Biskop Anders Arborelius ocd

Det eviga Ordet som uttalas i tiden -
Juldagens mässa 2003 - Domkyrkan

Under julnatten blev vi stilla i förundran och tillbedjan inför Barnet i krubban. I juldagens mässa får vi en överblick över hela panoramat, från Guds eviga existens, varifrån Sonen kommer till oss, "han som är utstrålningen av Guds härlighet" och fram till vår eviga existens i Guds härlighet. Gud har ju blivit människa för vår skull, för att rädda det som var förlorat. Allt det vi vet om Gud har med vår frälsning att göra. Julen är Guds räddningsaktion. Utan den vore mörkret kompakt. Och för många människor är mörkret verkligen kompakt. Det verkar som om en kollektiv depressiv stämning vilar över människor i vår tid. Det är som en själens miljöförstöring, som är svår att få grepp om och bota. Men för många är det deras dagliga bröd, något som färgar av sig på hela tillvaron och smyger sig över dem gång på gång, trots alla febrila försök att fördriva eller döda tiden. Ändå lyckas man aldrig helt att ta sig ur detta depressiva tillstånd. "Det gör detsamma - allt gör detsamma" är deras tragiska kommentar till det mest. Egentligen är det baksidan av evangeliet som många erfar - eller snarare det tillstånd som visar att de verkligen behöver evangelium och frälsning. Vi kan inte klara oss utan den Gud som blivit människa just för att rädda oss från det vi inte själva kan reda ut. Vi får se på julen som det motgift som kan fördriva depressionens dimmor ur själen och få oss att ta emot det Barn som blir oss givet, det eviga Ord som riktas till oss.

"Guds eviga Ord kan inte uttryckas ens med många ord, inte uppfångas ens med många bilder, inte genomträngas av något skapat förstånd, utan endast lovsjungas som outsägligt och ofattbart", säger Thomas a Kempis. Samtidigt är det detta eviga Ord som har blivit kött i Jesus Kristus och som har talat till oss och visat sig för världen. Det ger oss ännu mer anledning till lovsång och tillbedjan att Gud i sin ofattbara godhet vill komma oss så nära att han blir en av oss. "Du som underbart har skapat människan och ännu underbarare har återställt din bild i henne, låt oss få del av hans gudomliga natur som för vår skull blivit sann och verklig människa", så bad vi i kollektbönen. Allt blir bara underbarare och underbarare när Gud blir människa. Samtidigt får vi akta oss för att ständigt känna efter hur det känns. Känns det underbarare och underbarare? Inte alltid och ibland inte alls. Vi har ofta benägenheten att ta andlig temperatur på oss själva och tror att Guds nåd alltid skall smaka gott och att hans närvaro skall kännas skön. Men Gud är större. Därför kan inte ens den kollektiva depression som nutidsmänniskan har drabbats av ta ifrån henne den djupare stillhet och frid, som finns bortom den depressiva stämningen. Att leva i tillbedjan är en bra - och billig - medicin mot detta. Genom att tillbe förflyttas vår tyngdpunkt bort från oss själva. Vi får gå upp i det som är större än vi själva, glädjen och tacksamheten över Guds storhet och skönhet, som lyser emot oss i hans människoblivne Son. När vi tillber förflyttas vi till den vi tillber: Gud blir viktigare för oss än vad vi får ut av honom och hur det känns.

"Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen." I natt har ljust tänts i vårt mörker. Men mörkret kapitulerar inte så lätt. Det har en seg motståndskraft. Ändå är Ljuset, Jesus Kristus, starkare än alla mörkrets makter. Ända från krubban till korset för han sin kamp för att besegra mörkret, och denna kamp som var en del av hans historia är också en del av vår egen personliga historia. Även vi som av hela vårt hjärta vill tro på Jesus och följa honom troget, måste gång på gång konstatera att mörkrets försåtliga makt tränger sig på och vill ta över herraväldet. Ett av de mest försåtliga sätt som mörkret har är just denna kollektiva depressiva stämning med dess credo "det gör detsamma", som trubbar av samvetet och gör människor likgiltiga och liknöjda, som levande lik. Risken är då stor att man bara för att få tiden att gå faller i allt slags frestelser. Ha-begäret är en av de klassiska frestelser som fått förnyad aktualitet den sista tiden. Det är så lätt att lägga tyngdpunkten i sitt liv på det man har i stället för på det man är, om man inte lever i den djupa och ständiga relationen till Ljuset, Jesus Kristus. Samtidigt vet vi att han gång på gång inbjuder oss att återvända till honom, att lämna mörkret och överlåta oss till Ljuset. Det är aldrig för sent att vända om och vägen är kortare än vi tror.

"Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd." Vi kristna glömmer ofta vilken rikedom av nåd vi redan har fått. Den kollektiva glömskan är också en ständigt lika aktuell frestelse. För att påminna oss om vem vi är och vad vi har fått får vi gång på gång fira jul: att Guds eviga Ord har blivit människa för att gudomliggöra oss. Julen ger oss möjlighet att återigen erinra oss om vår värdighet som Guds barn. Vi får vakna upp ur vår depressiva glömska och yrvaket konstatera att Ljuset har tänts i vårt inre likaväl som i vår värld. Vi är inte utkastade i ett tomt och mörkt universum där vi bara kan fördriva vårt liv med futiliteter för att stå ut, utan varje ögonblick är nåd och gåva. Guds eviga Ord talar till oss ständigt på nytt och hans Ljus lyser upp vårt liv med sin ömma låga. Vi är ständigt föremål för en Kärlek som aldrig kan ta slut utan skall fortsätta för all evighet.

Gång på gång får vi vända vår blick och vårt hjärta mot Ljuset och lämna mörkret bakom oss. Därför behöver vi en god portion helig envishet och uthållighet och det är ofta något vi saknar i vår tid. Då är det bra att tänka på åsnan i julkrubban. Också djuren kan ha mycket att lära oss och om vi har lite ödmjukhet låter vi oss gärna undervisas av alla som har något att komma med. Cervantes räknar upp en hel katalog med dygder, som olika djur kan lära oss. I dagens evangelium hör vi om det tragiska faktum att vi människor inte tog emot Gud när han blev människa: "Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom." Därför fick han läggas i en krubba där djuren brukade äta och därför fick han bara några djur som sällskap. Så lite värderar vi människor den högaktning som Gud visar oss genom att bli människa. Så föga vikt fäster vi vår värdighet som Guds barn. Men Gud ger inte upp hoppet, för han vet att Ljuset trots allt är starkare än mörkret. Det är vår enda räddning.

+Anders Arborelius ocd