Biskop Anders Arborelius ocd

Personligt från biskopen

Roma, Amor och Ecce homo

Vladimir Soloviev, den ryske filosofen, kan hjälpa oss att se djupare. Vänder vi bakochfram på ordet Roma blir det Amor, kärlek. Det motsvarar den urkyrkliga intuitionen: "den kyrka som presiderar över kärleksgemenskapen, som bär Kristi lag och Faderns namn" (Ignatios av Antiochia). Varje nyvorden biskop brukar därför hasta till Rom. Så ock undertecknad, men inte bara för att få möta påven och be vid apostlagravarna utan också för att skaffa biskopskläder och övrig utstyrsel.

Direkt efter ankomsten till Fiumicino, där jag möttes av två av våra Rom-svenskar, Furio Cesare, rektor vid Collegio svedese, och Fredrik Emanuelson OMI, bar det av - eller snarare fastnade vi i en bilkö - in till det legendariska påvliga skrädderiet, Gamarelli, nära Pantheon. Med utsökt hövlighet blev jag mottagen och fick prova mina nya kläder och dessutom vänja mig vid att tilltalas med Eccelenza. Allt provades ut, från purpurfärgade strumpor (inte strikt nödvändigt, fick jag höra senare) till mitror (en biskop behöver både enpreziosa och en enklare). Kräklan som jag bestämde mig för den sista dagen efter besök i många kräkleaffärer kom också från Gamarelli.

Under dagarna i Rom bodde jag på Collegio svedese vid Corso Trieste, där också stiftets tre prästkandidater bor. Att det ligger nära både karmeliternas generalhus vid Corso d'Italia och birgittaystrarnas kloster vid Via delle Isole visade sig vara mycket praktiskt, eftersom en nyutnämnd biskop blir bjuden på många luncher. Också den svenske ambassadören vid den Heliga Stolen, Anders Thunborg och hans hustru, inbjöd mig till sitt residens vid Piazza Mattei i det gamla ghettot. Där deltog också bland andra australiensaren kardinal Cassidy från Enhetssekretariatet och karmeliternas generalföreståndare, mexikanaren Camilo Maccise, som var med vid biskopsvigningen. Oblaternas generalhus, där både Clyde Rausch och Fredrik Emanuelson bor, och Birgittasystrarnas vid Piazza Farnese, där Moder Tekla tog emot, fick jag också besöka.

Är man i Rom hör det också till att man skall botanisera bland alla gamla kyrkor. Speciellt roligt var det att få besöka den tyska nationalkyrkan, Santa Maria delYAnima, där vår siste katolske ärkebiskop Olaus Magnus (död 1554) ligger begravd. Själva graven hittade vi inte, men väl en minnesplatta som satts upp när svenska katoliker reste ner med specialchartrat pilgrimståg till Rom under det heliga året år 1950.1 Subiaco uppe i bergen utanför Rom fick jag se Benedikts gamla kloster - och i Mariano Equo i närheten besöka en ny ordensbildning som är intresserad av att komma till Sverige: Society of Our Lady of the Trinity (ursprungligen stiftad i Texas). Efter mässan i den iskalla kyrkan, där det rök om andedräkten, blev vi så mycket varmare mottagna av denna internationella kommunitet.

En ny biskop måste, inte minst om han råkar vara karme-lit och har levt en mer undanskymd tillvaro, också vänja sig vid media. I Rom blev det en mjuk övergång innan Expressen och TV 4 tog över. Tillsammans med Furio Cesare fick jag först fira mässan i Telepace, en katolsk TV-kanal, och blev sedan intervjuad på flera språk i Vatikanradion, bland annat av vår svenske jesuit Lars Rooth. Två av kurians ämbetsverk hann jag också med att besöka, Enhetssekretariatet och Kongregationen för östkyrkorna, där jag togs emot av Monsignore Marusyn, som redan på biskop Mullers tid började besöka sina ukrainska landsmän i Sverige.

Slut- och höjdpunkten för Rom-besöket blev mässan med påven där bland andra Furio och jag fick delta. Efter att ha blivit förda genom allt slags innergårdar och gemak fick vi komma in i påvens privatkapell, där han låg på knä försänkt i bön. Hans mässkläder låg färdiga på altaret och privatsekreteraren hjälpte honom på med dem. För mig blev det en mycket talande, ja, profetisk bild av ålderdomens värdighet i en värld där de gamla avskrivs allt mer. Påvens inre, andliga kraft lyser verkligen igenom det skröpliga yttre. Ecce homo... Se människan får en djupare innebörd...

+ Anders Arborelius ocd

(Ur Katolskt magasin nr 1 1999)