Biskop Anders Arborelius ocd
Med Maria på vägen
När en fotbollsmatch kommer fram till halvtid är det ibland risk för att ivern och kamplusten mattas av betydligt. Samma sak gäller på många andra områden. Kanske det också gäller vårt jubelårs-firande? Halva jubelåret är till ända och vi frågar oss kanske: vad blev det av det hela - har jag blivit berörd av Guds helighet eller ... - då gäller det att återigen lyssna på påvens ord:
"Jubelåret är en förnyad uppmaning till livets omvändelse genom ändring av livsföringen" (Incarnationis mysterium, nr 12). Omvänder oss gör vi inte bara en gång, utan dagligen och stundligen. Om vårt jubelårsfirande kommit av sig, då är det bara att börja om igen. "Det heliga året skall vara en enda oavbruten lovsång till Treenigheten" (Ibidem, nr 3).
Vi kanske är lite besvikna över att den stora nordiska jubelårsvallfärden till Vadstena inte blev av, och visst är det tråkigt, men det är ofta i det lilla och i det tysta som omvändelsen och den oavbrutna lovsången sker. Jubelåret är kanske på våra breddgrader mer den diskreta och fördolda, men samtidigt helt äkta längtan efter att Jesus Kristus skall bli allt i alla? De stora evenemangen och manifestationerna väcker inte så stor genklang i en tid där man lärt sig att misstro alla massmöten.
Ändå är det viktigt att vi får visa vår tro offentligt och bära vittnesbörd inför världen om vår katolska tro. Tron kan inte bevaras om vi inte ger den vidare. Om vi verkligen sätter värde på vår tro, är vi också angelägna att vittna om den. En vallfärd är både evangelisation inåt och utåt.
Vallfärden till Oskarström är en sådan trosmanifestation, men, ändå, mer i det stilla och fördolda. Oskarström är - liksom man sade om Nasaret en gång - knappast någon metropol. Egentligen passar det ju ganska bra så: Jungfru Marias karaktär kommer mer till sin rätt på det sättet. Hennes liv hade ingenting extraordinärt över sig. Det var ett stilla liv i bön och arbete, i tro, hopp och kärlek. Just eftersom Marias yttre liv var så vanligt, kan vi spegla oss i det Gratiae Veritas Naturae - nådens sanning är naturens - är motto för Uppsala universitet, och ett synnerligen katolskt sådant. Faktiskt kunde det vara Marias motto också. I henne ser vi ju mer än i någon annan hur nådens verklighet är densamma som naturens och skapelsens. Sanningen är en. Guds verklighet lyser både på skapelsens plan och i nådens värld. Allt är skapat för att återspegla Guds kärlek. Maria är Jungfru både på naturens och nådens plan. Just därför kan hon hjälpa oss på vår väg genom livet och fram till målet i Guds eviga härlighet.
Genom att vi Identifierar oss mer med Maria blir vägen lättare. Vi skulle kunna hitta på ett nytt ord - med-Jag -för att belysa denna Marias uppgift i vårt liv.
I Maria, den av synden helt oberörda och obefläckade, ser vi vad vi borde vara, vårt sanna jag. När frestelserna och lockelserna ansätter oss, kan vi ta vår "tillflykt till hennes beskydd" som det heter i den urgamla bönen Sub tuum praesidium.
Vårt bättre jag kan Identifiera sig med henne. Vi kan tänka: vad skulle hon ha sagt eller gjort i mitt ställe. Det är bra att ha ett sådant med-jag som hjälper oss att se Jesus tydligare och följa honom närmare. Vi får låna Marias ögon för att se på Jesus och hennes hjärta för att älska honom med.
I vår tid och i vårt andliga klimat är det en stor fara att Kristus blir allt vagare och vagare. Inte så få kristna har förlorat honom ur sikte som sin ende Frälsare. Just i detta läge då Kristus-tron hotar att försvagas, också i det kristna folkets medvetande, har Jungfru Maria en profetisk betydelse. "Du ensam har krossat alla heresier", sade kyrkofäderna. Genom sin blotta existens som Guds moder garanterar Maria att inkarnationens realism bevaras intakt. Gud har verkligen blivit människa genom och i henne. Jesus är verklig och påtaglig. Gud har i sanning kommit till denna arma värld. Marias liv i Jesu närhet visar oss hur realistisk och konkret vår kristna existens är. Kardinal Meisner säger om Marias liv:
"det började med smutsiga blöjor och slutade med blodiga linnebindlar". Det är denna nästan outhärdliga realism som många av våra samtida inte står ut med utan i stället flyr in i New Ages mer behagliga värld. Tron skall vara bara andlig, en flykt bort från det vanliga grå lilla liv vi lever, bort från det grymma och otäcka. Pyttsan! Det är just i verkligheten sådan den är som Gud stiger ner för att frälsa oss. Maria hjälper oss att inte fly från verkligheten. Hon är vårt med-jag som får oss att gå stadigt på vägen genom livet sådant det är - och just där möta Jesus som vår Frälsare.
Samtidigt som Maria får oss att möta Jesus här och nu, hjälper hon oss att fästa blicken stadigt på vårt definitiva mål: Guds härlighet. Under påsktiden får vi nöta in evighetens atmosfär i vårt tröga sinne. Som kristna är vi "evighetens femtekolonna-re" här på jorden. Samtidigt som vi drar ut de fulla konsekvenserna av inkarnationen, ser vi att den eviga härligheten är det yttersta målet. Gud blir människa för att vi skall få del av Guds eviga härlighet. Också här är Jungfru Maria en slags levande garanti för att vi inte skall begränsa vår horisont bara till detta livet.
Tiden mellan Kristi himmelsfärd och pingst är speciellt präglad, diskret men ändå helt tydligt, av Maria. Liksom hon höll ut i bön med apostlarna i väntan på Andens ankomst håller hon ut i bön med oss. Hon hjälper oss att ha vårt hjärta därovan samtidigt som vi står med båda fötterna stadigt på jorden. Hon har fått del av påskens fullhet på ett unikt sätt som samtidigt är helt profetiskt: hennes förhärligande är ett förebud om vad Gud vill ge också oss.
Det tragiska är att himlen och evigheten i praktiken har försvunnit ur blickfånget, också för många kristna. Allt tal om evig härlighet tycks overkligt för dem. Visserligen är det sant att inget är så svårt att predika om som himlen. Lyckligtvis övergår den härlighet som vi är kallade till allt vad vi kan uttrycka i ord och tankar. Ändå måste vi ha vårt sanna hem därovan. Först där finner vi vårt sanna jag. Först där blir vi vad vi är avsedda att vara. På vägen dithän - och dit är vi ju på väg under hela vårt liv på jorden - kan Maria agera som vårt med-jag så att vi i hennes sällskap lär oss att längta hem.
Om vi kristna inte talar om eller tänker på evigheten, dyker den upp i förvrängd form och i utspädd eller urvattnad gestalt. Den ganska utbredda reinkarnationslängtan som vi möter i olika former är ofta ett surrogat för den äkta evighets- och uppståndelsetro som vi kristna borde tala mer om, ja, högt och ljudligt proklamera. Påsktiden kan vara både en inre meditationstid, då vi begrundar det eviga livets mysterium, och en yttre evangelisationstid, då vi försöker dela med oss av det som är kärnpunkten i vår tro. Här kan Jungfru Maria säkert vara oss till hjälp, med råd och dåd.
Jungfru Maria hjälper oss att vara mer praktiska och konkreta i vårt trosliv. "Ideologier har inga mödrar", sade en gång Karl Ränner. Om kristendomen hotar att bli en ideologi, betyder det att Maria måste få större plats l vårt liv.
Tvärtemot vad vissa säger kan hon aldrig skymma vår blick och totala inriktning på Jesus. Maria uppenbarar för oss just vad det är att vara helt uppfylld av Jesus. På så sätt är hon vårt med-jag. På så sätt har hon också en omistlig plats i ekumeniken. Maria kan hjälpa kristna från alla samfund och kyrkor att se så intensivt på Jesus, att skiljelinjerna oss emellan blir allt färre.
Maria är den kristna enhetens moder. Det börjar blir allt tydligare i vår svenska vardag.
Hur många protestantiska kyrkor har inte numera fått en Maria-bild. Det är speciellt glädjande när vi katoliker får ge en Maria-bild till våra medkristna som tack för deras gästfrihet. Så har det blivit i Stockholm där polska missionen gett en bild av Vår Fru av Czestochowa till Johanneskyrkan. Och så blir det i höst när jag och våra syriska katoliker får överlämna en Maria-bild till kyrkan i Vårby gård, som är en av de fyra protestantiska kyrkor i Storstockholm som regelbundet upplåts för katolsk mässa på arabiska.
Vallfärden till Oskarström är en påminnelse om Marias plats i det dagliga livet här i Sverige. Vi förknippar Maria mer med lite exotiska platser som Lourdes, Fatima och Guadalupe - och Nasaret förstås. Men just i Oskarström blir hennes band med den lite trista och banala svenska verklighet som är vår vardagsmiljö tydligt. Det finns inget glamoröst över Oskarström. Inte över Maria heller. Oskarström kan hjälpa oss att hitta en Maria-spiritualitet som är inkarnerad i svenskt vardagsliv. Vi katoliker i Sverige behöver verkligen Marias hjälp för att göra vår katolska tro mer förankrad i det samhälle vi lever i.
Hittills har vi ofta varit en "en-generations-kyrka". De flesta av oss har antingen haft med sig den katolska tron från ett annat land eller tagit steget över till den vid vuxen ålder. Vår stora svårighet har varit - och är -att ge tron vidare från generation till generation. Inte minst i själva Oskarström har detta varit tydligt. Liksom Bromölla och Sörforsa har ju Oskarström en gång varit något av en katolsk by, men det har inte gått att bevara denna katolska miljö stort mer än en enda generation.
Ändå tror jag att Oskarström kan vara ett profetiskt tecken och en påminnelse. Maria går med oss på vägen, på Kristi väg, mitt i den svenska snålblåsten där vi katoliker fått leva - och där vi nog får räkna med att leva, även när vår Kyrka blir officiellt erkänd och registrerad som trossamfund. Med Maria som vårt med-jag blir snålblåsten till Andens ljuva fläkt och det strilande regnet till nådens dagg. Allt är skapat av Gud för att återspegla Gud. Både på nådens och naturens plan.
Annat av Biskopen
