Biskop Anders Arborelius ocd

Fyra hem- och vänländer

Efter Biskop Anders resa till Slovenien, Kroatien och Bosnien sommaren 2000

Under sommaren fick jag tillfälle att besöka fyra av våra invandrade katolikers hemländer och då måste de ju också då vara mina hemländer, ja, vänländer. Och överallt i Slovenien, Kroatien, Bosninen-Hercegovina och Slovakien kände man sig hemma, ibland på ett så prosaiskt sätt som i de bosniska bergsbyarna där man överallt stötte på svensk-registrerade bilar.
Men djupast sett beror hemkänslan på att vi är lika hemma överallt i den katolska världen, ja, allra djupast har vi vårt hem i den treenige Guden som binder ihop oss i tron, hoppet och kärleken, bortom alla etniska och kulturella skillnader.

Slovenien är visserligen ett litet land, ändå var det för lite att bara ha en och en halv dag på sig där. Trots allt hann jag med mycket: att som sig bör börja med att fira mässan i landets stora Maria-vallfärdsort Brezje och att besöka en nyvigd prästs festmiddag i ett jättestort tält där man joddlade för full hals, inte minst vår sloveniske själasörjare i Sverige Zvone Podvinski.
I Maribor fick jag höra om stiftets svåra nutidshistoria. Under kriget var Maribors stift ockuperat av tyskarna (till skillnad från Ljubljana som var under italiensk ockupation) som fördrev nästan alla 300 präster därifrån.
En slovensksvensk familj från Vaggeryd, ”årets tillväxtkommun”, hann jag också besöka i deras slovenska hemstad. Just sådana besök är viktiga för att se hur den dubbla kulturtillhörigheten fungerar. Kyrkans framtid här i Sverige beror ju, i alla fall mänskligt sett, på att detta utbyte mellan kulturerna fungerar och berikar oss alla.

I Zagreb sammanstrålade jag med de fyra präster som arbetar inom den kroatiska själavården i Sverige: Stjepan Biletic från Stockholm, Stipo Sosic från Göteborg, Vladimir Svenda från Malmö och Drago Cumurdzic från metropolen Värnamo (och faktiskt är det stora grupper bosninenkroater som funnit ett hem och inte minst ett arbete i de små, men dynamiska småländska industriorterna). Vi fick alla sex, för också vår sloven fick vara med, redan första kvällen delta i en stor pilgrimsmässa i katedralen med ärkebiskop Josip Bozanic. Liksom sin företrädare kardinal Kulharic, som också bor kvar i det stora ärkebiskopsresidenset, har han besökt Sverige.

I Zagreb blev jag också intervjuad i den katolska tidskriften Glas Koncila. ”Jesusbarnets systrar” som gjorde en turné i Sverige i våras fick jag också besöka liksom karmelitklostret Remete, där en av mina f d lärare från Rom bor – dessutom har provincialen en syster i Lund, och en annan broder har en bror i Arlöv. Man upphär aldrig att förvånas över alla släkt- och vänskapsband.

Krigets spår såg man tydligast i Vukovar, där ruinerna står tätt. I Djakovar såg man spåren efter biskop Strossmayr, som med stor energi lät bygga den jättelika katedralen och andra byggnadsverk och med lika stor energi motsatte sig att man skulle proklamera dogmen om påvens ofelbarhet under det Första Vatikankonciliet, men när den väl antagits underkastade han sig lydigt.

I Marija Bistrrica fick vi fira mässa med kroatiska missionärer från hela världen, bl a en franciskan som arbetade i Peru och verkade intresserad av Sverige. I denna den största Maria-vallfärdsorten finns också ett stort nytt karmelitnunnekloster. Att resa från Kroatien över till Republika Serpska, den serbisk-kontrollerade delen av Bosninen-Hercegovina, gick lätt. Lyckligtvis har striderna mellan folkgrupperna upphört, men spänningarna består.

I Banja Luka fick vi vara med om den eukaristiska kongressens högtidliga avslutning, den första stora katolska manifestationen i det stiftet efter kriget. Det finns inte så många katoliker kvar, en del av dem har kommit till Sverige och några av dem hade faktiskt rest ner och var med just vid denna högtid.
Fader Stipo som tillhör detta stift var inte med: ännu är minnena från hans tid i koncentrationslägret alltför smärtsamma.

Biskopen, Franjo Komarica, är en mycket älsklig person som vinner allas hjärtan och kunde vara kvar under hela kriget. För honom var detta en stor dag och vid avslutningsbanketten ledde han själv allsången. Också biskopar från Frankrike och Italien hade infunnit sig för att visa sin solidaritet med en hårt prövad lokalkyrka.

Sarajevo är unikt. Första världskriget började här.
Nu har minnesmärket över ärkehertig Franz Ferdinands mördare som tidigare hyllades som hjälte, i alla fall av vissa, tagits bort. Så något har man förhoppningsvis lärt sig av historien. Våld kan aldrig föda annat än våld. Sarajevo har lidit mycket och man ser många urblåsta höghus och ruiner.
Sarajevo är samtidigt en probersten för allt vad multikultur heter. Här ligger moskén, synagogan, de katolska och ortodoxa katedralerna helt nära varandra. Går det att leva tillsammans i Sarajevo, då bör det också gå i resten av Europa. Man ser mer slöjor i Stockholm än i Sarajevo. ändå är det muslimska inflytandet stort. Det katolska seminariet lägger stor vikt vid den interreligiösa dialogen. Kardinal Vinko Pulic, som också besökt oss i Sverige, har stiftat skolor där man medvetet vill fostra barn från alla folkgrupper och religioner i samförståndets anda. ”Jesusbarnets systrar” driver ett barnhem i staden, Betlehem, för genom krigets våld har våldet också spritt sig till familjerna: två av de små barnen jag såg hade fäder som mördat deras mödrar. ändå finns det hopp för Sarajevo. På planet därifrån till Wien läste jag att det bosniskkroatiska partiet HDZ bett om förlåtelse för de krigsförbrytelser man gjort sig skyldig till.

Tidigare gick det att åka spårvagn mellan Wien och Bratislava. Nu hämtades jag med bil för den timslånga resan till Slovakiens huvudstad. Genom biskop Brandenburgs försorg har vi fått kontakt med flera slovakiska prästkandidater som visat intresse att komma till vårt stift. Tre av dem har besökt oss under sommarens lopp, så jag hoppas att församlingarna där de vistats visat sitt bästa ansikte, och faktiskt sade två av dem som jag talade med att de överallt mött stor vänlighet.
I Bratislava fick jag inblick i den teologiska fakultetens arbete, i lekmannaarbetet, i tidskriften Katolicky Novgny. I S:t Martinkatedralens sakristia träffade jag en något ålderstigen ministrant, som stolt påpekade att han var född under monarkin år 1917 och sedan upplevt fyra olika statsbildningar, fast han alltid levt i samma stad. I hans barndom kunde alla i Pressburg, som man då sade, tala tre språk, tyska, ungerska och slovakiska. Katoliker, judar, protestanter och ortodoxa kunde leva tillsammans. ”Die Gasse ist die beste Schule”, sade han. Mycket har som bekant hänt sedan dess. Det mångkulturella samhället är ingenting nytt, men historien har lärt oss hur sårbart det är. Det är så lätt att även i toleransens namn avvisa det man inte vill förstå.

Detta illustrerades särskilt tydligt för mig genom Expressens artikelserie om Opus Dei. Innan jag reste hade den precis inletts och när jag kom tillbaka var den i stort sett slut.
Kanske just en sådan resa i mångkulturella länder hjälpte mig att få ett oväntat perspektiv?
är en dialog mellan en sekulariserad och politiskt korrekt svensk kultur och en ur helt annat samhällsklimat sprungen religiös rörelse möjlig?
Kam man över huvud taget nå varandra som människor eller ser man bara på varandra som karikatyrer eller fiender?
Det svenska samhällets, ja, Europas framtid hänger i hög grad på att man från båda sidor vågar göra ett försök. Sarajevo har något att lära Stockholm…

Anders Arborelius ocd

(Ur Katolskt magasin nr 10 2000)