Biskop Anders Arborelius OCD

Sjunde söndagen under året

Homila vid

Reträttföredrag 21-23 februari 2014
hos Birgittasystrarna i Djursholm

 

Predikan är nedskriven efter bandinspelning Finns även som pdf här

"Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er" (1 Kor 3:16)? Nej, kära bröder och systrar, hela livet räcker inte till för att förstå detta. Hela vårt liv går ju ut på att tränga in i den värdighet vi har fått genom Guds nåd: att vi verkligen är ett levande tempel åt Herren och att Guds Ande bor i oss i varje ögonblick. Dag efter dag, stund efter stund får vi ta till oss detta oerhörda budskap och bli hemmastadda i denna värdighet. Detta livet räcker inte till, och därför får vi det eviga livet, där vi inte har någon tid utan evighet, och just det behöver vi för att tränga in i hur stor nåd, kärlek och värdighet som Gud har gett oss.  

Varje gång vi samlas för att fira eukaristin är det ju i egenskapen av att vara Guds tempel som vi får göra det. Eukaristin, liturgin, är inte bara ett yttre skeende som vi är åskådare till, utan vi är indragna med hela vår verklighet i tillbedjan, tacksägelse och lovsång. Allt i oss får vibrera med i den heliga tjänsten. Men eftersom vi sitter så fast i vardagens alla små och större problem är det svårt för oss att delta fullt ut i det som sker i de heliga handlingarna.

Jag firade många år mässan hos karmelitsystrarna i Glumslöv. Det kom ofta dit en förståndshandikappad man med sina föräldrar. Mannen blev äldre och äldre. Han kunde inte tala och uttrycka något, men när man såg honom i mässan förstod man, att han levde sig så intensivt in i de heliga handlingarna att vi andra alla kom på skam. Jag sade en gång till systrarna, att ingen av dem och ingen av oss andra är så intensivt närvarande i det som sker på altaret som han. Vi kan aldrig bedöma eller veta hur mycket någon av oss kan ta till oss av det heliga som sker i liturgin. Men vi kan ögonblick för ögonblick försöka öppna oss ännu mer och tro att Gud i sin ofattbara barmhärtighet kan komma oss ännu närmare och att vi kan ta till oss ännu mer av det han har gett oss.

Vi hörde hur Jesus i evangeliet idag sade: "var fullkomliga såsom er Fader i himlen är fullkomlig". Här talar han om vardagens alla omständigheter, när vi konfronteras med människor som vi ser som fiender och när vi sätts på prov angående vår generositet och vårt ädelmod. Det är i vardagen, i alla våra möten, som vår överlåtelse och öppenhet för Gud växer till. Det är där vi lär oss att helt öppna oss för Guds verklighet. När vi kommer till kyrkan och får fira mässan visar det sig om vi verkligen har tagit till oss evangeliet och levt efter det under det som har hänt under veckan. Om vi hela veckan inte har ägnat Gud en tanke utan bara tänkt på oss själva och aldrig gjort vår nästa minsta lilla tjänst, då kan det inte vara möjligt att öppna oss för honom, när vi en timme sitter i kyrkan.

Hela vårt liv är en enhet. Om vi lever vi till Guds ära under veckan i tillbedjan, överlåtelse och öppenhet, känner igenom honom i vår nästa, vill tjäna honom i honom eller henne och gör vårt yttersta för att sprida kärlekens väldoft, då händer det något i oss. Då öppnar vi oss för Gud och förstår lite mer att vi verkligen är ett Guds tempel när vi kommer till kyrkan. Det finns en enhet i vårt liv. Vi kan inte vara fromma, goda, fullkomliga en timme på söndagen och resten av veckan gå upp i allt det materiella utan att ägna Gud och vår nästa en tanke. Det är viktigt att se att hela vårt liv som en enda tjänst åt Herren. Vi lever i ständig tillbedjan, glädje och lovsång, och då ser vi alla de möjligheter som Gud skickar i vår väg för att vi skall kunna visa hans kärlek till den människa som kommer i vår närhet. Annars ser vi det inte. Annars går vi blinda förbi, och när vi kommer till kyrkan tycker vi att det där är lite tråkigt. Det händer inte så mycket utan allt bara flimrar förbi.

Ja, vi har fått så oändligt mycket. Vi har fått helighetens frö i vårt dop, det som skall växa och utveckla sig. Vi har fått det lilla senapskornet och surdegen, men det behöver näring. Det är näring vi måste ge under veckans lopp, under arbetet, under alla de omständigheter där vi lever, så att vi visar att vi verkligen vill vårda den gåva vi har fått. Och sedan får vi inspiration, påfyllning när vi tar emot Guds ord i liturgin, när vi firar eukaristin och tar emot honom i hans sakrament. Det är så viktigt att se enheten i vårt liv, att allt hänger ihop. Vi kan inte bara söka Gud en timme på söndag eller några ögonblick under veckan, utan mer och mer måste det gå upp för oss att vi alltid är ett heligt tempel, där Guds Ande lever.

Anden vill inspirera oss. Han vill visa oss, att det som till synes tycks vara alldagliga små möten och händelser kan bli till något stort och underbart, när vi är beredda att gå två eller tre mil istället för en, när vi är beredda att dela med oss av det vi har och av vår tid, för det är ofta den vi är så rädda om. Vi glömmer att vi har en hel evighet framför oss.

Låt oss därför verkligen ta till oss den värdighet vi har fått: att vi är ett Guds heliga tempel, att Anden lever där och att vi får vara fullkomliga såsom vår Fader i himlen är fullkomlig. Vi kan aldrig på egen hand och av egen kraft uppnå detta. Det är alltid något vi har till låns, till skänks, men det finns vissa ögonblick när vi ställs inför val, då vi helt enkelt måste räkna med Guds fullkomliga kärlek för att kunna gå vidare och leva ett värdigt liv. Mer och mer får vi ösa ur denna outtömliga källa, ur den fullkomliga kärlek som är Guds men som också är vår. Genom vårt dop är vi så förenade med den treenige Guden att vi är hans tempel. Då får vi också lita på att han vill ge oss del av detta för vårt vanliga liv.

Så tänk efter, var ni mest behöver denna fullkomliga kärlek för att gå vidare. Det kan vara i mötet med en besvärlig människa på arbetsplatsen. Det kan vara i familjen eller i kommuniteten. Vi har kanske en svårighet, en frestelse, som vi kämpar med, och det kan vara just där vi vågar göra anspråk på att ösa med fröjd ur frälsningens källa, ur Guds fullkomliga kärlek. Det kan vara en olycklig människa som är sänd i vår väg och behöver Guds ljus och kraft. Låt oss därför denna vecka försöka leva medvetet av Guds fullkomliga kärlek och glädja oss över att det alltid finns möjligheter då vi kan visa att vi tillhör Kristus, att vi är hans heliga tempel och att vi lever i ständig förening med honom. Låt oss tacka Gud att han ibland sätter oss på prov, så vi har tillfälle att växa ut ur vår egen lilla värld och öppna oss för hans oändligt stora och vida värld. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

+Anders Arborelius ocd