Biskop Anders Arborelius
Oljevigningsmässan 2007
Predikan i Domkyrkan 2007-04-05
Det är lätt att glömma bort att Kristus inte är ett egennamn som är utbytbart mot Jesus. Kristus betyder den Smorde och är den grekiska översättningen av det hebreiska Messias. Jesus är smord av Fadern "med helig Ande till präst i det nya och eviga förbundet" (prefation). Denna Andens smörjelse blir verkligen synlig för oss i denna liturgi, när de heliga oljorna blir vigda. Har vi ett gott luktsinne kan vi också känna deras vällukt. Kanske vi just därför kan förstå lite bättre vad som ligger i begreppet Kristus och i det prästerliga uppdrag som vi får dela med honom genom helig smörjelse? "Kristi enda prästämbete skulle leva vidare i din kyrka i alla tider", så ber vi i dagens prefation. Det är i oss detta heliga ämbete är förevigat. Det är genom oss det skall komma hela Guds folk till godo. Det är tack vare oss som Andens smörjelse skall sippra in i människors hjärta och få dem att känna den ljuva Kristus-doft, som ger dem hopp och glädje vad livet än innebär. Det måste svindla för vår tanke, när det går upp för oss vilken gåva vi har fått genom att bli delaktiga av Kristi enda prästämbete. Men det måste också få oss att darra, när vi tänker på vilket ansvar det innebär att vara "förvaltare av hans heliga ämbete" (prefation). Lyckligtvis får vi lita på att Kristi nåd är så stor, att den kan bära oss mitt i vår svaghet och bristfällighet. Han måste växa och jag bli mindre. Ju mindre jag blir desto större kan han bli i mig.
Att vara präst är en gåva vi har fått en gång för alla, men ändå är det också en verklighet som kan växa och förvandla oss mer och mer. Den stora frestelsen för många av oss är att stanna i växten, ja, att krympa ihop. Det gäller naturligtvis för alla döpta: det kristna livet är alltid en växtprocess. Att inte gå framåt är att gå bakåt. Det finns ingen för alltid vunnen position. Det är en typisk prästerlig frestelse att inbilla sig att är jag bara en gång präst så räcker det. Men lyckligtvis kommer Kristus vår Överstepräst alltid att sätta oss på prov för att få oss att växa ut ur självbehagets trånga kostym. Genom att vi dag efter dag får frambära Kristi sakramentala offer, blir vi mer och mer likformade med hans inre självutgivande hållning - om vi verkligen firar detta offer som en delaktighet i hans offer och inte bara som rutin. Genom att vi dag efter dag får tjäna Guds heliga folk och leda det fram på helighetens väg, kan vi "från dag till dag bli Kristus alltmer lika" (prefation) - om vi verkligen vill tjäna människorna i Jesu efterföljd och inte härska över dem. Vi får tro att Gud varje dag på nytt ger var och en av oss en ny möjlighet att bli mer och mer präst. Den Andens smörjelse vi har fått i Kristus kan ta oss mer och mer i besittning. Vi får inte nöja oss med det vi har och är utan måste sträcka oss mot målet: den fullständiga kärleksföreningen med Kristus vår Överstepräst som gör oss genomskinliga för honom.
"Varje öga skall se honom", hörde vi i dagens andra läsning ur Johannes Uppenbarelse som talar om den yttersta tiden. Men vi får också tolka det som presentisk eskatologi. Redan nu har varje öga rätt att få se honom - i oss. Om vi inte kan peka vidare på Jesus Kristus genom det vi gör och säger, genom det vi är och försöker vara, så ve oss. Genom vår smörjelse har vi fått delaktighet i Jesu eget prästämbete, och vårt enda existensberättigande är att förmedla Jesus och hans sakrament, att förkunna Jesus och hans budskap till de fattiga, "att läka dem som har ett förkrossat hjärta och predika frihet för de fångna" (Jes 61). Allt i oss måste peka vidare på Jesus och ge människorna en större längtan efter honom. Allt vad vi säger skall vara ett eko av hans röst och hjälpa dem att besvara hans tilltal och leva i tillbedjan och överlåtelse åt honom, "han som inte sökte sitt eget utan endast andras bästa". Allt vad vi gör skall vi göra i Kristus och medvetna om vårt uppdrag att förvalta hans mysterium. Han har så att säga ingen annan än oss för att låta sitt mysterium skina fram. Han är så ödmjuk att han väljer att låta sig representeras av oss. Han gömmer sig i oss för att låta sig finnas i oss. Lyckligtvis märker vi inte alltid hur det går till, men jag tror att varje präst, lyckligtvis, i alla fall någon gång har upplevt att en annan människa genom honom har kommit Kristus närmare. Det ger en jublande glädje när vi så påtagligt får erfara att den Andens smörjelse vi har fått del av faktiskt "funkar".
Det är i vårt sekulariserade klimat speciellt tungt för många präster att inte känna sig behövda, att vara onyttiga och onödiga. Ofta kan det verka så, men jag tror att just denna erfarenhet också kan vara ett reningsbad och göra oss ännu mer lika Kristus i hans utblottelse. Det är ju inte oss man skall behöva, utan Kristus i oss. Och när människor inte omedelbart upptäcker Kristus fördold i oss, då måste vi växa ännu mer så att han kan ta oss ännu mer i besittning. Den kallelse till helighet som alla kristna har fått genom dopet har en speciell färg och klang i oss präster. Vi skall ju inte bli heliga för egen räkning utan för de andras skull. Vi blir heliga bara genom att tjäna Guds heliga folk och utge oss själva i deras tjänst. Ibland riskerar vi att glömma bort att vi är kallade till denna funktionella helighet, som skall hjälpa andra att växa djupare in i det personliga mötet med Jesus Kristus. Naturligtvis måste också vi få del av denna förtroliga vänskap med Jesus och tas i besittning av den, men alltid mer för de andras skull än för vår egen skull. Den speciella prästerliga heligheten får vi inte för oss själva utan för att de andra skall komma Jesus närmare genom oss. Vi är bara genomgångskanaler som får förmedla det som är oändligt mycket större. I oss själva är vi oviktiga, men just därför så viktiga. För nutida mentalitet där självförverkligande för många är den viktiga dogmen är det svårt att ta till sig självutgivelse som en livskallelse. Kanske det också därför är så pass få kallelser till prästämbetet i vår västerländska värld? Ändå finns det ingenting som kan göra oss så lyckliga som att gå i Jesu fotspår - och därför kan vi till sist be: "låt föreningen med Kristus göra hela vårt liv till en doft av honom, din Smorde."
Annat av Biskopen
