Biskop Anders Arborelius OCD

Konfirmation i Vår Frälsares kyrka i Malmö

Sjunde påsksöndagen den 17 maj 2015

(Predikan är nedskriven efter bandinspelning)

Kära bröder och systrar, just nu befinner vi oss i en av kyrkoårets mest intensiva perioder, tiden mellan Kristi himmelsfärd och Pingst, nio dagar av bön och längtan efter den Helige Ande. Under den så kallade pingstnovenan ber hela Kyrkan om att den Helige Ande skall komma över oss och förvandla oss, så att vi blir alltmer trogna lärjungar till Jesus Kristus och lever i hans kärlek.

I dag är det en grupp av oss som kommer att ta emot den Helige Ande på ett helt speciellt sätt. Kära konfirmander, ni har förberett er under lång tid för att kunna öppna era hjärtan för den Helige Ande och hans verk. Han vill fylla er med Kristi nåd och kärlek, med allt det goda som Jesus Kristus vill ge er och genom er ge vidare till de andra. Ett sakrament tar vi inte bara emot för oss själva utan för att bli fruktbara för andra människor och för att ge dem del av Kristi kärlek och godhet. I den andra läsningen hörde vi, att Gud kan vi inte se, men i oss som tillhör Jesus Kristus måste någonting av Guds godhet, sanning och kärlek bli synligt. Därför behöver vi den Helige Ande, så att vi inte fastnar i oss själva och blir en karikatyr av den gamla människan. Under hela vårt liv pågår en förvandlingsprocess som gör oss alltmer lika Jesus Kristus.

Den Helige Andes stora uppgift, kära konfirmander, är att göra er alltmer lika Jesus, så att det ni säger, tänker och gör återspeglar honom för världen. Ni skall vara hans redskap, hans budbärare. Det är något stort och livsavgörande att ta detta steg och be Kyrkan att få ta emot konfirmationens sakrament. Jag brukar ibland säga, att här måste det finnas en liten varningstext, ungefär som när man köper cigaretter eller alkohol. Släpper vi in den Helige Ande i våra liv, kan allt ställas på huvudet. Man hade kanske tänkt satsa på en karriär som pilot eller fotomodell, men Gud vill att man skall bli präst eller nunna. Släpper vi in den Helige Ande i våra liv, kan det ske stora ting. Det viktiga är att vi är beredda att låta Jesus leda oss in i hans fulla gemenskap, att vi verkligen låter vårt hjärta öppna sig, så att vi kan ta emot honom.

I vår tid ägnar man mycket kraft åt bodybuilding, men ofta glömmer man att det också behövs större ting. Satsar vi bara på kroppen, det materiella, det synliga, kan vi bli ett tomt skal, när det inte finns så mycket inombords. Risken är större än vi tror, att vi satsar så mycket på allt det som är yttre: det materiella, det kroppsliga, det synliga. Då kan vi upptäcka att livet är ganska tomt, att vi inte har mycket att ge till andra människor, att vi har fastnat i oss själva och går på tomgång. Hur ofta hör man inte människor som klagar över att de känner sig tomma, att livet inte ger dem någonting, att allt bara är meningslöst.

Därför måste vi satsa på soulbuilding. Vi måste satsa på att ta emot den Helige Andes ljus och ledning i våra liv, så att vi verkligen kan bli alltmer lika Jesus Kristus. Det vet ni, kära konfirmander, som har valt att i dag säga ja till Gud. Det lilla ordet ja är så viktigt. Vi säger ja till Gud vid konfirmationen. Vid en vigsel säger man ja till den man skall gifta sig med. Präster och ordensfolk säger ja till ett liv i Guds tjänst. Det är viktigt att man kan lita på att vi menar vad vi säger. Annars blir det bara ett spektakel inför en fullsatt sal. Att säga ja till Gud är något stort och livsavgörande, och därför tackar jag er, kära ungdomar, för att ni vågar ta detta stora steg i dag, där ni bejakar ert dop och vill leva som Jesu vänner i hans Kyrka. Kyrkan behöver er.

Vi behöver unga människor med entusiasm, iver och hängivenhet för att Kyrkan skall förbli evigt ung, för att Kyrkan skall leva vidare. Därför tror jag att hela församlingen är oändligt tacksam och stolt över att det finns sådana ungdomar.  Jag ber er alla att verkligen uttrycka er glädje och kärlek till dessa konfirmander som skall bli Kyrkans framtid här i Malmö. Glöm inte att be för dem, stödja, uppmuntra och visa dem uppskattning, så att de förstår att denna församling är deras andliga hem, att här kan de alltid få hjälp, stöd och uppmuntran, när livet är tungt och svårt.

Hur gärna vi än skulle vilja, kan vi inte lova er ett lätt och problemfritt liv. Livet rymmer alltid även motgångar, svårigheter och konflikter. Men när vi vet att vi kan lita på Jesus Kristus, blir det något annat. Även om människor sviker oss, även om man behandlar oss illa, kan vi alltid få Guds hjälp i Jesus Kristus. Han kan inte överge oss. Han kan inte svika oss. Vårt problem är att vi kan välja andra vägar och söka oss bort. Men Jesus Kristus väntar alltid på oss, så som vi ser i liknelsen om den förlorade sonen.

Kyrkan är förlåtelsens institution. Det finns ingen annan myndighet eller institution som kan ge förlåtelse. Det finns inget förlåtelseverk, även om det för övrigt finns det en massa myndigheter. Kyrkan är den enda som kan ge, förmedla Guds förlåtelse, när livet har gått snett, när vi har hamnat på avvägar. Vi måste alltid komma ihåg, kära bröder och systrar, att Kyrkan förmedlar Guds barmhärtighet, även när livet inte blir som vi hade tänkt oss och vi kanske hamnar långt borta från Gud.

Därför vädjar jag till er, kära konfirmander, att ni skall bli kvar i er gemenskap med Jesus Kristus, att han får följa er genom livet i det som är fint och vackert och kanske ännu mer i de svåra ögonblick som ingen av oss kan undgå, när människor vänder oss ryggen eller inte har tid för oss. Så är det ofta i vår tid, när vi har fastnat i ett individualistiskt mönster och ägnar oss åt våra egna intressen, vår egen karriär och våra egna små saker. Då hamnar många människor utanför. I vår kultur gäller det ofta de gamla, som får sitta och vänta på döden utan stöd och uppmuntran från sina anhöriga.

Ja, kära bröder och systrar, om vi verkligen lyssnar till den Helige Ande, får vi också kraft och glädje i att dela med oss av allt det vi äger och har. Då blir det viktigare för oss att få ge än att få och ha. Ibland är det de små orden som vi måste lyssna på. Risken är att vi mer använder jag, jag, jag än du, du, du. Man gjorde en gång en undersökning av de melodier man sjöng i Melodifestivalen där det ofta handlade om kärlek. Då upptäckte man att det var mycket mer jag än du. Det är märkvärdigt, för vi tror att kärlek handlar mer om du än om jag. Vi får hoppas att Måns Zelmerlöw, som har katolsk bakgrund, använder mer du än jag.

Kära bröder och systrar, vi vet att vi som kristna har ett stort ansvar. Ju färre vi blir i det sekulariserade Sverige, desto mer tittar man på oss i förstoringsglas för att se om det finns något av Jesu godhet och kärlek i de människor som kallar sig kristna och katoliker. Det har de rätt till, för Gud kan de inte se, men de kan se oss som säger oss tro på honom. Då måste vi kunna förmedla något av Guds godhet och kärlek. Annars gör vi dem besvikna.

Så kom ihåg, kära konfirmander, att ni kan förmedla något som är större än ni själva: Kristi godhet och kärlek. Säkert finns det någon i er omgivning som behöver just er. Jag talade häromdagen med en förälder som hade en liten pojke som i skolan alltid sökte upp den som var mobbad, retad och utanför. Redan en tioåring kan ha bättre förstånd än en sextioåring om han följer Kristus. Tänk efter, vem i er omgivning som behöver mer kärlek, uppmuntran och stöd. Det kan vara en kompis, en gammal släkting, en flykting, en hemlös. Det gäller oss alla, kära bröder och systrar, om vi vågar kalla oss kristna, att vi är kallade att ge det som är större än vi själva vidare: Guds kärlek och Kristi budskap. Det är bara så Kyrkan kan växa och leva vidare, när vi är beredda att dela med oss av tron, hoppet och kärleken.

Det är min önskan och bön för hela er församling här i Malmö att ni skall bli människor som älskar att ge Jesus och hans kärlek vidare till människor ni möter. Då kan jag försäkra er om att ni får ett lyckligt liv. Då söker ni inte er egen lycka. Söker man lyckan för sin egen skull hittar man den aldrig. Men försöker man göra andra människor lyckliga, då finner man den.
Kära bröder och systrar, till sist vill jag tacka hela församlingen för att ni har hjälpt dessa unga människor att ta ställning i dag. Ni kanske inte har sett dem innan, men genom er tro, vänlighet och era trofasta besök i kyrkan har ni gjort denna församling till en levande del av Kristi kropp och har hjälpt dessa unga att i dag ta ställning. Gläd er därför och var stolta och beundra de unga. Låt dem känna er tillgivenhet, omtanke och uppmuntran.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

+Anders Arborelius ocd