Annat av Biskopen
Vi är skapade för att se Gud. Vi skall tillbringa vår evighet med att se den Gud vi ännu inte kan se med våra vanliga ögon. Det saliga skådandet av Guds härlighet är vad vi egentligen är avsedda för. Vi vet inte så värst mycket mer än detta om hur himlen är inrättad. Först tycker vi nog att diskrepansen mellan vår jordiska tillvaro och den himmelska är ganska stor. Här nere får vi se på så oerhört många olika ting, som inte tycks ha något som helst att göra med Gud. Först så småningom börjar vi ana att det ändå finns ett samband mellan himlens skådande och det vi ser här på jorden. Att upptäcka detta heliga samband kan förändra vårt liv totalt. Innan vi har lärt oss detta, tycks mycket här på jorden outhärdligt och meningslöst, och himlen tycks bara fjärran och högst osäker. Men när vi väl har upptäckt det seende som tron ger oss del av, då klarnar allt. Livet här på jorden blir trots all dess fasansfulla smärta ändå till ett möte med den Gud, som valde att dela detta fasansfulla med oss just för att leda oss fram till det eviga och saliga skådandet.
"Smaka och se att Herren är god." Dessa Psaltarens ord kan verkligen stå som sammanfattning på det som dagens liturgi vill visa oss. Gud har blivit människa i Jesus Kristus för att vi skall kunna se hans godhet redan här på jorden och förvandlas av den. Och för att göra det ännu tydligare för oss förblir denne Jesus närvarande i brödets och vinets gestalt, för att vi också skall kunna smaka hur god Herren är. Inför våra förundrade ögon tvättar idag den människoblivne Guden sina lärjungars smutsiga och nog ganska illaluktade fötter. Vi får se med blotta ögat hur djupt Gud har utblottat och ödmjukat sig för vår skull. När väl våra ögon omvänt sig genom denna anblick, kommer de överallt och alltid att kunna se spår av denna Guds godhet. Den människa som fått Guds godhet inpräntad i sina ögon, kommer alltid att se denna godhet återspeglad på tusen och åter tusen olika sätt. Och det blir hennes största glädje att få locka fram och förmedla denna godhet runtomkring sig. Men den människa som inte har fått upp ögonen för Guds godhet, hon ser bara det triviala och banala - eller ännu värre hon ser ingenting alls, för hon är egentligen bara intresserad av att se sig själv i spegeln. Det är den mänskliga futtighetens tragedi som Sven Stolpe så dräpande beskrev: "Det fanns inget ont i henne - och inget annat heller."
Men Gud nöjer sig inte med att lämna kvar människan i hennes fattigdom, ja, han nöjer sig inte ens med att låta oss se hans godhet, han vill också att vi skall smaka den, äta den, ja, berusas av den. Av någon för oss oförståelig anledning vill Gud komma den ömkliga varelse som vi människor är så nära som det bara går. Han vill bli vår föda. Han vill bli vår dryck. Han vill mätta vår djupaste hunger med sig själv i eukaristins sakrament. Men vi kan aldrig öppna oss till fullo för detta vår tros djupaste mysterium, om vi inte har lärt oss att känna igen vår Gud i den ödmjuke Tjänare som tvättar sina lärjungars fötter - och om vi inte har försökt efterfölja honom och göra som han. Vi kan inte förstå vidden av eukaristins mysterium om vi inte har anat vidden i fottvagningens mysterium. Vi måste först lära oss att känna igen Gud i Tjänarens gestalt för att kunna smaka och äta Jesu Kristi kropp och blod i brödets och vinets gestalter. Allt hör ihop i kristendomen. Vi kan inte skilja det åt som Gud själv har sammanfogat.
Skärtorsdagen undervisar oss synnerligen åskådligt och drastiskt om den sakramentala frälsningsekonomin, om man nu får uttrycka det mer teologiskt. Den osynlige Guden låter sin nåd förmedlas på ett synligt sätt genom inkarnationen, som i sin tur når oss genom Kyrkan och hennes sakrament. Vi får med trons ögon se samma verklighet som alla andra, men tvärsigenom detta vanliga ser vi det oerhörda mysteriet: den fördolde Guden som verkar, ja, blir närvarande i synliga ting och tecken. Hela verkligheten blir en annan. Allt genljuder av hans lovsång. Allt är något annat än det först verkar. Guds godhet kommer oss till mötes där vi minst skulle ha tänkt det. Himlen är närvarande i fördold gestalt mitt ibland oss, här och nu.
För många människor idag är denna sakramentala dimension - alltså tillvarons djupdimension - helt okänd. Också många kristna tycks ha förlorat detta grundperspektiv på tillvaron. De ser bara vad de ser - och inte blir de lyckligare för det. De vågar inte eller har aldrig lärt sig att använda trons blick och se att tillvaron är genomskinlig för Guds godhet. ändå tror jag att det är nästan omöjligt att inte bli berörd av fottvagningen i dagens liturgi. Man måste vara helt avtrubbad - och tyvärr är man ganska skicklig på att göra folk avtrubbade i vår tid - för att inte ana något om inkarnationens utblottelse, om Guds oändliga ödmjukhet, om den ofattbara kärlek som bara vill tjäna och utge sig. Det är samma kärlek som vi möter i ätlig gestalt i eukaristin. Vi får idag både smaka och se att Herren är god. Det är den smaken vi skall hålla kvar i munnen. Det är den synen som skall inpräglas på näthinnan. Bara då kan vi leva som kristna och förvandlas i vårt inre och bli de Kristus-lika människor, som kan förmedla honom till dem som bara ser vad de ser.
Idag är det på ett speciellt sätt vi präster som får glädja oss över den gåva vi har fått genom vår kallelse och vigning. Vi får fira eukaristin i Kristi person och ge hans kropp och blod till hans heliga folk. Vi får förkunna i ord och handling vem han är, så att människor får se och smaka hans godhet. Men vi måste också se och smaka vår egen svaghet och synd. Vi får bäva när vi tänker på att vi så ofta mer döljer Kristus än uppenbarar honom. Men också det är en del av den sakramentala frälsningsekonomin: han är alltid större, oändligt mycket större och heligare. Därför får vi alla glädja oss över att denne vår Gud har kommit för att tvätta oss rena från syndens smuts och ge oss sin kropp och blod att äta. " Så smaka och se att Herren är god."
+Anders Arborelius ocd
