Biskop Anders Arborelius ocd
"Kallad till glädjebudbärare"
Oljevigningsmässan 2006 – Domkyrkan 13.4.2006
”Vi vill ha en präst!” – ”vi behöver en herde!” Hur ofta får jag inte höra det när jag besöker våra kapellförsamlingar eller utestationer, där det ännu inte finns någon präst. Guds folk längtar efter präster, men det måste också be mer om prästkallelser och för prästernas helgelse. Allt hänger ihop i Guds heliga kyrka. När det finns längtan efter präster, när man ber om kallelser och när prästerna lever ett heligt liv, då brukar det finnas unga män som känner sig kallade. I vårt stift har vi vant oss – kanske alltför mycket - vid att det ständigt kommer hit präster från andra länder. Det är vi naturligtvis mycket tacksamma för, men vi måste anstränga oss mer för att skapa en ”kallelsevänlig miljö”, så att fler unga män vill ge sitt liv åt Kristus. Till hösten har hittills bara en anmält sig till seminariet, och han kommer från ett annat land. Däremot har ungefär femton mogna män anmält sig till vår diakonutbildning i höst.
Vad kan vi då göra för att skapa denna ”kallelsevänliga miljö”? Här ber jag er alla, kära medbröder, att be och tänka efter, för mer än några andra är det ni som kan bidra till detta. Först och främst genom ert vittnesbörd, genom ert sätt att vara och leva. En ung människa i dagens pluralistiska samhälle behöver ett starkt vittnesbörd och en helig förebild för att våga ta ett så stort steg. Ibland är vi präster kanske för diskreta och talar ogärna om vår egen kallelse. Vågar vi visa vår djupa lycka och berätta om vår glädje över att få tillhöra Jesus och tjäna honom som präster i hans kyrka? Vågar vi berätta om hur Jesus kom in i vårt liv och fick oss att lämna allt för att följa honom? Vågar vi tala om våra svårigheter och om vår kamp, där vi ändå får erfara Jesu hjälp och uppmuntran, mitt i vår svaghet? Unga människor vill veta vem vi tillhör, vad vi drivs av och hur vi lever.
Också gudsfolket måste bli mer medvetet om sin uppgift att skapa denna ”kallelsevänliga miljö”. I vår tid är det inte socialt attraktivt att bli präst. Man betraktas snarare som lite udda, som en märklig fågel. I hela Västeuropa är det ungefär likadant, medan det i Östeuropa fortfarande är mer inne att bli präst. I katolska sammanhang befinner vi oss i Sverige lite mitt emellan öst och väst, så vi borde kunna frambringa fler prästkallelser. Här tänker jag inte minst på våra stora invandrargrupper. Tänk om våra nationella missioner skulle försöka satsa på en bönekampanj för kallelser. Tänk om alla våra församlingar kunde bli drivhus för kallelser. Jag vet att det låter lite orealistiskt och kanske naivt, men för oss som har fått lyckan att bli kallade till att tjäna Kristus som präster är det naturligt att vi vill att andra skall få dela vår lycka och glädje över att få tjäna honom och hans heliga folk på detta sätt.
Varje präst är en glädjebudbärare som kommer över bergen för att dela med sig av en stor glädje. Liksom Jesus själv blev smord för att frambära ett glädjebud för de fattiga är vi ”som delar hans prästerliga uppdrag… vittnen för världen om hans helande kärlek” (dagens kollektbön). Vi tycker ibland att världen är ganska ointresserad av denna Jesu helande kärlek. Och så kan det verka på ytan. Men gräver vi bara lite djupare, då upptäcker vi att det finns en andlig törst och längtan på själens botten och som Augustinus säger: ”Tron stiger uppåt från hjärterötterna” (Om Johannesevaneliet 26,2; PL 35, 1077). Det ligger visserligen ofta en sorgsenhetens och likgiltighetens dimma över Sverige och den tränger också in i själarna och gör dem ljumma och kylslagna, men djupare ner finns det en törst som väntar på att släckas. Det är vår uppgift som glädjebudbärare att skingra dessa dimmor genom att peka på den Ende som kan befria människor ur denna sorgsenhetens och likgiltighetens fångenskap. Det är inte lätt i landet Lagom att få människor att brinna av längtan efter att ge sitt liv för Kristus som präst, att avstå från så mycket, men ändå finns det mer ädelmod och offervilja, mer längtan efter helighet och bön än vi skulle tro. Det gäller bara att peka på honom som är A och O, han den Ende som kan släcka människans törst och längtan, eftersom han är det djupa svaret på allt det som människan innerst inne längtar efter. ”Varje öga skall se honom, också de som har genomborrat honom” (Upp 1:7).
Förr eller senare blir vi präster alltid medvetna om vår svaghet och bräcklighet. Det vi har att förkunna och den vi är satta att vittna om övergår oss så totalt, att vi måste kapitulera och erkänna vår oförmåga. Och just det är förutsättningen för att vi skall kunna peka vidare på Jesus Kristus. Vi måste bli tomma på allt vårt eget, samtidigt som vi naturligtvis bevarar vår unika personlighet och identitet. Vi måste ge Jesus allt utrymme i vårt liv, i våra ord, i våra tankar, så att han kan lysa upp och stråla fram mitt i vår fattigdom och oförmåga. Det är ju Jesus som människorna söker, inte oss – men Jesus i och genom oss. Därför blir de också så besvikna när vi präster brister. Ja, även de icke-troende förväntar sig att vi katolska präster på ett speciellt sätt skall peka på Jesus Kristus. Hur skandaliserade blir de inte när de hör talas om de avskyvärda förbrytelser som vissa präster har begått. Ibland är det just de icke-troende som bäst påminner oss om vår kallelse till ett heltigenom heligt liv. För vad är det som de kritiserar oss för: jo, att vi inte lever lika heligt, fattigt och hängivet som Jesus själv, ”Han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och som har gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom tillhör härligheten och väldet i evigheters evighet, amen” (Upp 1:6).
Annat av Biskopen
