Annat av Biskopen
Den sista tiden har det talats mycket om Jesus, också i mediernas värld. Det kanske har överraskat en del av oss, att det finns ett större intresse för Jesus än vi trodde - och ibland en äkta hunger och törst efter honom. Men människan är skapad till Guds avbild och det finns något i henne som bara kan falla till ro i hans närhet. Vi kan bara bli oss själva i mötet med Jesus. Aldrig kan vi komma Gud så nära som i Jesus Kristus, han som samtidigt är Faderns bild och bilden av vad vi människor borde vara. Vi får se det som en uppmuntran att människor, också i Sverige av idag, är mer öppna för Jesus än vi anar. Även om synen på vem han är och vad han betyder är så skiftande och förvirringen ibland tycks total, får vi glädja oss över att Jesus drar till sig så mycket uppmärksamhet. Samtidigt ser vi det enorma behovet av tillbedjan inför hans heliga mysterium. Jesus får inte bli ett diskussionsämne bland andra, nej, han är den Ende och den Högste som har rätt till vår tillbedjan och lydnad, vår ovillkorliga kärlek och trohet. Det är just denna grundattityd som är så svår för människor idag, men utan den kan ingen komma Jesus nära och förvandlas av mötet med honom. Det är en av de största uppgifterna för oss som fått nåden att vara Jesu präster att förmedla denna tillbedjande grundattityd till alla, som innerst inne hungrar och törstar efter att hänge sig till Jesus, men inte riktigt vet hur de skall bete sig och som blir förvirrade av alla röster och åsikter. Hur många i och för sig goda och uppriktigt sökande människor liknar inte får utan herde? De söker och längtar sig fördärvade efter sanningen, men finner bara usla källor att dricka ur. Vilken tragedi. Det är för oss alla som vigts till att vara herdar i Jesu efterföljd alltid en samvetsfråga: hur kommer det sig att jag inte förmår förmedla mer av den Jesus- verklighet som jag iklätts genom min vigning, hur kommer det sig att jag inte förvandlats mer av den stora nåd jag fått?
I sitt tal till de nordiska biskoparna vid vårt Ad Limina-besök i Rom häromdagen pekade den helige fadern speciellt på vår plikt att med förnyat mod föra ut det glada budskapet i våra länder och evangelisera deras kultur. Och i detta stora och till synes övermäktiga uppdrag behövs ni alla, kära medbröder. Ni är alla lika viktiga och oersättliga. Genom vigningen har vi alla fått uppdraget och nåden att i Kristi egen person verka och handla. "Låt oss, som delar hans prästerliga uppdrag, bli vittnen för världen om hans helande kärlek", så bad vi i kollektbönen. Vi får dela samma uppdrag som Jesus hade. Vi är så djupt förenade med honom att vi kan ge världen en aning om hans kärlek, som vill hela, frälsa och försona. Och vi måste lita på att det verkligen är så. Vi får i vårt hjärta, dag efter dag, försöka övertyga oss själva om sanningen i detta: jag är genom min vigning så djupt förenad med Jesus att jag kan ge världen en bild av vem Jesus är och vad han gör. Samtidigt måste vi darra och bäva. Men det är en glädjefylld och hoppfull bävan: Jesus kan använda mig trots min uppenbara svaghet och otillräcklighet. Hans kraft fullkomnas i svagheten. Ändå är det för oss en samvetsfråga, dag efter dag: har jag verkligen tagit emot Jesu helande kärlek och gett den vidare? Har jag levt i tillbedjan och överlåtelse - eller bara varit uppmärksam på mina egna behov och intressen? Har jag gett mer tid till TV:n - eller tillbedjan av Jesus? Det är så lätt att glida över i världens sätt att tänka, handla och leva. Utan att han riktigt märker det kan en präst bli alltmer världslig och förborgligad - men Guds folk märker det alltid. I sin ofattbara nåd låter Gud alltid sitt heliga folk se sitt behov av heliga präster och ger dem en profetisk klarsyn när något går snett, men också att se och glädja sig när någon förmår återspegla Jesus på ett äkta sätt.
"Varje öga skall se honom, också de som har genomborrat honom" (Upp 1:7), hörde vi i dagens andra läsning ur Johannes Uppenbarelse. Ja, redan här och nu kan varje öga se Jesus och vi präster måste komma ihåg att människor vill se något av Jesus i oss. Också de som tycks genomborra Jesus genom sin kritik eller aggression mot allt vad kristendom heter bär på en hemlig önskan: tänk om jag kunde få se en liten skymt av Jesus och få en liten droppe av hans helande kärlek av dem som säger sig älska honom...
o Denna liturgi som vi nu far fira talar på ett tydligt sätt för alla som har ögon att se med och näsa att lukta med om den heliga smörjelse, som Jesus genom sin helige Ande, vill smörja oss med för att vi i hans kraft skall hela allt som har gått snett och blivit förvridet och förstelnat genom synden. Detta helande måste vi, präster, först och främst ta emot själva. Att se sitt eget behov av Jesu helande kärlek är a och o för att kunna ge den vidare. Låter vi oss inte helas kan vi inte hela. Låter vi oss inte älskas kan vi inte älska.
o Genom sin helande kärlek vill Jesus återge oss kraften och möjligheten att leva i tillbedjan. En filippinsk karmelitsyster skrev en bok om världens dilemma av idag som hön kallade "Suicide or adoration" - världen står inför ett val att begå självmord eller lära sig tillbe. Det kan låta som ett slagord, som förenklar en ytterligt komplicerad verklighet, men tänker vi efter så ligger det mycket i detta. Bara på knä kan världen gå vidare: det är den paradox vi ständigt ser. Bara i tillbedjan finner vi vår plats i skapelsen. Bara i tillbedjan lär vi oss hur vi skall leva med varandra, för tillbedjan präglar också vårt sätt att se på de andra: alltså mer som Guds avbilder än som konkurrenter. Vi präster är vigda till att tillbe i ande och sanning. Vi får del av Sonens egen tillbedjan av sin Fader. Vi far del av något som är större än vad vi förmår och vi får dela ut det som är större och mer än vad vi själva är och har. Vilken glädje att fa vara kanal för Jesu tillbedjan och helande kärlek!
