Biskop Anders Arborelius OCD

Predikan Tredje söndagen i Fastan
28 februari 2016

Reträttföredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm
26-28 februari 2016

(Predikningarna är nedskrivna efter bandinspelning)

Kära bröder och systrar. ”Du står på helig mark” (2 Mos 3:5). De orden fick Mose höra när han närmade sig den brinnande busken. Gud uppenbarade sig i sin härlighet, i sin helighet. Det var för mycket för Mose. Liksom varje annan människa kunde Mose inte uthärda den härlighet, den strålande glans, som är Guds gudomliga egenskap. Därför döljer Gud sig ofta. Vi skulle så gärna vilja, att Gud talade tydligare och visade sig tydligare. Men det skulle vi aldrig kunna uthärda, eftersom vi ännu inte är helt renade och heliga. Därför får vi också nöja oss med att stå på helig mark.

Det viktiga är att inse, att Gud i sin barmhärtighet har gett oss just den miljö, skapelse och atmosfär, där vi kan öppna oss för honom på ett sätt som vi kan uthärda. Vi skulle så gärna vilja se mer, förstå bättre och höra tydligare hur Gud talar till oss. Men Gud rättar sig i sin barmhärtighet efter oss, så att vi har möjlighet att ta emot honom just där vi lever och vistas. Kyrkofadern Maximus Confessor (c:a 580 -662) kommenterar bibelstället på följande sätt: ”Den obeskrivliga och underbara eld som är dold i tingens väsen, liksom i den brinnande busken, är eld från den gudomliga kärleken och den härlighet som Guds skönhet utstrålar i allting”.

Det är något oerhört att i allting som finns till, strålar den gudomliga kärleken och härligheten fram, men på ett sätt som vi kan ta emot och smälta, eftersom vi här på jorden aldrig kan se Gud sådan han är. Det skulle vi aldrig uthärda. Därför måste vi lära oss att känna igen Guds närvaro här på jorden. Närvaron är inte alltid så tydlig som i den brinnande busken. Men om vi lever av tron och i öppenhet för Gud, börjar vi också inse att vi alltid står på helig mark och att denna jord är skapad för att ge oss en aning om himlens härlighet.

Ännu tydligare blir det när Gud själv stiger ner och blir människa för vår skull, för att verkligen visa oss att vi står på helig mark. Sedan Gud själv har gått på denna mark, blir den så att säga ännu heligare. Det blir ännu lättare och tydligare att möta Gud, eftersom han har talat med mänskliga ord, sett på oss med mänskligt ansikte och älskat oss med ett mänskligt hjärta. Så stor är Guds omsorg och barmhärtighet mot oss, att han till varje pris vill komma oss nära.

Frågan är om vi är lika angelägna att möta Gud. Är vi medvetna om att vi står på helig mark, att vi får möta Gud just där vi lever och att han vill komma oss till mötes? För det mesta sker det mer fördolt, diskret och försynt än i den brinnande busken, men den gudomliga pedagogiken är densamma. Gud vill möta oss på vår mark, som han redan har skapat och där han har stigit ner. Genom inkarnationen blir det ännu tydligare. Vi behöver den tid av omskolning, omvändelse och ny början som fastetiden är, för att vi verkligen skall ta itu med det som ännu gör det svårt för oss att möta Gud. Det handlar om vår själviskhet, självupptagenhet och självömkan, ja, om allt det som är i vägen för att vi skall ta emot Gud på helig mark och känna igen honom i de skepnader och gestalter där han ofta kommer till oss.

Dagens kollektbön ger oss, som ofta, hela mässans tematik och grundton. Bönen visar oss botens, bönens och barmhärtighetens väg ut ur mänsklig vanmakt. Kollektbönen är en viktig bön, men ibland har vi inte riktigt fallit till ro i mässan, utan den går oss förbi. Därför är det viktigt att förstå att vi redan från början av mässan i korta ord får dagens grundtema. Fastans budskap är tre ord på B: bot, bön, barmhärtighet. Det är inte bara BB utan BBB. Vi behöver ibland små påminnelser om fastans budskap för att inte glömma bort det. För att öva upp uppmärksamheten inför den Gud, som är närvarande här på vår jord, behöver vi dessa instrument: boten, bönen och barmhärtigheten.

Ibland tycker vi inte riktigt att vår bön fungerar utan går på tomgång. Då tar vi de andra registren: boten och barmhärtigheten. Om vi inte lyckas så bra att vara barmhärtiga, försöker vi med bönen och boten. Boten kanske är det sista vi tänker på, för det svider till lite att avstå från tid, pengar och egenviljan för Guds och vår nästas skull. Ändå bygger den mänskliga gemenskapen på, att vi kan ta ett steg tillbaka och avstå från våra privilegier, vår rikedom, bekvämlighet och tid för andras skull. Vi behöver varje dag på nytt dessa tre BBB för att livet skall få sin fulla klang och härlighet.

Fastetiden är en inövning i ett liv, där vi mer och mer upptäcker att vi står på helig mark och också kan hjälpa andra att förstå att vi alla står på helig mark. Vi står där inte ensamma. Vi är delar i en gemenskap i Kyrkan, i mänskligheten. Vi har alla fått ansvar för att marken förblir helig och att människor kan känna igen den Gud som har blivit människa där och som vill att vi skall göra den heliga marken till vad den är genom vördnad för allt skapat och omvårdnad om allt som finns till. Fastetiden är faktiskt en glädjens tid. Den ger oss möjlighet att göra vårt liv vackrare. Den ger oss en möjlighet att ta emot den Gud, som kan visa sig bakom varje husknut, som kan komma emot oss i varje liten blomma, i varje liten människa och också i oss själva. Gud talar oftast till oss i det alldagliga livets alla omständigheter, om vi har ögon att se, hjärta att älska med och händer att göra den heliga marken fin från allt ogräs.

Dagens evangelium talar om fikonträdet, ett underbart träd. Gud har gett oss allt det vi behöver. Vi har fått nåden, saven, som strömmar genom oss för att göra oss heliga. Men ofta stoppas det upp, eftersom vi inte riktigt låter den heliggörande nåden få sista ordet i vårt liv. Det är så mycket annat vi fastnar vid. Därför behöver fikonträdet beskäras. Det underbara är att vi får själva göra det. Vi får själva välja vad vi skär bort, vad som är onödigt, tynger, belastar och gör livet tungt för oss. Då kan vi kasta av oss vår gamla ryggsäck med alla synder och bördor och ta på oss vår nya ryggsäck med Guds barmhärtighet, som hjälper oss att gå vidare.

I evangeliet uttrycks det med en annan alldaglig liknelse: om gödseln. Gödseln behöver vi. Det gäller att tänka efter vilken gödsel jag behöver. Är det bönen, boten eller barmhärtigheten? Vi har alla våra starka men också våra svaga sidor. Gödseln måste rymma alla element för att vi skall bära frukt. Under fastemeditationen får jag tänka efter vilken del av gödseln jag behöver för att växa, utvecklas och bära frukt. Var är det jag behöver ett tillskott av nåd, av Guds gödsel? Så alldaglig är Gud i sin barmhärtighet, att han använder skapade ting för att påminna oss om andliga verkligheter. Vi är skapade varelser, och vi måste söka Gud på den heliga mark där vi står, den mark där vi ständigt är föremål för Guds omsorg och kärlek.

Då är det inte mer än rätt att vi också besvarar Guds omsorg och kärlek där vi lever, där vi står, så att vi kan bli ett fruktbärande, prunkade fikonträd som sprider Guds godhet, rikedom och skönhet omkring oss. Så stor värdighet har vi fått. Låt oss därför också glädja oss över det. Bästa sättet att glädja sig är att beskära och ta bort det som hindrar vår värdighet och skönhet och som också gör att Guds värdighet och skönhet döljs för människor. I en sekulariserad miljö, där vi kristna är få och vi katoliker ännu färre, tittar man ibland på oss med förstoringsglas. Ser man då något av ett underbart fikonträd i oss, börjar man ana att det kanske ändå finns något gott i den kristna tron och att den Katolska Kyrkan kanske inte är så hemsk som man har hört. Eftersom vi alla är Kyrkans och Guds barn, har vi alla en uppgift att hjälpa människor att hitta vägen till Kyrkan.  Om vi genom Guds nåd är ett underbart fikonträd, kan vi också dela med oss av de frukter som Gud låter oss bära och som han i sin nåd frambringar i oss. Vi ber för varandra, kära bröder och systrar, att vi i fastetiden kommer ihåg dessa tre BBB, och också att vi är ett fikonträd, en underbar skapelse som kan bära frukt till evig tid, när vi verkligen låter Gud tala till vårt hjärta.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

+Anders Arborelius ocd