Biskop Anders Arborelius ocd

Ålderdomens skönhet

Caritas konferens den 18/9-99 i Immanuelskyrkan i Stockholm

"Guds trädgård är inte smyckad bara med martyrernas rosor, utan även med jungfrurnas liljor, de giftas murgröna och änkornas violer" (Augustinus, Sermo 304:1-4). De olika åldrarna behövs för att katoliciteten skall bli fulltonig: liksom de olika färgerna, kulturerna och traditionerna. Kyrkans skönhet får en speciell accent i de gamlas rynkor, som talar om kärlekens möda och offer. Ungdomskult och ansiktslyftningar kan ibland vara ett hot som får oss att glömma detta. De gamla kan ofta vara vackrare än de unga, hur snygga dessa än må vara.

"Liv växer organiskt, inte mekaniskt" (W. Stinissen, Inre vandring, sid. 36). Det är en sanning som vi ofta glömmer i ett teknologiskt väl utvecklat samhälle, som samtidigt är teologiskt underutvecklat. De gamla som sådana har därför en i de närmaste sakramental och profetisk funktion idag: att påminna oss om livets helighet. Det finns en slags mystisk solidaritet mellan livets yttersta poler: det nya, spirande, lilla livet och det trötta, flämtande, lilla livet. I början och på slutet är man lika vanmäktig, lika beroende av andras omsorg och kärlek. Och just detta är ett av de största tecken på kärlek man kan visa en annan: jag behöver dig! Också detta är långt ifrån comme il faut i vårt nutida klimat av totalt oberoende.

"Det är accepterandet som befriar oss", säger Elisabeth av Treenigheten. Det gäller oss alla, men speciellt gäller det de gamla, som ser krafterna minska dag för dag. "I dina händer befaller jag min ande" ber vi varje dag i kompletorium (åldrandets egen tidebön), och ju äldre vi ber desto mer besannas det. Döden blir en daglig färdkamrat, ibland skrämmande, ibland öm och efterlängtad, allt beroende på om vi börjar igenkänna den Korsfästes drag i honom - eller snarare i henne, eftersom Franciskus har lärt oss kalla henne Syster Död.

"I varje barn som föds och i varje människa som lever eller dör ser vi en avbild av Guds härlighet. Vi firar denna härlighet i varje människa, ett tecken på den levande Guden, Jesu Kristi avbild" (EV 84). De gamla ger oss en speciell accent av Guds härlighet. Tänk på Symeon och Hanna, Joakim och Anna, tänk på Johannes Paulus II och moder Teresa, tänk på babusjkorna som räddade tron i det heliga Ryssland genom att lägga sig på trottoarerna när man ville riva kyrkorna, tänk på den hemlösa gamla kvinnan i Brighton Rock som mumlade sitt Hail Mary..Och glöm inte våra svenska kyrktanter, som får så mycket spott och spe: "jag vill inte sitta i kyrkan med en massa tanter" - eller snarare några få. Det var tio rättfärdiga som kunde rädda världen, och antagligen var de snarare äldre än yngre.

Det är en oerhörd befrielse - ett glatt budskap - när vi kan se på åldrandet som en realitetsterapi, som en väg till visdom och fullmognad. "En människas liv blir allt vackrare ju närmare hon kommer himmelens port. Meningen med livets långa vandring är i själva verket att öppna den dörren" (Chiara Lubich). Vårt liv på jorden är en pilgrimsfärd mot evigheten, och för de flesta är ålderdomen, lyssnandets och väntans ålder, förstugan till himlen, en tid av besinning och förberedelse som är ovärderlig. Tragiken är att många idag förlorat både evighetsperspektiv och vördnad för grå hår. Att till varje pris bevara en flyende ungdoms alla attribut är för många en frestelse och flykt från verkligheten, ja, från den Verklige. Och det märkliga är att de verkligt unga ofta är väldigt gamla.

"Det andliga barnaskap som är en delaktighet i Guds evighet, han som alltid är ung" (Jean Leclercq).

+Anders Arborelius ocd