Annat av Biskopen
Stilla veckan och påsken är kyrkoårets mest intensiva tid. Då blir vi inbjudna att komma Jesus Kristus närmare än någonsin. Vi får gå med honom på hans korsväg, fram till uppståndelsens härlighet. Vi får förnya vår doplöften. Vi får glädja oss över Kristi seger över synd och död. Vi får se hur kors och uppståndelse är den nyckel som förklarar en annars oförståelig tillvaro. Vi får svar på de frågor som annars aldrig går att besvara.
I sin apostoliska skrivelse Novo millennio ineunte talar påven Johannes Paulus II om det Ansikte vi skall betrakta: Jesu ansikte. Redan Jesu samtida sade: ”Vi vill gärna se Jesus” (Joh 12:21). Också vi vill se Jesu ansikte. Stilla veckan och påsken är en tid då vi får unna oss extra tid för att betrakta Jesus. Men egentligen är det vår ständiga uppgift och glädje. En Teresa av Avila – eller snarare av Jesus, som var hennes namn som karmelit – sade: ”Jag vill se Gud”. Men inte bara kontemplativa nunnor vill se Gud. Alla människor är skapade för att se Gud. Evigheten är ett saligt skådande av Gud, men redan här nere ser vi hans spår vart vi än vänder vår blick.
Videntem videre, sade Augustinus: att se på den som ser på oss. Vi är inbjudna att besvara den kärleksblick som ständigt följer oss. Varje steg vi tar, varje tanke vi tänker, varje handling vi gör – alltid och överallt är det Någon som ser på oss med oändlig kärlek. Vi får försöka svara med samma mynt! Att se är att be. Att be är att be-svara, be-jaka, be-trakta.
Under den stilla veckan och påsken får vi på ett särskilt sätt leva oss in i Jesu mysterium. Vi får betrakta honom när han tar sina sista steg på jorden och se hur han läggs i jorden, men också på hur han stiger upp ur jordens djup. Denna tid är en privilegierad tid för oss. Vi får lära känna Jesus Kristus på ett djupt personligt sätt och se hur han talar till det djupaste och mest personliga inom oss. Det är en tid av möte och dialog. Det är en tid av förnyelse. Tron som ofta kan tyckas fjärran blir mer livsnära. Det hettar till inom oss, när vår blick får vila på detta Ansikte, som både blir bespottat och förhärligat. Förhoppningsvis kommer detta Ansikte att stå levande inför vår blick och vårt hjärta allt framgent. Den som har dött och uppstått för vår skull, fortsätter att se på oss med kärlek och ömhet under hela vår väg genom livet. Hur skulle vi då kunna låta bli att se på detta Ansikte?
+Anders Arborelius ocd
