Biskop Anders Arborelius ocd

Heliga Familjen

avslutning av stiftsjubileet
- Vasakyrkan 28.12.2003

Gud vill alltid möta oss i en gemenskap, eftersom han i sig själv är gemenskap mellan Fader, Son och Helig Ande. Gud skapar alltid gemenskap. Han binder ihop, förenar och försonar. "Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss, när vi får heta Guds barn. Det är vi" (1 Joh 3:1). Som Guds barn föredrar vi att tala i vi-form framför i jag-form. Vi ser samma mönster i hela Bibeln: Gud skapar människan till ett vi, till man och kvinna; han samlar sig ett folk, Israel. Och i det nya gudsfolket, Kyrkan, är vi alltid ett vi som i gemenskap tillber den Gud, vars barn vi är. För oss katoliker är det självklart att vi hör ihop och att Gud vill möta oss, inte som åtskilda individer, utan som ett heligt folk, som en gemenskap, där vi tillsammans tar emot hans nåd och helgas av hans närvaro, där vi tillsammans tillber och lovsjunger honom. För oss är det så självklart att vi glömmer att det för många i vår individualistiska tid är helt obegripligt. Så många sitter fast i jagets bojor, samtidigt som man innerst inne kan längta sig fördärvad efter en liten gnutta gemenskap. Det är en av våra viktigaste uppgifter att förmedla hopp till dessa individualismens offer. Som stift måste vi i allt högre grad bli en evangeliserande gemenskap och förmedla den glädjens självklarhet som det innebär att veta att Fadern har skänkt oss sin kärlek i Jesus Kristus och att vi får heta och vara Guds barn.

När vi i dag firar den Heliga Familjens fest, är det samma grundmönster som möter oss: Gud träder in i världen i ett vi, i en mänsklig familj. Han föds av en Jungfru och anförtros till sin fosterfar Josef. Också den människoblivne Guden behöver en mänsklig familj, där han kan växa upp och bli visare och vinna Guds och människors välbehag. Alltsedan skapelsen har Gud instiftat familjen som den grogrund, där vi skall växa upp till harmoniska varelser. I det nya förbundet är äktenskapet ett sakrament och familjen får en ännu större värdighet, alltsedan Gud själv har gjort sig till en del av en familj. I vår individualistiska tid är det som om många inte mer förmår leva i den gemenskap som en familj är. Familjer spricker på löpande band. Barn lider ofantligt över att se att deras föräldrar inte förmår leva i kärlekens gemenskap. Hur många såras inte i sitt innersta av den kris som många familjer hamnat i? Hur många haltar sig inte fram genom livet eftersom de inte fick den kärlek de behövde som barn? Som stift har vi en viktig kallelse att hjälpa familjerna att upptäcka sin värdighet och se att Gud visar dem sin särskilda omsorg. Vi måste be för familjerna. I vårt stift finns det många som gör detta genom den bönegemenskap som heter "Ständig bön för äktenskap och familj". Samtidigt måste vi - tillsammans med alla människor av god vilja - göra vår röst hörd, när familjens och äktenskapets ställning tycks bli alltmer hotad i samhället.

Kyrkan, stiftet, församlingen är alltid en andlig familj, där människor helas och försonas, upprättas och helgas genom varandra, ja, ibland trots varandra. I Kyrkan får vi lära oss att leva tillsammans som Guds barn och acceptera varandra i solidaritet och omsorg trots alla våra olikheter. I den meningen är vårt stift rikt välsignat, för större olikheter är svåra att finna än hos oss. Det är som om Vår Herre rafsat ihop människor från hela världen, av skilda samhällsklasser och åsikter och säger till oss: "Lev nu tillsammans i kärlek och omsorg om varandra och visa att ni är mina barn. Lätt är det inte, och lätt skall det inte vara, men underbart!" För visst är det fantastiskt att vi trots alla våra olikheter ändå kan vara en familj i vårt stift. Visserligen kan det storma ibland, men vad gör det, när vi får heta Guds barn och är det. Vårt stift har haft sina stormar under dessa femtio år, och inte minst sista tiden när vi blev ett registrerat trossamfund och fick börja försörja oss själva genom kyrkoavgiften, men också stormarna kan bidra till charmen. Kanske det också är vår kallelse att visa våra konflikträdda landsmän att det går att leva tillsammans, även när man har olika uppfattningar i många frågor, bara man är överens om det väsentliga. Som stift har vi mycket - mer än vi anar - att dela med oss till det omgivande svenska samhället, som ständigt brottas med integrationsproblematiken. Vi behöver inte vara rädda för att vara stolta över vad vi har fått som Guds barn - och här tänker jag på Biskop Williams redan bevingade ord från stiftsjubiléet i Stockholm: "jag är stolt över att tillhöra detta stift". Vi borde i mycket högre grad kunna visa Sverige av idag vad äkta gemenskap kan vara. Det är möjligt för människor av olika kulturer att leva tillsammans som en familj. Det kan vara förskräckligt svårt, men roligt och händelserikt är det alltid - det kan jag intyga efter fem år som biskop i detta stift som också jag är mycket stolt över att få tjäna.

I Guds familj måste stolthet alltid gå samman med ödmjukhet. Vi måste växa, bli äldre och visare. Vi måste ta hand om varandra bättre. Det finns fortfarande stora grupper katoliker som vi inte riktigt har nått - eller förlorat kontakten med. Nu när vi efter vårt stiftsjubileum går över till vardagen, får vi försöka se hur vi kan nå dem som hamnat utanför. Om vi verkligen är en äkta familj, längtar vi efter dem som har försvunnit eller gått vilse. Vi måste se sanningen i vitögat: de flesta unga som konfirmeras tycks försvinna från familjen. Hur kan vi bättre förmedla det glada budskapet inom vår familj? Samtidigt får vi inte glömma att det ibland är de utomstående som mer hungrar och törstar efter sanningen, och bara väntar på ett trons, hoppets och kärlekens ord från oss. Vi måste bli mer generösa med vår tid, våra pengar, vårt engagemang. Vi får inte låta oss smittas av individualismen och glömma bort solidariteten med hela den mänskliga familjen, som är skapad av Gud och som han vill frälsa genom sin enfödde Son. Som biskop vill jag till sist tacka er alla för er trohet mot Gud, mot Kyrkan och mot stiftet. Det är ni som är stiftet och utan er skulle det vara tomt och ödsligt i våra kyrkor. Jag är glad och stolt över att det överallt i vårt stift finns troende som älskar att fira eukaristin, antingen ni nu är många som här i Vasakyrkan eller en liten skara som på Annandag jul när jag firade mässa i Eksjö.

"Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är." Vi är ett folk, en familj på pilgrimsfärd mot evigheten. "Låt vårt liv tillsammans mogna i kärlek och enhet och fortsätta för alltid i vårt eviga hem" (kollektbön).

+Anders Arborelius ocd