Biskop Anders Arborelius OCD

 

Den helige Benedictus dag

Mariavall den 11 juli 2015
Biskop Anders Arborelius ocd
(Predikan är nedskriven efter bandinspelning)

Kära pilgrimer, inte bara i dag är vi pilgrimer, utan hela vårt liv här på jorden är en pilgrimsfärd till den fulla verkligheten, Guds eviga rike. Ibland behöver vi påminnas om att vi är på pilgrimsfärd, för det är mycket lätt att installera sig och fastna i det jordiska. Därför är vi systrarna oerhört tacksamma för att de varje år inbjuder oss till denna pilgrimsfärd, som hjälper oss att komma ihåg vad vi egentligen är, att vi här är gäster och främlingar på väg till den himmelska verkligheten. Det betyder inte att vi får försumma denna jord. Påven Franciskus har påmint oss om, att vi inte har skött oss så bra, att vi har missbrukat jordens tillgångar och satt jordens existens i fara. Men evighetsperspektivet hjälper oss faktiskt att ta vår uppgift som vårdare av jorden på större allvar, eftersom vårt sätt att leva här på jorden skall prövas för att se om vi kan få inträdesbiljett till den eviga härligheten.

Dagens högtid påminner oss om det som vi hörde i dagens kollektbön: ”ingenting får gå före kärleken till dig”, vår Herre, Jesus Kristus. Dessa ord, som är inspirerade av vad Benedictus säger i regeln: ”De skall inte föredra något framför Kristus”, är så viktiga för oss som lever i ett sekulariserat klimat, där tron, Kyrkan och Gud riskerar att bli en detalj, en liten prydnad, som lätt glöms bort. Därför behöver vi Benedictus ord för att komma ihåg att Gud är det viktiga i vårt liv. Efterföljelsen av Jesus Kristus omfattar allt i vårt liv. Ingenting är enbart likgiltigt, utan Jesus Kristus är med oss på vår pilgrimsfärd. Vi kan tjäna honom i allt och genom allt.

När det går upp för oss att vi verkligen är Jesu Kristi efterföljare och att han har anförtrott oss denna jord, världen och människorna, lever vi på ett helt annat sätt. Då blir allting ett sätt att tjäna och förhärliga Gud. Då skiljer vi inte på det ”religiösa” och det vanliga, utan då blir allt genomandat av den Helige Andes milda fläkt.

I dag när vi har fått en så underbar dag, med också lite fläkt, är det ganska lätt att tänka på att det är den Helige Ande som hela tiden genom sin milda fläkt ger oss kraft att vandra vår jordiska pilgrimsfärd. När vi gick genom skogen fick vi erfara Andens milda fläkt. Den är menad för oss alla för att påminna oss om vår värdighet som Guds barn, som Jesu bröder och systrar, som pilgrimer på väg till evigheten. En dag som denna blir vi, vare sig vi vill eller ej, påminda om det som är väsentligt, det som är viktigt: Gud, vår tro. Tron gör inte livet mer komplicerat och skiljer oss inte från vår uppgift här på jorden utan tvärtom. Den hjälper oss att ta vår uppgift på ett större allvar. Vi kan lägga ner vår själ i allt det vi gör, så att minsta lilla sak, ord och gest blir vårt sätt att tacka och förhärliga den kärleksfulle, gode Fadern.

Vi är menade att leva i ständig tacksägelse och glädje över att Fadern har sänt oss sin Son och gjort oss till bröder och systrar till honom. Då får också vardagens alla små uppgifter, ja, också de små problemen och svårigheterna en helt annan klang och färg. I Jesu kraft och med Jesu hjälp kan livet få helt annat djup och färg. Men vi behöver påminnas om detta, för det är så lätt för oss som är verksamma ute i världen att glömma bort denna dimension.

Därför behöver vi dem som har vigt hela sitt liv åt Gud, de gudsvigda, dem som i Benedictus efterföljd lever i ett vigt liv till Gud. Detta år är enligt påvens önskan det gudsvigda livets år. Hela gudsfolket skall bli påmint om den nådegåva som det gudsvigda livet är. Detta liv är inte bara till för dem som lever i kloster och andra gudsvigda ställen, utan det är till som en påminnelse och ett tecken för oss alla, så att vi ruskas om och förstår att också vi är kallade att leva hela vårt liv till Guds ära, i Guds närhet och i Guds ljus. Det gör inte livet tråkigare och svårare. Tvärtom blir det mycket lättare, när vi får skutta och dansa fram drivna av den Helige Andes fläkt på vägen till den eviga härligheten.

Ni, kära systrar, kan hjälpa oss att förstå att livet till Guds ära, ett gudsvigt liv, är en stor hjälp och en solidaritetsgest till alla oss andra. Vi kan aldrig tacka er nog för att ni har sagt ja till att leva detta liv. Bara att se ett kloster, en munk eller en nunna hjälper oss att bli påminda om Gud. Det är också så i vårt sekulariserade Sverige, även om människor här är blyga för det religiösa. Men speciellt om man är lite överförfriskad vågar man närma sig en gudsvigd person. Varje människa är ju skapad till Guds avbild. Någonting i henne dras alltid till Gud. Också som präst får man ibland några av dessa möten, när man har prästkrage. För en tid sedan kom det fram en man till mig på Stockholms central, inte alltför överförfriskad, men i alla fall så pass mycket att han vågade närma sig mig. Han sade sig vara ateist men hade ändå Gud i sitt hjärta. Det var inte så djup ateism. Så är det ofta omkring oss. Många i Sverige anser sig inte vara religiösa, men bakom finns det ofta en ganska djup längtan efter den värld som skall bestå för evigt.

Vi har alla ett uppdrag att försöka förmedla Guds kärlek, omsorg och närhet, också till dem som säger sig inte vara religiösa. Här har det gudsvigda livet en mycket stor betydelse, även i vårt sekulariserade Sverige, att vara ett synligt, mänskligt tecken på att Gud är med oss här på denna jord. Han har blivit människa i Jesus Kristus. Han har grundat sin Kyrka på Petrus och vill samla oss alla till ett, så att vi tillsammans en gång i evigheten skall kunna prisa och förhärliga honom för evigt.

När vi firar mässan tar vi ut det himmelska livet i förskott. Vi får en försmak av evighetens härlighet i liturgin. När vi firar eukaristin får vi möta den förhärligade Kristus i hans fulla verklighet. Han talar till oss i sitt ord. Han ger oss sin kropp och sitt blod för att verkligen befästa oss i vår kallelse som pilgrimer på väg till evigheten. Vi är pilgrimer som redan nu gläds åt jordens skönhet och har till uppgift att vårda, skydda och göra jorden alltmer lik himmelens härlighet. När det går upp för oss hur nära Gud har kommit oss i Jesus Kristus och hur nära han förblir oss i sin Kyrka med sina sakrament, kan vi inte annat än glädja oss och försöka motsvara denna nåd genom ett liv, där vi inte föredrar något framför Kristus.

Det underbara är att vi också genom vårt arbete, våra mänskliga relationer och vår fritid kan förbli förenade med Jesus Kristus. Vi kan göra vardagen till en ständig mötesplats med honom, där vi försöker höja världen upp till honom och erbjuda den till honom som vår offergåva, som vår gengåva för att han har gett oss allt. Genom tidebönerna tackar vi Gud för att allt vi har fått av Gud är hans gåva till oss. Och vi ber honom att allt det vi gör skall bli vår gåva till honom. Så enkelt är det egentligen att vara en kristen. Det är att ta emot det vi är som Guds gåva till oss i Kristus och sedan göra allt det vi gör som vår gåva i Kristus till den himmelske Fadern.

I liturgin övar vi upp detta. Där får vi erfara att vi får stå inför den levande Guden i glädje och tacksamhet, eftersom vi har lämnat allt det andra som binder oss vid oss själva och gett oss till honom. Vi måste släppa det krampaktiga greppet om oss själva, som gör att vi hela tiden koncentrerar oss på egna intressen och erfarenheter, på det som är bra för oss och lämna allt detta därhän. Gör vi det, får vi hundrafalt igen, som Jesus säger i dagens evangelium. När vi kan ge avkall och leva i äkta självförnekelse, finner vi oss själva på ett ännu djupare plan, som pilgrimer, som Guds barn, som Jesu bröder och systrar. Allt detta kan det gudsvigda livet peka på och visa oss.

En dag här i klostret kan ställa allt på huvudet och ge oss helt nya perspektiv, om vi denna pilgrimsdag låter Guds röst tala till oss, låter Andens fläkt blåsa bort alla de alldagliga, små bekymren och konflikterna som gör att vi fastnar i oss själva. Istället får vi öppna oss för den oändliga verklighet som Jesus Kristus har uppenbarat för oss och som egentligen aldrig skall ta slut. Låt oss därför i dag, kära bröder och systrar, bli riktigt bli hemmastadda i att vara pilgrimer, som är på väg till evigheten och som samtidigt gläds över jordens skönhet och godhet och gör allt vad vi kan för att bevara och skydda och vårda den jord, de människor och de uppgifter som Gud har anförtrott åt oss. Det bästa sättet att nå fram till det eviga målet är att redan nu leva i evighetens klimat av universellt brödraskap och solidaritet, i frid, försoning och äkta kärlek till varandra.

Så vi tackar Gud för denna dag och ber att den helige Benedictus fortsätter att hjälpa, inspirera och stödja oss i vår kallelse. Vi tackar Gud för det liv som levs i detta kloster, som ger oss alla så mycket att begrunda och så mycket att tacka för.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

+Anders Arborelius ocd