Biskop Anders Arborelius ocd

Att älska världen.
Salige Josémarías 100-årsminne

”Att älska världen lidelsefullt” och
”Att göra poesi av vardagsprosan”

S:t Eriks Domkyrka den 12.1.2002

Vi kristna har mycket att lära oss av världens människor. Jesus tvekar inte att ställa fram den orättrådige förvaltaren som ett föredöme, i alla fall i ett avseende. Använder vi verkligen trons blick, då kan vi upptäcka hur mycket vi kan lära oss, även av dem som satsar hela sin kraft på sitt arbete, på politik, på att göra affärer. Vi kristna saknar ibland det helhjärtade engagemang och den helgjutna iver, som vi ofta finner bland de mer sekulariserade som brinner för en idé eller en sak. Faran är att vi – som den salige Josémaría sade – lever ett ”dubbelliv: ett inre liv, ett liv tillsammans med Gud, å ena sidan och å den andra, ett helt annat och åtskilt liv, ett familje-, yrkes- och samhällsliv, fullt av små jordiska ting”. Men det finns bara ett enda liv, där vi alltid är kallade att möta Gud, följa Gud och förvandlas av Gud, så att vi i vår tur kan förvandla verkligheten till det han vill att den skall vara. Vi får inte leva ett dubbelliv, det är dubbelmoral. I allt lever vi med och i Gud för världens frälsning. Lidelsefullt måste vi älska denna arma värld som Gud vill frälsa i och genom oss.

Vår stora svaghet är ofta att vårt vanliga lilla liv, inte minst vårt arbetsliv, i praktiken går förlorat för Guds rike. Vi kan liksom inte ta det på allvar och se det som en integrerad del av vårt förhållande till Gud. Dagens evangelium visar oss en situation ur arbetslivet som får frälsningsbetydelse. Detta glada budskap gäller allt arbete. Vi får inte låta vårt arbetsliv gå förlorat för Guds rike och se på det som en enbart profan angelägenhet, Nej, just arbetet som fyller en så stor del av vår dagliga verklighet förenar oss med den Gud, som själv har blivit människa och arbetat med sina händer. Alltsedan dess har allt arbete en mystisk djupdimension; det är en delaktighet i frälsningens verk. ”Arbetet framstår för oss som en frälst och frälsande verklighet; det är inte bara den miljö där människan lever utan helighetens medel och väg, en verklighet som kan helgas och som helgar” (Salige Josémaría). Tänk vilken andlig revolution om alla kristna skulle inse vilken sprängkraft för Guds rike som deras arbete är! Oavsett vilket arbete det rör sig om, är det bärare av frälsning för världen och helighet för den arbetande själv. Men denna nåd måste alltid tas emot, med öppet hjärta, i hörsamhet och överlåtelse. Och för oss komplicerade och sofistikerade varelser låter det nästan för vackert för att vara sant: mitt tråkiga eller intressanta, mitt stressiga eller lugna, mitt illa – eller alltför väl - avlönade jobb förenar mig med Jesus och låter hans frälsningsverk breda ut sig och genomsyra det lilla hörn av verkligheten där jag lever…

”Min Fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag”, säger Jesus (Joh 5:17). Gud handlar. Gud verkar. För Gud flödar det han gör alltid fram ur det han är. Det finns ingen diskrepans, ingen schizofreni. När Gud skapar världen, skapar han den till en avbild av sin skönhet och godhet. Konstverket återspeglar Konstnären. ”Denne osynlige Gud hittar vi i de mest synliga och materiella ting” (Salige Josémaría). Vi får tillbe Gud mitt i hans skapelse och glädja oss över att han vill möta oss i den. Vi kan med den salige Josémaría tala om en ”kristen materialism”: det materiella vibrerar av Guds närvaro. Det anförtros åt oss att vara uttydare, exegeter. Vilken stor uppgift människan har som skapelsens förvaltare! Och hur illa och hur likgiltigt uppfyller hon inte denna gudagivna kallelse. Vi kan också tala om en ”mystisk kommunism”: i de heligas gemenskap lär vi oss att se på hela skapelsen som Guds gemensamma gåva till oss människor, som vi tillsammans får förvalta till allas bästa och så se på den som en offergåva som vi gemensamt bär fram till Guds större ära.

”Jag är sekularpräst, Jesu Kristi präst, som lidelsefullt älskar världen” (Salige Josémaría). Vi måste älska världen för att kunna höja den upp till Gud. Vårt arbete, och återigen vill jag understryka – vilket arbete det än är, ja, också arbetslöshet, sjukdom, fängelsevistelse eller annan påtvingad sysslolöshet kan vara vårt arbete – förenar oss med den Gud som skapat världen och också vill återlösa den, alltså återföra den till dess ursprungliga härlighet i Jesus Kristus. Vår medverkan i detta stora verk är nödvändig. Som lemmar i Kristi mystiska kropp är vi alla lika viktiga. Om vi inte intar vår plats i detta verk, då uppstår det en lucka, ett tomrum som ingen kan fylla i vårt ställe.

Redan på själva skapelseplanet ser vi detta: att arbeta är att efterfölja Gud själv, som har skapat världen för att vi genom vår förening med honom skall fullborda skapelseverket till hans ära och för mänskligheten bästa. Som döpta får vi samverka med Jesus Kristus för världens räddning. Detta glada budskap, som är evangeliets eget budskap, riskerar ständigt att glömmas bort. Gång på gång behöver vi påminnas om det. Den salige Josémaría såg det som sin uppgift att påminna Guds folk om detta. Vi kan säga att vår tids spiritualitet sätter arbetet i centrum på ett helt speciellt sätt. Påven Paulus VI sade just i Nasaret, för Nasaret där Jesus levde ett fördolt liv i hårt arbete är sinnebilden för denna arbetets spiritualitet: ”Här vill vi för hela världens arbetare förkunna frälsningen och peka på den stora förebilden, den gudomlige brodern, profeten för alla arbetarnas rättmätiga aspirationer, Kristus, vår Herre.”

+Anders Arborelius ocd