Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Att leva eukaristiskt

Reträttföredrag i samband med biskopsvisitation i Vår Frälsares församling
Malmö den 23-25 mars 2018

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi har alla fått ett nytt hjärta och en ny själ genom dopets nåd. Genom att Jesus Kristus har dött och uppstått för oss har ett helt nytt liv börjat, ett helt nytt förbund. Det är livsviktigt att bli hemma i detta förbund. Förbund är ett typiskt bibliskt ord. Gud ingick redan i det gamla testamentet ett förbund med Israels folk, med Abraham, som en förberedelse till det heliga, nya förbund som instiftades genom Jesu Kristi död och uppståndelse. Vi tillhör ett nytt förbund. Vi har fått ett nytt liv. Vi har fått ett nytt hjärta, en ny själ.

Vad innebär det då att leva i detta nya liv? Det gör vi när vi i eukaristin får fira Kristi mysterium och blir delaktiga av Jesu innersta verklighet. Vi får dela Jesu hjärta med honom, för att uttrycka det på ett mycket enkelt sätt. Jesus är så djupt förenad med oss att vi ögonblick för ögonblick får del av hans nåd och kärlek. Vi får leva tillsammans med Jesus i ständig tacksägelse till Fadern, som har gett oss Jesus som vår Herre, Broder och Frälsare. Vi är förenade med honom som lemmar i hans kropp. Det övergår vår fattningsförmåga. Vi kan aldrig förstå hur mycket vi har fått i Jesus Kristus. Det är för stort. Det övergår oss. Det är därför vi behöver hela evigheten för att tränga in i allt det som Gud har gett oss.

Redan här på jorden kan vi börja med att försöka leva i tacksamhet och erkänsla för allt det som Gud ger oss. Då kan vi förvandlas, när vi istället för att fastna i det som är svårt, går oss emot och driver oss till förtvivlan, ser vad vi kan tacka Gud för. Har vi en längtan efter att leva eukaristiskt, att se att eukaristin är något som förvandlar oss till tacksägelsens folk, då förvandlas också det vanliga livet. Vi kan se på verkligheten på två sätt. Vi kan se den å ena sidan bakifrån och se det som är galet och fel, det som vi inte tycker om eller å andra sidan som något som Gud har gett oss, för att vi just där skall möta honom. Vi förstår inte alltid all den nåd som Gud överöser oss med.

Gud blev människa på jorden för att vi skall möta honom i det mänskliga, det vanliga, det vardagliga. Eukaristins stora nåd och gåva är att vi får ett nytt hjärta och en ny själ, så att vi kan se med Jesu ögon på livet, på varandra och på oss själva. Det är viktigt att varje dag blir en övning att växa in i detta nya sätt att leva till Guds ära i tacksamhet och i förening med Jesus Kristus.  Det är av stor betydelse att vi börjar vår dag med tacksägelse genom att överlämna dagen till Jesus. Då blir det något annat än om vi börjar oroa oss för vad som skall hända. När vi tittar oss i spegeln kan vi glädjas över att Gud har skapat oss så underbart istället för att se tråkiga och buttra ut. Att våga ta emot också oss själva som en gåva från Gud är avgörande för vårt liv. Vi vill då inte vara något annat. Vi tror att Gud av all evighet har förberett oss som ett unikt mästerverk. Det gör oss ödmjuka att våga tro att vi är viktiga i Guds ögon.

En gång i bikten var det någon som sade: jag tror att jag vill bekänna att jag tycker att jag själv är viktig. Det kan förvisso vara fel. Det kan också vara rätt, om vi ser oss själva som vi är i Guds ögon, som ett unikt mästerverk som aldrig kommer att kopieras eller klonas. Då blir vi både ödmjuka och tacksamma över att Gud faktiskt vill ha oss sådana vi är. I vår kultur här i Norden präglas många av jantelagen. De tror inte att de duger någonting till eller att det är något speciellt med dem. Det får vi inte förväxla med sann ödmjukhet. Sann ödmjukhet säger att om jag har skapats så underbart och fått allt detta, då förväntar sig Gud också att jag lever i ständig glädje och tacksamhet för hans gåvor och vittnar om honom genom mitt liv. Om vi tittar oss i spegeln kan vi se oss själva som en gåva som Gud ger till världen för att vi genom vårt liv skall vittna om att Jesus Kristus är med oss här på jorden. Genom att bli människa för vår skull vill han att det mänskliga livet skall återspegla hans verk.

Lever vi i en atmosfär av tacksamhet för att Gud har skapat oss och för att Gud har infogat oss i det nya förbundet genom påskens nåd, får vi också lättare att hantera det som är tungt och svårt. Den här veckan, då vi får gå med Jesus till Jerusalem, konfronteras vi med det som är tungt och svårt i livet, med lidande, grymhet, förföljelse och ondska. Det är då viktigt att göra det på rätt sätt, så att vi inte förfaller till klagan och missnöje utan kommer ihåg att allt detta svåra har Jesus Kristus tagit på sig för vår skull. Allt lidande all synd, all ondska, all nöd har Jesus tagit på sig på korset för att försona hela världen med sig själv. Det övergår vår fattningsförmåga, inte minst i vår tid, när vi konfronteras med så mycket lidande, krig, förtryck och ondska att det aldrig tycks ta slut. Det sista ordet har Jesus sagt på korset, när han överlämnade sig till Fadern. Jesus vill försona, förlåta allt det onda och göra om verkligheten till något bättre.

Då måste vi börja med oss själva. Vi skulle så gärna vilja göra de andra bättre och omvända dem, men det är bara oss själva som vi kan omvända till Jesus Kristus. Varje dag får vi vända om från det gamla livet till det nya. Vi får ta emot oss själva som en Guds gåva som vi får göra lite bättre och vackrare. Vi får bli lite mer tacksamma och ödmjuka. Varje dag har vi en underbar möjlighet att göra det som är möjligt av vårt eget liv, vår egen vardag och vår egen miljö. Det finns också en andlig miljövård, en andlig skönhetsvård. Gud vill att vi skall bli så vackra som möjligt av hans nåd. Trots våra svårigheter, vårt kors och vår kamp skall vi stråla av hans nåd och kärlek. Som präst får man ibland se hur en människa inför döden skiner upp. För vissa är det jobbigt och bittert att livet rinner bort. För andra är det underbart att kunna gå Kristus till mötes. Det är viktigt att vi börjar att öva oss att dö redan nu. Helgonen brukar säga att vi skall leva varje dag som om det var den sista dagen i vårt liv. Då blir livet någonting annat. Varje liten detalj, varje litet möte med en människa blir av större betydelse om vi lever vårt liv i evighetens perspektiv. Vi skulle ägna oss åt det som var viktigt, istället för att slösa bort tiden med oväsentligheter. Lever vi i detta perspektiv som gör att vi konfronteras med Kristi lidande, död och uppståndelse, skulle vår dag bli något annat.

Vi tar emot varje dag som en Guds gåva, som sammanfattar hela livet. Vi får göra något stort av det lilla. Man säger ibland att man i klosterlivet kan se om någon har en kallelse till klostret genom sitt sätt att stänga en dörr. I de små detaljerna kan något stort bli tydligt. Stänger vi dörren i ansiktet på den som kommer efter oss eller stänger vi dörren stilla eller lämnar den öppen för den som kommer efteråt? De små detaljerna avslöjar vilka vi är. Vi kanske inte själva märker det, men andra brukar märka hurdana vi är på de små sakerna. Så kan det också vara för dem som förbereder sig att gifta sig. Hur behandlar de varandra och hur gör de i de små dagliga mötena? Behandlar de varandra med varsamhet och ömsinthet?

Om vi vill vi leva i det eviga förbund som Jesus har instiftat på korset, förvandlas tiden till evighetens förportal. Vi börjar att öva in hur vi skall leva i tacksamhet för Guds väldiga gåvor i glädje över att han har gett oss sin Son som har dött och uppstått för oss. Det finns oändligt mycket att tacka Gud för. Genom att visa tacksamhet förvandlas vi. Vi lever i en kultur, ett samhällsklimat, där missnöjet och bitterheten har smugit sig in. Därför är det inte alltid så lätt för oss förstå att vi måste leva eukaristiskt inte bara på söndagen när vi firar mässan. Det eukaristiska sättet skall prägla vårt liv, så att vardagen också blir en tid av tacksägelse, överlåtelse och lovsång, så att redan nu evighetens och härlighetens klimat blir tydligt i vårt sätt att leva. Människor kan få upp ögonen för att vi kristna har något att erbjuda, om vi kan vittna om detta liv i de små detaljerna. Det är ofta där vi är äkta och sanna. Om vi är självupptagna, hänsynslösa, bittra, besvikna och missnöjda människor, vill ingen söka sig till oss, till Kyrkan och tron. Om vi kan förmedla hopp, glädje och tacksamhet börjar de fråga sig, vad är det som vi har men som de inte har.

Jag har mött många människor som har sökt sig till Katolska Kyrkan. De har ofta mött någon i vänkretsen, på arbetsplatsen eller i skolan som har kunnat förmedla något annat än det som alla andra har. I de små sakerna har de kunnat förmedla tacksamhetens, varsamhetens och ömsinthetens vittnesbörd.  Vi vill inte behandla en människa bara som en sak utan som en unik och oersättlig person. Ett sådant förhållningssätt kan betyda mycket för att öppna ögonen för människor. Därför måste våra församlingar utstråla en välkomnande hållning. I går besökte jag ungdomsföreningen, och då var det någon som sade till mig, att där finns det en välkomnande öppenhet för dem som kommer. Om vi kan återspegla detta synsätt i våra familjer, församlingar och i våra olika grupper börjar folk ana att det här finns någonting annat, något djupare och större.

Vi kristna vet vad det djupare och större mysteriet är. Vi vet att genom Kristi offer och uppståndelse öppnas för oss ett nytt förbund. Vi måste också uttrycka denna sanning genom vårt vanliga sätt att leva. Det måste genomsyra vardagens små detaljer, så att vi blir upplysta av denna glädje och tacksamhet och inte faller in i det vanliga klagandet och missnöjet. Vi skulle kunna sammanfatta med en liten ordlek. Det börjar med att vi säger ack, men sedan blir det tack. Ack, ack, ack, Herre, men tack, tack, tack, Herre, att det ändå är du som styr. Då vänds klagosången till tacksägelse. Läser vi psaltarpsalmerna börjar det ofta med klagan. Varför har du övergivit mig, varför behandlar du mig så, men sedan går det över till lovsång. Det börjar med klagosång men slutar i lovsång. Så är det också i vårt liv som kristna. Vi måste lära oss att vi lever i en sårad värld där synden finns, men just där har Guds ljus tänts. Det är därför vi till sist måste falla ner i lovsång och tacksägelse. Korset visar oss att Jesus Kristus har förvandlat död, kors och smärta till nytt liv i glädje och nåd.

Också i det vardagliga och lilla måste vi låta tacksägelse över Guds försyn och omsorg och kärlek få sista ordet, så att vi utstrålar glädjen över att Jesus Kristus har segrat på korset och uppstått. Vi är påskens människor. Vi har vår påskliturgi. Vi är påskens heliga folk. Att försöka översätta denna tacksägelse till det vardagliga livet är ofta ett sätt som gör att det inte bara blir något påklistrat, något som inte har trängt in i själen och hjärtat. Vi måste komma ihåg att vi har fått ett nytt hjärta och en ny själ. Ju äldre vi blir desto tydligare blir det hur vi har levt. I livets slutskede blir det mycket tydligt vilka som har låtit påskens glädje och tacksamhet genomsyra dem och vilka som blir kvar i missnöje, klagan och bitterhet. Det är oerhört tragiskt att se att också kristna människor kan ha missat tåget. Men det är aldrig försent. Också i själva dödsögonblicket kan man öppna sig för Kristi seger och påsk, men det är bättre att göra det redan nu.

Om vi kan ta emot Jesus Kristus som Faderns personliga gåva till var och en av oss och kan säga att det var för vår skull som Jesus Kristus har dött och uppstått, att vi är viktiga för honom, att han vill göra något stort och underbart med vårt liv, då förändras allt. Jag är viktig för honom. Han har dött för mig. Han har uppstått för mig. Då vill han också att jag skall återspegla något av detta i mitt liv, att det skall synas på mig att jag har tagit emot detta nya liv. Eukaristin har påverkat mig och förvandlat mig, gjort mig till en ny människa.

Låt oss ta emot denna heliga vecka som nu börjar som Guds personliga gåva och inbjudan till var och en av oss, så att vi låter oss förvandlas, så att vi lider med Kristus för att uppstå med honom, så att vi låter honom leda oss in i påskens heliga påsk, så att syndens gamla människa begravs och den nya människan får stå upp i Kristus. Då blir det en glad påsk eller en gladare påsk, skulle vi kunna säga. Vi har firat påsk många gånger, men ibland har den gått oss tämligen spårlöst förbi, om vi skall vara ärliga. Därför är det min önskan till er alla att det skall bli en gladare påsk, då Kristi fulla mysterium trycks in i era hjärtan, präglar om er från missnöjets folk till tacksägelsens folk, så att påskmysteriet verkligen tar gestalt inte bara i ert individuella liv utan också i församlingens liv. Vi blir inte frälsta som enskilda individer utan som ett heligt folk. I detta land som ibland tycks vara ett dystert land, ja, det tycks som om somliga har november i själen, kan vi med Guds hjälp vittna om att Kristus har besegrat det onda. Hans glädje och seger är en verklighet. Vi är fyllda av tacksamhet för Guds oändliga gåvor som har getts till oss i Jesus Kristus som hans oändligt stora gåva. Men en gåva måste alltid tas emot.

Till sist en liten anekdot från en församling i Manilla som kan visa oss gåvans betydelse.  Kardinal Tagle åkte bil med en god vän. När det blev rött ljus kom det fram en gatuförsäljare som stannade och knackade på rutan. Nej vi öppnar inte, vi vill inte köpa något, sade kardinalens chaufför. Då kände gatuförsäljaren igen kardinalen och sade: men jag vill ju ge kardinalen något.  De fattiga har också en gåva att ge. Vi kan tänka på den fattiga änkan som ger allt. Men den rike har glömt bort att det största och underbaraste är att kunna ge en gåva. Det är det Fadern gav oss när han gav oss Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Text här