Biskop Anders Arborelius OCD

Femte söndagen i fastan
den 13 mars 2016

Vår Frälsares Katolska Kyrka i Malmö

(Predikningarna är nedskrivna efter bandinspelning)

”Jag vill göra något nytt” (Jes 43:19), säger Herren. Så hörde vi i Jesajas bok. Gud vill verkligen göra något nytt i våra liv, kära bröder och systrar, just under denna tid, som är den kanske mest intensiva av kyrkoårets tider, när vi får följa Jesus upp till Jerusalem, stå vid korsets fot och sedan vara med om påskens triumf och jubel. Allt detta är för vår skull. Jesus vill befria oss från det gamla och inskränkta, från syndens tyranni och ge oss en ny början.

Innebörden i dagens evangelium är att Jesus vill befria människor från den synd som de har hamnat i och sedan säga: ”Gå och synda inte mer”. Det sker varje gång vi tar emot försoningens sakrament, bikten. Vi kommer med en tung ryggsäck fylld av synd, svaghet och bräcklighet. Genom Guds nåd tas allt detta ifrån oss. Vi är alla inbjudna att ta emot det nya liv som Jesus vill ge oss. Vi får försöka upptäcka vad det är i vårt liv som behöver förnyas. Vad är det som behöver förändras på djupet? Jesus väntar på oss för att ge oss en helt nya början i vårt kristna liv. Varje gång på nytt får vi i bikten möjlighet att ta itu med det gamla och inskränkta, det som hindrar oss att vara fria för Gud, Kyrkan, världen och vår nästa.

Jesus säger till kvinnan: ”Jag dömer dig inte”. Det är mycket viktigt för oss att komma ihåg, att man i Kyrkan alltid skall älska syndaren men hata synden. Det är inte människan som döms utan det är det hon gör, det som inte är rätt, det som är emot Guds bud, det som är synd. Människan, den svaga, bräckliga och syndiga människan, som vi alla är, är oändligt älskad av Gud. Gud sörjer naturligtvis över att vi så ofta går andra vägar, att vi istället för rättvisans, fredens och givmildhetens vägar väljer det som drar oss bort från honom och från varandra. Men i sin kärlek till oss vill Gud hjälpa oss att bli befriade från det som gör livet tungt, den tunga ryggsäck som vi ofta släpar med oss av det som är oförsonat, inte helat och drar oss bort från Gud.

Det är det onda vi gjort som Gud dömer som synd, men inte människan. Hon förblir den oändligt älskade och efterlängtade, som vi ser i liknelsen om den förlorade sonen. Vi skulle kunna kalla dagens evangelium för evangeliet om den förlorade dottern, som får en ny chans genom Guds barmhärtighet. I vår tid är det svårt för många att förstå mysteriet att Gud dömer synden och inte människan, den svaga, syndiga och bräckliga människan. Svårigheten att förstå beror på att många identifierar sig mer med vad de gör än med vad de är. Det är själva handlingen, det som vi gör mot Gud, mot kärleken och mot rättvisan, som är det syndiga, som måste förlåtas och helas. Men för många människor är det svårt att se denna skillnad. Då säger de att Kyrkan fördömer dem. Men det är synden och inte människan som Gud dömer. Gud längtar efter att få förlåta, förändra och förvandla. Vi måste hjälpa varandra att förstå, att det som Gud fördömer och hatar är synden men han älskar den förlorade sonen och den förlorade dottern som har hamnat på fel väg i livet. Guds största längtan är att återföra, förlåta, hela och helga.

Vi är alla, kära bröder och systrar, i behov av denna förlåtelse, som renar oss från allt det som strider mot Guds godhet och sanning. Vi behöver ständigt börja om på nytt för att kunna leva som Jesu sanna vänner i hans efterföljelse. Därför är det vår ständiga längtan att få börja om på nytt i nådens nya liv. Speciellt denna tid är det många som söker sig till försoningens sakrament, bikten, för de anar att Gud vill göra någonting i deras liv. Han vill ge dem en ny chans och möjlighet att komma Jesus Kristus närmare och så genom honom upptäcka att de alltid förblir Faderns oändligt älskade söner och döttrar.

Gud har skapat oss till sin avbild och något i människan längtar alltid efter Guds oändliga kärlek. Vi är skapade på det sättet, som en tomhet som måste fyllas mer och mer med Guds oändliga kärlek. En av de mest tragiska konsekvenserna av sekulariseringen är, att många människor som inte har någon tro tror, att en annan människa kan ge dem oändlig kärlek. Då förväntar de sig det omöjliga av en skapad varelse. Många av de relationer som spricker i vår tid beror på att man förväntar sig en oändlig kärlek av en vanlig människa. Det kan ingen av oss ge. Det är bara Gud som kan fylla det allra djupaste behovet inom oss att bli oändligt älskade. Fordrar vi det av en annan människa, fordrar vi för mycket. Och då går det i kras, för ingen människa kan förmå att ge den oändliga kärlek som bara Gud kan ge. Vi kan aldrig förvänta oss att en liten, begränsad människa skall kunna ge oss den kärleken och fylla hela vårt behov. Vi kan bara bli oändligt älskade av en oändligt god och barmhärtig Gud. Det är viktigt att vi alltmer växer in i den attityd, där vi mer och mer kan ta emot Guds barmhärtighet och godhet. Det är bara det som kan förändra oss och förvandla vårt hjärta, vårt arma hjärta, som ständigt längtar efter mer och mer kärlek. Inga människor kan fylla det behovet. Då fordrar vi det omöjliga av dem.

Låt oss i denna heliga tid pröva oss själva och se vad det är som hindrar oss att ta emot Guds kärlek. Genom en ödmjuk bikt, ånger och ny början kan vi fyllas av Guds oändliga kärlek och också dela ut den. Det märkliga är att ju mer vi får av Guds kärlek, desto mer kan vi dela ut. Och ju mer vi delar ut, desto mer kan vi få. Det är en konstig matematik, men den fungerar i Guds pedagogik. Ju mer vi ger och delar ut, desto mer fylls kärleken på i vårt arma hjärta, som är skapat för oändlig kärlek. Förväntar vi oss oändlig kärlek av varandra bli vi alltid besvikna. Det går helt enkelt inte. Därför är det synd om dem som inte har någon tro eller inte har förstått detta. Då blir livet svårt både för dem själva och för andra. Även den underbaraste drömprins kan inte fylla sin drömprinsessas längtan och kärlek. Bara Gud kan i sin ofattbara och oändliga nåd fylla vårt behov att bli oändligt älskade.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

+Anders Arborelius ocd

^