Biskop Anders Arborelius ocd

"Att leva i Påskens ljus"

Karmel 50 år i Sverige

Glumslöv 17.4.2006

Påsk är det viktigaste i vårt kristna liv. Vårt liv är påsk. Allt är tecknat av påsken ända sedan Jesus uppstod från de döda. Ingenting är sig riktigt likt längre sedan dess. Gud har vänt upp och ner på allt. Döden är inte slut utan början. ”O död”, utropar Teresa av Jesus, ”jag vet inte vem som kan frukta dig, ty i dig finns livet” (Exclamaciones 6,2). Franciskus har lärt oss att döden har ett egennamn: Syster Död. Jesu seger på korset har förändrat världens historia och vår egen lilla världs historia. Himlen är inte långt borta utan här och nu. Samme Jesus som nu är förhärligad och sitter på Faderns högra sida lever och verkar oavbrutet i sin Kyrka. Där vill han möta oss som broder, vän, brudgum, ja, Teresa av Jesus använder otaliga ord för att beskriva hur Jesus är närvarande vid hennes sida och vid vår sida. ”Hans Majestät” älskar hon att säga för att betona att den förhärligade Jesus redan nu är världsalltets Konung. Allt är Påskens frukt. Teresas och hela Karmels spiritualitet är liksom allt annat i kristendomen färgat av påskens seger och jubel. Därför kan den dunkla natten aldrig bli genommörk. Korset är härlighetens tron. Lidandet kan aldrig vara utsiktslöst. Döden är alltid tecken, ja, rentav sakrament på det liv som aldrig skall ta slut utan fortsätta para (som Teresa redan som barn älskade att upprepa).

Hela tillvaron sjuder av Guds närvaro. Allt badar i Guds ljus, i påskens ljus. Hur tungt livet än är, finns det alltid en strimma av hopp, av tro och kärlek. Det är dessa tre teologala dygder eller krafter ((lat. virtus, grek. dynamis) som gör att vi alltid är förbundna med den förhärligade Jesus. ”Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp” (Apg 2:24). Gud har blivit människa i Jesus Kristus för att dö för oss, men ännu mycket mer för att uppstå för oss. Genom påskens seger får vi dela hans nya liv redan nu genom tron, hoppet och kärleken (som Johannes av Korset ständigt påminner oss om). Lever vi i detta teologala kraftfält, och det gör vi alltid genom dopets nåd och gåva, då är påsken aldrig långt borta. Den förhärligade Kristus är alltid nära. Han är med oss på vår pilgrimsväg genom detta livet och fram till det fulla livet därovan, där vi skall få se Gud sådan han är. Det är samme Gud som vi nu tar emot i trons dunkel, som vi nu längtar efter med hoppets obetvingliga styrka och som vi nu är fastbundna vid med kärlekens lena band. Vi får ta ut himlen i förskott genom att leva i nuet, som alltid tangerar evigheten.

     Karmels liv är ett liv i nuet, i det nu-ögonblick som är ett eko av uppståndelseögonblicket. Därför tar påsken aldrig riktigt slut. Idag firar vi Annandag Påsk. Sedan fortsätter Påskoktaven. Sedan firar vi uppståndelsens dag varje söndag på nytt. Påsken varken kan eller vill ta slut. Allt är krav-märkt i kristendomen: allt måste vara präglat av påskens sigill. Jesu uppståndelse är kärnan i vår tro. Utan den finns ingen kristendom. Utan påsk vore allt meningslöst. Utan påsk är allt fåfängt. I påskens ljus får allt mening. Även det svåraste lidande pekar vidare på Jesu seger på korset. Redan i korsets fasa kan vi ana den första lilla strimman av påskdagsmorgonens gryning. Alltsedan den uppståndne Jesus sade ”Var inte rädda” till sina lärjungar har rädslans, hatets och orättvisans ok brutits. Vi är inte längre slavar under någon eller något. Vi är fria, befriade ur syndens och dödens klor. Det som har skett med Jesus får sin fortsättning i oss. Vi får som Elisabeth av Treenigheten säger vara ”en andra mänsklighet” där Guds eviga Ord låter sitt mysterium förverkligas på nytt. Vi är så oupplösligt förenade med Jesus, att vi aldrig kan förstå någonting i vårt liv om vi inte betraktar det i hans ljus, som alltid år påskens ljus. Vi är döpta in i honom, in i hans påskmysterium, som oavbrutet tar gestalt i oss. Påsken är tolkningsnyckel för hela vår existens. Utan påsk är allt obegripligt. Men i påskens ljus får allt sin rätta mening.

     Det är så enkelt att vara kristen, när vi bara kan se på allt i påskens ljus. Den förhärligade Jesus fortsätter att vandra med sitt folk. Han går vid vår sida liksom han gjorde när lärjungarna var på väg till Emmaus. Han är ofta förklädd och fördold, men han är alltid med på vägen. Allra tydligast blir det i brödsbrytelsen, i eukaristin, i påskens sakrament. Där får vi den näring och det ljus vi behöver för att kunna gå vidare framåt. I Karmel är allt präglat av eukaristin. Teresa jublade när ett nytt kloster kunde stiftas, där Jesus skulle bli ärad och tillbedd i tabernaklet. I eukaristin får vi nya ögon så att vi känner igen Jesus i alla hans förklädnader. I eukaristin får vi nya öron så att vi hör Jesu röst och lyssnar till hans tilltal tvärsigenom alla andra röster. I eukaristin får vi ett nytt hjärta, så att vi alltid vill vara hos Jesus: estar con Jesús. Det är så Teresa av Jesus definierar bönen. Då kan vi också gå med Jesus, andar con Jesús , vart vi än är på väg. Allt badar i påskens ljus, när vi väl har lärt oss att känna igen den förhärligade Jesus som alltid är med oss.

     När Karmel idag firar sin femtioårsdag i Sverige är det i påskens ljus. Det är djupt meningsfullt att Karmel bara pekar vidare på påsken, på det centrala i kristendomen. Karmel har inget egenvärde. Karmel vill bara kasta ljus på honom som är ljus av ljus, Jesus Kristus. Han är själva Ljuset, han som genom påskens seger har gett världen hopp. I Kristi heliga Kyrka är allt gemensam egendom. Karmels budskap är en liten accent i det stora och glada budskap som alltsedan uppståndelsen har förkunnats från jordens ena ände till den andra. Påskens ljus är ett spektrum med många fasetter och Karmel är en fasett av detta rika spektrum. Vi alla som på ett eller annat sätt tillhör Karmels familj här i Sverige vill bara dela med oss av det ljus som den uppståndne Herren är. Vi vill bara vittna i all anspråkslöshet om att allt blir förvandlat när han får lysa upp vår tillvaro. Varje dag, hur mörk och dyster den än må vara, får vi upprepa: ”Detta är den dag som Herren har gjort. Låt oss jubla och vara glada” (Ps 118:24). Ja, Herren är verkligen uppstånden, halleluja.

+Anders Arborelius ocd