Biskop Anders Arborelius ocd

Religionsfriheten utesluter territoriella krav

Ibland kan vi katoliker i Sverigefrestas att få mindrevärdeskänslor eller känna nostalgi, när vi tänker på gediget katolska länder. Som minoritet i diasporan kan vi känna längtan efter en äkta katolsk miljö.
Samtidigt vet vi att det blir allt mer tunnsått med helt katolskt präglade länder. Det är faktiskt också en fråga om man principiellt får tala om katolska länder.
För några år sedan fanns det en diskussion mellan kardinal Ratzinger och ärkebiskop Lefèbvre om den saken. Den schismatiske ärkebiskopen menade att det Andra Vatikankonciliet genom sin deklaration om religionsfriheten hade förrått de katolska länderna. Kardinal Ratzinger hävdade att man inte har rätt att tala om "katolska länder" utan bara om katolska människor. Sedan konciliet högtidligt fastslagit religionsfriheten som princip, kan den Katolska Kyrkan inte göra speciella anspråk på vissa länder. Men överallt är hon kallad att verka som salt och surdeg. Vi vet att det har varit och ännu är svårt för vissa dra kristna kyrkor och samfund att göra avkall på detta slags "territorialprincip". ändå är det både dogmatiskt och ekumeniskt viktigt att lösgöra sig från sådana nationella bindningar. Det enda helt katolska land är vårt egentliga hemland - det som finns ovan och bortom allt vad nationalitet, ras, kultur och miljö heter.

Ändå finns det fortfarande vissa ländersom sociologiskt sett kan betecknas som katolska. Under sommaren hade jag tillfälle att besöka två av dem: Polen och Irland. Tillsammans med Malta torde de vara de enda europeiska länder som med någorlunda rätt skulle kunna göra anspråk på denna benämning. Sekulariseringen har redan, obönhörligt och effektivt, slagit ut tidigare så typiskt katolska miljöer som Flandern, holländska Limburg och Baskien. Skall Polen och Irland gå samma öde till mötes? I alla fall Irland verkar vara på god eller snarare dålig väg därhän. överallt hörde jag att det explosivt växande välståndet och den materialism och hedonism som följt i dess kölvatten fått större delen av den yngre generationen att dra sig undan det kyrkliga livet. De skandaler där präster varit indragna har också gjort sitt till för att förtroendet för Kyrkan skulle gå förlorat. För media har detta naturligtvis varit gefundenes Fressen. I Dublin finns det stadsdelar där knappast fler människor går i kyrkan än i Stockholm.

Men ännu finns det katolska miljöerkvar. En präst i en mindre stad beklagade sig över att så få barnfamiljer kom till kyrkan, och när jag då frågade hur många som kom, sade han lite skamset: 60 procent kommer i alla fall inte! Och i karmelitkyrkan St Teresa's mitt i Dublins kommersiella centrum finns det alltid bedjande och biktande människor. När den lilla Thérèses reliker på en av sina turnéer över världen kom till Irland nyligen räknade man med att halva befolkningen mötte upp. Och det kan inte ens landets populäraste rockband skryta med!
ändå är det stor skillnad mellan mitt första besök på den gröna ön år 1969 och i år.
Då kom jag aldrig in till mässan i den fullpackade Pro-Cathedral i Dublin utan fick stå utanför på gatan. Då gjorde de flesta människor korstecken i bussen när man åkte förbi en katolsk kyrka - jag undrade alltid hur de kunde veta att det verkligen var en katolsk kyrka, eftersom Dublins mer sevärda och äldre kyrkor är protestantiska.
I år såg jag bara några enstaka människor som gjorde korstecken på bussen, men en av dem var faktiskt en vanlig tuff tonårstjej.

Ändå är nog epoken "katolska länder"oåterkalleligen slut, i alla fall för Europas del och för den här gången, får man väl tillägga. Man vet aldrig vad historien - kyrkohistorien och frälsningshistorien kan ha i sitt sköte. Man kan sörja över att en epok går i graven, men tror man verkligen på Guds försyn då får man lita på att Vår Herre har andra möjligheter. Visserligen ligger det i kristendomens väsen att inkulturera sig i varje miljö och att evangelisera ett samhälle i alla dess aspekter. Samtidigt vet vi att om inte människorna, ja, själarna - och här tror jag verkligen detta ord är fullt berättigat - blivit förvandlade av evangeliets budskap, då förblir allt annat ett utanverk, ja, ett bländverk som lätt förflyktigas. När den kristna tron mer är bunden till ett land, en kultur eller en miljö är det dessutom väldigt lätt att halka in i fiendebilder och syndabockstänkande.
Här har Irland verkligen drabbats hårt. Hela konflikten på Nordirland bygger egentligen på denna konfrontation mellan två former av "miljökristenhet, vars anhängare snarare borde benämnas republicans och loyalists än katoliker och protestanter.
Jag fick också besöka Nordirland både biskopen i Belfast och passionistsystrarnas reträtthem i Larne (där Syster Anna, tidigare verksam i Sverige, nu arbetar). Tvärt emot vad man vanligen tror, finns det intensiva ekumeniska relationer på Nordirland. Många böne- och samtalsgrupper har just stiftats för att skapa dialog och bidra till en djupare försoning. De ständiga bråk man hör så mycket talas om blir underblåsta av grupper som inte är direkt kyrkligt engagerade och därför rätteligen borde kallas för vad de är: republicans och loyalists.

Som katoliker i Sverige har vi aldrigkunnat räkna med en katolsk miljö som stöd för vår tro. Bara den som självmant och helt medvetet har valt att vara katolik har kunnat överleva i en miljö, som varit helt ointresserad och likgiltig. Nu blir det likadant i större delen av Europa.
Kanske det nu är vår tur att dela med oss av våra lärdomar om hur det är att leva som övertygade katoliker bland dem som inte tycks ha en gnutta förståelse för vår tro? Vi vet att många inte förmår överleva som katoliker i ett sådant klimat, men vi vet också att de som håller ut ofta har en djupt förankrad och personlig tro.
Vi har ofta sett att de som kommit hit från katolska länder mycket snart ställs inför ett grundläggande val: att fördjupa sitt personliga trosliv och ta ställning för Kristus och hans Kyrka i sitt hjärta eller riskera att glida bort helt och hållet. Tron är en fri gåva och kan i sista hand bara tas emot av fria människor, aldrig av ett land som sådant.

+ Anders Arborelius ocd

(Ur Katolskt magasin nr 10 2001)