Biskop Anders Arborelius

Kära bröder och systrar i Kristus. All liturgi är tacksägelse samt förhärligande och upphöjande av Gud. Gud gör sig liten för att vi skall bli stora. Gud blir människa för att människan skall bli gudomliggjord. Alla vi som deltar i denna liturgi anar nog instinktivt något av detta mysterium. Vi är kallade att i all evighet förhärliga och lovsjunga Gud. Ett benediktinsk abbedi skall vara en skola för att hjälpa, först och främst de egna, men också alla som berörs av det, att upptäcka storheten i att bli liten inför Gud och samtidigt få del av hans storhet genom att upphöja, förhärliga och tjäna Gud. Hur kan vi då lära oss detta, som är så svårt för oss i vår tid? Vi vill känna och uppleva i stället för att vara och leva. I dagens liturgi och läsningar finns det några små verb som kan hjälpa oss att verkligen förstå det vi är med om varje gång vi firar liturgin och speciellt i dag, när detta kloster blir abbedi. Allt skall ske till Guds större ära, allt för att Gud skall stråla fram ännu mer.

Det första verb som vi alltid måste ha med oss, när vi firar en gudstjänst, en liturgi, är att lyssna. Dagens första läsning (Ords 2:1-9) uppmanar oss verkligen att lyssna till Guds vishet, till Guds ord. Det låter så enkelt. Egentligen är det också enkelt. Vi har inte bara ett öra utan två öron för att lyssna intensivt. Vi överöses hela tiden av ord. Även på den tysta avdelningen på tågen finns det ofta någon som glömmer att stänga av mobiltelefonen. Tystnad är en bristvara. Vi behöver tystnad för att lyssna till varje tonläge i Guds tilltal. Vi behöver hjärtats lyssnande för att förstå, att det är Gud själv som talar till hela sitt folk och till var och en av oss. Han har en personlig kärlek som han vill uttrycka till var och en av oss och till varje gemenskap.

Också en klosterkommunitet får ett speciellt Guds tilltal, en accent och ett tonfall, som gör att det skapas en lyhörd, lyssnande atmosfär i ett kloster. Det finns något i atmosfären i klostret som gör klostret till just det som det är. Inget kloster är det andra likt. I dag, när Jesu Moder Maria kloster blir abbedi, kan vi framhäva dess speciella atmosfär, dess tysta sätt att lyssna på Ordet. Det gäller inte bara systrarna som är här. Det är deras gåva, deras karism, som de vill dela med sig till oss alla. Låt oss här i dag lära oss att lyssna lite bättre då Gud talar till oss. Då kan ett avsomnat stycke av vårt hjärta vakna till liv. Då kan det frusna stenhjärtat öppna sig lite mer för det Gud vill säga till oss. Det, kära systrar, är något som ni får förmedla till oss. Vi står i tacksamhetsskuld för att ni låter oss dela ert lyssnande till Guds ord.

Det andra lilla verbet är ordet sjunga. Vi får sjunga till Guds ära. Ett benediktinkloster är ett lovsångens tempel. Inte bara liturgin är lovsång. Att sopa och diska kan också bli en lovsång. Allt som görs i detta hus är en lovsång. Lovsångstonen kan aldrig tystna, utan den ekar i korridorerna, i väggarna och framför allt i systrarnas hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i Herren Jesu namn. Sjung Guds lov i era hjärtan. Också detta att sjunga Guds lov är typiskt för varje kontemplativt kloster. Och det borde vara typiskt för varje kristen, för varje kristen människa är alltsedan dopet ett Herrens tempel. Där ekar en lovsång, Sonens lovsång till Fadern. För många har det inte gått upp vilken värdighet de har fått. Här i kyrkan pågår en lovsång, vare sig vi vill eller inte. Vi blir impregnerade med lovsång i detta Herrens hus. Det är något stort, något som kan förvandla vårt liv och som gör att hela livet får en annan ton, som gör att dur och moll på något sätt alltid går ihop. Allt skall ske till Guds ära. Det svåra och tunga, det glada och lustfyllda, allt blir en lovsång till Guds härlighet. Då blir människans liv något helt annat. Då är hon redan lite hemma i evigheten. Då blir övergången från detta livet till nästa inte så stor. Vi får alla här i dag lära oss att sjunga Guds lov i våra hjärtan. Det är något av det finaste vi kan ta med oss härifrån.

Det tredje verbet är ett mycket ödmjukt och anspråkslöst verb: att bli kvar. Johannes evangelium upprepar det lilla ordet menein. Ofta går det ordet oss förbi, för det är så litet och ödmjukt. Men ändå är det en viktig grundsten i varje kristen människas liv och en grundsten i detta kloster, som gör att det står stadigt. Bli kvar i min kärlek, säger Jesus. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Det man gör i ett kloster är att bli kvar i Jesu kärlek. Stabilitas loci innebär att man är kvar, stabil på en plats och den platsen är Jesu kärleksfulla hjärta. Vad man än gör, blir man kvar i honom och i hans kärlek. Då har livet en grund. Då har man fast mark att stå på, vad som än händer, var man än hamnar i livet. Ändå kan det vara så svårt i en splittrad och till synes föränderlig värld. Samtidigt är det detta som ger livet dess stabilitet, vare sig vi lever i ett kloster eller utanför. Att bli kvar i Jesus och hans kärlek är något som ger vårt liv en grund. Utifrån det kan vi sedan ögonblick för ögonblick suga åt oss den kärlek som finns i Jesu hjärta. Vi kan ropa ut den och pumpa in den. Det är så det är i ett kontemplativt kloster. Klostret är inte till för egen räkning. Det är i första hand till för att ge Gud den tillbedjan som tillkommer honom. Det är också till för att ropa ut hans kärlek till världen. Därför passar också de ord som vi hörde i evangeliet om att gå ut till världen in på ett kontemplativt kloster. Systrarna går inte ut i kroppslig mening. Men deras kärlek går verkligen ut i världen och ut över världen. De ropar ut Jesu kärlek i den värld som förefaller så kall och hård. Det finns någonting som hela tiden strömmar ut över världen, och det är Jesu egen kärlek.

Så ser vi, mer och mer hur mycket vi alla hänger ihop med livet i ett kloster. Var och en av oss har sin speciella relation och sitt band till detta kloster. I dess atmosfär har en liten flik av himlens härlighet blivit tydlig. Vi ser solstrålarna komma in och lysa upp oss. Guds verklighet är inte så långt borta ifrån oss som vi tror. Vi behöver bli påminda om den, eftersom vi så lätt fastnar i allt det som tynger oss, allt det som gör att vi har en tung ryggsäck att bära. Här lägger vi av oss alla tunga ryggsäckar och bördor för att träda in i Herrens hus. Då får vi erfara något av Guds verklighet. Ingenting är viktigare för oss än att beröras av honom. Ingenting kan fylla vårt hjärta utom han. Här blir vi påminda om det. Här får vi hjälp att upptäcka det djupaste inom oss som lätt går oss förbi i det vanliga livet. Här får vi se hur oändligt stor Guds barmhärtighet är. Vi får hjälp att upplåta vår röst och sjunga med i lovsångskören.

Jag vill sluta med det lilla ordet tjäna. Orden "Se jag är Herrens tjänarinna" är detta klosters kännetecken. Orden är ett eko av det som Jungfru Maria är för hela Kyrkan. I Kyrkan tävlar vi om att tjäna varandra. Vi tävlar om den sista platsen, trots att vi vet att den redan är upptagen av Jesus och Jungfru Maria. I Kyrkan får vi var och en på sitt sätt lära oss att tjäna varandra. Detta hus Mariavall, är en tjänst för hela Guds folk. Det ger oss alla hopp, att det är saligare att tjäna än att bli betjänad. Gud har blivit människa för att visa oss detta.

Jungfru Maria påminner oss om en aspekt av denna tjänande aspekt i den kvinnliga, moderliga grundhållning, som varje abbedissa skall förkroppsliga. Det skulle bli varmare i Kyrkan och i världen, om vi mer upptäckte Jungfru Marias speciella tjänande grundhållning. Det är min stora önskan och bön att detta kloster skall hjälpa många människor att hos Jungfru Maria upptäcka denna aspekt, hennes moderliga, tjänande grundhållning, som gör att livet både i Kyrkan och i samhället får en helt annan klang.

Till sist, glöm inte att lovsångstonen alltid finns kvar i era hjärtan, även när denna liturgi tar slut. Ekot av lovsången finns kvar i djupet inom er. Ni som har varit här i dag bär med er något av den ständiga lovsång som pågår i detta hus. Det kan vara något som ger er styrka och hjälp, när igenting annat hjälper. Ni får komma ihåg, att det finns en del av ert hjärta, där det som Paul Claudel säger, finns en helig punkt, där det alltid ber Fader vår inom er.

+Anders Arborelius ocd