Biskop Anders Arborelius

(Predikan är nedskriven efter bandinspelning)

Kära systrar och bröder. Hela evangeliet är uppfyllt av sådana berättelser som den i dagens evangelium. Det handlar om en människa i nöd - vare sig det är kroppslig eller andlig nöd - som kommer till Jesus och tar emot hans helande, hans förlåtelse, hans barmhärtighet. Jesu stora uppdrag är att ge Guds helande, renande barmhärtighet till världen. Det fortsätter han att göra. Varje möte med Jesus - vare sig det är i eukaristin, i ordet eller i vardagslivet - åstadkommer någonting i oss, om vi har öppenhet och beredvillighet, om vi liksom den spetälske verkligen längtar efter Jesu nåd och barmhärtighet. Den förmågan måste vi gång på gång öva upp, så att vi förväntar oss att Jesus skall göra någonting i vårt liv. Vi kan inte alltid avgöra vad det är och vad vi bäst behöver. Men en sak vet vi alla: vi behöver hans helande, renande barmhärtighet som förvandlar oss till en allt större likhet med honom själv. Det är så med Jesu kärlek att han vill göra oss lika sig själv, så att vi liksom han kan leva i ständig förening med Fadern.

Det är just vår svaghet, vår sjukdom, vår oförmåga, vår synd som drar till sig Jesu barmhärtighet. Han har kommit för de svaga, de sjuka, de syndiga, de behövande. Kanske vårt största hinder är, att vi inte räknar oss till denna skara. Ibland ber vi som goda kristna för syndarnas omvändelse, men glömmer att vi själva är en del i denna skara. Ibland kan vi glömma bort att vi behöver Jesus för allt. Vi är så vana att klara oss själva, att stå på egna ben, att täcka alla våra behov. Ibland behöver vi insikt i vår totala svaghet, vår oförmåga och vårt beroende för att kunna ta emot Jesu helande barmhärtighet. Vi behöver identifiera oss med den spetälske, med publikanen och med alla människor som kommer till Jesus, som strömmar till honom, även när han drar sig ut i ödemarken.

Kanske det största hindret i oss är att vi tycker att vi klarar oss själva ganska bra ändå. Det är nutidens stora frestelse. Naturligtvis täcker vårt samhälle in en mängd behov, medicinens landvinningar och så vidare. Men det är inte på det planet det ligger, utan det är på den inre, djupa nivå, där vi ständigt måste förstå att vi behöver Jesu frälsande kärlek för allt. Vi kan inte frälsa oss själva. Vi kan inte själva bli vad vi skulle vilja vara utan Jesu nåd och barmhärtighet. Vi behöver hans frälsning i varje ögonblick för allt. Denna insikt i vårt totala behov och beroende kan vara svår för oss idag, eftersom vi tycker att vi klarar av det mesta. Men det gör vi inte. Vi ser också att vi människor ständigt ställer till det för oss, både i det lilla och i det stora. Därför är det så viktigt att vi kan identifiera oss med alla dessa människor i evangeliet som kommer till Jesus, eftersom de vet att han är den ende Frälsaren, den ende som kan rädda, hela och hjälpa. Om vi tar emot denna frälsning, denna helande kärlek, då sker det något stort inom oss. Då blir vår stora lycka och glädje att få leva till Guds ära.

Under reträtten, som några av oss har varit på dessa dagar, har vi fått se att det är vår stora lycka, vår kallelse, att vi hela tiden får leva i ständig tacksägelse och lovsång till Guds ära. Allt sker till Guds ära. Paulus påminner oss om detta i dagens andra läsning. "Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör det till Guds ära". Så enkelt blir det kristna livet när vi låter Jesus befria oss från vår synd, vår svaghet. Då blir allting till en enda lovsång, en enda tacksägelse. Att leva i ständig bön och tacksägelse lär vi oss varje gång vi firar eukaristin. Där kommer Jesus själv till oss och ger oss del av sin tacksägelse till Fadern. Då kan varje ögonblick bli ett möte med Guds oändliga härlighet och barmhärtighet. Vare sig vi äter eller dricker eller vad vi än gör, får vi göra det till Guds ära. Vi får ta emot hans kärlek och vi får besvara hans kärlek med hans kärlek. Det underbara är att när vi möter Gud och tar emot hans kärlek, då blir den vår egendom. Vi får använda den både för att älska honom, vår nästa och oss själva.

Vi måste på våra breddgrader alltid komma ihåg att vi också måste älska oss själva. Annars kan vi inte älska vår nästa som oss själva. Då kan vi inte heller ge Gud den kärlek som tillkommer honom. Att ta emot Guds kärlek är något vi gång på gång måste öva in och förstå att den är ett användbart kapital som vi får röra oss fritt med. Speciellt när vi tycker att det är svårt att älska Gud, nästan eller oss själva är det bra att veta, att vi äger Guds kärlek som ett kapital vi fritt får förfoga över. Då händer något stort i oss. Då förstår vi hur nära Gud har kommit oss i Jesus. Han vill tränga in och rena alla dolda skrymslen i oss. Han vill hela alla syndens fläckar. Han vill ta bort alla hinder för att vi skall kunna leva till Guds ära och som vår föda ta hans kärlek som hjälper oss att sprida Guds kärlek vidare.

Låt oss därför i dag ta till oss Jesu ord: "Jag vill, bli ren!". När Gud säger någonting, då sker det så. "Jag vill, bli ren!". Vi får lita på Guds fulla kraft när vi firar eukaristin, när vi tar emot Jesus där. Han kommer till oss som vår personlige Frälsare, liksom han är hela Kyrkans och världens Frälsare. I dag tänker vi på vad som är vår spetälska. Vad är det i mig som mest behöver renas och helas? Ofta är vi rädda och vill inte ens erkänna för oss själva våra sår, vår sårbarhet, smärta och ingrodda själviskhet. Det spelar inte så stor roll vad det är. Men det såriga i oss vill Jesus hela. Det är därför han har kommit. Om vi lägger fram det för honom och vågar visa upp den dolda eller mörka baksidan av oss själva får vi erfara att vår spetälska börjar helas. Vi behöver aldrig vara rädda att visa Jesus vem vi är. Vi behöver aldrig täcka över det som vi döljer för alla andra. Han vet ändå vad det är. Att medvetet hålla fram det i ljuset och erbjuda det som vår offergåva kan förändra något. Det kan göra att något stort sker. Vi får lita så mycket på Jesus Kristus att vi släpper in honom i vårt hemligaste och mest fördolda rum, där vi inte vågar låta någon annan titta in. Då kan också vår spetälska helas, renas och helgas. Det är som Paulus säger: "När vi är som svagast är vi som starkast". När vi verkligen litar på Jesu helande kraft, då kan också vår svaghet bli något stort, något som hjälper oss att leva ännu mer till Guds ära. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

+Anders Arborelius ocd