Annat av Biskopen
"Redan idag skall du vara med mig i paradiset" - så kan ingen jordisk kung eller makthavare tala, så kan bara Jesus Kristus, världsalltets Konung och allas Frälsare tala. Och aldrig har någon talat som han. Den grande finale som dagens evangelium har ger oss i ett nötskal vem Jesus är och vad han vill göra: Guds enfödde Son som blivit människa för att frälsa syndiga människor, alltså alla, som vill höra på hans ord, omvända sig och göra det som han befaller oss att göra. När vi idag - på Kristus Konungens högtid - firar kyrkoårets sista söndag, är det viktigt att göra en slags samvetsrannsakan inför hans kärleksfulla, men också all-seende blick. Att avsluta något och gå vidare är alltid ett viktigt moment. När det nya kyrkoåret börjar, är det underbart att verkligen kunna börja det på ett medvetet sätt eftersom man gjort rent hus med det som är förbi. Tyvärr är det ofta så att tiden bara rinner iväg - inte minst nu när julhandeln redan kommit i gång. Man ger sig inte tid att bli stilla, rannsaka sig själv för att kunna bekänna sina felsteg, ångerfullt bekänna dem och få Guds förlåtelse och nåd för den nya etapp som börjar.
Vi firar idag Jesus Kristus som världsalltets konung, och inte bara som hjärtats och privatlivets konung. Jesus har i allra högsta grad med livets stora händelser att göra. Hans rike är inte av denna världen, men allt i denna världen berörs av hans ord och är menat att konfronteras med honom, ja, en gång skall allt och alla dömas av honom. Luther talar om hans rike som ett Hörreich, ett hörselns och hörandets rike, ja, ett hörsamhetens rike. Vi skulle rentav våga tala om ett lydnadens rike, även om många av förklarliga skäl kan vara allergiska mot detta ord som gruvligt missbrukats av 1900-talets våldsideologier måste vi återerövra det åt Kristus Konungen.
Jesus Kristus är Faderns eviga Ord, det Ord som blivit människa för att tala till oss, för att tilltala oss direkt, genom sin Kyrka, genom den Heliga Skrift. Vill vi tillhöra detta rike, får vi glädja oss åt att han ständigt talar till oss, att han alltid vill något av oss, att han inte är tyst. Detta ständiga tilltal kan förstås också erfaras som ett orosmoment. Han lämnar oss helt enkelt aldrig i fred. Han har något att säga om allt. Hans rike står på ständig kollisionskurs med tomhetens välde - som dagens kollektbön så talande uttrycker det, alltså det mörkrets välde som är en fasansfull realitet inte bara på den stora världens arena utan i vårt eget hjärta. Det är i sista hand för att befria oss ur detta tomhetens och mörkrets välde, som Jesus Kristus är Konung, det är därför han har dött för oss - och det är därför vi är här idag: för att hans nåd skall dra oss till honom med en sådan kraft, att vi omvänder oss helt och fullt till hans rike: sanningens och livets rike, helgelsens och nådens rike, rättvisans, fredens och kärlekens rike -som det heter i dagens prefation.
Genom allt han är och gör vill alltså Jesus göra detta sitt rike tydligt och segerrikt i vårt liv i alla dess dimensioner. Hela hans undervisning går ut på att måla upp detta rike i all dess skönhet inför våra förundrade ögon. Han vill att vi skall höra och vara hörsamma och finna vår glädje i att göra det han lär oss. Att höra måste följas av att göra - liksom att se måste följas av att be. "Det bör finnas i oss liksom ett andligt paradis, där Gud kan vandra och vara vår ende härskare tillsammans med sin Kristus", skriver Origenes (Om bönen - i dagens läsningsgudstjänst). Detta möte i vår inre helgedom, i det andliga paradis vi har inom oss, med Jesus och hans rike ger oss kraft att kämpa mot synden, i första hand mot den egna som nästlat sig in i själens alla vinklar och vrår, men också mot synden i världen. Mötet med Kristus, världsalltets Konung, kan ju inte göra oss världsfrämmande och likgiltiga för den kamp som pågår genom hela världshistorien mellan ljusets och mörkrets välde. Som kristna är vi också uppfyllda av helig stridslystnad och kamplust. Vi gillar action, holy action. Tyvärr är det nog lite svårt för många kristna i dagens Sverige att identifiera sig med detta urkristna motiv - att vara en Kristi stridsman - delvis beroende på att det har missbrukats och misstolkats genom historien - men det har ju allt annat som är gott och riktigt… Det är lättare för många kristna idag att känna sig som ett Kristi vårdpaket, som skall ompysslas och omvårdas. Visst finns det ett uns av sanning i det också, men det misstolkas lätt som en total passivisering. Därför är det glädjande att se att det finns kristna som medvetet tar ställning i alla de invecklade frågor, som vi konfronteras med och som i högsta grad berör Kristus och det rike han har instiftat. I pressen läser vi om en apotekschef som inte vill sälja det som kallas akuta p-piller men i själva verket är abortpiller, vi läser - just idag - att man tar ställning mot forskning på embryonala stamceller, ja, att man till och med vågar framhålla sexuell avhållsamhet för dem som som inte lever i äktenskap. Och den helige Fadern upphör aldrig att mana till dialog mellan religionerna, även när det är allt annat än opportunt.
Kristus Konungens högtid har en speciell ton och färg. När kyrkoherden bad mig att just göra det till en tradition att fira mässan med Sankta Eugenia församling den dagen undrade jag lite varför. Tidigare var det den 1 januari som biskopen brukade komma hit. Men - som han helt ödmjukt sade - det är inte så många som kommer då även om det i och för sig är en påbjuden helgdag. Kanske Sankta Eugenia, en av stiftets mest välorganiserade och välfungerande församlingar, just ville ställa sig ödmjukt inför Kristus Konungen för att växa ännu djupare in i den hörsamhetens - och lydnadens - grundhållning som den botfärdige rövaren gav prov på? Det är ju bara han som kan frälsa oss. Det är bara han som kan omvända oss. Det är bara han som kan säga till oss: "Redan idag skall du vara med mig i paradiset."
+Anders Arborelius ocd
