Biskop Anders Arborelius ocd

Oljevigningsmässan: att bli Jesus alltmer lika

Domkyrkan 2008-03-20

Det är något helt speciellt med den Stilla veckan och påsken. Livets mysterium kommer oss närmare. Död och liv, glädje och sorg, synd och helighet. Konstrasterna i tillvaron blir aldrig så tydliga som under denna heliga vecka. Många anar det instinktivt och söker sig till liturgin. Andra som inte vet om det eller hellre vill fly in i det ytliga och banala tar det säkra för det osäkra och håller sig borta. Det kan vara farligt att gå till kyrkan under dessa dagar! Man kan bli mer berörd och tagen än man skulle vilja. Också för oss präster, som ibland kan vara ett ganska hårdhudat släkte, kan det vara farligt. Särskilt i dag på skärtorsdagen är det lite extra farligt för oss präster, eftersom det mesta handlar om oss och vår kallelse. Är vi det allra minsta öppna för budskapet, så blir vi ordentligt omskakade. Vi ser och hör så tydligt hur mycket Jesus förväntar sig av oss. "Låt oss som delar hans uppdrag bli vittnen om hans helande kärlek", så bad vi i mässans början. Egentligen är det en bön som vi präster borde be vid varje dags början för att påminna oss själva om vad vi är och vad Jesus förväntar sig av oss. Vi får dela det uppdrag som Jesus fick av sin Fader, och något större är svårt att föreställa oss. Vi får göra det som Jesus gjorde. Vi har samma uppdrag som han, samma kallelse. Vi får vara Jesu utsträckta och förlängda hand i vår värld. Tänker vi efter bara en liten smula, känner vi oss nog ganska små och otillräckliga. Men just det är också den bästa förutsättningen. Bara i vår svaghet och vårt totala beroende av Jesus kan han använda oss. Bara då kan vi växa in mer och mer i vår kallelse.

Den stora frestelsen för en präst, för det brukar finnas en speciell frestelse för varje kategori människor, är att slå sig till ro med det man är och har. Men som präst får man aldrig helt slå sig till ro och tro att det räcker att vara präst en gång för alla. Nej, präst blir man mer och mer, ju mer lik Kristus och hans hjärta man blir. "Vill ni dag för dag förenas med Herren Jesus och alltmer likna honom?", kommer jag strax att fråga er, kära medbröder. Antagligen kommer ni att svara ja, för det förväntas av er. Men ta er gärna en liten funderare innan ni svarar ja, så att ni verkligen förstår vad det är ni bejakar. För om ni verkligen tar detta på allvar, då blir ert liv helt förvandlat. Varje dag blir då en ny utmaning, en ny början, då ni medvetet söker bli alltmer lika Jesus och leva i en allt djupare förening med honom. Då inser ni att ni inte bara är präster utan blir det mer och mer dag för dag. "Det går bättre och bättre dag för dag", sjöng Sigge Fürst i min barndom. Ja, vi får lita på att Jesus kan komma in mer och mer i vårt liv och göra stora ting med oss, om vi verkligen ser varje dag som en underbar gåva och möjlighet att komma honom närmare och bli honom alltmer lika. Men det fordrar en medveten längtan och strävan. Av egen erfarenhet vet vi alla hur svaga och ombytliga vi är. Men, kära medbröder, svara ändå ja, för vi får lita på att Jesus Kristus kan göra stora ting också med svaga, ostämda instrument.

Insikten i vår egen svaghet har förhoppningsvis något gott med sig. Vi får större inlevelse och förståelse för andras svaghet. Vi blir mer medkännande. Vi skall ju förkroppsliga den gode herden, som söker upp det svaga och bräckliga. Vi skall vara vittnen för världen om Jesu helande kärlek. Vi är utsända för att läka dem som har ett förkrossat hjärta. Vem i all världen har då ett förkrossat hjärta idag, när alla skall vara tuffa, coola och stå på egna ben och vara oberoende av allt och alla? Men just denna hårda fasad är ofta ett desperat försök att dölja ett förkrossat hjärta, och vi präster måste också lära oss att se det. Aldrig tidigare har ju människor varit så lättkränkta som idag. Jag upphör aldrig att förvånas hur lätt människor blir sårade, inte minst av oss präster. Så kom ihåg att de flesta människor vi möter borde ha en liten varningsskylt på sig med påskriften fragile (alltså "ömtåligt innehåll" eller kanske "måste vårdas ömt"), även om de kan verka nog så kaxiga och tuffa. Och de är speciellt känsliga för vad prästen säger eller gör, och kanske ännu mer för vad han inte säger och inte gör, om han ser på dem eller inte. Förra året fick jag brev från tre personer som lämnade Kyrkan, och det var inte av rena trosskäl, utan för vad en präst hade gjort eller inte gjort. Visst är det något som inte stämmer med en sådan reaktion. Visst överreagerar det. Visst fungerar vårt ämbete ex opere operato. Visst förmedlas Guds nåd även om vi präster inte är i andlig högform. Men vi måste alltid komma ihåg att vi är kallade att hela förkrossade hjärtan, och då måste vi också lära oss att känna igen dessa förkrossade hjärtan även i oväntade förpackningar och bakom kaxiga attityder.

I evangeliet idag fick vi höra vilka det var Jesus kom för att rädda: fattiga, fångna, blinda, förtryckta. Som präster är vi speciellt utsända till dessa grupper. Inte i första hand till de rika, inte till de fria, inte till de seende, inte till de mäktiga. Ibland måste vi därför också ställa oss frågan: vilka människor ägnar jag mest tid, vilka tycker jag mest om att besöka och ha att göra med? Jesus lämnar oss aldrig helt i fred. Han oroar oss. Han sätter oss i fråga. Bara så kan han hela oss, så att vi i vår tur kan hela människor i hans kraft. Bara så kan vi läka dem som har ett förkrossat hjärta. Och det bästa sättet att göra det är att själv ha ett förkrossat hjärta, ett hjärta som slits sönder i bröstet på oss, när vi ser hur långt borta vi i praktiken är från Jesu hjärta. Henri Nouwen skrev en bok som hette The Wounded Healer, den sårade Helaren. En bra beskrivning av vad en präst är och kan bli mer och mer. Prästen är sårad av sin svaghet, men ännu mer sårad av kärlek och längtan efter att bli helad av Jesu kärlek, så att han i sin tur kan förmedla denna helande, förbarmande ömhet, som Jesus vill förmedla just genom oss.

Nu under dessa heliga dagar skall vi se på den Korsfäste och låta oss helas av hans sår, som för vår skull tog på sig lidande och död. Det är min bön för er alla, att ert hjärta liksom utvidgas och blir än mer känsligt och mottagligt för allt det som Jesus Kristus vill ge er. Det finns ingen måtta på hans generositet, men bara det hjärta som är förkrossat kan bli förvandlat och förnyat av hans seger på Korset och hans uppståndelse ur graven.

+Anders Arborelius ocd