Biskop Anders Arborelius OCD

Predikan - Rekviem för Johannes Paulus II
Stockholms domkyrka 2005-04-07

 

Var en herde för mina får!

"Var en herde för mina får", sade Jesus till Petrus efter uppståndelsen och han fortsätter att säga det till Petri efterträdare i alla tider. Han sade det också till Karol Wojtyla, som blev Johannes Paulus II, vår herde. Petrusämbetet är ett uppdrag som Jesus instiftat i sin Kyrka för att hon skall stå fast på klippan, vad som än händer. Johannes Paulus har styrkt oss katolska kristna i tron på den uppståndne Jesus. För många andra har han också blivit ett tecken på den barmhärtighet, som bara kan komma från Gud och gett människor värme i en ofta kall och hård värld. För många tycks världen därför ännu kyligare just nu, när han lämnat den. Vi behöver styrkas i vår tro på att Jesus genom sin uppståndelse har besegrat dödens och ondskans makt. Det är därför vi firar denna eukaristi till minnet av Johannes Paulus II: vi tror på det eviga livet, som Jesus har öppnat för oss genom sin uppståndelse. Ingenting får ta ifrån oss hoppet och tilliten, allraminst i denna påskens tid.

Var inte rädda! Det var det budskap som påven Johannes Paulus förmedlade vid sitt första framträdande 1978 på Petersplatsen. Han ville från början ingjuta frimodighet i våra hjärtan. Påskens seger måste ta oss i besittning. Gång på gång behöver vi höra detta budskap: Var inte rädda! Aldrig har man haft så mycket att vara rädd för som under 1900-talet, det blodets sekel då man begick folkmord i stor skala, då de etniska rensningarna avlöste varandra och man lärde sig hur man kan spränga hela jorden i bitar. Därför måste vi gång på gång få höra detta glada budskap: Var inte rädda! Under sitt mer än kvartsekellånga pontifikat har Johannes Paulus II försökt hjälpa oss att inte vara rädda. Under sina resor över hela världen, i sin dialog med människor av olika religioner och kulturer har han förmedlat detta påskens och hoppets budskap.

Redemptor hominis - människans Frälsare, så hette Johannes Paulus första encyklika. Där sätter han Jesus i centrum som den ende som kan rädda oss människor. Gud har blivit människa för att inifrån befria människan från det som hon inte själv kan befria sig ifrån: synd, död, ondska. Gud vill i sin ofattbara kärlek till människan dela hennes villkor, ja, ta på sig hennes lidande och död - och byta ut det mot sitt eviga liv. Gud blir människa för att människan skall bli gudomliggjord - så brukade de grekiska fäderna sammanfatta kristendomens budskap. Under hela sin tid som påve förmedlade Johannes Paulus detta glada budskap om en människoälskande Gud, som vill dela den lilla och sårbara människans villkor i allt. Så oändligt dyrbar är hon i hans ögon från det första ögonblicket av sin existens till det sista. Varje människa, oavsett vem och vad hon är, har fått denna okränkbara värdighet. Detta budskap förde han ut till hela världen, i dialog med alla slags människor.

Ut unum sint - "för att de skall bli ett" hette en annan av påvens encyklikor. Där skriker han ut sin längtan efter de kristnas enhet. Kyrkan måste andas med båda sina lungor, både den österländska och västerländska. Enheten mellan oss kristna i öst och väst tog stora steg framåt under hans tid som påve. Hans längtan efter enhet gällde också gudstroende av andra religioner. Vi behöver bara tänka på hans speciella kärlek till det judiska folket, som tog sin början i hemstaden Wadowice och blev så tydlig vid hans besök i Roms synagoga och i Jerusalem. Genom hans inspiration kom också kristna och muslimer varandra allt närmare. Vi minns hans besök i Omajjad-moskén i Damaskus och allt han gjorde för att försöka förhindra det sista kriget i Irak. Han betonade enheten mellan den rika och fattiga delen av världen. Få har som han vädjat om skuldavskrivning för den Tredje världens folk. Människosläktet är ett och alla har rätt till ett människovärdigt liv. Världens tillgångar måste fördelas på ett rättfärdigt sätt.

Betrakta Kristi ansikte! - det var det råd som Johannes Paulus II gav oss inför det nya årtusendet. I det sammanfattas hela den kristna mystiken och etiken. Genom att kärleksfullt fästa blicken på Jesus förvandlas vårt inre. Vi har säkert alla erfarit något liknande på det rent mänskliga planet: när vi har sett någon som är riktigt god växer vi själva och vill bli som han eller hon. Vi kan alltid se på Jesus, eftersom vi i varje mänskligt ansikte kan känna igen något av Jesus. Försöker vi ha Kristi ansikte inför ögonen, då ser vi på varandra som bröder och systrar, och inte som konkurrenter, konsumenter eller kunder.

Totus tuus - "helt och hållet din" var det ord som Johannes Paulus antog som sitt valspråk. Han ville helt och hållet tillhöra Jungfru Maria, eftersom hon helt tillhörde Jesus. Denna öppenhet för Maria som vår moder, är nog själva nyckeln för att förstå vem Johannes Paulus var. I en kall, tekniskt raffinerad värld saknas ofta den moderliga ömhet, som Jungfru Maria står för. En värld utan Maria riskerar att bli manhaftig och kylig. Johannes Paulus kunde just genom sin barnsliga tillit till Maria och hennes hjälp ge hopp till världens förtryckta och fattiga, som alltid intuitivt tar sin tillflykt till Maria i nödens tid. Vi behöver bara tänka på Jasna Gora, den stora polska Maria-helgedom som Johannes Paulus älskade och som mirakulöst undgick svenskarnas härjning när de intagit hela Polen utom denna heliga plats. Maria ger hopp i nöden. Detta hopp kunde Johannes Paulus förmedla, inte minst i de diktaturer han besökte - och vilka ibland föll ihop som korthus ganska fort efter hans besök.

Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär - tre gånger fick Petrus bekräfta sin kärlek till Jesus. Det är också denna innerliga kärlek till Jesus, som var så typisk för Johannes Paulus. När man mötte hans blick anade man något av Jesu personliga omsorg. Han kunde därför bli en äkta herde för Guds folk - och bli älskad av människor av helt olika bakgrund. Hans sista tid, så märkt av sjukdom och lidande, gjorde honom ännu mer Kristus-lik. Han var aldrig rädd att dölja sin bräcklighet och det är verkligen ett profetiskt budskap till en värld, som inte vill veta av de sjuka och gamla. Hela världen fick följa hans dödskamp, och detta lidande som han bar i gemenskap med den Korsfäste öppnade människors hjärtan för Gud.

Amen - enligt vad som sagts var detta det sista som Johannes Paulus sade på sin dödsbädd. I detta Amen sammanfattas vår bejakelse av Guds plan med vårt liv. Genom att bejaka döden och lämna vårt liv åter i Guds händer visar vi att vi förtröstar på Guds faderliga omsorg. Som kristna tror vi att döden bara är en övergång till den eviga härlighet, som Jesus genom sin uppståndelse har öppnat för oss. Vi förtröstar på att Guds tjänare Johannes Paulus har kommit hem.

 

+Anders Arborelius ocd