Annat av Biskopen
Palmsöndagens texter och liturgi, ja, hela dess stämningtalar om människans ombytlighet. I ena ögonblicket hyllar människorna Jesus med palmkvistar, i andra ögonblicket bespottar och smädar de honom. Den hyllade konungen blir snart den förnedrade och korsfäste. Det får aldrig förvåna oss. Vi människor är obeständiga i vår kärlek och hängivenhet. Vi är som rö för vinden. Vi står inte fast på marken, utan låter oss drivas med av varje liten vindpust. Denna ambivalens och ombytlighet tycks nästan sättas i system i vår tid, men egentligen är den en del av vårt tunga arv, arvsyndens arv. När Gud av ofattbar kärlek till oss ombytliga varelser blir människa, är det just för att befria oss från denna tunga börda, detta betungande arv. För att kunna frälsa oss måste han låta sig utsättas för vår obeständighet och ombytlighet, och det ända till det yttersta. Idag på palmsöndagen blir han bejublad av samma människor som skall bespotta honom strax senare. Det är en konsekvens av Guds frälsande kärlek att han låter sig hanteras av oss människor och vårt godtycke. Det ingår i hans plan: Sonen blir människa med oss för att inifrån gå i närkamp med vår inre brustenhet och synd. ”Han avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss” (Fil 2). Gud gör sig lik oss i allt utom i synd, för att vi skall bli honom lika genom att befrias från vår synd. Detta heliga utbyte framstår tydligt för våra ögon under den stilla veckan, då vi följer Jesus på hans lidandes väg fram till uppståndelsens seger. Det är vår frälsnings väg han går. Det är vårt lidande han delar för att ge det en mening. Det är våra svagheter och synder han lastar på sig för att befria oss ifrån det som vi inte själva förmår befria oss ifrån. Det är vår uppståndelse som han bereder väg för genom att själv uppstå. Allt vill han ge oss. Allt vill han bära i vårt ställe. Men han kan inte göra det, om vi inte vill det. Inför vår frihet böjer sig den Allsmäktige respektfullt och säger: ”Jag har blivit en tjänare för din skull, jag har blivit förnedrad och korsfäst för din skull. Du behöver bara ta emot mig av hela ditt hjärta.” Men det är också detta som kan vara det svåraste av allt för många idag, som är så vana vid det halvhjärtade. Så många lever i likgiltighetens gråzon, där ingenting är sant eller osant, rätt eller fel – utan bara skönt och kul för mig. Hur skall de då kunna säga ja av hela sitt hjärta, när halva deras hjärta inte fungerar?
Lyckligtvis har vi en barmhärtig Gud, som aldrig ger upp hoppet om någon enda människa. Varje människas historia är frälsningshistoria. Varje ögonblick kan bli just det ögonblick, då hon låter sig väckas ur likgiltighetens sömn. Varje händelse och möte i hennes liv kan bli ett möte med den levande Gudens frälsande omsorg och kärlek. Och Gud använder sig ofta av andra människor för att väcka den som ligger i halvdvala. Vi kan alla förmedla Jesus Kristus till varandra. I sin ödmjukhet låter den människoblivne Guden sig förmedlas av människor och till människor. Jesu frälsande kärlek ges vidare från människa till människa. Det är denna idé som hela Kyrkan vilar på. Jesu barmhärtiga kärlek är Kyrkans pulsslag. Tyvärr är det så få som vågar ta Kyrkan på pulsen…
Under hela denna heliga vecka som nu börjar får vi följa Jesus på hans sista vandring. Vi får se på honom, den Förnedrade, med stor kärlek. Vi får igenkänna hans brustna blick i våra lidande medmänniskors ögon. Vi får se på alla med hans barmhärtiga, medlidsamma ögon. Vilket medlidande måste vi inte ha med dem som bara följer med strömmen och förs med av varje vindpust, med dem som inte har något fast att stå på och vila sig mot. Och faktiskt är det så för många i vår tid. Kanske har människans ambivalens aldrig varit så stor som nu. Allt gör detsamma. Allt flyter. Men mitt i detta kollektiva gungfly går Jesus sitt lidandes frälsande väg. Också detta obeständiga och ombytliga som finns i nutidsmänniskans sårade hjärta tar han på sig för att frälsa det. Det är viktigt att komma ihåg, så att vi inte förlorar hoppet om människans frälsning. Nåden fungerar överallt och alltid. Ingen är utesluten från frälsningserbjudandet.
Vad är det då som Jesus erbjuder oss? Jo, att dela hans lidande för att genom det få del av hans frälsning, av hans eviga liv. Någon annan väg än korsets fanns inte för Jesus. Hur skulle vi då kunna räkna med att hitta någon genväg som fick oss att undgå korsvägen? ”När jag ville njuta av din närvaro, fann jag dig inte” (Andlig Sång 1:!2), skriver Johannes av Korset. Vi kan bara finna Gud på korsets väg. Men söker vi honom där, då får vi också glädja oss och njuta av hans närvaro i fulla drag. Kanske vi rentav kan tala om en Guds ambivalens? Söker vi honom av hela vårt hjärta och går med honom på korsets väg, förvandlas den till uppståndelsens glädjefyllda väg. Allt vill Gud förvandla och frälsa. Också vår ambivalens och ombytlighet. Därför byter han ut detta mot sin frälsnings gåva, där både kors och uppståndelse finns med. Både död och liv. Det är det som är det sanna och saliga utbytet, som förvandlar vår likgiltiga och halvhjärtade ombytlighet till helhjärtad överlåtelse till Jesus Kristus.
+ Biskop Anders ocd
