Biskop Anders Arborelius ocd

Pedikan på stiftets Mariavallfärd
till Oskarsström 29 maj 1999

Jungfru Maria ger världen hopp.

Maria ger oss en glimt av den värld där det inte finns krig, splittring, konflikt. Här på jorden kan vi aldrig få denna värld i dess fullhet. Men i Maria ser vi att vi människor är skapade för den fullkomliga kärleken, friden och rättvisan. Utan detta tecken så skulle vi ju knappast kunna tro att Guds frälsning är möjlig. Vi ser ju så få tecken på denna värld av fullkomlig enhet, kärlek och frid. Men Gud har i sin barmhärtighet redan från början gjort sitt verk fullkomligt i en lem i Kyrkan; hon som är Kyrkan i dess sanna och fulla verklighet. Utan detta tecken, kära bröder och systrar, då skulle vi ju bara se vår egen svaghet och bräcklighet. Men i sin oändliga barmhärtighet har Gud redan från början låtit Kristi frälsning gå i fullbordan i Maria. Jag tror på något sätt att världen har en hemlig längtan efter detta tecken som Maria är. Världen tycks ju inte känna Gud, Kristus , Kyrkan. Men på något sätt finns det en slags anknytningspunkt genom Jungfru Maria. Det märkliga är, att när människor, som aldrig skulle kunna tänka sig att ha ett kors på väggen i sitt hem, kan sätta upp en liten Mariabild, en ikon. Människor, som inte förstår någonting av vad Kristi kors och frälsning innebär, får i alla fall en liten glimt av detta mysterium, när de ser Maria vid korsets fot, en mor som ser, hur hennes son dör för ett högre ändamål. Det är något, som tänder ett litet ljus i många människors hjärtan, som annars inte har så stor förståelse för kristendom.

Kära bröder och systrar, jag tror alltså, att detta moderlighetens tecken är något som vår tid och vår värld skulle kunna förstå och så ledas vidare in i Jesu Kristi enhet. Maria har alltså i vår tid något som kan tas emot och begripas även av en värld som tycks ha vänt Gud ryggen. Det beror naturligtvis på, att man börjar inse i ett samhälle som blir alltmer kallt, visserligen teknokratiskt och teknologiskt välutvecklat, men ändå en värld och ett samhälle utan själ, att det fattas ett modershjärta, just det som gör att livet är värt att leva, det som gör att ett hem, en familj, en arbetsplats eller en gemenskap fungerar. Det är just det som ofta saknas, ett moderlig inslag, som gör att människor av olika slag kan bindas samman och fungera. Det är kanske en av de största skatter som vi katolska kristna får förvalta, att just Marias moderlighet finns som en levande kraft ibland oss. Vi som är här idag kommer ju från väldigt många olika länder. Vi har många olika sätt att se på verkligheten. Men vi har ett gemensamt, den tro som kyrkan förvaltar, den tro som vi ser på ett levande sätt förverkligad i Jungfru Maria.

Jag tror, att just den tid vi lever i, en moderlöshetens och hemlöshetens tid, egentligen bara väntar på vårt vittnesbörd om, att det finns en mor i denna värld, i detta samhälle, en mor som förmedlar Faderns oändliga barmhärtighet på ett lite mer lättfattligt sätt. Det är ju så att Gud, Kristus, tycks för många människor så långt borta i denna kalla själviska värld. Men genom denna kvinna, Jungfru Maria, kan Gud bli litet mer lättåtkomlig för alla dem som inte känner Gud. Därför är det vårt privilegium, vår glädje, att vi i så många små vardagliga situationer skulle kunna peka vidare på henne som är vår, kyrkans och mänsklighetens mor. Vi vet, att det inte behövs så mycket, så djupa tankar eller konstrika förklaringar. Vi vet, att det ofta är en liten gest av omtanke eller helt enkelt att man har en bild av Maria framför sig, på sitt skrivbord, om halsen i människors hjärtan, som tycks ha stelnat eller fastnat vid det materiella. Så många människor är ju husvilla i vår tid. De ser inte längre på världen som Guds skapelse. De ser inte på sitt arbete som en tjänst för Gud och människor utan bara som något som stoppar plånboken full eller gör den tom. Men i Marias ljus kan allting förändras. I morse var vi många som tittade upp mot himlen och undrade, skall det komma regn eller ej. Vi ser samma himmel, men vi som skulle vara med på vallfärden såg de små tecknen på, att molnen skulle skingras och ljuset bryta igenom. Något liknande är det väl för oss som litar på Marias hjälp, förbön och moderliga kärlek. Vi lever i samma värld som alla andra. Vi ser hur krig, förtryck, tortyr, våld och orättvisa tycks regera, men vi ser också de små och tydliga tecknen på Guds omsorg, på Jungfru Marias hjälp i en värld, som tycks ha hamnat långt borta från Gud. Det är just dessa hoppets små tecken, som vi är kallade att ta vara på och förmedla till de människor som har fastnat i hopplöshet och modlöshet.

Kyrkofäderna sade: "Den kan inte ha Gud till fader, som inte har kyrkan till moder". Och Maria låter oss förstå kyrkans mysterium på ett djupare och mer innerligt sätt. I Marias ljus blir ju kyrkan vår kärleksrika mor, som ständigt hjälper oss på vägen till Guds rike. Utan Maria riskerar kyrkan, att bara bli en sträng och trång institution, som man kritiserar och vill hacka ner på. Det är en av vår tids tragedier, att så många, också av kyrkans barn, har glömt bort, att kyrkan är en mor. Man ser det bara som något, som kan förändras på ett godtyckligt sätt. Vi katoliker måste verkligen lära oss mer och mer, att i kyrkan se Maria, att upptäcka, att allt som kyrkan är och står för är tecknat av Marias ömhet och barmhärtighet. Ser vi Maria i kyrkan, då får vi ett helt annat, djupare, mystiskt förhållande till kyrkan. Då leds vi samtidigt djupare och djupare in i den ständiga föreningen med vår himmelske Fader.

Kära bröder och systrar, låt oss alltså i denna mässa verkligen ta till oss Maria som vår moder, som kyrkans moder och som hela mänsklighetens moder i hoppet. Det är ju så, att det som kyrkan får av Maria, det vill hon också ge vidare till världen. Guds stora längtan är ju, att mänskligheten, världen, skall bli kyrka. För att detta stora verk skall ske, behövs vi allesammans. Vi har ju fått en liten bit av världen att förvalta. I skolan, på arbetsplatsen, i bussen, på tåget, lägger Gud en bit av världen i våra händer för att vi skall behandla den med Marias ömma händer. Och då kan vi alla, hur liten vår värld än är, förmedla hoppets och kärlekens budskap till alla dem som längtar efter värme i en torr värld.

Låt oss alltså under denna vallfärd verkligen ta till oss detta budskap, som påven så enträget riktar till alla döpta, att ta evangelisationen på allvar. Kom ihåg, att ni som döpta är Kristi medarbetare i frälsningsverket, att ni var ni än står i världen, i samhället, är kallade att ge Kristus vidare till dem som ni möter. Här tror jag, att vi behöver Marias moderliga påminnelse för att inte glömma bort vår värdighet som döpta. Det är så lätt för oss att glömma, vad vi verkligen är, att vi genom vårt dop har fått en värdighet, att vi får ge Kristus till världen, liksom Maria ger honom till världen. Marie besök, som vi idag får fira är ju just detta. Maria ger Kristus till dem hon möter. Och vi alla kära bröder och systrar vi får under Marias moderliga beskydd ge Jesus vidare till dem vi möter på vår väg. Låt oss be om den nåden i denna mässa, att vi alla tar vårt uppdrag att ge Kristus till världen på allvar. Låt oss aldrig glömma, att Maria på sitt moderliga sätt hjälper oss att se på allting i Guds kärleks ljus, att verkligen tro att vi är viktiga i Guds ögon, att vi dag efter dag får göra evangeliet synligt och märkbart just på den lilla plats där vi lever.