Biskop Anders Arborelius ocd

Verklighetsflykt vanlig nutidssynd

Predikan vidi Blåkyrkan i Vadstena
7 oktober 2000

Biktspeglar är besläktade med medicinsk litteratur. Det är lätt för oss att tro att allt det vi läser om gäller oss själva. Synden är själens sjukdom, men det gäller att ställa rätt diagnos för att finna bot. Gud ger sin förlåtelse om vi ångrar vår synd, men vår personliga insats genom klarsynt bot och bättring behövs också.
En av nutidsmänniskans vanligaste synder - och sjukdomar om man så vill - är dagdrömmen. Jag vet att många kommer att bli förargade när jag säger detta. I den biktspegel som våra ungdomar fick under vallfärden till Rom i samband med världsungdomsdagen stod just dagdrömmarna uppräknade bland synderna. För många var det nytt och oväntat, ja, förargelseväckande.

Varför skulle det vara en synd att ha dagdrömmar? Jo, flykten från verkligheten är alltid en flykt från Gud.
Verkligheten är den "fördolda verkstad" (Hjalmar Ekström) där Gud ständigt verkar för att förvandla oss syndare till heliga. Vi kan bara möta Gud i verkligheten, aldrig i en drömtillvaro. Vi kan bara frälsas i den förvisso ofta banala ja, grymma verklighet som är vår - och Guds - för han har blivit människa just för att möta oss där vi lever och verkar. Det är en del av nutidens patologi att man så gärna flyr från verkligheten och i sina känslor och drömmar skapar sig en egen liten värld.
Också den fromma människan kan falla offer för denna arvsyndens, mekanism och fly från Guds ansikte, som hon bara kan möta här och nu, men inte i en idealisk, men orealistisk dröm om den egna förmenta heligheten.
Guds dröm är att vi skall vakna upp ur våra drömmar och yrvaket konstatera: den grå verkligheten är trots allt den bästa och enda verkligheten. Alltsedan Gud skapat den och blivit människa i den, lidit och dött i den, ja, uppstått i den är den god, oändligt god och älskad, Den är den enda plats vi har för att möta vår Gud.

De heliga är alltid realister, och den heliga Birgitta som vi firar idag är det ända ut i fingerspetsarna. Trots - eller kanske snarare tack vare - alla sina visioner står hon med båda fötterna på denna jord. Hon ser på verkligheten, på Guds värld som en bikupa som sjuder av aktivitet, som en verkstad där Guds verk blir verkställda trots allt motstånd som "helighetens fiende" (Johannes Chrysostomos) och vi arma syndare gör.
Samtidigt ser hon på världen "som ett litet avrundat ting som vilade i Guds hand". Denna värld så full av ofattbar grymhet, av mänsklig förnedring, av förtryck och utsugning är samtidigt, oändligt älskad, så älskad att Gud sänder sin ende Son för- att dö för den. Hur skulle vi då kunna drömma oss bort på molnen och lämna den åt sitt öde?

I den klassiska andliga terminologin talar man inte om dagdrömmen som en huvudsynd. "Om man vill kan man se på hela Birgittas livsverk som en kamp mot den sjunde dödssynden: slöheten, likgiltigheten, förströelsen, tidsfördrivet. Det är viktigt att i detta sammanhang komma ihåg hennes syn på sig själv som Guds talesman och språkrör. Den uppgiften förutsatte just lyhördhet och engagemang" (Lars Bergquist, Med hjärtats öga, sid 161).
Den profetiska och visionära kallelse som Birgitta hade var i högsta grad verklighetsinriktad. Mitt i den omgivande miljön lyssnade hon lyhört och lydigt till Andens sakta susning. För den lyssnande människan kan Guds röst alltid göra sig hörd, även i ett samhälle där rösterna är så högljudda att Guds försynta röst tycks drunkna i sorlet.
För den som har bevarat barnets fina hörsel och rena blick är Gud aldrig långt borta. Hela miljön blir en gudomlig miljö, en fördold verkstad, där Gud låter sig höras och synas. Allt blir genomlyst av den Älskades närvaro.
Detta andliga barnaskap är typiskt för alla heliga. Också en så myndig kvinna som Birgitta var i hög grad ett barn i den Helige Andes mening. Adrienne von Speyr, den nutida schweiziska mystikern och läkaren, säger om Birgitta: "Gud har nedlagt en stor längtan efter barnslighet i hennes själ."
Barnaskap och barnslighet i denna andliga mening är inte något barnsligt eller naivt, tvärtom, inga är så realistiska, inga står så stadigt på verklighetens mark som de som är barn i andlig mening, i Guds ögon.

Gud själv blev ett barn, Jesusbarnet. Vi får inte se det som något idylliskt och romantiskt. I vår tid vet vi kan ske mer än någonsin tidigare hur utsatta världens barn är, hur hård deras verklighet är. Ändå är och förblir barnet modellen för alla människor: genom sin tillit och förtröstan lär barnet oss hur vi skall närma oss Gud och hans verklighet.
I Jesus Kristus ser vi hur denna barnets grundattityd kan bevaras också i den vuxne mannen. I Jungfru Maria ser vi hur detta barnsliga finns kvar även i den mogna kvinnan. Och i varje helgon ser vi något liknande: barnet finns där, inte det barnsliga och omogna som bara är en ytlig egenskap hos barnet, men det sant mänskliga som lätt kan gå förlorat om man inte vill vara som ett barn. Hos Birgitta finner vi detta sanna barnaskap i allra högsta grad; mitt i världens vimmel bevarar hon det rena hjärta som bara vill söka Guds ledning för vägen framåt.

Vi är alla kallade till att bli heliga av Guds helighet. Varje helgon är som en liten lysmask som lyser upp en liten del av vägen. Alla vill de vara små, de vill vara som barn, som lysmaskar. De vill hjälpa oss att undgå dagdrömmens bedrägliga frestelse, så att vi vågar stå på verklighetens stenhårda mark.
Birgitta talade mycket om "Jungfru Marias örtagård". Det låter lite för ljuvt i våra öron, men bakom orden finns den nyktra verkligheten. Det är just där Gud blev människa för att frälsa oss. Vi kan också bli som barn, så att Gud kan använda oss för sina syften.

+ Anders Arborelius ocd

(Ur Katolskt magasin nr 13 2000)