Biskop Anders Arborelius ocd
Pressklipp
Låt ditt rike komma!
eller: Tryckfelsnisse som profet
Tryckfelsnisse kan ibland bli profet. Så blev det under L 99, det kristna riksmötet i Linköping i augusti. I gudstjänstboken hade en rad ur Fader vår - låt ditt rike komma - fallit bort. Denna miss visar oss något om den nutida kristenhetens luckor. Vi är inte så värst angelägna om att Guds rike skall komma. Även om vi pliktskyldigast ber Kom, Herre, när liturgin så kräver, är vi inte inställda på att han verkligen kommer. Evighetsluften har gått ur lungorna på oss. Längtan efter Guds rike och tron på att Gud kan handla i vår värld har ofta avlösts av krav på andliga upplevelser, egenhändigt ihopsnidade gudsbilder och andra mer antropocentriska vinklingar. Också några andra små - eller större -profetiska tecken från L 99 kunde vi ta med oss hem i bagaget. Det är ju ofta tecken och åtbörder som ristar sig djupare in i vårt hjärta än ord. Och så är det nog inte bara för oss katoliker med vårt sjätte sakramentala sinne. I avslutningsgudstjänsten tror jag att de flesta greps av vattensymboliken. Kanske vi rentav kan säga att vigvattnet fick ett ekumeniskt genombrott?
Inledningsgudstjänstens predikan som jag fick hålla var "långrandig" fick jag höra, vilket villigt erkänns, men att jag gick in i procession med en liten flicka vid handen blev en oförglömlig minnesbild, fick jag också höra. Man hade helst velat att jag skulle bära henne på axlarna, men så långt sträckte sig inte min ekumeniska samarbetsvilja - och min ryggs motståndskraft. Förresten kan ett tecken också vara alltför tydligt och falla platt till marken.
Inget är så talande som tystnad. S:t Nicolai katolska kyrka fick fungera som en tystnadens heliga frizon under L 99. Det Allraheligaste ställdes ut regelbundet till tillbedjan. Även om de stora skarorna föredrog Taizéinspirerad lovsång - och Runar - så fanns det nästan alltid någon som drogs till den av Kristi eukaristiska närvaro helgade tystnaden. Ibland fick man också höra den klassiska frågan:
"Hur kommer det sig att tystnaden är tätare i en katolsk kyrka?"
Ett av de stora tecknen på L99 var att de syrisk-ortodoxa fick fira sin jakobsliturgi inne i Linköpings domkyrka, medan Svenska kyrkans och frikyrkornas folk stod utanför kring ett gemensamt nattvardsbord. För en del svenskkyrkliga blev det nästan chockartat att de måste ut ur sin egen kyrka där en obegriplig invandrar-gudstjänst skulle hållas. Ändå tror jag att just detta är symptomatiskt: år 2000 blir alla kristna kyrkor - äntligen! - erkända som kyrkor och trossamfund inför lagen. Svenska kyrkan får - vilken nåd! - bli lite mindre, och vi andra - vilket ansvar! -komma in i värmen.
Visst var det ent Västgöta- eller snarare östgötaklimax att se den heliga, men mycket semitiska jakobsliturgin firas inför den synnerligen ariska gestalt på altartavlan, omgiven av regnbåge, som lär föreställa Jesus. Lyckligtvis fick våra öron insupa ord på Jesu eget språk arameiska.
Summan av det hela är att våra trossyskon från de ortodoxa och orientaliska kyrkorna fått sin rättmätiga plats i den svenska kristenhetens hjärta.
Ett annat paradoxalt tecken var Petri nycklar i det tält som annars brukar användas för Nyhemsveckan. På ett standard, som hela tiden stod framme vid podiet i detta tält utlånat från pingströrelsen, lyste Petri nycklar emot oss: symbolen för Petrusämbetet och dess eskatologiska implikationer. Även om inte alla var medvetna om det utan bara såg det som Linköpings stifts vackra vapen, var det en tyst förkunnelse. Petrus har en nyckelroll på vägen till den enhet vi alla drömmer om.
"När får vi gemensamt fira nattvard?", får jag ofta höra - och ibland är man frestad - eller inspirerad? - att ställa en motfråga:"När skall vi gemensamt lyssna på Petrus?". I Linköping fick vi i alla fall se gemensamt på Petri nycklar - och på varandras nattvardsbord resp. eukaristi. Men att se är också att be...
Under sin predikan framför Linköpings domkyrka citerade Krister Andersson från Missionsförbundet ett ord som en figur i en roman av Björn Ranelid sagt: "om karmelitsystrarna i Glumslöv inte ber, går världen under ". Ett strålande exempel på korsbefruktning både mellan litteratur och spiritualitet och mellan olika kristna traditioner. En amerikansk Josefsyster, Helen Prejean från Louisiana, vittnade både om sin outtröttliga kamp för de dödsdömda och sin tro på bönen som kampmedel. Drottning Silvia pekade också på bönen och engagemanget för de små och mest utsatta barnen. Själv försökte jag också dra en lans - i min långrandiga predikan - för de "osynliga" barnen, som alltifrån det ögonblick då de börjar vävas samman i moderlivet är sedda av Gud.
Samhällsfrågor och andlighet vävdes samman under L99. Och just på dessa områden tror jag att vi kan nudda vid enheten redan här och nu. Guds rike är aldrig långt borta. Det är både mitt ibland oss - och i oss (för att anknyta till temat for nästa sommars stora evenemang i Östergötland: de nordiska katolikernas vallfärd till Vadstena den 29/6-2/7 för att fira det heliga året).
Men hur nära Gud och hans rike än är får vi inte slå oss till ro utan måste ropa, om och om igen: Låt ditt rike komma! För Gud och hans rike kan alltid komma oss
Annat av Biskopen
