Biskop Anders Arborelius OCD

Konfirmation i Vår Frälsares kyrka i Malmö

Fjärde påsksöndagen 29 april 2012

(Predikan är nedskriven efter bandinspelning)

Kära bröder och systrar. Dagens evangelium handlar om den gode Herden. Evangeliet är alltid ett glatt och gott budskap till oss här och nu. Vad betyder det för oss att vi har en god herde som vill leda oss genom detta livet in i det eviga livet? Är det något som vi tänker på och något vi behöver? Vi lever alla i ett individualistiskt klimat, där det är så lätt att själv vilja bestämma vad som är rätt och fel.

När Gud blir människa i Jesus Kristus kommer han som den gode Herden som vill samla sitt folk till ett och leda det på sanningens, godhetens och barmhärtighetens väg. Hela vårt liv kommer att förändras när vi verkligen vill följa i Jesu fotspår och se honom som den Herde som hjälper oss att hitta rätt i livets alla frågor.

Men det fordras ett slags omvändelse för att sätta det som Jesus vill i centrum och inte bara det vi för tillfället tycker om och vill ha. Bilden av Jesus som den gode Herden tar tid att anpassa sig till, eftersom vi är vana att hela tiden känna efter vad som är rätt eller fel och om vi skall göra si eller så. Många människor har glömt att det finns en universell och objektiv ordning som Gud har gett oss i den heliga Skrift och i Kyrkan.

Därför är det inte helt lätt för vanliga ungdomar här i Malmö att ta emot ett sakrament som skall hjälpa dem att växa in i den djupa gemenskapen med Jesus Kristus som deras gode Herde. Vi måste beundra er, kära ungdomar, att ni vågar ta steget att ta emot den Helige Andes gåvor som hjälp att mer och mer bli Jesu lärjungar. Det kan ta ett helt liv innan vi riktigt växer in i denna roll. Ända fram till vårt sista andetag kan vi komma Jesus närmare och bli honom trognare. Men då måste det också vara vår djupaste längtan att verkligen tillhöra honom i liv och död och i det eviga livet.

Det är mycket viktigt hur vi ser på livet och tillvaron. Är livet i första hand till för att förverkliga våra önskningar om framgång, karriär och ett gott och bekvämt liv eller är livet en gåva vi får för att förhärliga Gud och hjälpa våra medmänniskor? Gång på gång ställs vi inför valet att antingen låta oss själva eller Jesus vara medelpunkten i vårt liv. Vilket är det viktigaste för mig, att följa den gode Herden eller att själv avgöra hur livet skall gestalta sig? I början kanske det är ”häftigt och kul” att göra som man själv vill.

Men efter en tid kan man upptäcka ensamheten, som är nutidens förbannelse. När man hela tiden bara har satsat på sig själv, blir man efterhand ganska ensam och isolerad. Välfärdens kanske största problem är att så mänga människor har svårt att leva i en gemenskap och knyta varaktiga relationer. Många dör i ensamhet, bortglömda i flera månader i en lägenhet. Nu skall jag inte måla upp en mörk bild för er, kära konfirmander. Detta är ju en glädjedag. Men det är också viktigt att veta vilka faror man måste undvika för att inte hamna på fel väg i livet.  

Ni tar i dag ett medvetet beslut genom att förnya era doplöften och säga att ni vill gå i Jesu fotspår, efterfölja honom och sträva efter att bli hans lärjungar och ett ljus för era medmänniskor. Hela tiden måste man upprepa beslutet att verkligen vilja tillhöra Jesus Kristus. Under hela vårt liv ställs vi inför valsituationer, då vi måste välja mellan att antingen tillhöra Jesus Kristus eller den onde.

Vi kan säga att vi väljer att vara antingen får eller varg. Evangeliet använder ofta bilder från naturen. I dag pekar Jesus på att vi är får under en herdes ledning. Några kanske frestas tycka att det är ”häftigare” att vara varg än lamm och får. Det är viktigt att vi hela tiden är medvetna om att livet rymmer ständiga valsituationer. Det finns ingen neutral väg. Antingen är man för Jesus eller mot honom. Det går inte att komma undan i en allmän kompromissvänlighet eller neutralitet.  

Vi behöver alla den Helige Ande som leder oss och ger oss trons glädje och kraft. Jag frågar ibland människor som kommer till kyrkan hur de ser på tron. Är det en börda som de lite motvilligt släpar med sig eller är det deras största glädje att Jesus är uppstånden och leder dem fram? Dessa frågor måste man själv bearbeta. Ibland kan det tyckas mödosamt att tro. För er ungdomar är det inte så lätt att i en svensk skola i dag ställa er upp och säga: ”Jag tror på Jesus Kristus. Jag försöker vara en god katolik, som skall konfirmeras”. Det kan fordras väldigt mycket mod att vittna om sin tro. Men samtidigt ger det en glädje att våga vara sann mot sig själv och sin Gud. Man får alltid respekt, när man i en miljö, där det inte alltid är så populärt att vara kristen och katolik, vågar ställa sig upp i klassen, på arbetsplatsen och bland sina bekanta för att försvara Jesus och Kyrkan.

För att våga vittna om Jesus måste man lita på den Helige Andes hjälp och tro att han är en levande realitet i oss. När ni tar emot konfirmationens sakrament är det för att ni skall få inre kraft, glädje och mod som kristna. I den gamla liturgin brukade biskopen ge konfirmanderna en liten, lätt örfil för att visa att de nu blir Kristi riddare och stridsmän. Ni dubbas till riddare för att kämpa för det goda och strida mot det onda och så sprida kärlek, rättfärdighet, fred och försoning i världen.

Man blir inte konfirmerad för sig egen skull utan för Guds, Kyrkans och sin nästas skull. Man dras ut ur själviskheten bojor för att stå till tjänst. I vår tid är det viktigt att påminna varandra om att vi är till för varandra och inte bara för oss själva. Det lär vi oss i familjen. En familj fungerar bäst när man tänker mer på de andra än på sig själv. I Kyrkan och i världen är vi menade att sätta andras intressen i första hand och låta Jesus bli huvudpersonen som leder oss ut ur vår egen instängdhet, själviskhet och synd. I början kan det tyckas jobbigt. Men så småningom blir det en glädje som ingen kan ta ifrån oss, när vi ser hur nära Jesus Kristus är oss, hjälper oss, lyser upp vårt liv och ger oss den kraft och den glädje som vi inte har i oss själva.

Just i svåra situationer i livet är det, kära konfirmander, mycket viktigt att komma ihåg att, när ingen annan står vid vår sida, när vi kan känna oss svikna och övergivna av allt och alla, är alltid Jesus Kristus där för att hjälpa oss. Han kan inte överge oss. Men det tragiska är att vi kan överge honom och svika honom. Vi kan glömma honom så fort vi går ut ur kyrkan och aldrig mer sätta vår fot där. Men Jesus fortsätter att älska oss och visa oss sin kärlek och omsorg. Det måste vi komma ihåg när livet blir riktigt tungt. Tyvärr vet vi att det för många unga människor i Sverige av i dag är mycket jobbigt. Vi hör ständigt att antalet självmord bland unga människor ökar och det finns många som har det psykiskt sett mycket jobbigt.

Därför är det för oss vuxna mycket viktigt att stödja och hjälpa de unga som växer upp i Sverige i dag och ge dem en fast grund att stå på. Det är Kyrkans stora uppgift att hjälpa de unga att förstå hur oändligt viktiga de är i Guds ögon, hur värdefulla de är för Kyrkans framtid. Därför ber jag er alla här i församlingen att försöka visa er uppskattning för och er omsorg om dessa unga konfirmander, så att de förstår att denna församling är deras andliga hem, att här är de välkomna och efterlängtade och viktiga för att bygga upp Kyrkans gemenskap. Jag vädjar till er alla att efter mässan ge dem en extra kram och be för dem, så att de förstår att här är de älskade.

I Kyrkan får vi ta emot Jesu kärlek genom alla de underbara människor som sitter i kyrkbänkarna. Det är inga främlingar, inga obekanta, utan det är bröder och systrar i Kyrkan. Vi katoliker måste bli bättre på att visa varandra vänlighet. Så många katoliker söker sig till andra samfund, för de säger att de känner sig inte riktigt välkomna i våra församlingar. Så försök visa varandra Jesu kärlek så att vår församling blir ett andligt hem, inte bara för dessa ungdomar utan för alla.

Kära församling, jag vill jag tacka er alla för att ni på olika sätt har hjälpt dessa unga konfirmander och varit ett stöd för dem genom er förbön, ert föredöme och ert exempel. Det gäller inte bara präster och kateketer och andra som direkt har sysslat med dem, utan det gäller er alla att ni på olika sätt hjälper unga människor att växa in i Kyrkans gemenskap. Det är oerhört viktigt att våra församlingar har karaktären av en öppen, välkomnande famn. Jag tackar er för att ni tar denna uppgift på allvar.

Till sist ber vi i dag också speciellt för vår Helige Fader, påven Benedikt. Han är den herde som Jesus har anförtrott hela sin hjord här på jorden, Han representerar Jesus som den gode Herden. Det är en svår uppgift. Därför behöver han vår förbön, vår tillgivenhet och vårt stöd genom att vi vågar försvara honom när han blir angripen i media, på arbetsplatsen eller i skolan. Låt oss tacka Gud i dag för den gode herde han insatt i sitt ställe här på jorden. Och vi får tacka påven att han hjälper oss att följa Jesus och gå i hans fotspår. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

+Anders Arborelius ocd