Biskop Anders Arborelius ocd

Det tjänande vittnesbördet

Annandag jul 2002, S:t Stefanus

- Biskop Hubertus Brandenburgs jubileum i Domkyrkan

Julglädjen hänger ännu i luften. Vi får fira hela julens oktav som en tacksägelsens tid för det oerhörda att Gud har blivit människa för vår frälsnings skull. Vi behöver flera dagar för att riktigt smälta det och ta emot det med ett tacksamt hjärta. Annandag jul är ingen högtid i vår katolska liturgi, men det är en bra svensk uppfinning och sed som vi har tagit över. Vi får förbli stilla vid det stora mysterium vi firade igår och tillägna oss det på ett djupare sätt. Samtidigt är Annandag jul också en tillnyktringens dag, eftersom vi idag också firar Kyrkans förste martyr, S:t Stefanus. Glädjen över Guds människoblivande innebär inte någon flykt från den hårda verkligheten. Martyrium och förföljelse ligger aldrig långt borta. När man försöker vara Kristus trogen, får man dela hans lott. "Ni kommer att ställas inför ståthållare och kungar för min skull och stå som vittnen inför dem och hedningarna" (Matt 10:18), säger Jesus. Det är den tragiska sanningen, att när Ljuset kommer in i vår mörka värld blir det avvisat, förlöjligat och hatat. "Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull."

Även om Jesus inte erbjuder sina lärjungar mer än det, finns det alltid människor som är beredda att följa honom och tjäna honom utan att bry sig om vad detta kan leda till. Den som väl har känt hur Jesus har fäst sin blick på honom eller henne och bejakat hans kärlek och kallelse kan bara följa i hans spår och ta på sig hans milda ok. Jesu blick har en sådan kraft, hans ord en sådan tyngd, att man måste säga ja och följa honom, om man har ett hjärta i kroppen. Jesus upphör aldrig att kalla människor. Stefanus, som vi idag firar, är bara en i den långa rad som genom tiderna har sagt ja. Det är därför en speciell glädje för oss att vi idag får fira en av dem som sagt ja en gång för alltid: biskop Hubertus. Ett dubbeljubileum som detta - 50 år som präst och 25 år som biskop - ger oss alla tillfälle att tacka skördens Herre för att han aldrig upphör att kalla människor att gå i hans fotspår. Det bästa sättet att tacka Herren - och också att gratulera biskop Hubertus - är att be Herren att han sänder nya arbetare till sin skörd, inte minst till vårt stift. Jag tror inte att vi kan ge biskop Hubertus en bättre present än att lova honom vår förbön för detta. Vi vet hur varmt detta låg honom om hjärtat under hans tid som biskop, då han grundade både ett seminarium här i Stockholm och ett prästkollegium i Rom - och inte nog med det - han införde för tjugo år sedan det permanenta diakonatet i vårt stift, en händelse som vi firat högtidligt med en kongress i Vadstena och genom att viga en rekordkull på sju ständiga diakoner, ett faktum som måste glädja både honom - och diakonen Sankt Stefanus i sin himmel.

Dagens helgon ger oss en bild av det som alltid måste finnas i Kristi heliga Kyrka - det tjänande och självutgivande vittnesbördet om Jesus Kristus. Inte minst i vår tid är detta vittnesbörd livsviktigt, när människor skriker efter trovärdighet och autenticitet, efter en sanning att leva av och för, efter en äkta relation med den Gud som vill dem väl. I massproduktionens och massmedias tidevarv längtar man efter det personliga mötet med levande människor, som kan förmedla Kristus på ett djupt personligt, men ändå entydigt sätt. Det vigda ämbetet har en oerhörd möjlighet att få genomslagskraft i vår tid och miljö. Samtidigt är förväntningarna så stora, att man måste darra och gång på gång erkänna sin oförmåga. Besvikelsen över dem som misslyckas eller försyndar sig mot sin kallelse är också så mycket större i vår tid och miljö. Därför är det viktigare än någonsin att Guds heliga folk inte bara ber om kallelser till det vigda ämbetet, utan att de ber om prästernas helgelse och andliga fördjupning. Så om ni vill ge biskop Hubertus ännu en jubileumsgåva: be då att de vigda ämbetsbärarna blir mer och mer Kristus-lika och kan utstråla hans ljus och sanning allt mer och till allt fler.

Men Kyrkan består inte bara av ämbetsbärare, den bärs upp av lekfolkets tro och hängivenhet. Vårt stift är totalt beroende av den kärlek som gudsfolket har till sin Kyrka och som ni alla uttrycker genom er solidaritet och lojalitet, genom er villighet att engagera er i era församlingar och för stiftets bästa. Denna er kärlek till Kyrkan kommer till uttryck gång på gång - och för en biskop är det ett av de mest uppmuntrande tecken som finns att se alla prov på detta. Vi vet alla hur mycket biskop Hubertus har gjort för att främja lekmännens plats och engagemang i vårt stift. Vi behöver bara tänka på en av höjdpunkterna av hans episkopat, stiftssynoden i Vadstena år 1995. Vill ni ge biskop Hubertus en tredje jubileumsgåva - och det tror och hoppas jag - be då att varje lem i gudsfolket i vårt stift finner sin plats och uppgift i Kyrkans liv och arbete och finner sin glädje just i att vara det han eller hon får vara inför Gud.

Nästa år firar vårt stift sitt 50-årsjubileum och vi kan säga att genom dagens högtid tjuvstartar vi lite med firandet, eftersom biskop Hubertus präglat nästan hälften av denna tid i vårt stifts historia. Nästa år firar också Sveriges Kristna Råd sitt 10-årsjubileum, och när det upprättades var biskop Hubertus en av de mest ivriga initiativtagarna. Det ekumeniska samarbetet har alltid legat honom varmt om hjärtat och under hans tid blev den Katolska Kyrkan en omistlig del av kristenheten i Sverige. Vi kan knappast föreställa oss vilken genomgripande förändring detta innebär om vi jämför med situationen för 50 år sedan! Så om ni vill ge biskop Hubertus en fjärde jubileumsgåva: be då om att vi kristna i Sverige skall växa varandra allt närmare i trons, hoppets och kärlekens enhet.

Kyrkan består av levande lemmar och levande stenar. Utan levande och troende människor ingen Kyrka. Men dessa människor behöver också kyrkor av sten - och till nöds också av betong. När vi firar biskop Hubertus jubileum kan vi inte undgå att tänka på alla de kyrkor han låtit uppföra i vårt stift - inte minst denna vår älskade domkyrka. Hans episkopat var den största byggperioden för vår katolska gemenskap i Sverige sedan reformationen. Så om ni vill ge honom en femte jubileumsgåva för att göra buketten komplett, så be om några fler nya kyrkor för vårt stift. Jag vet att det finns några församlingar som väntar otåligt…

+Anders Arborelius ocd