Biskop Anders Arborelius

Försoningens geografi

Inför Biskop Anders' resa till Slovenien, Kroatien och Bosnien sommaren 2000

Vissa ortnamn är inristade i hela mänsklighetens hjärta. Geografin har också sin historia och teologi, skulle vi kunna säga. Namnet pekar alltid på en verklighet i Bibelns värld. Babel och Assur talade om ondskan fasa för Israel. Historien upprepar sig alltid. Tyvärr tycks människan aldrig lära sig något av sina misstag. Ondskan uppträder i alla tider och i alla miljöer. Den har en förmåga att maskera sig i olika förklädnader eller framträda i nya kläder.

Katyn är ett sådant ortnamn som väcker fruktansvärda minnen till liv. Vår tids historia är uppfylld av dessa ondskans och djävulens ortnamn.: Auschwitz, Vorkuta, ja listan skulle kunna bli nästan hur lång som helst. Också vår geografi är märkt av synden och behöver frälsning.

Ändå får vi säga som Paulus: ”hoppet sviker oss inte” (Rom 5:5). Jesus Kristus har förvandlat den mest fasansfulla av platser – Golgata – till frälsningens plats framför alla andra. Nytt liv och nytt hopp kan spira fram även där vi minst skulle kunna tro. Korset har blivit ett hoppets, kärlekens och trons segertecken mitt i en plågad och söndersliten värld.

Detta kors är också rest i Katyn. Kristus kan segra också där. Hans försoningsdöd kan bära frukt också idag för ett bättre förhållande mellan polacker och ryssar, mellan katoliker och ortodoxa.

Hela östeuropa skulle kunna bli en ”hoppets verkstad” där den enhet som redan finns på trons plan mellan ortodoxa och katolska kristna förstärks och får prägla också förhållandet mellan olika folkslag. Vi vet hur mycket mötet mellan Gorbatjov och Johannes Paulus II betydde för att avveckla kommunismen under fredliga former.

Tänk om den kristna tron kunde få flera sådana konkreta nedslag: också mellan kroater och serber.

I sommar hoppas jag få besöka Slovenien, Kroatien och Bosnien. Jag ber redan nu om era förböner för denna resa.

Vi vet att påven ständigt manar till fred och försoning mellan folken på Balkan, som de senaste åren har slitits sönder av olika konflikter. Därför har han också verkat för att Serbiens isolering skulle hävas. Den bojkott som landet utsätts för drabbar främst de fattiga och svaga.

Därför beslöt jag också att underteckna det upprop som publicerades i svensk press för att häva bojkotten av landet. Detta är naturligtvis inte menat som ett försvar av en viss regim och dess politik.

Jag förstår att det kan kännas smärtsamt för en del av våra bosniska flyktingar att som någon skrev ”en katolsk biskop undertecknar ett sådant upprop”. Men om vi skall gå i Kristi fotspår måste vi räcka ut en försoningens hand på ett konkret sätt.

Under detta heliga år får vi i vårt stift ta ett stort steg närmare våra ortodoxa medkristna här i landet. Vi håller just på att intensifiera den ekumeniska dialogen mellan de ortodoxa kyrkorna. Under hösten hoppas vi ha ett första möte mellan våra dialogkommissioner.

Detta närmande kommer att få sin höjdpunkt när vi får glädjen att överlämna vår kyrka i Gävle till de ortodoxa. Denna vårt stifts äldsta församlingskyrka har blivit för liten för en dynamisk och växande församling. Och de ortodoxa saknar kyrka i den del av landet och är därför lyckliga över möjligheten att få ta över kyrkan. Vi får se på detta som en mycket viktig ekumenisk händelse.

Det är första gången under vår moderna tid som vi får överlämna en av våra kyrkor till en annan kyrka, och att det just är till de ortodoxa som står oss närmast är verkligen en stor glädje.

Till detta kommer ett det just är den serbisk-ortodoxa kyrkan som tar emot kyrkan i Gävle. Tänk om detta också kunde bidra till en ökad dialog och försoning mellan serber och kroater, både här i Sverige och på andra håll. Tänk om Gävle kunde bli ett hoppets och försoningens ortnamn!

 

Teologin måste få en chans att befrukta geografin, så att Kristi försoning får omforma städer och byar som har stått som symbol för krig och förtryck.

Czestochowa, den polska Mariavallfärdsorten, står i Polens historia och geografi som symbol för seger över den svenska förtryckarmakten. Så gott som hela Polen var invaderat av svenska trupper, men inför Marias ointagliga borg måste också den svenska, protestantiska hären vika tillbaka. Tänk om också Czestochowa kunde bli ett ställe där svenska och polacker, protestanter och katoliker kunde möta varandra!

Faktiskt finns det redan ett frö till en sådan fördjupad dialog. Birgitta-systrarna har ett gästhem nära helgedomen, som jag fick besöka i fjol, dit också svenska lutheraner kommer på besök.

Också i Gdansk-Oliwa har Birgitta-systrarna öppnat ett gästhem och ekumeniskt centrum, där det finns tre kapell: ett katolskt, ett ortodoxt och ett protestantiskt. Danzig-Gdansk skulle också kunna bli ett sådant försoningens ortnamn, där tyskt, svenskt och polskt får mötas i broderlighet, där de olika kristna kyrkorna får lära känna varandra.

För oss svenska katoliker är ju staden också historiskt viktig: det var här de sista Birgitta-systrarna från Vadstena fick en fristad när de fördrevs vid reformationen. Tänk om den staden också fick tala om hoppets och försoningens geografi!

Också i våra vardagliga små svenska miljöer kan vi se hur Kristi försoning kan bryta igenom. Här vill jag peka på en polack som just hade mist sin bror i Katyn. Han var bördig från Wilno/Vilnius, också det en plats där olika kulturer och religioner har mötts, ibland i dialog men tyvärr också i konflikt. Denne man hade vid Andra världskrigets utbrott hamnat i Svalöv av alla ställen. Genom sitt arbete kom han ofta i kontakt med ryska gäster, t o m Chrustjev. Men aldrig hörde man bitterhet eller hårda ord lysa igenom. Sällan har jag mött någon med en så mild och försonlig grundinställning.

Vi måste också vända blicken till den helige fadern själv i detta sammanhang. I sin ungdom fick han genomlida Polens martyrium. Det är säkert ingen tillfällighet att han just därför har blivit en försoningens apostel.

Inte bara Tyskland och Ryssland har berörts av detta. Inte bara förhållandet till de andra kristna kyrkorna och samfunden har förinnerligats. Också dialogen med de andra religionerna har gått framåt med jättekliv under hans pontifikat. Den senaste tiden har hela världen kunnat förundra sig över hur påven tycks ha vunnit hela Israels hjärta. T o m massmedias kritik måste böja sig för fakta. Bilden av den åldrige och skröplige Johannes Paulus II vid Klagomuren har etsat sig in i mänsklighetens kollektiva minne för alltid. Ingen kristen kyrkoledare har betytt mer för försoning och förståelse mellan kristna och judar.

Till sist återvänder vi till platsen där vi började: Katyn – men inte till Vitryssland, utan till Katyn-minnesmärket på en bakgård vid östermalmsgatan

För här vid sidan av soptunnor står faktiskt ett minnesmärke över de polska officerare och soldater som blivit krigsfångar hos Röda armén och brutalt mördades. 

Katyn talar om kommunismens illgärningar, som man nu börjar diskutera mer öppet. Men när Katyn-minnesmärket invigdes för en del år sedan fick det inte sättas upp på en offentlig plats i Stockholm. Den svenska officiells hållningen mot nazism och kommunism var ju inte mycket att vara stolt över. 

Men nu när kommunismen har fallit kan kanske Katyn-minnesmärket få en mer framträdande plats? 

Man har föreslagit att det kunde stå nära Johannes-kyrkan där varje söndag tusentals polska katoliker samlas till mässa.
Tänk om detta minnesmärke också kunde bli ett försoningens tecken. Det är ju vårt privilegium som kristna att som Jesus själv få förlåta våra bödlar. Offrens och martyrernas blod får inte vara förgäves. Deras blod måste bli utsäde för tro, hopp och kärlek, för försoning och förståelse mellan alla människor.

+ Anders Arborelius ocd

(Ur Katolskt magasin nr 6 2000)