminna oss om det.
Vi blir ofta påminda genom yttre tecken på väggen där hemma eller i kyrkan, t.ex. en from bild. Men när vi går på sta´n är det lite svårare. Men vi ser ju hela tiden Guds avbild. Varje människa är Guds avbild. De påminner oss om Gud. Men ofta tänker vi inte på det. Vi tycker att vissa människor är besvärliga och andra gulliga. Vi tar inte emot människan som det hon innerst inne är, som Guds avbild som påminner oss om Gud, utan vi delar in människorna i dem som är gulliga eller besvärliga. Vi utgår från vårt sätt att uppfatta dem och inte som skapade av Gud till hans namns ära och till hans avbild. Här har vi mycket att lära oss, så att vi verkligen vågar se på vår nästa som Guds avbild. Då får vi en annan relation till varandra. Vi har lättare att stå ut med de besvärliga människorna och blir inte så bundna vid de gulliga. Vi blir fria att se på dem med Guds ögon. Det gäller också oss själva. Hur ofta tänker vi på oss själva som Guds avbild? Många människor har en dålig självbild. Det kan vara svårt att acceptera att Gud av all evighet har förberett mig till sitt unika mästerverk som i all evighet skall förhärliga honom. Jag får se på mig själv som Guds avbild. Jag själv påminner om Gud genom mig själv. Jag är skapad för att förhärliga Gud.
Att alltid leva i Guds närvaro och se på varandra och sig själv som Guds avbild är det konkreta andliga råd jag vill förmedla. Att leva efter det kan förändra ert personliga liv och det förändrar livet i församlingen, när man vågar se på varandra som Guds avbild. Det förändrar våra relationer till familjemedlemmar och arbetskamrater. Då ser vi mer Guds närvaro, Guds sätt att komma till oss. Omvändelsen är att vi låter Gud vända sitt ansikte till oss, att vi låter oss själva bli kvar i hans närvaro istället för att fastna i förutfattade meningar om andra och inte ser det teologala perspektivet, där vi styrs av tro, hopp och kärlek istället för av känslor och uppfattningar. Jag tänkte att vi medvetet skall börja denna reträtt och visitation med att leva i Guds närvaro. Då kan vi märka att vårt personliga liv får ett större djup. Också vår gemenskap med dess onödiga små svårigheter kan fördjupas. Vi får se att nu ser Gud på oss med stor kärlek och belyser oss alla. Jag är skapad till Guds avbild men också alla de andra. Då får vi det djupperspektiv på livet och tillvaron som är så viktigt både i varje människas personliga liv och i gemenskapens liv. De flesta svårigheter beror på att man inte riktigt gör det. Det finns så många andra ting som kommer emellan. Därför skall vi försöka bli kvar i öknen där bara Guds sol lyser hela tiden. Det finns ingenting som drar till sig vår uppmärksamhet. Om vi då kan bli belysta tillsammans med Jungfru Maria och Johannes Döparen blir det också en god adventstid. Vi har den sista veckan på oss att ta till oss
adventsbudskapet. Då blir också julen något annat. Då förändras allt och får ett större djup och en större rikedom. Därför ber vi till sist om den nåden.
Himmelske Fader. Du sänder din Son till oss. Hjälp oss att förbereda oss i bön, bot och omvändelse, så att vi verkligen kan ta emot honom som vår Frälsare, vår Herre, som Kyrkans Brudgum och Herre. Hjälp oss både som enskilda personer och som församling och gemenskap att öppna oss för att låta undret ske, så att Kristus verkligen kan bli vår Herre, som vi tillhör i liv och död. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Föredrag II
Herre Jesus Kristus. Du har kommit för att fördriva mörkrets makter och ge oss ditt ljus. Hjälp oss att ta emot hela din frälsning. Hjälp oss att låta oss befrias från allt som är ont och skadligt, från allt som hindrar oss från att leva i din efterföljelse och till din ära. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Innan vi går vidare måste vi repetera lite. I det andliga livet, i vårt kristna liv, måste vi ständigt återvända till ursprunget för att fördjupa oss och verkligen låta evangeliet tränga in och genomsyra oss. I förra föredraget slutade vi med ett andligt råd. Vi måste ta till oss det på nytt: att vi ständigt lever i Guds närvaro, att Gud som har skapat oss och vill frälsa oss i Kristus ständigt är med i vår tillvaro, att han ständigt ser på oss med kärlek för att befria och frälsa oss. Det skapar en atmosfär, en miljö, ett sätt att leva, tänka och handla. Rent spontant tänker många människor att Gud är långt borta. Gud är i himlen och vi är på jorden. Men Gud är överallt. Allt skapar han. Allt håller han vid makt. Allt vill han frälsa.
Det betyder att allt i vår tillvaro relaterar till Gud. Ingenting är likgiltigt utan allt kan hjälpa oss att komma Gud närmare. Vi kan också nå honom tvärs genom allt i vår tillvaro. Vi tänker ofta att det är när vi är i kyrkan och när vi ber som vi kommer i kontakt med Gud. Men även när vi arbetar, när vi går och handlar, när vi har fritid, vare sig vi är på gott eller dåligt humör, vare sig vi är friska eller sjuka, lyser alltid och överallt Guds närvaros sol över oss. Det betyder att han alltid vill ge oss sin kärlek, nåd och hjälp. Vi kan alltid ta emot honom. Jag nämnde hur viktigt det är att se på vår nästa och också oss själva som Guds avbild. Vi finns till för att Gud vill att vi skall finnas till. Någonting i oss pekar alltid tillbaka på Gud. Vi kan påminna varandra om Gud. Ibland har vi en tendens att se på varandra som störningsmoment. När vi kommer till kyrkan finns det ofta någon som stör oss. Barnen skriker. Det kan vara någon som prasslar med papper. Likadant är det på vår arbetsplats. Vi har en tendens att mer se på varandra som störningsmoment än som en påminnelse om Guds närvaro. Därför är den teologala grundattityden så viktig.
Vi styrs av tro, hopp och kärlek i allting. Vi har fått de teologala dygderna. Vi kan tycka att ordet dygd låter lite gammaldags. På latin säger man virtus och på grekiska dynamis. Vi har genom vårt dop fått en inre dynamik som gör att vi kan relatera till Gud i tro, hopp och kärlek. Den grundattityden präglar hela vårt liv. Ingenting är helt likgiltigt. Allt har en relation till vårt liv i Guds närvaro. I adventstiden kan vi på ett mer intensivt sätt leva detta liv. Vi skall gå ut i öknen. Öknen är den tid då Kyrkan firar advent. Vi går ut med Johannes Döparen i öknen, där Guds kärlekseld förtär allt som strider mot honom. Allt onödigt bagage måste vi lämna ifrån oss för att ta emot Guds nåd och kärlek. Först tycker vi att öknen är besvärlig och tung. Vi känner törst och värme. Det är tungt för att vi skall koncentrera oss på det nödvändiga, på Guds närvaro.
Därför är adventstiden en tid där vi behöver hjälp av både Johannes Döparen och Jungfru Maria. Vi behöver Johannes Döparen för att ta på oss ökentillvaron i bot, omvändelse och ny början. Men adventstiden är också Jungfru Marias tid. Hon väntar på att få föda Frälsaren. Hon hjälper oss att leva i längtan efter barnets ankomst. Ingen längtar så intensivt som hon efter att Jesus skall födas. Hon bär Jesus i sin egen kropp. Jungfru Maria symboliserar hela Kyrkan som längtar efter Jesu ankomst. Vi måste också leva oss in i Marias längtan och hopp för att vi skall kunna ta emot Jesus till jul.
Då följer det nästan automatiskt att mycket av det som är oviktigt försvinner. Vi inriktar vår själ, vår blick, vår tid på huvudsaken: Guds närvaro i vårt liv, att Gud kommer till oss i Jesus Kristus. Då får vi också perspektiv på tillvaron. Vi hakar inte upp oss på det som är oväsentligt. Vi skalar bort det som vi inte behöver. Vi fastnar lätt i detaljer. Vi samlar på oss för mycket bagage, både i ägodelar, tankar och drömmar. Därför är det så viktigt att vi besjälas av längtan efter att barnet skall födas, att Jesus skall komma in i vårt liv eller för att använda Höga Visans språk: Bruden som längtar efter Brudgummen, Kyrkan som längtar efter Herren. Brudgummen skall komma och befria henne från syndens slaveri.
Allt detta gäller både mig som person och församlingen, Kyrkan, som gemenskap. Det är både jag och min gemenskap som måste ut i öknen för att renas och helgas, för att Guds kärlekseld, den Helige Ande, skall bränna bort allt det som hindrar oss att gå i Jesu fotspår, befria oss från fångenskapen, slaveriet under mörkrets makter. När vi hör detta tycker vi att vi är någorlunda goda och fromma och inte har något med den onde att göra och vår församling är ju inte någon rövarkula. Men den onde brukar ofta mycket mer list hos oss. Katarina av Siena (1347-1380) hade en vision där hon såg hela staden Siena. Alla de demoner hon såg var inte vid bordellerna och krogarna utan de var vid klostren och kyrkorna. Där kan de ställa till ännu mer, ofta genom småsaker.
Johannes av Korset har en mycket vacker och talande bild av oss som en fågel. En fågel skall ju flyga upp i skyn för att lovsjunga Herren. Men om fågeln är bunden kan den inte flyga. Då spelar det ingen roll om fågeln är bunden av en tjock kedja eller en liten sytråd. Kedjorna är de stora, svåra synderna. Men sytrådarna är de små obetydliga bindningarna. Det är antipatier, förtal och skvaller, allt det som lätt smyger sig in också i de fromma miljöerna, det som gör att det blir lite dimmigt mellan människor. Det som någon sade för trettio år sedan i syföreningen minns man fortfarande. Det är bindningar, antipatier som vi så lätt fastnar vid. Därför måste vi klippa av sytrådarna. Wilfrid Stinissen säger att vi alltid skall ha med oss den lilla saxen och klippa av tråden när vi upptäcker den. Det kan vara svårt att klippa av sytrådarna. Det är ofta de som bestämmer vårt sätt att tänka och leva. Vi är bundna positivt vid vissa saker och vanor. Och så har vi de negativa tankarna. Vi undviker vissa människor. Under en reträtt är det viktigt att tänka efter vilka mina sytrådar eller kedjor är. Det är därför biktstolarna står på vid gavel under advent. Där kan vi bli befriade från både de tjocka kedjorna och de tunna sytrådarna. Ibland är det besvärligast att bli av med sytrådarna, speciellt i de fromma miljöerna. Thérèse av Lisieux, som är kyrkolärare, berättar att det i hennes kloster fanns en syster som hade hand om linneförrådet. Man kan tycka att det var en god och anständig uppgift. Men för henne hade det blivit ett kungarike där hon styrde med järnhand. Alla som skulle hjälpa till fasade för det. Örngotten skulle vara veckade på ett visst sätt.
Även goda uppgifter kan göra oss till slavar under oss själva och våra egna önskningar. Därför måste vi under denna adventstid upptäcka vad det är som binder oss. Vad är det som fängslar mig? Vad är det som gör att jag inte är fri? Här älskar den onde att hjälpa oss att hitta på nya sytrådar. Vi kan tycka att det handlar om något oskyldigt som egentligen inte är någon synd. Men om vi är bundna vid alla dessa sytrådar är vi inte fria. Då kan inte Gud använda oss. Då styrs vi mer av sytrådarna än den stora önskan att skynda Brudgummen till mötes och ta emot Jesus i hans fulla glans och härlighet. Katarina av Siena såg hur demonerna gladde sig när de såg att det också i klostren och i församlingarna fanns så många sytrådar som band själarna, så att de inte kunde flyga upp i helig tjänst och lovsång inför Gud. Jag får tänka efter vad för sytråd jag har, vad det är som binder mig och vad är det som gör att det blir svårt mellan oss människor. En är bunden vid en kanna och någon annan vid något annat och så är striden i full gång. Det är en oerhörd befrielse när det går upp för oss att vi har saxen för att klippa av trådarna. Ibland är trådarna envisa. Då får man klippa flera gånger.
Det första steget är alltså att bli uppmärksam på att vi ständigt lever i Guds närvaro och att Gud förväntar sig att vi besvarar hans kärlek och hans gåva. Gud ger oss allt genom sin nåd. Han vill frälsa oss. Han vill göra oss heliga. Han vill, som man säger i Östkyrkan, gudomliggöra oss. Men han kan inte göra någonting om vi inte säger ja. Här ser vi människans frihet, en gåva vi har fått som gör att vi är lika Gud. Friheten är en del av vår verklighet som Guds avbild. Gud tvingar oss inte att klippa av trådarna. Gud tvingar oss inte att öppna vårt hjärta för honom. Men han gör allt för att dra oss till sig, för att övertyga oss, för att visa oss sin kärlek.
Vi måste ständigt växa in i grundhållningen av mottaglighet, foglighet och beredvillighet. Det såg vi i Jungfru Maria. Hennes fiat-hållning är hela Kyrkans grundhållning. På latin talar man om fiat. På svenska behöver vi en hel menig för att uttrycka vad det vill säga. ”Må de ske med mig som du har sagt” eller ”Låt din vilja ske”. Det blir lite enklare när vi använder ordet fiat. Egentligen är det samma sak som ligger i det hebreiska ordet amen. Vi säger ofta amen, men tänker kanske inte alltid på vad ordet innebär. Det är ett hjärtats instämmande i allt det som Gud är och vill göra. Det är det viktigaste ordet vi har i liturgin. Man säger ibland att före konciliet var lekmännens enda uppgift att säga amen. Det låter som lite, men egentligen är det något stort. Det är det som Maria gör på hela mänsklighetens vägnar vid bebådelsen. Hon säger: Amen, fiat, låt det ske som du har vill. Herre jag står till din tjänst. Fiathållningen är den kristna grundattityden, som uttrycker djupet i människans frihet. Gud vill göra allting för oss. Han vill frälsa oss. Han vill bli människa för vår skull. Han vill heliggöra oss. Han vill ge oss del av sin himmelska härlighet. Men han väntar på vårt fiat, vårt ja.
Den helige Bernhard av Clairvaux (1091-1153) har skildrat bebådelseögonblicket på ett mycket talande sätt. Han säger att det är som om hela skapelsen höll andan. Alla som har levt före och efteråt väntade på Marius ja-ord. Skall nu frälsningen bli möjlig? Skall hon som har fått Guds uppdrag att på hela mänsklighetens vägnar ta emot Frälsaren säga ja eller nej eller mja. I Sverige säger vi ofta varken ja eller nej. Speciellt vi svenskar, brukar man säga, vill inte gärna säga nej. Därför säger vi ibland ingenting. Vi vill inte heller säga direkt nej till Gud. Men i morgon skall jag försöka be lite mer, då skall jag omvända mig. När jag blir pensionär skall jag få tid att gå i kyrkan och läsa Bibeln. Men då kastas man in i allt möjligt: barnbarnen, kurser och dagverksamheter. Då blir det ännu mindre tid. Vi har en tendens att skjuta upp omvändelsen och hålla den borta från oss.
Fiathållningen är så viktig både från personens sida och från Kyrkans och gemenskapens sida - att vi verkligen vill ta emot Gud i vårt liv, att vi vill att hans härlighet, kärlek och sanning skall stråla fram. Allt i Kyrkan syftar i sista hand till att förhärliga Gud. Tillsammans har vi uppgiften att ta emot Gud i vårt liv och låta oss frälsas för att ge honom den tillbedjan och det förhärligande som tillkommer honom. Allt är hans gåva och hans nåd. Men han väntar spänt på om vi skall säga ja eller inte. Varje gång vi säger amen i liturgin övar vi in detta svar. Oftast säger vi amen rent automatiskt. Men vi behöver lägga ner hela vår själ i det lilla ordet. Vi kan tänka på Marias fiat vid bebådelsen och Jesu ord ”Fader ske din vilja”. När Gud själv blir människa i Jesus Kristus måste också han bejaka Faderns frälsningsvilja. Jesus bad i Getsemane: ”Inte min vilja utan din”, fastän det var en kamp för honom.
För oss kan det också vara en kamp, innan vi kan säga ja och amen i livets svåra och smärtofyllda stunder. Det är inte så lätt att säga ja till Gud, och därför måste vi unna oss tid, väntetid, innan vi av hela hjärtat kan säga:” Ja, Fader, ske din vilja och inte min”. Gud vill ha vårt fria ja. Det största vi kan ge Gud är att vi av egen fri vilja kapitulerar för hans vilja, att vi överlåter oss. I mystiken använder man olika begrepp för denna kapitulation.
Något av kapitulation sker också mellan oss människor, t.ex. i ett äktenskap, där man säger ja till varandra, fastän man egentligen inte känner varandra. I början tror den som gift sig ha funnit en drömprins eller en drömprinsessa. Man har en idealiserad bild av varandra i förälskelsen och ser bara det goda och det fina. Därför vågar man säga ja. Men i och med att man säger ja, har man sagt ja också till baksidan, också till det svåra och jobbiga och det som man inte riktigt visste från början. Det kan vara svårt att acceptera att det ja man säger, vare sig det är till Gud eller till sin nästa i äktenskapet, är ett löfte om egen trohet och trofasthet, fastän man inte förstår allt. Vi vet inte heller allting. När vi döps vet vi ingenting, då är vi för små. Vid konfirmationen eller om vi prästvigs eller vigs till ett klosterliv säger vi ja. Men säger vi vårt ja i tro? Vi vet ju inte hur vårt liv kommer att bli. Ändå måste vi våga säga ja.
Det är något av det svåraste av allt för människor i vår tid att våga säga ja till Gud och en annan människa. Men det är egentligen det enda som kärleken fordrar. Om vi älskar Gud, bejakar vi honom i allting, även om vi inte förstår alla sammanhang. Gud ser ju allt. För Gud är allt lika närvarande. Gud har hela horisonten och hela perspektivet, men vi ser bara en liten del av vägsträckan. Och ändå förväntas vi säga: ”Ja, Herre, ske din vilja, inte min”. Därför ligger det också något stort och oerhört i människans förmåga att säga ja till Gud eller någon annan människa. Det är övermänskligt. Det är nåd. Man försöker hjälpa konfirmanderna att förstå hur viktigt det är att de, fastän de inte förstår allt och inte vet vad som skall komma, lovar att vara Jesus och hans Kyrka trogna till sitt sista andetag. Sedan upprepar man i en vigsel, i en prästvigning, i en ordensvigning detta ja på ett annat sätt och på ett annat plan. Men vi har alla genom vårt dop redan sagt vårt ja till Gud.
Vår mänskliga storhet ligger i att vi faktiskt kan vara ett eko av Guds ja till mänskligheten. Hela det gamla förbundet skildrar Guds ja till en mänsklighet som hela tiden gör motstånd. Vi skulle kunna sammanfatta hela det gamla förbundet med detta förhållande. Gud ingår ett förbund, säger ja till detta folk, och människorna i folket är först glada och tacksamma, men sedan går de sin egen väg och gör något annat.
Det är något liknande i vår historia. Vi har sagt ja i vårt dop. Men ofta vacklar vi lite hit och dit. Vi går liksom på en smal lina och försöker hålla balansen. Ibland ramlar vi av. Ibland ramlar vi ner. Men vi har sagt vårt ja och det är det som leder oss vidare genom livet. Samtidigt vet vi att i sista hand är det Guds nåd, Guds hjälp, Guds försyn, Guds godhet som hjälper oss att vara trofasta. Vi måste insupa Guds närvaro i vårt liv och ta till oss all den hjälp vi får. Vi får oändligt mycket mer hjälp än vi förstår, inte minst genom varandra.
Kyrkans idé bygger på att vi förmedlar Gud till varandra. Ibland är det bra att tänka på, när vi sitter i kyrkan och är förströdda, irriterade eller på dåligt humör, att tron går från den ena till den andra, även till dem som jag inte älskar till 100 %. Vi får lita på att trons, hoppets och kärlekens gåva förmedlas från människa till människa. Vi kan tänka efter hur vi själva har kommit till tro. Det är inte genom mobilsamtal och SMS direkt från vår Herre, utan det är i första hand genom människors förmedling som vi har vuxit in i Kyrkan. Det kan vara enskilda präster, ordenssystrar, lekmän eller familjemedlemmar som har bildat ett nätverk och förmedlat tron i vårt eget liv. De har gett oss inspiration, förmedlat Guds kärlek, tro på honom och hopp.
Även de som vi har tyckt vara jobbiga har hjälpt oss inse att vi tar emot korset. De som vi tycker har gjort livet tungt och svårt för oss finns också i kyrkan. Vi ger varandra också en del av korset. Lidandet fattas aldrig i vårt liv. Med bästa vilja i världen kommer vi aldrig att undgå att tillfoga varandra lidande. Vi behöver bara tänka på våra familjer. Vi har fått mycket kärlek av våra föräldrar. Men de har också tillfogat oss lidande och sår. Hur mycket man än älskar varandra kommer man ändå att såra varandra. De såren är djupast. De som står varandra nära sårar varandra mest. Vi kan stå ut med om någon är oförskämd mot oss på bussen, men en människa som står oss nära sårar oss mer. Vi har ibland lite svårt att förstå att det ingår i Guds fostran, i hans tuktan, att vi också tillfogar varandra sår, att vi också räcker korset till någon. Jag räcker korset till någon genom att vara oförskämd. Det berodde troligen inte på att jag hade avsikten att vara oförskämd, utan jag hade kanske ont i huvudet eller var överansträngd. Det är sällan någon planerar i flera månader att vara oförskämd eller såra någon, utan det beror ofta på sekundära orsaker. Man kanske hade magont. Vi har lättare att förstå orsakerna när det gäller oss själva.
Men när vi blir sårade av någon kan vi medvetet tänka: ”nu gav han eller hon mig Kristi kors”. Då blir det också något som hjälper oss att gå i Jesu fotspår. Om någon reagerar med en vass replik som sårar mig rakt i hjärtat, får jag försöka se att detta är mitt sätt att delta i Kristi kors för världens frälsning. Tänk om vi kunde ha en sådan reaktion istället för att reta upp oss för att någon var oförskämd mot oss för trettio år sedan. Vi har säkert alla varit med om något liknande eller varit skyldiga till det. Ibland är det svåraste av allt att förlåta sig själv. Det är därför vi behöver biktstolorna, vars dörrar nu står på vid gavel, för att vi skall bli av med allt ingrott som gör att vi inte klart kan se, att det är Kristi kors som möter oss i de sår och nålstygn som vi människor alltid kommer att tillfoga varandra, speciellt när vi står varandra nära. Då förväntar vi oss mer kärlek än i charkuteriaffären eller på den nya Triangelstationen. Vi kan stå ut med om någon där är oförskämd eller slår igen dörren i ansiktet på oss.
Om någon, som står oss nära sårar oss, skär det djupare, men det sker för att vi skall få en djupare delaktighet i Kristi kors och tro att Gud kan använda också detta för vår helgelse. Det är inte bara likgiltigt material utan det är en del av frälsningens verklighet. Ibland är det just det som hjälper oss att klippa av en viss bindning. De sår vi får drabbar oss ofta där vi är i behov av det. Någon säger kanske något ofördelaktigt om oss, t.ex. om vårt utseende om vi är fixerade vid det eller om vår fromhet om vi är fixerade vid den. Det är kanske just det vi behöver höra för att bli fria. Någon kanske säger att vi är snåla. Om vi svenskar är snåla, är det ju bra om någon säger det. Jag talade en gång med några norrmän som sade att vi svenskar är så snåla. Vi trodde ju att det bara är skottarna som är snåla! Det vi inte tycker om att höra är ofta något vi behöver höra. Det är viktigt att komma ihåg. Det gör ont. Men att det gör ont är ett tecken på att det finns något som behöver läkas. Föräldrar måste ibland säga jobbiga saker till sina barn och ibland måste barn också säga jobbiga saker till sina föräldrar. Så är det också i ett äktenskap, ett kloster eller en församling.
Men det måste ske av kärlek och då handlar det om det man tidigare kallade broderlig förmaning. Man säger något för att hjälpa en människa att klippa av sina trådar. Det är en av de största kärlekstjänster vi kan ge varandra men också bland de svåraste. Vi tolkar det ofta som inbiten kritik. Om man säger till mig att det verkar hela tiden som om jag vill ha en viss kanna, kan jag bli sårad av det. Jag tycker ju inte om kannan utan tycker till och med att den är ful. Vi är som kristna också kallade att hjälpa varandra genom att tillsammans gå Kristi väg. Det är lite svårare för oss i vår individualistiska tid. Vi talar gärna om mitt böneliv, mitt andliga liv. Men egentligen lever vi, som Thérèse av Lisieux säger, i Kyrkans hjärta. Vi måste hjälpa varandra att gå Kristi väg tillsammans. Det är kanske ännu svårare i våra församlingar där vi kommer från så olika kulturer och miljöer. Men det kan också bli lättare. Det är så vi får se på det. Då finns det många olika infallsvinklar. Den som kommer från Malta ser inte på verkligheten på samma sätt som den som kommer från Veberöd. De kan ibland kombinera och berika varandra. De som har bott i Veberöd hela sitt liv blir kanske berikade av det som de andra har upplevt på Malta eller i Sierra Leone. Men det kan också bli en krock. Är det Veberöd som gäller eller Sierra Leone? Skall det sätt man lever i Svedala gälla för hela Sverige? Men också i Svedala har man något att dela med sig. Våra församlingar är mycket viktiga också för samhället i stort som nu står inför en stor förvandlingsprocess.
Det är en stor glädje att få dela med sig och ta emot av varandra. Det är så den Katolska Kyrkan alltid har fungerat. Det skall inte ske på något konstlat sätt. Vi får tro att vi alla utifrån vår utgångspunkt har något att dela med oss av, men också något att lära oss av varandra. Om man kan hitta ett utbyte, en förmedling, fungerar Kyrkan och församlingen. Då fungerar också vi. Vi kan behöva tillskott från olika håll. Vi får bygga upp en andlig gemenskap där var och en får dela med sig av sina gåvor men också korrigeras av de andras gåvor. Att göra det är mycket viktigt men inte alltid helt lätt.
Grundtanken är att vi måste bottna i livet i Guds närvaro. Vi får lita på att hela vårt liv förflyter i Guds närvaro och att allt det vi hör och är med om kan hjälpa oss att komma Gud närmare. Vi får höra goda, fromma ting, men ofta får vi också höra svåra, tunga ting, som kan hjälpa oss att förstå att detta handlar om korset. När vi lever i Guds närvaro har vi en förmåga att se det som finns omkring oss som hjälp att komma vidare. De människor som finns i församlingen, även om vi inte har valt ut dem själva, har Gud satt där för att hjälpa oss att bli heliga. De behöver också mig. Även om jag är sur, kan jag hjälpa dem att komma Gud närmare. Vi måste lita på att Gud verkar i den värld som är vår. Det är där han stiger ner och blir människa, inte i en drömvärld, utan han stiger ner i vår öken, i våra omständigheter för att där visa oss sin kärlek. Vare sig det sker i korsets tecken eller uppståndelsens tecken, vare sig det sker på ett fint och kärleksfullt sätt eller ett mer tungt och smärtsamt sätt, är det Kristus som kommer in i vårt liv. Att våga tolka det som sker i detta ljus är mycket viktigt, men inte helt lätt. Då vi får nålstygnet eller törntaggen i vårt liv, får vi komma ihåg att det är en gåva från Kristus förmedlad av en kanske argsint person, som dock inte har planerat detta i åratal för att såra oss. I de flesta fall är det en spontan rektion som beror på någonting annat än mig. Men jag tror kanske att det är utstuderad ondska. I själva verket är det Kristi kors som kommer in i mitt liv.
Den sista accenten i detta föredrag är att vi behöver två egenskaper som vi kan lära oss vid krubban av oxen och åsnan. Det är ingen tillfällighet att det finns en oxe och en åsna vid julkrubban och inte en giraff och ett lejon. Åsnan finns där för envishetens och tålighetens skull. Åsnan lär oss att envist bli kvar vid krubban. Åsnan låter inte rubba sig. Vi står kvar vid krubban, blir kvar i Guds närvaro, vad som än händer, även om man drar i oss. Vi är som åsnan.
Hur är det då med oxen? Oxen står där och idisslar liksom korna. Efter reformationen, när Maria försvann från våra kyrkor, gav bönderna sin kor, som var det dyrbaraste de hade, namn som Stella och Rosa. Jungfru Maria blev liksom kvar i det fördoldas värld, i naturens och kulturens rike. Blommorna och korna fick Marianamn. Oxen talar om att vi skall idissla Guds ord och Guds godhet. Vi kan hela tiden upprepa orden ”Herre förbarma dig” eller ”Gud kom till min räddning”. Vi blir kvar envist och tåligt idisslande Guds goda gåvor. Denna ståndaktighet är så oerhört viktig i det kristna livet. Vi förblir kvar. Vi springer inte bort eller blir flyktiga. Vi förblir i Guds närvaro. Johannesevangeliet återvänder gång på gång till det lilla ordet menein, att förbli, stanna. Det kan vi lära oss av både oxen och åsnan. Vi måste bli kvar vid krubban, i Guds närvaro, i Kyrkans hjärta. Det är svårt för människor i vår tid, som springer hit och dit, till Willys och till Maxi. Människor som kommer till Sverige från andra länder och tidigare alltid gått i Katolska Kyrkan, springer till den ena kyrkan efter den andra. Förhoppningsvis kommer de tillbaka till Katolska Kyrkan igen. Ombytligheten och flyktigheten är kanske vår tids stora folksjukdom. Att bli kvar vid krubban, i Guds närvaro, i Kyrkans hjärta är så oerhört viktigt. Därför behöver vi både åsnan och oxen.
Vi ber om nådegåvan att bli kvar i Guds närvaro.
Herre Jesus Kristus, du har kommit till vår jord för att alltid bli kvar bland oss. Du är kvar i ditt heliga sakrament. Du är kvar i ditt ord. Du är kvar i vår nästa. Ja, du är kvar på så många sätt i vår värld. Hjälp oss att också bli kvar i dig, att hålla ut vid krubban, att bli kvar i din närvaro, att bli kvar i Kyrkans hjärta. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Föredrag III
Vi börjar med samma bön som tidigare.
Herre, vänd ditt ansikte till oss och ge oss din frälsning. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Som kristna är vi övertygade om att Guds kärlek och nåd ständigt strömmar in i vårt liv och att Gud ständigt är sysselsatt med oss. Det är Guds privilegium att han kan älska var och en av oss som om vi vore den enda. Han älskar oss på ett unikt och personligt sätt. Därför är varje människas andliga liv och böneliv något unikt, något som aldrig kan upprepas. Vårt fingeravtryck är unikt, hur många miljoner människor det än finns, är inga avtryck riktigt lika. Så är det också med vårt personliga förhållande till Jesus Kristus. Samtidigt har vi allting gemensamt i Kyrkan. Det underbara är att vi både är helt unika och samtidigt förenade till ett i Kristus och hans Kyrka.
Just denna paradox är så typisk för vårt katolska liv: att vi är unika, att ingen är riktigt som vi, men att vi ändå samtidigt är ett med alla andra i Jesus Kristus. Det som får Kyrkan att fungera är att vi delar samma tro, att vi liksom den helige Fadern och alla andra över hela jorden bekänner samma tro på Kristus och lever av den, men att vi lever den på ett unikt och personligt sätt. Jesus Kristus är vår Herre, vår Frälsare, vår Brudgum och binder ihop oss, och det som är vår personliga nådegåva berikar Kyrkan, gemenskapen. Det gäller att i alla kyrkliga sammanhang utnyttja att vi alla har något att tillföra, men att det måste slipas av i gemenskapen.
Det sker helt konkret i Kyrkan på de olika nivåerna. Vi får tillföra det som är vårt, det som Gud har gett oss. Samtidigt får det infogas och bli en sten i det andliga bygge där vi alla medverkar. Man brukar säga att det är det vigda ämbetets uppgift att se till att stenarna passar ihop. Var och en anser sig ofta ha något visst att tillföra och att andra måste rätta sig efter det. Men det andliga, det vigda, ämbetets uppgift är att se till att det går ihop. Det får förvalta den Helige Ande och hans sammanfogande kraft.
Andens uppgift är att förena andra med varandra. Så gör Anden redan i den heliga Treenigheten. Han är kärlekens band mellan Fadern och Sonen. Samma sak gör han i Kyrkan. Samma sak gör han i äktenskapet, i församlingen, i en ordenskommunitet. Han förenar andra med varandra. Anden vill alltså bygga upp det andliga bygget till Faderns ära i Jesus Kristus. I Kyrkan avspeglas ständigt Treenigheten. När det Andra Vatikankonciliet talar om Kyrkans mysterium sker det alltid i ljuset av Treenigheten. Treenigheten är en gemenskap i enhet. Gud är en till sitt väsen men tre till personerna. Det är Anden som binder ihop och förenar Fadern och Sonen till en oupplöslig enhet.
Samma uppgift i princip har Anden i Kyrkan. Vi som sitter här på reträtt är sammanfogade av Anden. Det är inte enskilda individer som har bestämt sig för att komma hit, eftersom de inte hade något annat att göra, utan det är Anden som har blåst in oss här för att vi tillsammans skall bli en bild av Kyrkan. Det är mycket viktigt att komma ihåg att det är Anden som får Kyrkan att växa och fungera och att Anden hjälper oss att upptäcka våra gåvor och vår delaktighet i Kyrkan. Det är inte vi som sitter och tänker efter hur vi skall bete oss, utan det är Anden som tillsammans med oss bygger upp det andliga byggnadsverk, som Kyrkan på jorden är, och alltid till Faderns ära. Det perspektivet är mycket viktigt att komma ihåg. I sista hand syftar allt i Kyrkan till att Gud skall förhärligas.
Vi går i mässan för att ge Gud den ära, det lov och pris som tillkommer honom. Det är en osjälvisk handling för Guds skull i första hand och inte för min egen uppbyggelses skull, vilket är ett sekundärt motiv. Det är mycket viktigt att hjälpa människor att förstå att de kan ge Gud någonting. Just genom att delta i liturgin, i eukaristin, får vi förhärliga Gud. All religion bygger på det. I de första konstverk man har upptäckt, grottmålningarna, ser man spår av en liturgi, en offertjänst. Allt syftar till att vi, drivna av den Helige Ande och genom att efterfölja Jesus, förhärligar Fadern. Vi får gå in i det stora som vi en gång skall göra i evigheten: att förhärliga Gud, att lovsjunga och upphöja honom.
Vi förhärligar Gud genom att leva tillsammans och bygga upp en mänskligt fungerande gemenskap. Vi gör det genom vårt arbete i det civila samhället, genom vårt familjeliv och genom vårt fritidsliv. Allt detta sker i Guds närvaro. Allt blir berikat av honom om vi i allt har intentionen att ge Gud äran. Jesuiternas valspråk är Ad Majorem Dei Gloriam (till Guds större ära). Som mitt valspråk har jag valt In laudem gloriae (Gud till pris och ära). Dessa valspråk antyder grundintentionen i vårt liv, att det är vår glädje att vi kan förhärliga Gud. Det låter nästan otroligt att vi kan tillföra något till Gud. Av sin godhet tar han emot vår skröpliga och lite halvt förströdda tillbedjan. Vi kommer till mässan på söndag. Vi längtar dit. Äntligen skall vi kunna be. Men efter några minuter tänker vi på vad vi skall ha till middag eller vad någon sade på jobbet. Ändå accepterar Gud denna förströdda tillbedjan som en stor gåva och nåd.
Samtidigt hjälper han oss att bli befriade från de band som vi tidigare talade om. Vi får medverka med detta inte minst i denna bottid som advent är. Vi klipper av banden. En del måste bort. Det symboliserar att vi binds vid olika saker som vi tycker om och vill ha. Då kommer korset in för att vi skall förstå, att det är Kristus och hans kärlek som hjälper oss att bli befriade från det onödiga eller det syndiga, från de tjocka kedjorna eller sytrådarna som binder oss vid själviskheten eller rent av det onda.
Vad behöver vi då mer? Jo, vi behöver Kristus och hans ljus som lyser upp mörkret, så att vi förstår vad som är mörker och vad som är ljus. Vissa saker förstår vi naturligtvis alla, t.ex. buden du skall icke mörda och du skall icke stjäla. Men när det kommer till andra saker är det inte alltid så lätt att förstå, utan då behöver vi Kristi ljus, så att vi ser klart vad som är mörker och vad som är ljus, speciellt i vår tid då vi så fort vi lämnar kyrkan ofta hör motsatta budskap. Det gör det så svårt för många människor att urskilja, eftersom de, och inte minst de unga, lever i två världar. I kyrkan får man höra vissa saker. Så kommer man till skolan, man träffar kompisarna och går ut på sta´n. Där är det motsatta röster man hör. Vi behöver alla Kristi ljus som lyser upp och hjälper oss att se, vad som är det goda budskapet, vad som är sant och äkta.
När vi nu tänder adventsljusstakar och stjärnor i fönstren är det i sista hand för att vi vill proklamera att Kristus är vår Herre. Det är hans ljus som skall lysa upp vårt hem. Så be gärna en liten bön när ni tänder adventsljusstaken. När man tänder på morgonen börjar man med en liten bön: ”Herre, du är ljuset i mitt hus. Lys upp allt mörker och lär mig att se vad du vill av mig”. Det kallar vi Kristi efterföljelse. Boken ”Om Kristi efterföljelse” av Thomas av Kempis (c:a 1380-1471) är en av den kristna traditionens viktigaste böcker. Allt i det kristna livet syftar till att vi får efterfölja och efterlikna Jesus. Därför skall vi, som vi redan sagt, bli kvar vid krubban. Vi får hjälp av åsnan, som är envis, ståndaktig och stannar kvar, och av oxen, som idisslar och hela tiden upprepar Guds ord. På samma sätt skall vi bli kvar vid ljuset. När vi får dopljuset är meningen att vi skall låta Kristi ljus lysa i vårt hjärta och sprida det vidare. Det blir tydligt liturgiskt i påskvigilian, när ljuset sprids från människa till människa. Tänk på det när ni kommer till påsknattsmässan.
Samma sak skall fortsätta under hela året. Vi skall ge ljuset vidare till varandra, och sedan skall det spridas ut över hela Malmö, ända till Svedala och Trelleborg. Ljuset skall spridas. Det skall spridas där ni vistas, på tåg och där ni jobbar. Ibland hör jag någon säga att det är så jobbigt på arbetsplatsen, där man är enda katoliken. Någon säger sig vara den enda kristna och någon annan den enda som tror på Gud. Men det innebär egentligen en oerhörd möjlighet. Gud har sänt mig hit för att jag skall tända ljuset. Om vi gör det upptäcker vi ofta att det finns någon som kanske tillhör någon annan kyrka eller är en avsomnad katolik, en ”undervattenskatolik”. Det finns många katoliker i Malmö som lever ett underjordiskt liv. De kanske bara behöver att någon tänder ljuset och säger sig våga stå för sin katolska tro. Då säger någon: ”Egentligen är jag också katolik”. Flera gånger har jag hört det, inte minst när jag har besökt olika kyrkor och samfund. Då kommer det nästan alltid fram någon som säger: ”Egentligen är jag katolik, men jag har hamnat här”. Så kan det också vara på en arbetsplats. När någon vågar stå för sin tro, väcker det någon annan att säga: ”Ja, jag har inte varit i kyrkan på tjugo år, men egentligen är jag katolik”. Man kan även möta någon som tillhör någon annan kyrka. Jag har mött flera katoliker, som har kommit till Sverige från andra länder, som blir förvånade att det finns svenskar som tror på Gud. De har tidigare bara mött det sekulariserade Sverige, och så upptäcker de att det finns kristna i andra kyrkor och samfund. En av våra diakoner hade en son som gick i en klass där det bara fanns två som trodde på Gud, han själv och en muslim. Ljuset kan ibland spridas på oväntat sätt när vi vågar lyfta upp det.
Vi behöver både ljus och vatten. Vi behöver det levande vattnet, nådens liv, för att få kraft och ljus. Gud arbetar inom oss genom sin heliggörande nåd. Det låter mycket abstrakt. Det blir lite lättare att förstå när vi använder bilden av det levande vattnet. Vi behöver alla vatten för att kunna leva, för att släcka vår törst, för att få kraft. Vi behöver nådens uppfriskande, levande vatten för att finna glädje och kraft i vår tro. Många tycker att det är jobbigt att vara katoliker. De vill vara katoliker. Men de tycker att det är jobbigt, för de blir annorlunda i skolan, på arbetsplatsen, bland kompisarna och i familjen. Men egentligen kan man tvärtom se det som ett privilegium. Gud har gett mig något speciellt för att jag skall kunna lysa upp livet för andra människor. Men då behöver man den inre styrkan, den inre kraft och glädje som Anden vill ge oss. Det är viktigt att öppna sig för det och be om det. Man får be om det levande vattnet om man tycker sig gå på tomgång eller om man upplever tron som en börda, som något tungt, svårt och jobbigt. Det kommer några perioder i vårt liv när det är lättare och andra när det är svårare. Det måste vi räkna med. Det går lite upp och ner. Vi kan inte alltid vara i andlig högform och vi kan inte alltid prestera nya resultat som en idrottsman.
Om vi litar på att vi får det levande vattnet i sakramenten, i bönen, blir det vår stora glädje. Det blir en kraftkälla som vi lever av. Vi tillhör Kristus i hans heliga Kyrka. Som Thérèse av Lisieux säger, får vi leva i Kyrkans hjärta. När hon tänkte efter vilken plats som var hennes i Kyrkan, sade hon att hon ville vara allting i Kyrkan. Hon ville vara präst, nunna och kämpe. Hon kunde inte riktigt bestämma sig. Hon ville göra allt för Jesus. Det är ju så mycket vi kan göra för honom, men mänskligt sett kan vi inte göra allt. Vi kan inte både leva i ett kontemplativt kloster och vara församlingspräst och ta hand om de utstötta eller sköta församlingens och stiftets ekonomi. Men vi kan alla leva i Kyrkans hjärta, som alltid är ett hjärta som står i relation till Jesu hjärta. Han är Brudgummen och Kyrkan är bruden. Så småningom kan vi finna vår plats också i Kyrkans hjärta. Det gäller speciellt de äldre, de sjuka som utåt sett inte kan göra så mycket mer, som kanske sitter på ett hem och bara väntar på döden. Utåt sett kan det vara en ganska sorglig erfarenhet, men på djupet kan det bli något vackert och fint.
Här skall jag berätta en liten historia. Den tidigare lutherske biskopen i Stockholm, Caroline Krook, berättade att hon brukade besöka en gammal släkting, som delade rum med en annan dam på långvården. Caroline Krook brukade även hälsa på den andra damen och säga några ord till henne. Så dog släktingen. Men då hade hon fått ett band till den andra damen. Det var alltid en viss frid och utstrålning över damen, som dock aldrig fick något eget besök. Hon fick endast besök ”av misstag”. Många gamla och sjuka är helt övergivna, ända tills testamentet öppnas. Många får aldrig besök. Nu var Caroline Krooks släkting död, men hon fortsatte att gå till den andra damen. Då frågade hon henne en gång hur det kom sig att hon alltid utstrålade en sådan frid och ett sådant lugn. Då öppnade damen lådan i nattduksbordet vid sängen och tog fram ett tummat foto av en av Moder Teresas systrar. Den äldre damen var det man kallar en lidande medarbetare. Moder Teresa (1910-1997) bad en gång de gamla och sjuka: ”Ge mig ert lidande, er ensamhet och övergivenhet. Det är en stor gåva. Låt detta komma en av mina systrar till del som outtröttligt arbetar bland de sjuka och döende”. Denna gamla dam på ett sjukhem i Stockholm hade då offrat sitt lidande, sin ensamhet, sin övergivenhet för en ordenssyster. Det hade gett hennes liv en djup mening och frid. Det är det jag menar med att vi kan leva i Kyrkans hjärta. Vi kan ge våra svårigheter, våra depressioner, vår ensamhet, som vårt deltagande i Kristi offer.
Vi kan göra som Moder Teresas lidande medarbetare eller vi kan tänka på Simon av Kyrene som fick bära Jesu Kors, något som blev mycket tydligt för mig på världsungdomsdagen i Sydney. Då hade man hade ordnat en korsväg med de olika stationerna genom hela staden och till och med ut på vattnet. Då skulle Simon av Kyrene komma in och ta över korset. Man hade utvalt en av aboriginerna, från ursprungsbefolkningen, som kom med känguruskinn på ryggen, för att bära korset. Han tillhörde de mest utsatta av alla folkgrupper. Fortfarande har de mycket lägre utbildning och sämre levnadsvillkor än andra. Han fick representera alla de människor som har förföljts och blivit utnyttjade och här infogades det lidandet i Kristi kors.
Vi kan göra samma sak, när vi upptäcker vad vårt djupaste lidande och sår är och ser det som en delaktighet i Jesu lidande. Då förvandlas vårt lidande och blir ett förhärligat sår, säger Johannes av Korset. Den Helige Ande, som är brännjärnet, bränner bort det som är förbittrat och förkrympt i vårt lidande. Lidandet kan också göra oss bittra och få oss att fastna i vår själviskhet. Här vill jag i detta sammanhang nämna en präst, som var verksam här i Malmö, msgr Chmielewski. Han blev prästvigd helt kort före andra världskriget. Han tillbringade så gott som hela kriget i koncentrationsläger, där man gjorde medicinska experiment på honom. Han kom till Sverige med de vita bussarna direkt efter kriget. Märkligt var att man aldrig hörde något bittert ord från honom. En ung tysk student, Johannes Koch, kom till Sverige, faktiskt genom kontakt med Olof Palme. Johannes Koch berättade att efter kriget var tyskarna inte så populära, och han kände sig lite ensam. Men den som bjöd hem honom på middag var msgr Chmielewski. Lidandet hade öppnat honom till en förlåtande, öppen hållning. Han kunde lika gärna ha slutit sig i bitterhet. Ett litet lidande kan förbittra oss, och ett stort lidande kan öppna oss. Det beror på om vi tar emot nådens levande vatten och ser Kristus i detta.
Här har också Selma Lagerlöf (1858-1940) en liten, vacker berättelse, en jullegend, ”Fågel Rödbröst”. Det var en liten grå fågel som såg Jesus på korset och kände medlidande. Men vad kan en liten fågel göra? Den kunde i alla fall ta ut en törntagg ur Jesu törnekrona. Sedan dess har denna fågel fått ett rött bröst, eftersom den hade visat medlidande med och kärlek till Frälsaren. Om vi ser vår törntagg som en del av Jesu törnekrona, kan det synsättet också befria oss. Paulus säger att han har en tagg som ständigt sticker honom (2 Kor 12:7). Ingen exeget har riktigt förklarat vad det var för något lidande som han kämpade med och vad det var som var svårt. Just därför kan det bli en bild av vårt lidande, av vår törntagg, för vi har alla någonting som antingen kan förbittra oss eller befria oss. Här beror det på om vi tar emot det levande vattnet. Vi kan sluta oss i själviskhet och bitterhet. Vi kan också öppna vårt hjärta och se vårt lidande som en delaktighet i Jesu heliga lidande för vår skull, som vår törntagg i Jesu törnekrona. Under medeltiden var ett av de mest älskade pilgrimsmålen i Sverige Skara domkyrka. Där fanns en tagg av den heliga törnekronan som en dyrbar relik. Den gick förlorad vid reformationen, men nu har man gjort ett altare med törnekronan i domkyrkan. Vi hade i somras ungdomarnas stiftsungdomsdag i Skara domkyrka, för att anknyta till det som under medeltiden var en så helgad plats, där man vördade Jesu törnekrona.
Om vi ser meningen i lidandet kan det också hjälpa oss att inte fastna i förbittring, i själviskt ältande av vår egen törntagg, vårt eget sår. Vi har ju alla våra sår, ibland redan från barndomen. Det tragiska är att vi förväntar oss så mycket kärlek som barn. Många fick aldrig den stora kärlek de hade hoppats på. Det är bara Gud som kan släcka all vår törst efter kärlek. Vi kan aldrig förvänta oss att våra föräldrar, vår äkta hälft, församlingsmedlemmar och vänner skall ge oss all den kärlek som vi längtar efter. Det är bara ur Jesu hjärta vi kan ta emot den fullkomliga kärleken. Om vi inte längtar efter Jesu kärlek, kommer vi alltid att bli besvikna på människor för att de inte ger oss den kärlek vi vill ha. Vi har inte rätt att förvänta oss den fullkomliga kärleken av någon annan än Jesus. Om vi väntar det av någon annan kommer vi alltid att bli besvikna. Den fullkomliga, osjälviska kärleken får vi inte av någon annan än av Jesus Kristus. Han ger oss det levande vattnet. Men ofta söker vi vatten i usla källor. Här är omvärlden expert på att hitta surrogat. Människor söker sin lycka i pengar, sex, makt och materiella ting. Om man inte har upptäckt det levande vattnet faller det sig helt naturligt att söka på fel ställe.
Vi som tillhör Kristus måste längta efter att ta emot det levande vattnet, den fullkomliga kärleken och heligheten av honom. Om vi gör det kan vi känna igen hans kärlek, också i korset. Då lyser ljuset över korset och det levande vattnet kan strömma in i oss. Allt detta sker i ett sammanhang. En församling är ett sådant sammanhang. Där tillfogar man varandra också sår. Där människor lever tillsammans förväntar man sig så mycket av varandra. Man känner sig ibland besviken och lite nedstämd. Men man får då se, att det är Jesu kors vi delar som bröder och systrar. Också i kyrkan trampar man varandra på tårna. Men det ingår också i Jesu verk att binda oss samman. Ibland är våra bästa vänner de som vi har kunnat förlåta. Vi behöver inte vara rädda för konflikter, något vi ofta är i vår kulturkrets. Vi springer då ofta bara iväg. Här kan vi lära mycket av andra kulturer. Jag hörde en gång en polsk katolik som sade, att bland två polacker fanns det tre meningar. Polacker tycker om att diskutera. I Sverige vill vi gärna ha konsensus. Jag minns att mina medbröder från Belgien en gång sade att vi svenskar inte har någon fast mening om någonting. Trots att det är en överdrift ligger det någon sanning i det uttalandet. Därför blir det ofta lite ”tjafs”. När det var stora bråk i Rosengård ringde jag till församlingen och frågade hur det gick där. Då var det en lugn skånsk stämma som svarade, att det bara var lite ”tjafs” på gräsmattan. Men det gick snart över.
Vi får tro att Gud kan vända allt till det bästa, när vi verkligen litar på den heliggörande nåden, det levande vattnet i Kyrkans liv. Men då behöver vi Kristi ljus som lyser upp vår verklighet, värmer oss, ger oss kraft och glädje så att vi kan leva förenade med Jesus här och nu. Vi behöver den Helige Andes hjälp, det levande vattnet, så att vi inombords får kraft. Det får vi genom sakramenten. Sakramenten ger oss ständigt den levande inre kraft som gör att det är vår stora glädje att få tillhöra Kristus och hans Kyrka och att sprida det goda budskapet och att leva av det. Evangelisationen blir allt viktigare i ett sekulariserat klimat. Hur ofta talade inte Johannes Paulus II (1920-2005) om detta ända från Jubelåret år 2000? Det är också viktigt för en församling att tänka efter hur vi kan sprida det glada budskapet i Malmö, till Hjärup och till andra platser. Det kan ske genom vårt sätt att leva och lysa upp människors liv och ge dem det levande vattnet.
Du undrar kanske vad du kan göra, då du arbetar heltid, kanske också är kateket och har en gammal släkting att besöka och det inte finns någon tid kvar till annat. Men gör det du gör till Guds ära och för att sprida hans ljus. Då bär det frukt. Det är inte alltid fråga om att göra en massa extra saker utan att göra det vi gör till Guds ära och sprida ljuset. Kom ihåg att när vi tänder påskljuset på påsknatten får vi bära ut det till de olika områden av livet där vi hamnar. Folk är mer mottagliga än vi tror. Jag minns en taxichaufför som blev katolik. Jag frågade honom hur det kom sig att han blev katolik. Då svarade han att det bland hans kollegor fanns flera kroatiska taxichaufförer. De var ungefär som han själv, men det fanns något hos dem som fascinerade honom. Det var någonting som var annorlunda och djupare. De var inte så vana att tala om sin tro på svenska. Men genom att de på ett naturligt sätt försökte leva av Kristi ljus öppnades vägen för honom. Så kan det också vara i vårt liv, på våra arbetsplatser och bland våra vänner genom att vi säger och gör de små sakerna eller genom att undvika vissa saker. När jag var i klostret i Norraby och vi åkte och tankade bensin på en bensinmack svor man där ganska häftigt. Men när bröderna kom försökte de dämpa svordomarna. Ibland bad de till och med om ursäkt om det kom någon svordom. Människor är mer mottagliga än vi tror om vi försöker på ett försynt, diskret och kärleksfullt sätt låta ljuset brinna. Fler än vi tror längtar efter att finna en djupare mening i sitt liv, inte minst när de lämnar det aktiva livet och hamnar i den del av det svenska samhället som nu har blivit så jobbig, på sjukhemmen och ålderdomshemmen, där man ibland drogas ner med lugnande medel. Vi kan hjälpa människor att se och upptäcka att man också i denna fas av livet kan göra något stort för Guds rike. Deras liv kan betyda mycket för världen och för Kyrkan. Vi får aldrig kapitulera.
Det finns en viss risk att många kristna i Västvärlden säger: ”Se, hur illa det ser ut i Europa där kristendomen går bakåt, allt blir sämre och hopplösare”. Det kanske sägs mer i andra länder än i Sverige. Vi katoliker i Sverige har trots allt en av de få växande kyrkorna i Västeuropa. Vi bygger nya kyrkor. Vi kan ibland tycka att det är svårt att vara katolik i Sverige. Men ändå har vi en växande kyrka. Förra veckan invigde jag två kyrkor, i Enköping och i Köping. Vi får inte kapitulera för en pessimistisk livshållning eftersom samhällsutvecklingen tycks vara så sekulariserad och materialistisk. Jag tror att folk nu börjar tröttna på sekulariseringen. Sverige har varit sekulariserat så länge att det inte längre är något spännande, nytt och fascinerande. Vi har en stor möjlighet att nå ut med vårt budskap, även om det inte blir tusentals människor som omvänder sig, utan endast de som innerst inne är öppna och mottagliga. Ofta är det avgörande att de träffar människor som gör ett autentiskt intryck som kristna i den vardagliga miljö där de är. Våra arbetsplatser och bostadsrättsföreningar är goda miljöer för evangelisation. Men det måste ske på ett naturligt, kärleksfullt och mänskligt sätt. Därför är det viktigt att Jesu ljus får lysa upp vår tillvaro, så att vi låter oss styrkas av det levande vattnet, både i livet inom kyrkan och utanför kyrkans murar.
Då är vi tillbaka till det som är grundtonen i denna reträtt: livet i Guds närvaro, att vi verkligen litar på att hela vårt liv lever vi i Guds närvaro, vilken fas av livet vi än befinner oss i, vad vi än har för uppgift i kyrkan och i samhället. Hela tiden blir vi styrkta av Jesus och hans ljus, som skingrar mörkrets makt. Om vi låter ljuset brinna, hålls mörkret borta. Den Helige Ande ger oss sin glädje, kraft och styrka i det levande vattnet. Därför behöver vi både den yttre undervisningen, som Kyrkan ger oss genom sin förkunnelse, katekes och evangelisation, och den inre undervisningen, som Anden ständigt ger oss genom sin nåd, genom bönen och genom sakramenten. Och det finns en helhet i vårt liv. Allt i vårt liv är präglat av den treenige Gudens närvaro, för vi är ju Guds tempel genom dopet.
Det är den sista accent vi får ta med oss. Vi är inte bara Guds avbild genom skapelsen, utan genom dopet är vi Guds tempel. Gud lever i oss som i sitt eget hem genom dopet. Hela Treenigheten lever i mig, dag och natt, ögonblick för ögonblick. Gud är inte långt borta. Vägen till Gud är närmare än vi tror. Vi tycker ibland att Gud är långt borta i fjärran. Men Elisabet av Treenigheten (1880-1906) säger, att själen är Guds himmel. Gud lever lika mycket där som någon annanstans. Hon säger till och med att vi kan tillbe Gud i varandra. Jag brukar citera ett brev hon skrev till sin syster som var småbarnsmamma. Systern sade att hon inte hann be, för hon måste alltid sköta om sina små flickor. Då svarade Elisabet: ”Men du kan ju tillbe Gud i dem medan du tvättar dem och pysslar om dem”. Det är ett perspektiv vi ibland behöver höra, speciellt om man jobbar i vården eller på annat sätt har mycket med människor att göra. Vi kan tillbe Gud i varandra. Vi är var och en ett Guds tempel. Det är Guds tempel som sitter bredvid mig. Jag är Guds tempel. Var och en av oss är genom dopet ett heligt tempel, där Gud lever.
”Vi är inte tomma och ihåliga inombords”, sade Teresa av Avila (1515-1582), ”utan Gud lever i oss”. Jag kan alltid förena mig med honom inom mig själv. Så vägen är kortare än vi tror. Gud är oss närmare än vi är oss själva. Vår djupaste identitet ligger i Guds Du. Jag blir ett jag eftersom jag får det av ett Du. Denna grundläggande relation utgör min djupaste identitet. Det strider mot den individualism som präglar omvärlden, där individens intressen hela tiden står i centrum. För oss är det tvärtom. Vi står alltid i relation till ett Du, Guds Du eller vår nästas Du. Det tar inte ifrån mig något, utan det tillför mig något. Ibland kan vi försöka förklara detta på ett lite filosofiskt sätt för våra ateistiska eller agnostiska vänner. Då kan de i alla fall ana något av det vi kallar Treenighetens mysterium och Kyrkans mysterium. Det är inte bara ett jag som till varje pris kämpar för sina intressen, rättigheter och privilegier, utan varje samhälle och gemenskap bygger på att det finns ett Du som bestämmer vem jag är. Jag får min existens och identitet bekräftad av ett Du.
När vi firar mässan kan vi tänka på att vi är liturgiska varelser genom vårt dop. Vi är en homo liturgicus genom dopet. Vi får tillbe Gud i Gud. Därför är den kristna människans bön något helt annat än all annan bön. Det finns många judar, muslimer och hinduer som är mycket frommare än vi, men de har inte fått detta privilegium att vara Guds tempel genom dopet. Vi har fått privilegiet att Gud har blivit en inre verklighet för oss. När vi ber, ber vi alltid i Kristus. De liturgiska bönerna är alltid riktade till Fadern, i och genom Kristus i den Helige Andes enhet. Vi ber så att säga inifrån. Kyrkans röst, Brudens röst, förenas med Brudgummens röst, Kristi röst, till Fadern. Vi blir indragna i den eviga kärleksdialog som finns mellan Fadern och Sonen. Det är därför Jesus lär oss att be Fader vår. Vi får använda samma ord, Abba, till Fadern som Sonen av all evighet använder till Fadern. Det är ett stort privilegium för oss kristna att vi är delaktiga av det treeniga livet på ett unikt sätt. Det måste vi vårda och ta emot, så att det blir det levande vattnet inom oss som hela tiden porlar fram och ger oss glädje och kraft i vår bön och vårt liv. Därför behöver vi ständigt påfyllning genom sakramenten. När vi avslutar reträtten med mässan ber vi om nåden att bli mer och mer medvetna och fyllda av glädje och tacksamhet över hur mycket Gud har gett oss genom vårt dop och genom vårt liv i Kyrkan. Det finns mycket att upptäcka och ta till sig. Säg inte att nu är det nog, nu vet jag allt. Vi kan alltid tränga djupare in i den värld som Gud har öppnat för oss i Kristus. Adventstiden är en privilegierad tid för oss att förbereda oss på mötet med Jesus Kristus. Det finns ännu en vecka kvar, en intensiv och glädjerik vecka där vi får lära oss att längta ännu mer efter allt vad Gud vill ge oss.
Herre Jesus Kristus, tillsammans med hela Kyrkan väntar vi och längtar efter din ankomst till världen. Töm oss på allt det som hindrar oss att ta emot dig. Fyll oss med allt det som hjälper oss att gå dig till mötes. Ge oss det levande vattnet, så att vi kan ta emot dig som ljuset i vårt liv och ständigt leva i skenet av ditt ljus och sprida det ljuset till världens yttersta gränser. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Predikan lördagen 18 dec 2010
Kära bröder och systrar. Denna lördag tänker vi på Maria som visar oss vägen till Jesus. Evangeliet i dag pekar också på den helige Josef, Marias brudgum, Jesu fosterfar och Kyrkans beskyddare. Man säger ibland att Josefs storhet ligger i hans litenhet, ödmjukhet och tystnad.. Han är sinnebilden för den fullkomliga lydnaden och hörsamheten för Guds bud och lag. Josef är också viktig i frälsningsmysteriet. Han fick uppgiften att ge Jesus hans namn och att fostra Guds enfödde Son. Han stod hela tiden i bakgrunden som Jesu fosterfar och han fortsätter i Kyrkan att vara den beskyddande, den som ger hjälp.
Josef och hans tysta lydnad är något vi alla behöver i de omständigheter i livet, då vi inte riktigt förstår vad Gud vill. Vi kan tänka oss vad det innebar för Josef att få veta att hans trolovade skulle bli havande av Anden och föda Guds Son till världen. En större och mer omskakande nyhet har knappast någon fått höra. I denna totala lydnad och hörsamhet mot Gud och hans röst ligger Josefs storhet. Vi kan få hjälp av honom i de omständigheter i vårt liv som vi inte riktigt förstår eller då vi inte vet vad Gud fordrar av oss. Då behöver vi Josef och hans hjälp. Därför har Kyrkan satt honom till den goda dödens skyddspatron. När döden nalkas och allt tycks så obegripligt kan vi få hans hjälp att överlåta oss till Jesus Kristus trots mörker och obegriplighet. Därför behöver vi Josef för att vi tillsammans med honom skall kunna ta emot det som Gud vill av oss.
Vi ber om Josefs hjälp för att vi under den tid som är kvar av advent tillsammans med Jungfru Maria skall kunna vänta efter Jesu ankomst i vårt och Kyrkans liv. Tillsammans med Josef och Maria får vi förbereda oss på julen. Då är jag övertygad om att det blir en riktigt god jul. Min önskan till er, kära systrar och bröder i denna församling, är att denna jul skall ge er en allt djupare inlevelse i Jesu mysterium, så att ni både som enskilda personer och som gemenskap skall förstå att ni är Vår Frälsares församling och också skall kunna föra ut budskapet om vår Frälsare, både i er församling och utanför. Men då måste ni förnya er tillhörighet till Jesus vår Frälsare. Vi behöver både Josefs och Marias hjälp för att Jesus verkligen skall bli det viktigaste i vårt liv. Så låt oss i dag tacka speciellt för Josefs nådegåva och ständiga beskydd för Kyrkan, för oss alla och för hela världen.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen
Predikan Fjärde söndagen i advent 19 dec. 2010 i Vår Frälsares kyrka
Kära bröder och systrar. Som kristna tror vi att Gud har blivit människa. För oss är detta det mest naturliga av allt. Men för människor som inte har någon tro är detta något otroligt, något de inte kan smälta. Kanske vi som kristna har vant oss så mycket vid Guds människoblivande, att vi inte riktigt har någon jublande glädje och tacksamhet över att Gud vill komma oss så nära, att han blir en av oss. Därför är det viktigt att vi nu under julen verkligen tar till oss detta budskap, att Gud är Gud med oss, att han blir ett litet barn i Betlehem, att han lever vårt liv, tar på sig vårt lidande, vår svaghet, synd och bräcklighet. Varje jul på nytt får vi möjlighet att ta till oss detta stora budskap.
Centrum och kärnan i vår tro, i vårt liv som kristna är att Gud verkligen är med oss, att vi aldrig är ensamma, övergivna vad livet än kommer att innebära, utan att Gud har stigit ner till oss. Han har inte förblivit långt borta i fjärran utan han har blivit Gud med oss för att vi i all evighet skall bli människor med honom.
Vi talar i teologin om ett saligt utbyte. Gud blir människa för att människan skall bli gudomliggjord. Så vågar de grekiska fäderna uttrycka det. Vi får leva i Guds härlighet i himlen. Vad det riktigt innebär vet vi inte. Det är ett mysterium som vi aldrig kan genomskåda att vi svaga och bräckliga människor skall komma Gud så nära, att vi skall se honom sådan han är. Men när Gud blir människa i Jesus Kristus får vi se Gud i mänsklig gestalt. För många är det en skandal: ett litet spädbarn som läggs i krubban, Det är Gud med oss. Det är Gud som har blivit människa. Det är han som skall rädda oss. Kan ett barn rädda en hel värld med alla atombomber, förföljelser, lidanden, sjukdomar?
Ja, vi tror att Gud i sin godhet väljer att komma till oss för att rädda oss på ett sätt som ingen kan bli rädd för. Vi människor är nästan alla rädda för någonting. Vi fruktar livet. När barnen föds till livet börjar de gallskrika. De vilar tryggt i sin moders sköte eller kanske det inte alls är så tryggt. En tredjedel av dem får ju inte födas. Sedan börjar livet med allt det som kan vara jobbigt. Just därför väljer Gud att komma till oss på ett sätt som inte kan skrämma oss. För vem kan vara rädd för ett litet spädbarn? I sin godhet väljer Gud att komma till oss i liten, ödmjuk gestalt för att övertyga oss om att det är bättre att vara ett litet, fattigt barn än någon som har makt och myndighet. Den Allsmäktige blir den vanmäktige. Gång på gång konfronteras vi med paradoxer när vi tänker på inkarnationens mysterium. Det är en helig vana att be Angelusbönen tre gånger varje dag. I många kyrkor ringer man morgon, middag och kväll för att påminna oss om undret att Gud har blivit människa, att han har stigit ner till oss. I kollektbönen i dag hörde vi den bön som vi ber tre gånger varje dag.
Det är nyttigt för oss att ta till oss Guds människoblivandes mysterium, inkarnationens budskap. Om vi gör det förändras vårt sätt att leva och tänka. Då befrias vi från den rädsla som annars förföljer oss från vaggan till graven. Barnen är rädda för att födas till världen. I skolan är man rädd att bli mobbad. När man är ung är man rädd att inte vara som alla de andra. Sedan är man rädd att man inte får något jobb och om man har ett jobb är man rädd för att bli av med det. Man gifter sig och är rädd att bli övergiven. Sedan kommer ålderdomen då man är rädd att ens barn inte bryr sig om en utan att man skall få sitta ensam på ålderdomshemmet. Tragiken är stor om vi inte låter oss befrias av det glada budskapet att Gud kommer till oss som ett litet barn för att få oss att förstå att i grund och botten är vi älskade och efterlängtade. Även de människor som möter livet i dess baksida kan öppna sig för det glada budskapet att Guds kärlek kan nå dem. Gud är Gud med oss, Gud med mig. Det är därför vi firar jul för att fördriva rädslans dimma och våga lita på att livet i sista hand är Guds gåva till oss och att han följer oss med sin kärleksfulla blick och omsorg från det första ögonblicket till det sista.
Ja, kära systrar och bröder, allt detta vet vi, allt detta har vi hört så många gånger. Men ändå måste det tränga in ännu djupare i vårt hjärta för att vi skall kunna ta emot Jesus när han kommer till oss i jul. Därför får vi denna sista intensiva adventsvecka för att vänta, längta och hoppas på Jesu födelse. För allt som är viktigt och stort i vårt liv måste förberedas och längtas fram. Kanske vi har förlorat den insikten i vår tid. Många säger att nutidsmänniskans enda trosdogm är immediate gratification, omedelbar behovstillfredsställelse. Man kan inte vänta och hoppas på någonting, utan man vill ha allt på en gång. Adventstiden är så viktig och så nyttig, för då lär vi oss att vänta, längta och hoppas.
Längtan efter Jesu ankomst, efter Jesu födelse, kan göra vårt hjärta mer kärleksfullt, mer öppet också mot vår nästa. Jesus vill möta oss i vår nästa. Jesus är Gud med oss. Det betyder att han har många olika sätt att komma till oss. I eukaristin är han närvarande på ett helt speciellt sätt. Men han är också närvarande i vår nästa som väntar på oss för att kunna förmedla Guds kärlek till oss och också för att vi skall kunna ge vår kärlek till vår nästa. Tänk om vi verkligen vågar se på vår nästa som nästa och inte som främling. I kyrkan borde vi öva upp den förmågan. Den som sitter närmst oss är en människa som kan hjälpa oss att komma Gud närmare. Vi kristna måste lära oss att ha denna blick på varandra, att våga se vår nästa. Många människor i vårt samhälle längtar efter att bli sedda som en nästa och inte som en obekväm främling.
Det finns tendenser till främlingshat också bland oss. Malmö är drabbat. En ministrant i denna församling blev skjuten på öppen gata. Elever på vår katolska folkhögskola utsätts för hot. Om vi skall stå emot främlingshat måste vi börja med oss själva. Vi måste visa varandra omsorg och kärlek. Det finns säkert många omkring er som behöver uppmuntran, som ser lite ledsna och övergivna ut och kan behöva en vänlig blick. Ibland är det små och obetydliga ting som fordras för att ändra hela atmosfären. Varje församling skall ju vara en familj där man lever av Jesukärlek. Ibland är vi alltför blyga, alltför rädda att visa omsorg och kärlek mot varandra. Men i jultiden är vi kanske lite mer mottagliga för Jesu kärlek och också beredda att dela med oss av den. Om vi verkligen hade denna djupare blick på Jesus Kristus och såg att han är med oss, skulle vi också få glädje av hans frid, omsorg och kärlek till oss. När vi förbereder oss på Jesu ankomst under julen är ett av de bästa sätten att också försöka ge Jesu kärlek till de människor vi möter för att så sprida den glädje, frid och djupa kärlek som vi får av Jesus.
Det är min önskan till denna församling att den mer visar prov på kärleken från Jesus som sedan sprider sig från människa till människa. Då kan julen också för er alla bli en ännu djupare erfarenhet av Guds närvaro. Det är inte alltid man behöver ge saker till varandra. Men vi kan ge vårt hjärta. Vi kan dela med oss av den kärlek som vi har fått av Gud. Då blir det för oss och för församlingen något stort och underbart att fira jul. Så jag ber om den Helige Andes hjälp för denna församling att verkligen fira Jesu födelse som en ny början och en spännande upptäckt. Julen kan ge oss djupa perspektiv. När vi verkligen tror att Gud har blivit människa i Jesus Kristus ändras något i vårt mänskliga liv. Då vågar vi lita på att om Gud är med oss, behöver vi inte oroa oss, vara rädda för eller sörja över något. Hur tungt livet än kan vara, vet vi att ett litet barn som har fötts en gång i Betlehem har besegrat världens ondska och synd och befriat oss till ett liv i djupare tro, hopp och kärlek. Därför tackar vi i dag Jesus Kristus som kommer till oss i ett barns gestalt. Vi ber att vi också upptäcker att vi är Guds barn. Hur gamla vi än är förblir vi Guds älskade barn. Vi behöver inte oroa oss för livets sorger eller faror. I grund och botten är vi hos Jesus och kan finna den djupa trygghet, glädje och frid, som är hans julgåva, hans julklapp till oss. Om vi har ett öppet hjärta kan det verkligen bli en riktigt god och välsignad jul. Det önskar jag er alla, kära systrar och bröder.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen
