Biskop Anders Arborelius ocd

Det goda har segrat en gång för alla
En intervju i Katolskt Magasin nummer 4 - 99

När vi talar om det onda, får vi inte glömma att genom Kristi död och uppståndelse har det goda segrat en gång för alla, säger biskop Anders Arborelius. I den ortodoxa kyrkanär den påskikon där Kristus krossar dödsrikets portar en tydlig bild för att det godas seger. - Det onda är en realitet framhåller han. Och kampen mellan ont och gott försigår ständigt, både utom och inom oss människor. I kristen tradition har frestelsen att göra ont tre orsaker:bundenheten i köttet; djävulen; tingens lockelse. T ex att mat i lagom mängd är nödvändigt, men i övermått är det osunt och kan leda till frosseri.

I bibelns syndfallsberättelse faller Eva till följd av alla tre: Djävulen frestar henne med ett äpple, som i denna situation inte är bra för henne, och eftersom hon sitter fast i jagets tyranni äter hon den förbjudna frukten. Men, påminner han, i den kristna traditionen har Evas "nej" till Gud i paradiset har satts ur spel genom Marias "ja". - Vi kan inte vara goda av tvång, det måste vara ett fritt val. Gud är inte intresserad av robotar och automater , därför har han givit oss frihetens gåva, säger biskop Anders. Hela skapelsen är god eftersom den är Guds verk, betonar han. Också djävulen skapades god, men har sedan gjort uppror mot Gud - Den fria viljan är i sig god, det måste vi komma ihåg. Men det är viktigt att framhålla att det finns nyanser i godheten och vid en viss punkt övergår den till ondska. Människans grundfrestelse är att göra sig själv till norm, i stället för att sätta Gud i centrum. - Det är djävulens favorit trick, att vi frestas att göra Gud till en avbild av oss, i stället för att vi strävar efter att bli en avbild av Gud. Andliga världar Anders Arborelius betonar att vi människor inte vet så mycket om den andliga världen. Vi vet att det finns änglar, att det också finns fallna änglar. Hur de ser ut, och hur de verkar vet vi mycket lite om.- Den andliga verkligheten är en realitet, bibeln talar om änglar och att de på olika sätt står i kontakt med oss människor.

Också Lucifer, den fallne ängeln. Men vi kristna talar inte mycket om änglar. Det lämnar fältet fritt för andra, men det blir ofta på ett begränsat och enkelriktat sätt. Kanske, tror han, är de kristnas tystnad en reaktion mot tidigare generationers framställningar, som möjligen varit väl detaljerade . - Jag tycker att det står helt klart att djävulen röner stora framgångar när vi inte talar om honom. Vårt århundrade, som å ena sidan framställs som så upplyst och rationellt att man inte längre har behov av Gud - eller djävulen, är samtidigt ett av de mest blodiga och grymma i mänsklighetens historia. Det onda har till och med lyckats förblinda hela folk att begå fruktansvärda grymheter. -.Ju mindre vi talar om roten till det onda, desto större blir dess spelrum. Vi tycks ha lurat oss själva ordentligt. Eller låtit lura oss.

En förvirrad tid

Vår tid är förvirrad tycker Anders Arborelius. Begrepp vänds upp och ner, det som ena dagen anses fel, är nästa helt rätt. "Var man sin egen norm", är det slagord som tycks prägla den västerländska individcentreringen. - Många väljer det onda och syndar därför att de aldrig fått möjlighet att forma sitt samvete så att de kan avgöra vad som är gott och vad som är ont. Det är tragiskt. Tendensen att relativisera moralbegreppen, värdenihilism, är farlig eftersom det kan leda till den värsta synden av alla: synd mot den Helige Ande, menar biskopen.- ändå är det förvånande många som har kvar en sund grundinsikt. Man får, tycker han, ständigt bevis på att Bibelns tio budord är allmängiltiga normer.  - De allra flesta tycker spontant att det är fel att döda, begå äktenskapsbrott, stjäla och ljuga. Men har man inte fått möjlighet att utveckla sitt samvete, är det svårt att leva efter det i en omgivning som i första hand värdesätter kortsiktig behovstillfredsställelse.

Ett andligt snabbköp

Ibland tar biskopen en morgonpromenad i kvarteren kring sin bostad i Stockholm. På sin väg har han lagt märke till flera små affärer som säljer religiös kuriosa. - I fönstren skyltas med rosa Mariabilder och votivljus vid sidan av andra religioners föremål.

Det ökande intresset för andliga frågor är bra tycker Anders Arborelius, eftersom det visar att människor säger "nej" till att livet enbart har en materiell dimension. - Tyvärr har många förlorat grundinriktningen mot Gud , man nöjer sig med sekunda varor. Andligheten har blivit ett snabbköp, där var och en plockar ut de saker som han eller hon tycker ger honom eller henne något. De har förlorat förståelsen för nåden, gratuiteten, glädjen över de små tingen som Gud ger oss gratis. - Det är djävulens spel, människan skaffar sig saker för sin egen skull för att hon tror att hon ska bli lycklig.

Men har vi förlorat Guds nåd, kan vi inte bli lyckliga. Samtidigt vill han varna för att överdramatisera ondskans kraft. Gud kan när som helst bryta igenom en människas svaghet med sin nåd och frälsning. - Den Helige Ande är verksam överallt och leder människor till tro även utifrån de allra sämsta förutsättningar.

Andlig kamp

Anders Arborelius berättar en vision som Catharina av Siena hade över sin hemstad. Hon kunde se att djävlarna var som allra flest kring kyrkor och kloster. Inte - som man kunnat tro - vid horhus och rövarnästen. Ju närmare Gud en människa är desto aktivare blir det onda.  - De flesta helgon vittnar om hur den andliga kampen blir allt intensivare ju närmare de kommer Gud. Det är en stor triumf för det onda om en helig människa faller. Han berättar en historia som den heliga Teresa av Avila återgivit. En mycket from kvinna levde ensam i sitt hus, varje dag kom prästen och firade mässan i hennes hem. En dag kunde han inte komma, och kvinnan blev så arg att hon dog.  - Vi kan skratta åt det, men poängen är att ingen går säker. Till livets sista andetag kan vi falla - men in i det sista har vi också möjlighet en att bli återupprättade. Ytterligare en bild, denna gång från skönlitteraturen. I slutet av Evelyn Waughs "En förlorad värld" ligger fadern i familjen döende. Han har för länge sedan tagit avstånd från kyrkan och levt med en annan kvinna än sin hustru.
Vid bädden vakar hans döttrar, den ena står själv i begrepp att fatta ett livsavgörande beslut, vars konsekvens är att hon inte längre kan leva som god katolik. Prästen ber om ett tecken på att den döende fadern vill ta emot Guds förlåtelse. Tillslut gör han ett yvigt men tydligt korstecken. Han dör försonad med Gud. En gest som dottern tar på sådant allvar att hon inte kan lämna kyrkan.

Besatthet

Biskopen har ingen personlig erfarenhet av människor som säger sig vara besatta. Han anser inte heller att behovet är så stort att det är angeläget att i nuläget utse en exorcist för Stockholms stift. - Det blir allt vanligare att präster kontaktas av människor, ofta unga, som på olika vägar hamnat i ockulta, till och med satanistiska kretsar, och som önskar förbön för att komma ur det ondas grepp. Han uttrycker oro för att allt för mycket skriverier om det onda ska locka fler människor att forska i det ockulta.
- Det onda har en makaber lockelse, det väcker människors intresse och fascination på ett kusligt sätt. Därför är det så viktigt att vi ger det onda rätt proportion och inte förstorar upp djävulen så att han blir en ond makt som på allvar utmanar Guds makt. Då hamnar vi i en dualism som kyrkan bekämpat som en heresi från sin allra första tid. än en gång vänder han sig till kyrkoläraren Teresa av Avila. - Hon skrattade åt djävulen för att avdramatisera honom. Han bedriver bara gyckelspel, sa hon. Tillhör vi Kristus kan vi inte helt och fullt bemästras av det onda. Vår möjlighet att säga "ja" kan aldrig tas ifrån oss.

Maria Hasselgren