Biskop Anders Arborelius OCD

Kära systrar. Kära bröder. Gud skapade världen för att den skulle lovsjunga hans härlighet, ty allt som är till skall vittna om Guds godhet, sanning och skönhet. Det är en av den bibliska trons grundsanningar, men också något vi ofta glömmer bort. Också vi som tror på Kristus glömmer ibland, att denna lovsångens grundton måste finnas med i allt. Annars är det så lätt att fastna i det ständiga missnöje, som är något av livsluften i det klimat vi ofta lever i, konsumismens klimat, där allt går ut på att konsumera varor och tjänster, ja, till och med personer.

Därför behöver vi en stor dos motgift av lovsång, tacksägelse och tillbedjan. Jag tror, att vi alla som är här i dag verkligen vill ta emot den stora gåva det är att få fira en högtid i ett benediktinkloster, där allt är inriktat på lovsång, på att förhärliga, tacka och tillbe Gud. Själva murarna och luften vi inandas här hjälper oss att bli hemmastadda i lovsångens universum. Det är en del av det glada budskapet som kanske aldrig behövts så mycket som i dag, när så många människor har fastnat i ständigt missnöje med allt och alla, möjligtvis med undantag av sig själva. Ja, kära bröder och systrar, vi är alla lite smittade av detta synsätt. Vi är aldrig riktigt nöjda. Det är alltid något annat vi söker, tänker på och vill ha. Men Benedikt och hans tradition kan hjälpa oss att i stället se på tillvaron som en Guds gåva, som vi tar emot dag för dag. Vi får ta emot gåvan med ansvar, för Gud som har skapat allt, låter ju oss vara medskapare till tillvaron och världen. Om vi ser vi på allting i detta perspektiv, då blir tillvaron något helt annat än om vi ser på den som en vara som skall konsumeras.

Hur kan då den helige Benedictus hjälpa oss att hitta tillbaka till denna ursprungliga bibliska vision? Hur kan han få nutida kristna att verkligen lita på att det är så? Det stora hindret för oss kanske är att vi inte bara känner missnöje utan också misstro. Vi är Freuds barnbarns barn. Vi kan säga att vulgariseringen av Freuds lära har skapat en slags misstro till allting. Vi tror då att det alltid finns en dold mening bakom det vi hör och säger. Visst kan vi tycka att det är så, när vi lyssnar till politikerna som lovar oss guld och gröna skogar, och det bara blir en liten vedpinne av det hela.

Misstron kan också smitta av sig på vårt förhållande till Gud och varandra. Vi tror att det alltid finns undermeningar. Om någon är extra vänlig tror vi, att han eller hon vill ha fördel av oss. Misstron mot Guds verk kan vara en tragisk konsekvens av detta synsätt. Varför skapade Gud världen sådan den är? Varför blev mitt liv som det blev? Varför är vår värld så full av problem, svårigheter och konflikter? Naturligtvis hittar vi om vi söker alltid något att misstro, något att vara missnöjd med. Men då förgiftas ofta vår själ inifrån och vi blir förbittrade. Någonting i oss präglas av ständigt missnöje som gör att vi kan undra om det är värt att inrikta oss på Guds eviga härlighet eller om vi skulle önska oss någonting annat.

Ja, kära bröder och systrar. Vi måste återfinna det ursprungliga synsättet att ta emot tillvaron som en Guds gåva, som vi får använda till att förhärliga honom, att älska, tjäna och leva i hans närhet. Då upptäcker vi lovsångens, kärlekens och tillbedjans universum. Då blir allting en del av vår lovsång till Herren. Också våra svårigheter blir en del av den fostran som Gud ger oss. Dagens evangelium talar om att vi lämnar världen för att följa Jesus. Visst kan vi tycka att vi har fått göra avkall på mycket i livet för att gå Jesu väg, men vi har också fått oändligt mycket mer genom att gå i hans fotspår.

Då blir problemen och svårigheterna, allt det tunga en del av vår botgöring, ett annat ord som vi också skall återupptäcka. Vi får se på livets vedermödor, problem och svårigheter som vårt sätt att gå i Jesu fotspår, att hjälpa honom att bära korset. Vi får ta emot livet, också i dess skuggsida, som en del av vår efterföljelse av Kristus. Botgöring är en bra medicin mot bitterhet. Botgöring kan hjälpa oss att upptäcka den djupa glädje som ingenting kan ta ifrån oss. I stället för att vara missnöjda med allt och alla kan vi se det som vårt sätt att göra bot för vår egen och för hela världens synd.

Vi kan anknyta till dagens kollektbön. Jag brukar ibland fråga människor, om de kommer ihåg vad som sades i dagens kollektbön. Mässan har precis kommit igång och man kanske inte har övat upp uppmärksamheten så mycket. I bönen sägs det, att den helige Benedictus gjorts till en läromästare som har fostrat många till att tjäna Kristus i bot och i bön. Bot och bön hör ihop i den benediktinska visionen och i den bibliska visionen, för Benedikt vill ju bara hjälpa oss att upptäcka det bibliska sättet att tänka och leva. Vi är kallade att leva i ständig gudsförening - i bön, men också i bot - så att det som är tungt och svårt i livet inte tynger oss utan förenar oss med Kristus, så att vi inte fastnar i bitterhet, besvikelse utan förvandlar detta till lovsång och tacksägelse.

Kollektbönen fortsätter och ger oss hjälp oss att förstå. "Lär oss att ingenting går före kärleken till dig". Ingenting går före kärleken till Gud. Det är ett revolutionerande ord för oss, som gärna sätter Gud lite längre ner på rangordningen. Benedikt kan hjälpa oss att verkligen sätta Gud i centrum, så att ingenting går före kärleken till honom. Då kan vi till vår förvåning upptäcka, att vårt förråd av kärlek är så stort att det räcker till för allt och alla. När vi ger Gud hela vårt hjärta, då får allt annat rum i vårt hjärta. Men om vi sätter Gud lite längre ner på rangordningen, då får ingen riktigt plats i vårt hjärta utom vi själva. Så enkelt kan det vara, om vi litar på Guds kärlek.

Vi behöver ibland påminnas om det som är meningen med livet, meningen med vår tro och med vår tillvaro. Att sätta Gud i centrum är det absolut primära. Det är egentligen det alla religioner försöker göra, men samtidigt är det något som alla som tillhör en religion tenderar att glömma bort. Just därför behöver vi en profet som den helige Benedikt som påminner oss om, att ingenting får gå före kärleken till Gud.

Benedikt ger oss också ett råd: "Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud och med vidöppna öron lyssna till vad Guds röst manar oss och vad den dagligen ropar". Genom våra ögon och öron kan vi ständigt fånga upp budskapet från Gud. Han älskar oss så högt, att han dagligen och stundligen ser på oss med oändlig kärlek och dagligen och stundligen ropar till oss för att vi skall ta emot honom. Vi övar upp denna grundattityd av lyssnande och seende i liturgin. Vi försöker lyssna till Guds Ord. Vi försöker se spåren av hans härlighet i de heliga handlingarna.

Detta tillvägagångssätt får vi sedan ta med oss, när vi återvänder till vardagen. Vi lär oss att känna igen lovsångstonen i tillvaron. För oss som gick pilgrimsvägen i skogen var det inte svårt att i skogens sus och i fåglarnas sång känna igen universums lovsång till sin Skapare. För er som lever i storstaden och hör annat brus kan det vara lite svårare. Men det är inte omöjligt, för allt som är till är till för att förhärliga Gud, vare sig man vet det eller ej.

Därför kan vi så småningom överallt där Gud behagar placera oss känna igen lovsångstonen och instämma i den. Men då fordras askes, botgöring, så att vi inte fastnar i det skapade för dess egen skull. Det är också en gammal klassisk lärdom. När vi fastnar i det skapade, då är vi fast i konsumismens garn, och då kommer missnöje, misstro att ta över vår inre verklighet. Men om vi ser på allt i Guds ljus och om vi verkligen försöker upptäcka hur nära han är oss också i den skapade verkligheten, får vi hjälp av att leva i bot och i bön. Och som det heter i den synnerligen innehållsrika kollektbönen, får vi också hjälp att vandra "dina budords väg med villigt hjärta". Det är där det visar sig om vi verkligen vill leva i Jesu efterföljd, om vi följer Guds bud, Kyrkans bud, och ser det som en glädje att gå Guds budords väg med villigt hjärta.

Så vi skulle kunna sammanfatta det budskap som kollektbönen ger i den helige Benedictus' tre ord som börjar på B: bot, bön, bud. Det kan ibland vara bra att hänga upp vårt inre liv på sådana små kuggar: bot, bön och bud. Då får vårt liv en biblisk, benediktinsk inriktning, även när vi återvänder till Dalsland, Göteborg och andra platser vi kommer i från. Ja, kära pilgrimer, glöm inte att ta med er en stor portion av den vision och det motgift som Benedikt kan ge oss mot det missnöje, den misstro, den konsumistiska grundinställning som vi riskerar att fastna i, vare sig vi vill det eller ej.

Att se Guds härlighet i tillvaron, i skapelsen, i vardagen är möjligt, men bara när ingenting får gå före kärleken till Gud. Den som är förälskad brukar se spår av den älskade på alla möjliga platser. Är du förälskad i Gud? Älskar vi honom över allting, då kan allt påminna oss om honom. Då är vi verkligen delaktiga i den värld av lovsång, det tillbedjans universum, som Gud har erbjudit oss och där han ständigt låter oss leva.

Så det är min önskan till er alla, kära pilgrimer, att ni just här på denna heliga plats upptäcker vilken nåd, vilken glädje det är att få leva i den frid, där Gud alltid vill möta oss, överösa oss med sina gåvor men också med sina prövningar. Då blir det helt naturligt att liksom den helige Benedictus leva i bot, bön och följa Guds budords väg med villigt och glatt hjärta. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

+Anders Arborelius ocd